KRISTALLNATTEN 70 ÅR – 9/11 2008, MALMÖ

I Malmö, på Gustav Adolfstorg samlades idag 9/11 ett hundratal människor för att högtidlighålla minnet av Kristallnatten, en händelse som nu ligger 70 år tillbaka i tiden. Manifestationen hölls under parollen ”Rött kort åt rasisterna”, och flera av talarna brännmärkte den nynazistiska och rasistiska politiken som främst Sverigedemokraterna är bärare av. Arrangörer var politiska partier, fackföreningar, ABF och solidaritets organisationer. Peter Cohen, SKP,var en av de inbjudna talarna.

Hans tal:

För 70 år sedan, kvällen på 9 november 1938, genomfördes en pogrom i Tyskland. Judar i alla ålder misshandlades, flera av dem till döds, synagoger brändes, judisk-ägda butiker och varuhus plundrades och vandaliserades, nästan 30 000 judar arresterades.

Enligt massmedier och polisen var detta en spontan reaktion mot att en ung jude hade dödat Ernst vom Rath, tredje sekreterare på den tyska ambassaden i Paris. Men för många människor både inom och utanför Tyskland var det uppenbart att det hela hade organiserats och iscensatts av ledarna för det nazistiska partiet.

Vad hade dessa judar gjort för att motivera nazisternas vrede? Svaret ligger i den speciella karaktär av den tyska anti-semitismen som växte fram under den senare delen av 1800-talet.

Traditionen av antisemitism inom den tyska överklassen kan spåras tillbaka till Martin Luther. Den blev en naturlig komponent i begreppet om medborgarskap som utvecklades i Tyskland, i stark kontrast till det moderna begrepp som föddes vid den franska revolutionen. Enligt detta består en nation av medborgare med lika rättigheter och skyldigheter, oavsett etnisk bakgrund. De förenas genom att alla har samma juridiska förhållande till staten.

Men Tyskland dominerades av ett annat begrepp – medborgarskap i den etniska nationen. Medborgarna i en etnisk nation är förenade därför att de är av samma ”blod”. Medborgarnas civila rättigheter och skyldigheter är rotade i detta blodsband, inte i ett juridiskt förhållande till staten. Att vara tysk skulle vara att dela ett genetiskt och kulturellt arv. ”Tyskhet” var oberoende av nationella gränser.

Redan när denna idé föddes på 1700-talet var det klart för dess företrädare att det folk som delade det tyska arvet inte bara var annorlunda än andra människor, utan också överlägset dem. Det visade sig att det tyska folket bar på en historisk plikt – att bli Europas herre, utveckla Europas civilisation, och bära Europas fanor över hela världen.

Det var inte svårt att inse att de underlägsna människor som inte var av tyskt ”blod” också kunde bli ett hot mot den ”rasrenhet” på vilken den stora tyska nationen skulle byggas. Under den explosionsartade utveckling av industriell kapitalism i Tyskland efter 1870 ansåg den tyska överklassen att det största hotet av allt var den växande europeiska kommuniströrelsen – och vem bar ansvar för detta om inte juden Karl Marx?

Juden som farlig kommunist blev en stereotyp bland tyska kapitalister och de intellektuella som tjänade dem. De småborgerliga följde efter. Efter den ryska revolutionen blev faran ännu större.

Adolf Hitler spelade mycket skickligt på borgarklassens rädsla och hat för kommunismen. Han förklarade att juden bokstavligen förkroppsligade vad han kallade för ”bolshevismus”. Han lovade att befria Tyskland från ”judeo-bolshevismus” och sedan förinta Sovjetunionen. Detta löfte övertygade de ledande tyska kapitalisterna om att stöda nazistpartiet redan 1923. Utan kapitalisternas stöd hade Hitler aldrig kommit till makten.

Herbert Tingsten, en gång professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet och chefredaktör för Dagens Nyheter, skrev i boken Nazismens och fascismens idéer: ”Fascismen är borgerlig: den har överallt kommit till makten så gott som uteslutande med stöd av de borgerliga, antisocialistiska folkgrupperna, den har i sina grunddrag bevarat den borgerliga produktionsordningen, den privata äganderätten till produktionsmedlen, den i princip fria konkurrensen, och den avvisar tanken på ekonomisk utjämning.”

Trots Tingstens korrekta beskrivning har det under många år funnits en tendens i Sverige och andra länder att begränsa diskussioner om fascism till förföljelsen av judar. Detta är att förvränga historien. Fascismen var och är ett kapitalistiskt fenomen. Dess fundament i både Italien och Tyskland var anti-kommunismen, eller ”anti-bolshevismus”. Judar blev faktiskt medlemmar i Mussolinis Fascistparti, och ingick i hans regering.

Det var nazisterna som klistrade jude-etiketten på kommunismen, i enlighet med den tyska borgerliga traditionen. ”Judeo-Bolshevismus” var ett huvudtema i nazipropaganda. Ett slående exempel var nazistledarnas tal vid partikongressen i Nürnberg 1935, där de bland annat introducerade de ökända Nürnberglagarna, vilka berövade tyska judar deras kvarvarande civila rättigheter.

Hitler öppnade kongressen med att konstatera att nazisterna ledde kampen mot ”de judiska internationella revolutionärerna”, och att partiet talade för ”hela Europa… och den europeiska kulturen”. Han sa att kommunisterna såg nazityskland som ”huvudmotståndaren till expansion och förverkligande av bolsjevismens strategi för Europa…I Moskva hotar den bolsjevistiska juden ännu en gång att förinta världen”.

Nästa talare var propagandaministern Josef Goebbels, som förklarade att nazisterna kämpade obevekligt mot judar ”därför att den bolsjevistiska internationalen är i verkligheten en judisk international”. Det var judarna som hade uppfunnit marxism, och de var fast beslutna att ”utnjytta de mest bestialiska mänskliga instinkter” för att främja deras intressen. Nazisterna hade enligt Goebbels byggt en damm för att hejda ”den bolsjevistiska floden av asiatiskt-judiskt skräp”.

Det är givetvis inte lätt att begripa hur en normal funtad människa kunde betrakta en fattig judisk skräddare i Berlin som ”en bärare av den bolsjevistiska smittan”, som Hitler ofta uttryckte det. Men decennier av propaganda från borgerligt håll hade skrämt många människor i Tyskland och andra länder med att kommunismen och de judar som främjade den var ett dödshot. Och när människor är tillräckligt skrämda, kan deras ledare ofta få dem att göra praktisk taget vad som helst. ”Allt som du behöver göra är att berätta för dem att de är under angrepp”, sa Herman Goering.

På Kristallnatten fick judarna i Tyskland lära denna bittra sanning. Senare kom judar och icke-judar i hela Europa att lära den i det helvete som kallas för andra världskriget.

Idag ser vi hur en liknande strategi används för att förblinda människor i Europa och USA. Propaganda om ”civilisationernaskamp”, ”den gröna faran” och demoniseringen av muslimer har blivit en ursäkt för barbarisk krigsföring i bland annat Mellanöstern, inklusive Palestina. Det är de stora västerländska företagen som tjänar på dessa krig, precis som de gjorde 1939-45. Vi får inte sitta passiva och låta historien upprepar sig.