Deklaration från 12: e Internationella Mötet för Kommunist- och Arbetarpartier, 3- 5 december 2010, Tshwane, Sydafrika

Det 12: e Internationella Mötet för Kommunist- och Arbetarpartier ägde rum i Tshwane (Pretoria), Sydafrika från den 3: e till 5 december 2010 på temat ”Det kapitalistiska systemets fördjupade kris. Kommunisternas arbete för att försvara suveräniteten, stärka sociala allianser, förstärka den antiimperialistiska fronten i kampen för fred, framsteg och socialism ”.

 

102 delegater som företrädde 51 partier från 43 länder från alla kontinenter, samlades för att fortsätta arbetet från tidigare möten, att främja och utveckla likartade och sammanlöpande aktioner kring ett gemensamt perspektiv.

Fördjupningen av den kapitalistiska krisen 

Den internationella situationen fortsätter att domineras av den ihållande och fördjupade krisen för kapitalismen. Denna verklighet bekräftas av de analyser som angavs i deklarationerna från 2008 i Sao Paulo och 2009 i New Delhi, vid våra 10e resp. 11e Internationella Möten. Den globalt rådande kapitalistiska krisen understryker dess historiska begränsningar och behovet av dess revolutionära störtande. Den uppvisar intensifieringen av den grundläggande motsättningen för kapitalismen, mellan produktionens sociala karaktär och det privatkapitalistiska beslagtagandet av vinsterna.

Krisen är systematisk – trots alla utsagor före 2008 om motsatsen, kan de kapitalistiska illusionerna inte undgå sin inbyggda, systematiska benägenhet att gå igenom cykler av högkonjunktur och ruin. Den nuvarande globala krisen är ett särskilt svårt uttryck för den kapitalistiska nedgången som orsakats av kapitalistisk överproduktion. Nu, liksom tidigare finns inom kapitalismens logik ingen lösning för dessa återkommande kriser eller den rådande krisen i sig, som alla präglas av massiv och social irrationell förstörelse av tillgångar – inklusive massuppsägningar, industrinedläggningar och urskillningslösa attacker för sänkning av löner, pensioner och social trygghet samt en urgröpning av människors möjlighet till försörjning. Det är därför och på våra två tidigare möten som vi med rätta hävdat att den rådande krisen knappast kan begränsas till subjektiva brister, till girighet hos enskilda bankirer eller finansiella spekulanter. Den är fortfarande en kris som inbäddas i de systematiska egenskaper som finns hos kapitalismen själv.

Den rådande krisen förvärras av betydande förändringar i den internationella maktbalansen. Framför allt är det den pågående relativa tillbakagången för den amerikanska ekonomins globala hegemoni, den allmänna produktivitetsstagnationen i de flesta utvecklade kapitalistiska ekonomierna och uppkomsten av nya globala ekonomiska stormakter, i synnerhet Kina. Krisen har intensifierat konkurrensen mellan de imperialistiska centren och även mellan de etablerade och nytillkomna. Detta inkluderar det USA-ledda valutakriget, koncentrationen och centraliseringen av ekonomisk och politisk makt inom EU fördjupar dess karaktär som ett imperialistiskt block vilket leds av dess viktigaste kapitalistiska makter; en tydlig skärpning av den inter-imperialistiska kampen för marknader och tillgång till råvaror, utökad militarism, inklusive förstärkning av aggressiva allianser (till exempel, NATO:s toppmöte i Lissabon med dess ”nya” farliga och strategiska koncept), överflödet av regional spänning och aggressivitet (särskilt i Mellanöstern, Asien och Afrika), kupper i Latinamerika, intensifieringen av neo-imperialistiska böjelser att underblåsa etniska konflikter och den ökande militariseringen av Afrika bland annat genom AFRICOM.

Samtidigt har det blivit tydligt att kapitalismen i sitt spår av vinstmaximering, huvudstupa förstörelse av naturresurser och av miljön i allmänhet utgör ett allvarligt hot mot hållbarheten för den mänskliga civilisationen. De politiska ledarna i de dominerande kapitalistiska staterna, med sina olika förslag för ”grön teknik” och handel med utsläppsrätter, i bästa fall utgör justeringar som ökar kapitalets lönsamhet men samtidigt fördjupar kommersialiseringen av naturen och överför klimatförändringens kris till mindre utvecklade länder. Krisen i det kapitalistiska systemet som mänskligheten står inför är direkt kopplad till kapitalismens oförmåga att reproducera sig själv utom genom en girig jakt för tillväxt. Det är en kris som bara kan övervinnas genom avskaffandet av kapitalismen själv.

