Den politiska situationen i Georgien Georgien och NATO

Den politiska situationen i Georgien
Georgien och NATO

Georgien går just nu igenom den svåraste perioden i dess historia. De styrande i Georgien har nu förvärrat relationerna till Ryssland till det yttersta. Det finns i dagsläget inget som tyder på någon som helst förbättring i relationerna länderna emellan. Uppviglandet av folken mot varandra fortsätter. Tbilisi är förberedd på militära lösningar gällande Georgiens territoriella integritet, vilket som kommer leda till rakt motsatta konsekvenser. Detta kommer leda till en definitiv uppdelning av landet och decennier av försvåranden i möjligheten att försonas med brödrafolken i Abchazien och Ossetien. Det kommer att uppstå en destabilisering, inte bara i Georgien, utan i hela den kaukasiska regionen.

Med tillräcklig försäkran så kan man konstatera att konflikterna uppstod redan i forna Sovjetunionen och att det tjänade som en direkt faktor i uppdelningen av såväl Georgien som undergrävandet av fredens fäste i världen. Inom det georgiska territoriet arrangerades två etniska konflikter, en mellan Georgien – Abchazien och en mellan Georgien – Ossetien.
Dessa krigshärdar pågår än idag och framhålls av NATO som anledning till att ha sina trupper stationerade i regionen.

Den första etappen av införlivandet av NATO i Kaukasus och framförallt i Georgien genomfördes under president Sjevardnadzes styre. Kärnan för de militära konflikterna karaktäriserades och sedan började flyttandet av ryska militärbaser ut från det georgiska området. Den processen är nästintill helt genomförd idag.

Den andra etappen av införlivandet av NATO och USA i Georgien är sammanlänkad med den så kallade ”Rosenrevolutionen” år 2003. Efter den så intogs makten av än mer ivriga fiender till allt och alla som ville återupprätta vänskapliga relationer med Ryssland. I makten fanns nu pådrivande förmedlare av USA:s och NATO:s intressen. En diktatorisk regim upprättades som strikt undertrycker all kritik som ifrågasätter närmandet till NATO, motsätter sig upplösandet av Georgien och dess integritet och som är emot förvärrandet av de ryska och georgiska relationerna.

I början av september så vidtog de, senaste årens makthavare i Georgien, politiska åtgärder utan tidigare motstycke. I 49 olika befolkningsområden så genomfördes specialoperationer med syfte att sätta folk, aktivister från ”Partiet för Rättvisa”, det förenade kommunistpartiet samt från övriga oppositionspartier, på plats. Hundratals personer arresterades och förhördes med såväl psykiska som fysiska påtryckningar. Syftet sades vara att aktivisterna undanhöll information om en planerad beväpnad statskupp. Alla de drabbade personerna var aktiva förespråkare mot makthavarna och dess anti-georgiska in- och utrikespolitik.

Felet de begick var att de krävde bättre sociala förhållanden för arbetare, vägrade gå med på konfrontationspolitiken gentemot Ryssland samt att de motsatte sig de militära avsikterna i Sydossetien och Abchazien. Med detta så försökte de georgiska makthavarna att stoppa det växande missnöjet hos befolkningen samt beröva och neutralisera vänsteroppositionen och dess anhängare.

De nya makthavarna i Georgien gör allt vad som står i dess makt, går in med stor energi och fast beslutsamhet, för att få bort Ryssland från södra Kaukasus så att USA och NATO helt och fullt ut kan stationera sig i regionen. Detta är en väldigt farlig politik, inte bara de tidigare nämnda faktorerna utan även med tanke på kriserna kring Iran, konflikten mellan de angränsande länderna Azerbajdzjan och Armenien samt det mest komplexa förhållandet – det mellan Armenien och Turkiet. Turkiet är som bekant medlem i NATO och Armenien en strategisk partner till Ryssland. Militärbaserna som tidigare innehades av Ryssland är nu iordningställda för att inhysa NATO:s beväpnade styrkor. Georgien och dess militära infrastruktur tillhör idag USA och är en av de främsta utgångspunkterna för en beväpnad attack mot Iran. Om utvecklingen i vår region, går mot det värsta tänkbara scenariot, förverkligas, så kommer det att leda till kriser som sträcker sig långt utanför regionen.

