Socialdemokratins kris

Den politiska, ideologiska och organisatoriska kris som socialdemokraterna just nu inför öppen ridå genomlever skulle vid en första tanke kunna vara något som endast angår SAP:s medlemmar. Nu är så inte fallet då SAP i svenskt samhällsliv har en ställning som inget annat svenskt politiskt parti ens är i närheten av. Inte minst SAP:s ställning inom svensk fackföreningsrörelse gör att vad som händer inom SAP angår betydligt fler än SAP:s medlemmar. Av den anledningen tar vi kommunister, organiserade inom SKP, oss rätten att lägga oss i vad som sker och även att ha synpunkter på vad som sker. Krisen inom SAP blev totalt blottlagd genom valresultatet i 2010 års riksdagsval men krisen är betydligt äldre än så.

SAP har historiskt aldrig varit ett socialistiskt parti med målsättningen att ersätta det kapitalistiska samhället med ett socialistiskt samhälle. Däremot har partiet traditionellt varit mycket medveten om kapitalismens inneboende kriser och dess utsugning av det arbetande folket. Detta har man inte minst genom bygget av folkhemmet balanserat med eftergifter åt det arbetande folket genom en stark och utvecklad offentlig sektor, en sektor som man aldrig tidigare lämnat ut åt kapitalisterna. Per-Albin Hanssons tal om det goda folkhemmet har tjänat som inspiratör för det goda samhället och den ekonomiska politiken följde keynesianismen. Detta var en politik som var signifikativ för SAP ända fram till slutet av 1970- talet. I och med att Sveriges högerkrafter på allvar tog strid om den ideologiska samhällsdebatten, inte minst genom skapandet av en rad s k tankesmedjor där Timbro är den mest kända började SAP:s ideologiska reträtt. Detta är en reträtt som nu pågått i mer än 30 år och SAP av år 2011 är ett helt annat parti än vad det var 1980.

Ett första led i den ideologiska reträtten var att man inom SAP slutade med den ideologiska studiecirkelverksamheten. I denna veva lade man också ned sin dagspress. Man försatte sitt pressbolag A-pressen i likvidering och överlämnade på så sätt än mer av den dagliga ideologiska debatten till den borgerliga sidan. SAP:s förvandling blev därmed ett faktum. Detta var något som inte minst LO- medlemmarna märkte genom att så gott som alla funktionärer inom LO- förbunden började uppfatta sina uppdrag som ett arbete bland andra.  Någon ideologisk motivation för arbetet har man inte.

De moderna socialdemokraterna vill vinna medelklassen i Stockholm. Det finns ingen medelklass. Det är ett uttryck som hänger i luften för klass definerar sig efter ägande. I Sverige finns kapitalistklass och arbetarklass. Arbetarklassens struktur har ändrats från dominerande industriarbetarandel till att omfatta alla som säljer sin arbetskraft inom produktion och tjänstesektor. Om arbetarpartier har någon uppgift gentemot mellanskikten så är det att utveckla deras medvetandegrad, d v s insikten att deras existens och levnadsvillkor är lika beroende av kapitalets depotism som LO-gruppernas. Hur många tjänstemän har inte förlorat sina anställningar under den pågående krisen? Att uppfatta sig som ”något bättre” underminerar den front som behöver upprättas gentemot borgarklassen som äger produktionsmedel, finansinstitut och media i ett ruttnande kapitalistiskt system.

Socialdemokratiska partiet har i sin nuvarande form ingen roll att spela i det svenska politiska livet. Att finna sin plats som ett liberalt borgerligt parti går inte. Den platsen är redan upptagen. Skall SAP återigen bli en stark politisk kraft måste partiet gå tillbaka men också utveckla sina traditioner som ett arbetarparti. I den processen ingår att man inser att dagens nyliberala politik nått vägs ände. Den kapitalistiska överproduktionskris som nu med full kraft drabbar Europas arbetarklass borde få SAP att inse att det kapitalistiska lyckoriket inte finns. Privatiseringen av skola, vård och omsorg är något som måste bekämpas liksom avregleringarna av för samhället livsviktiga funktioner. Vinterns kaos med SJ talar sitt tydliga språk liksom elpriserna.

Partiet måste för att ha en proggressiv framtid delta i och utveckla den fackliga kampen mot kapitalets utsugning av arbetskraften, partiet måste delta i och utveckla den utomparlamentariska kampen. Det gäller arbetstiden, privatiseringar, miljön, den internationella solidariteten mm. Men framför allt så måste det inse att rättvisa skapas inte enbart genom fördelningsrätt utan genom förändrad egendomsrätt och en produktion inställd för att mätta det samhälliga behovet istället för profit till enskilda.

2010-12-31

Victor Diaz De Filippi
Ordförande

Sveriges Kommunistiska Parti (SKP)