Inför dessa realiteter slår kapitalismen tillbaka överallt, i syfte att bevara vinsterna och att överföra ansvaret för krisen på arbetarklassen, genom att intensifiera exploateringen av kön och ålder, fattiga i stad och på landsbygd och ett stort spektra av arbetande människor inom ”medelklass”. Exploateringen intensifieras, staten används för att rädda privata banker och finanshus men utsätter framtida generationer för omöjliga skuldbördor och intensifierar ansträngningarna göra sociala vinster.

I hela den kapitalistiska världen avskaffas arbetarnas sociala, ekonomiska och politiska rättigheter samt sociala trygghet. Samtidigt görs de politiska systemen mer reaktionära och begränsar de demokratiska och medborgerliga friheterna, i synnerhet de fackliga rättigheterna. Nedskärningar, inklusive stora nedskärningar av den offentliga sektorn har åsamkat förödande konsekvenser för arbetare, särskilt kvinnor. Det finns också försök att avleda folklig nöd och otrygghet genom reaktionär demagogi, rasism och främlingsfientlighet, samt att legitimera fascistiska krafter. Dessa är uttryck för antidemokratiska och auktoritära tendenser som också präglas av en upptrappning av anti-kommunistiska attacker och kampanjer i många delar av världen. I Afrika, Asien och Latinamerika bevittnar vi ett införande av nya mekanismer för nationellt- och klassförtryck mot det arbetande folket, inklusive ekonomiska, finansiella, politiska och militära medel samt utplacering av en rad pro-imperialistiska NGO-organisationer (s.k. icke statligt styrda organisationer).

Men för massan av folk, särskilt i Afrika, Asien och Latinamerika, är det viktigt att komma ihåg att även före den nuvarande globala ekonomiska krisen, var livet under kapitalismen en fortsatt kris, en daglig kamp för överlevnad. Långt innan den pågående finansiella krisen har en miljard människor levt i eländiga slumområden och hälften av världens befolkning av mindre än 2 dollar om dagen. Med krisen har denna verklighet förvärrats kraftigt.

De flesta av städernas och landsbygdens fattiga arbetar tillsammans med sina familjemedlemmar som utsatta invandrare i främmande länder i Afrika, Asien och Latinamerika, som de fördrivna offren för en allt snabbare kapitalistisk jordbruksutveckling. Den globala kapitalismens spjutledning från de största företagen inom den industriella jordbrukssektorn har förklarat krig mot nästan hälften av mänskligheten- de tre miljarder som bor på landsbygden i Afrika, Asien och Latinamerika.

Samtidigt sätts omänskliga barriärer upp mot invandrare och flyktingar. Det finns en ständigt ökande framväxt av städernas slumområden som befolkas av den desperata och marginaliserade massan som är involverad i en uppsjö av aktiviteter för att överleva. Den accelererade kapitalistiska agrara omvandlingen i länder med en lägre nivå av kapitalistisk utveckling åsamkar folkmord som konsekvens.

Vikten av arbetarklassens och de folkliga krafternas motståndskamp 

Över hela världen försöker kapitalismen att överföra bördan av krisen på arbetarna och de fattiga men möts allteftersom av arbetarklassens och folkets motstånd.

Under det gångna året av anti-folkligt angrepp och angrepp mot arbetarnas rättigheter, sociala rättigheter och löner har en upptrappning av den folkliga kampen framkallats, företrädesvis i Europa.

Den imperialistiska aggressionen i Mellanöstern, Asien och Latinamerika möter fortsättningsvis ett beslutsamt folkligt motstånd.

I Afrika och Latinamerika, har anti-imperialistiska krafter, fackföreningar och sociala rörelser eskalerat sin kamp för folkliga rättigheter och mot de multinationella företagens plundring. Denna kamp har i några fall lett till framväxten av progressiva, folkliga nationella regeringar som programmatiskt förklarar nationell suveränitet, sociala rättigheter, för utveckling och skydd av sina naturresurser och biologisk mångfald, för att ge ny kraft åt den anti-imperialistiska kampen.

