En ödesdag för svensk fackföreningsrörelse

I senaste nyhetsbrevet från folkrörelsen Nej till EU ger man bakgrunden till Sveriges ja till EU, där påståendet om att den svenska kollektivavtalsmodellen garanterades vid medlemskapsförhandlingarna spelade en stor roll för många inom den fackliga rörelsen.

Nu har det visat sig att garantin bestod av en ensidig svensk förklaring, en förklaring som helt saknade juridiskt värde och var att betrakta som en politisk åsiktsyttring.

Trots detta var det många inom ledningen för fackföreningsrörelsen som hävdade att EU garanterat den svenska modellen på arbetsmarknaden. Att de hade fel visade sig i Lavaldomen.

”Att de fackliga organisationerna gick i god för EU-medlemskapet var en förutsättning för en seger för ja-sidan i folkomröstningen den 13 november 1994”, står det i nyhetsbrevet från folkrörelsen Nej till EU. ”Lavaldomen visar nu att de ljög.”

Vidare skriver nyhetsbrevet från folkrörelsen Nej till EU:
”Mona Sahlin och Wanja Lundby-Wedin har just nu en utmärkt möjlighet att uppfylla ett av EU-anhängarnas svikna folkomröstningslöften. Den 20 november ska riksdagen ta ställning till Lissabonfördraget. Den socialdemokratiska riksdagsgruppen kan som villkor för att godkänna Lissabonfördraget kräva ett juridiskt bindande undantag som slår fast att EU-kommissionen och EU-domstolen icke har att avgöra när och hur svenska fackförbund ska vidta stridsåtgärder och att svenska kollektivavtal alltid ska gälla i Sverige enligt principen lika lön för lika arbete.

”Att inte ställa detta krav är ett svek mot svenska löntagare”, konstaterar ordförandena för Byggnads tre största avdelningar.

Vi instämmer, dessutom är påståenden om Lissabonfördragets förträfflighet lika felaktiga som påståendet om att medlemskapsförhandlingarna skulle säkerställa den svenska kollektivavtalsmodellen inbegripet rätten till stridsåtgärder vid konflikter.

Det är riktigt att Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna ges en rättslig förankring i Lissabonföredraget. Men det är EU-domstolen som avgör och tolkar att stadgan tillämpas på rätt sätt, den får inte strida mot EU:s fyra överordnade friheter. Frihet för kapital, varor och tjänster, arbete och människor. Det betyder att inte ens med Lissabonföredraget skulle Lavaldomen blivit annorlunda.

Redan på torsdag, den 20 november kommer frågan att avgöras. Riksdagsmännen med facklig förankring borde se till att upprätta förtroendet för svensk fackföreningsrörelse. 92 procent av LO:s medlemmar är motståndare till ratificeringen av Lissabonföredraget, innan garantier för den svenska kollektivavtalsmodellen har garanterats ”Att inte ställa detta krav är ett svek mot svenska löntagare”, konstaterar ordförandena för Byggnads tre största avdelningar.

Ge riksdagsmännen det moraliska stödet att våga rösta nej till Lissabonföredraget, skicka E-post till dem. Här en lista med riksdagsmän, främst socialdemokratiska, som har någon förankring i den fackliga rörelsen. Listan är förmodligen inte komplett det finns kanske andra också, alla E-postadresser finns på www.riksdagen.se.