Södra Kaukasus är av flera anledningar utav speciellt intresse för USA och NATO. Huvudsakliga anledningen till varför just Georgien är utav intresse, är dess direkta angränsande område till Rysslands sydliga områden med Norra Kaukasus och de betydelsefulla energitillgångarna i den Kaspiska regionen. Alla vet mycket väl varifrån det tjetjenska fälttåget stöddes, vilket placerade Ryssland i det direkta hotet om sönderfall. Det georgiska området användes aktivt för att destabilisera, inte bara Tjetjenien, utan hela Norra Kaukasus. Alla dessa motsättningar i denna region, de mellan Tbilisi och Moskva, konflikterna i Abchazien och Sydossetien är endast ett uttryck för motsättningarna mellan Ryssland och USA-NATO. Och gisslan mellan dessa motsättningar är de georgiska och ryska folken.

USA:s och västs politiska intressen handlar först och främst om ägandet och kontrollen över energitillgångarna i den Kaspiska regionen. Efter Sovjetunionens sammanbrott så blev den Kaspiska regionens mest värdefulla naturtillgångar utsatta för flera av västvärldens största oljeföretag och dess rovgirighet. Naturtillgångar som tidigare hade varit hela folkets egendom och jämlikt hade tjänat till den ekonomiska utvecklingen av unionens 15 republiker.

Det har även byggts och tagits i drift en pipeline vid namn BTE, som står för Baku-Tbilisi-Erzerum. I framtagandet samt byggandet av BTE så är det inte överraskande att den amerikanska regeringens stöd till Azerbajdzjan, Georgien och Turkiet varit enormt.

Förutom den ekonomiska delen i framtagandet av den Sydkaukasiska olje- och gasledningen så har viktig betydelse även getts till det politiska inslaget. Georgiska makthavare framhåller just detta tydligt. Vid invigningen av pipelinen, BTC (BTC = Baku-Tbilisi-Ceyhan), så fastslog Georgiens president:
”Georgien är inte längre en del av den tidigare sovjetiska sfären. Vi är orienterade mot väst och är dess viktiga partner tillsammans med Turkiet”. Olje- och gasledningar kom att bli trumfkort i de georgiska myndigheternas händer i skapandet av en fientlighet gentemot Ryssland, vilket frambringade ett allt farligare politiskt läge.

Georgien är en väldigt viktig strategisk plats, varifrån det är möjligt att påverka hela den geopolitiska utvecklingen i den viktigaste regionen i hela Kaukasus, såväl den norra delen som den södra. Den pro-amerikanska politiken, som dagens makthavare i Georgien bedriver, är ett allvarligt hinder för det såväl politiska som ekonomiska samarbetet mellan tre av regionens strategiska partners, Ryssland, Armenien och Iran. Georgien intar en mycket negativ, blockerande roll när det gäller utveckling inom ramen för samarbete oberoende stater emellan.

Med det ovannämnda i beaktning så blir det ganska tydligt vad NATO:s generalsekreterare menar med: ”NATO är intresserade och tar på sig den aktiva rollen i att värna om stabilitet och säkerhet i regionen”.

I Georgien så skapar man ett systematiskt ”kontrollerat kaos” efter västlig modell. Konflikterna i Abchazien och Sydossetien tjänar som anledning för fortsatt införlivande av USA och NATO i regionen. Det görs allt för att misskreditera Oberoende Staters Samväldes, OSS, fredsbevarande styrkor bestående av ryska soldater. De georgiska makthavarnas mål är att ersätta de ryska fredsbevarande trupperna med trupper från NATO. Som enda supermakt i regionen, som kan mäta sig med USA och NATO, så tvingas nu Ryssland, olyckligtvis att göra avsteg från sitt uppdrag och allt mer agera i skuggan av detta ”kontrollerade kaos”.
Under detta år så gav USA:s kongress klartecken för Ukraina och Georgien att ta klivet in i NATO. I dokumentet framhölls:

”USA:s kongress uppmanar NATO att samarbeta med USA i förverkligandet av NATO:s roll i fortskridandet av global säkerhet samt i det fortsatta stödet när det gäller NATO:s expansion och rekryterandet av värdiga medlemmar. Och i detta fall att Georgien förbereds medlemskap i NATO…”.

I detta syfte så anslås ett specifikt militärt stöd till Georgien under 2008.

Det råder heller ingen som helst tvekan om att de övriga NATO medlemmarna skulle motsätta sig USA:s intressen i att så snart som möjligt ansluta Georgien till alliansen.