Under rådande omständigheter är det historiskt viktigt att vi som deltagare i kommunist- och arbetarepartierna stärker och omvandlar de folkliga försvarsstriderna till en offensiv kamp för att förvärva bredare rättigheter för arbetare och människor och för avskaffandet av kapitalismen.

För att nå fram till denna strategiska dagordning betonar kommunisterna betydelsen av arbetarklassens organisering och utvecklingen av arbetarrörelsens kamp i en klassorienterad riktning och i kampen för arbetarklassens och dess allierades förvärvande av den politiska makten.

Inom ramen för denna kamp fäster vi särskild vikt vid:

* Försvar, befästande och avancemang för en folklig nationell suveränitet * En förstärkning av sociala allianser

* Att stärka den antiimperialistiska fronten för fred, för rätten till fast heltids-arbete, arbetarnas rättigheter och    sociala rättigheter, såsom fri hälsovård och utbildning.

Försvaret, befästandet och framstegen av folksuveräniteten

 

Inför det intensifierade angreppet från det transnationella kapitalet, har kampen mot imperialistisk ockupation, mot ekonomiskt och politiskt beroende och försvar av folkets suveränitet blivit alltmer framträdande. Det viktigt för kommunisterna att integrera denna kamp med kampen för en social- och klassmässig frigörelse.

 

Kommunisterna kämpar mot imperialismen, för rättvisa internationella relationer mellan stater och folk på grundval av ömsesidig nytta.

 

Försvaret, konsolideringen och avancemanget för folksuveränitet är särskilt viktigt i Afrika och för andra befolkningar som har upplevt årtionden och till och med århundraden av kolonialt och halv-kolonialt förtryck. 2010 markerar 50-årsjubileet för inledningen av Afrikas formella avkolonialisering. Ännu och överallt, inklusive den afrikanska förskingringen, kvarstår det grymma arvet från slavhandeln, från den koloniala expropriationen och plundringen. Trots 50 år av formell avkolonialisering ökar imperialismens interventioner överallt,  monopolens dominans håller på att stärkas med hjälp av inhemskt kapital. Kampen mot dem kräver aktiva förkämpar och en stor folklig enighet samt ett breddning av folkets demokratiska rättigheter.

 

En förstärkning av sociala allianser

 

Kapitalismens rådande kris och folkets kamp för att slå tillbaka skapar förutsättningar för att bygga breda sociala, anti-monopolistiska och anti-imperialistiska allianser, kapabla att vinna makt och främja djupa, progressiva, radikala och omvälvande förändringar.

 

Arbetarklassens enhet är en grundläggande faktor för att säkerställa byggandet av effektiva sociala allianser med bönderna, städernas- och landsbygdens fattiga, städernas ”medelklass”- skikt och intellektuella. Särskild uppmärksamhet måste ägnas åt ungdomens önskningar och de utmaningar som den konfronteras med.

 

Jordfrågan, jordbruksreform och landsbygdens utveckling är viktiga frågor för utvecklingen av folkets kamp i mindre utvecklade länder. Dessa är knutna till livsmedelssuveränitet och säkerhet, en hållbar försörjning, försvar av biologisk mångfald, skydd av nationella resurser, och kamp mot industriella jordbruksmonopol och deras lokala agenter.

 

I denna kamp har progressiva strävanden och legitimering av ursprungsbefolkningar, försvaret av deras respektive kulturer, språk och miljöer en viktig roll.

 

Kommunisternas roll för att stärka den anti-imperialistiska fronten för fred, en hållbar miljö, framsteg och socialism

 

Imperialismens kris och motoffensiv leder till en breddning och variation av de krafter som objektivt intar en patriotisk och anti-imperialistisk hållning. Överallt, i våra olika nationella realiteter, har kommunister ett ansvar för att bredda och stärka den anti-imperialistiska, politiska och sociala fronten, kampen för fred, hållbar miljö, framsteg, och att integrera detta i kampen för socialismen. Kommunisternas oberoende roll och förstärkningen av kommunist- och arbetarpartier är av vital betydelse för att säkerställa ett konsekvent anti-imperialistiskt motstånd av bredare rörelser och fronter.

Särskild uppmärksamhet måste ägnas åt den befintliga relationen mellan olika former av motståndskamp och den nödvändiga ideologiska offensiven för synliggörande av socialistiska alternativ och försvaret samt utvecklingen av den vetenskapliga socialismen. Den ideologiska kampen för den kommunistiska rörelsen är av avgörande betydelse för att avvärja samtida anti-kommunism, att konfrontera den borgerliga ideologin, anti-vetenskapliga teorier och opportunistiska strömningar som förkastar klasskampen, och att bekämpa de socialdemokratiska krafter som försvarar och genomför anti-folkliga och pro-imperialistisk politik genom att stödja  kapitalismens strategi. Vi har en nyckelroll att spela i utformningen av viktiga förbindelser i teori men framför allt i praktiken mellan olika arenor för folkets kamp, i utvecklingen av internationell solidaritet.

 

Vi lever i en historisk epok då övergången från kapitalism till socialism har blivit en civiliserad nödvändighet. Kapitalismens allomfattande kris understryker ännu en gång den oskiljaktiga karaktären mellan den nationella frigörelsens uppgifter samt uppgifterna för arbetarklassens och den sociala frigörelsen.

 

Trots allt och inför en fördjupad kapitalistisk kris uppvisar erfarenheterna från det socialistiska byggandet en vida överlägsenhet till socialismens favör.

 

Förstärkningen genom samarbetet mellan kommunist- och arbetarpartier och förstärkningen av den anti-imperialistiska fronten, ska marschera sida vid sida.

 

Vi, genom Kommunist- och Arbetarpartiernas Möte i Tshwane, i en situation markerad av en massiv anstormning mot arbetare och folkliga krafter men också med många möjligheter för en utveckling av kampen, uttrycker vår djupa solidaritet med arbetarna och folken och deras intensiva kamp. Vi upprepar vår beslutsamhet att agera och kämpa sida vid sida med arbetarmassorna, ungdomar, kvinnor, och alla folkliga sektorer som är offer för kapitalismens exploatering och förtryck.

 

Vi bekräftar vår vädjan till det breda spektret av folkliga krafter att förena er med oss i gemensam kamp för socialismen, som det enda alternativet för mänsklighetens framtid.

 

Vi pekar på följande huvudlinjer för utvecklingen av våra gemensamma och samstämmiga åtgärder:

 

1. Med den kapitalistiska krisens fördjupning, kommer vi att fokusera på utvecklingen av arbetar- ”och folklig” kamp för arbete och sociala rättigheter, förstärkning av fackföreningsrörelsen och dess klassmedvetenhet, främjande av social allians med bönderna och andra folkliga skikt. Särskild uppmärksamhet kommer att ägnas åt kvinnors och ungdomars problem, vilka är bland de första offren för den kapitalistiska krisen.

2. Mot bakgrund av den allomfattande imperialistiska aggressionen och skärpningen av de inter-imperialistiska rivaliteterna kommer vi att intensifiera den antiimperialistiska kampen för fred, mot imperialistiska krig och ockupationer, mot den farliga ”nya” NATO-strategin och utländska militärbaser och för avskaffandet av alla kärnvapen. Vi kommer att utvidga den aktiva internationella solidariteten med alla människor och rörelser som bemöter och kämpar mot förtryck, imperialismens hot  och aggressioner.

3. Vi kommer beslutsamt att bekämpa antikommunism, anti-kommunistiska lagar, åtgärder och förföljelse, att kräva en legalisering av kommunistiska partier där de är förbjudna. Vi kommer att försvara den kommunistiska rörelsens historia och socialismens bidrag för att främja den mänskliga civilisationen.

 

4. Vi bekräftar vår solidaritet med de krafter och folk som eftersträvar det socialistiska bygget. Vi bekräftar vår solidaritet med det kubanska folket och dess socialistiska revolution, vi kommer kraftfullt och fortsättningsvis att motsätta oss blockaden och stödja den internationella kampanjen för att frige ”De fem kubanerna.”

 

5. Vi kommer att bidra, mot den specifika bakgrund som våra respektive nationella realiteter utgör, till förstärkning av internationella anti-imperialistiska massorganisationer som WFTU, WPC, WFDY, WIDF. Vi välkomnar särskilt och hyllar den 17: e Världsungdomsfestivalen som skall hållas i Sydafrika den 13-21 december 2010.