Eller som NATO:s generalsekreterare uttryckte sig under säkerhetskonferensen i München, 10 februari, 2007: ”Under 2009 så vill jag se fler länder i NATO. Jag vill att Serbien fortsätter sin påbörjade väg mot ett NATO-medlemskap. Jag vill även att vi, tillsammans, godtar och beviljar Georgien och Ukraina att bli medlemmar i alliansen…”. Med detta uttalande i ryggen så tar inte Georgiens president Saakasjvili någon som helst hänsyn till vare sig Rysslands kritiska förhållningssätt till en NATO-expansion eller vad länderna i OSS anser. Han gör detta provokativa uttalande:

”Det här (Rysslands och OSS åsikter, översättarens anm. ) är ytterligare ett tecken på bristande respekt för Georgiens inlemmande i NATO…”, ”detta bekräftar ytterligare än en gång att ingenting kan hindra att Georgien blir medlem i NATO…”, ”för oss betyder det att vi kommer att bli medlemmar av mänsklighetens starkaste militärpolitiska allians som historien skådat. Om detta har Georgien drömt om under en lång tid…”.
Men farligast är inte uttalandena i sig, det är att man har vidtagit praktiska åtgärder för att möjliggöra för NATO-trupper att befinna sig på georgiskt territorium. En del av dessa åtgärder är att man har ökat anslagen till försvaret, slösar med pengarna, trots de sociala och ekonomiska förhållandena i landet.

Georgien ökar raskt sina försvarsutgifter. Parlamentet har för avsikt att öka anslagen till armén med 200 miljoner US dollar. Under nuvarande år så kommer de för första gången att överskrida 1 miljard lari GEL (motsvarande ungefär 600 miljoner US dollar). Det motsvarar mer än en tredjedel av landets totala budget. En del av dessa kostnader är ämnade för försvarsministeriets nya träningscenter för speciella ändamål, beläget i utkanten av Tbilisi.
Antalet beväpnade styrkor kommer ökas till att omfatta 32 000 soldater. Det betyder att dagens fyra brigader utökas med ytterligare en. Denna, femte brigad med 2500 soldater, kommer i sin tur att utrustas med militärmaterial från väst.

Denna ökning i militariseringen av lilla och fattiga Georgien får även experter från väst att dra åt sig öronen. Uppmärksamheten gäller finansieringen av den planerade utökningen av de beväpnade styrkorna. Detta kommer att medföra att de gemensamma utgifterna inom NATO-samarbetet kommer att öka med 4-4,5 procent. Det innebär att de övriga NATO-medlemmarna kommer att bli tvungna att betala mer än planerat när Georgien ansluter sig till militäralliansen.
Omständigheterna i Abchazien och Sydossetien förhindrar i hög grad att Georgien går med i NATO. Det här är regioner som blev delade från det forna Sovjetiska Georgien och som nu riskerar att förenas med Ryssland. De här regionerna stöder inte ett införlivande av Tbilisi i NATO. Vi är av denna specifika anledning väldigt oroade över dessa ovan nämnda militärförberedelser.

Krigsförberedelserna i Tbilisi ser ut att inrikta sig mot en militär lösning, i sina försök att knyta samman regionerna med de styrande i Georgien, samtidigt som man propagerar för det amerikanska inflytandet i området. Utan ett enande av Abchazien och Sydossetien med makthavarna i Georgien så kommer ett intåg av NATO:s beväpnade trupper i Georgien bli väldigt komplicerad. Georgiens president döljer inte, utan öppet deklarerar, att det kan bli aktuellt med ett nytt militärt fälttåg mot separatistregimerna i Abchazien och Sydossetien.

I förverkligandet av västs aggressiva politik i Kaukasus så upprättas såväl mäktiga politiska som finansiella och industriella fästen. De huvudsakliga politiska inslagen som visar på dessa så kallade fästen är, å ena sidan den pro-amerikanska regeringen i Georgien å andra sidan de industri- och finansinstitutioner, representerade av Västvärldens största oljebolag, som stationerat sig i och omkring Kaukasus och Kaspiska havet. Detta är ett av den moderna imperialismens största fästen i förkunnandet av ”den nya världsordningen”. Enbart genom motstånd och en rejäl kraftansträngning av folken som lever i länderna i Kaukasus, Ryssland Turkiet och Iran så kan vi segra. Endast en sammanslutning av alla progressiva krafter i dessa länder kan förhindra ”globalisternas” planer på att underordna våra folks intressen gentemot sina privata.
Temur Pipia
Sekreterare, samordningsstyrelsen
Georgiens Kommunistiska Ungdomsförbund
25.09.2007
Tbilisi

Svensk Översättning: Fredric Olofsson, SKU
Georgiens Kommunistiska Ungdomsförbund och Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund är medlemmar i Demokratisk Ungdoms Världsfederation, DUV.