Årliga mötet för Kommunistiska och Arbetarpartier har hållits i Libanon

 

IMKAP

Den 22- 25 november 2012 hölls det årliga mötet för Kommunistiska och Arbetarpartier i Libanon och Beirut under parollen: ”Stärk kampen mot den tilltagande imperialistiska aggressiviteten för att tillgodose människornas sociala, ekonomiska och demokratiska rättigheter och strävanden, för socialism”.

Läs slutresolution längre ner på sidan.

Libanons Kommunistiska Parti arrangerade mötet på det mest gästfria sätt man kan tänka sig, i en för folken svår tid i regionen Mellanöstern och speciellt i grannlandet Syrien från vilket veckan innan avresan väpnade strider hade influerat staden Tripoli i Libanon mellan Syrien-lojala och de lojala till de imperialiststödda så kallade rebellerna.

Delegater från 59 partier och 44 länder närvarade.

De politiska rapporterna kom många att handla om kapitalismens kris som med sin grund i överproduktion och överackumulation medfört en tilltagande imperialistisk aggression genom USA/NATO/EU, Israel och de trogna reaktionära, islamiska Gulf-monarkierna. Deras gemensamma strategi för att uppnå det ”Nya Mellanöstern” stod likaså i fokus.

 Den arabiska våren i Egypten och Tunisien kidnappades av den politiska islam genom det Muslimska brödraskapet. Deras samarbetsprojekt kom att överraskas av de folkliga uppror som hade sin grund i frustration över imperialism/kolonialism, korruption, utplundring av folkets egendom, massarbetslöshet, stora klasskillnader, utbredd fattigdom, arbetarnas och böndernas kamp mot kapitalistisk, utsugning m.m. Men demonstranterna utan politisk erfarenhet kunde snart ledas in i religiösa fållor av de tillskyndande islamiska systemivrarna, innan upproren skulle hinna utveckla sig i en socialistisk riktning.  I projektet ”Nya Mellanöstern” används det västliga kapitalet; militära, ekonomiska, politiska medel och propaganda i strategin för att paralysera arbetarklassen och folken, splittra upp dessa i etniska och religiösa skikt för att plundra de nationella tillgångarna, främst olja och naturgas, samt bygga nya transportleder och säkra dessa åt imperialismen.

Men upproren i Egypten växer liksom i länder där massmedia inte fokuserar, till exempel Bahrain och Algeriet. De kommunistiska partierna arbetar på att bygga upp breda rörelser med utgångspunkt från ämnena för folkens missnöje, kanaliserat genom fackföreningar, studentrörelser och andra massrörelser. Eftersom den fackliga rörelsen är politiskt svag måste organiseringen ta vid genom att aktivera unga, arbetslösa och fattiga. Den fackliga rörelsen har också fått med sig akademiker i form av doktorer och lärare som även de tar del i protesterna.

Som flera representanter uttryckte rent allmänt: Kapitalismen faller inte förrän KP-erna har övertygat arbetarna om att deras mål är de riktiga. Och som Ukrainas delegat sade: Systemet försvinner inte av sig självt och kan inte reformeras bort genom val eller dylikt. Och som Lenin säger: Folket måste i praktiskt hänseende ta makten från monopolkapitalet. Bara en idiot kan inbilla sig att det skulle kunna ske genom borgerliga val, valdeltagandet måste däremot vara ett komplement till kampen. När bourgeoisiens litteratur och tänkande infekterar alla arbetande och hela folkets liv blir politisk, social, kulturell och på vissa håll militär kamp- med framskriden klasskamp en nödvändighet. Därför är stegen mot arbetarklassens organisering så viktig.

Om inte imperialismen och sionismen i samarbete med bland annat Saudiarabien och Quatar uppnår sitt mål att störta Syrien, går planerna för nykolonialiseringen enligt projektet ”Nya Melllanöstern” i stå. Människorna och alla länder i regionen från östra Medelhavet till Kaspiska havet ska förslavas. Folket i denna världsdel känner till det, tyvärr är medvetenheten om detta sämre i västra Europa. En vanlig erfarenhet var att globaliseringen och imperialismen har verkat negativt på solidariteten och fredsrörelsen i väst och efter Sovjetunionen har en världsvid social nedmontering ägt rum där politiskt radikala har ansatts hårt varvid såväl islamismen som fascismen har stärkts.

I Ryssland är fackföreningsrörelsen på fall och konkurserna haglar där lika hårt som i Sverige och Europa. De arbetande i Ryssland slåss nu för att organisera alternativa fackföreningar av grekisk modell à la PAME och får också hjälp ifrån Grekland i det avseendet.  I Ukraina lärde folket sin läxa genom den ”Orangea revolutionen”, vars mönster kapitalkrafterna försökte exportera till Vitryssland. Där stoppades den dock. I det ukrainska parlamentsvalet i november 2012 fick kommunisterna 13 procent av rösterna. Däremot med smolk i bägaren på grund av att fascistpartiet gick framåt stort (10 procent).

Krisen i Europa råder trots EU-kommissionens ständigt nya stödåtgärder och förhandlingar, snart vecka efter vecka. Fanfarer blåses om att allt ”gått i lås” för att någon tid senare upprepas på ett annat område; ett stöd för att det är en och samma ihållande kris grundad på överproduktion. Militärutgifterna växer och imperialismen tilltar. Sociala, demokratiska och arbetsrättsliga rättigheter skärs ned allteftersom.

Folken utarmas genom de tidigare nationalstaternas avveckling på socialt, fackligt och arbetsrättsligt område. Den demokratiska spillra som återstår får allteftersom stryka på foten till förmån för bankväsendet och militära satsningar. I takt med nedskärningar, konkurser och företagsflyttningar tilltar arbetslösheten stormartat, liksom fattigdomen. Borgarnas sätt att lösa krisen eller mörka den har misslyckats. Den växande folkliga proteströrelsen med miljoner demonstranter bemöts med upprepat barbari.

I sammanhanget hade Ecuadors president vid ett besök i Spanien uttalat att: ”Vi kommer aldrig att godkänna hus utan människor och inte heller människor utan hus”.

Obama står öppet för USA:s fortsatta åtaganden i enlighet med NATO- toppmötet i Chicago om att öka den militära inblandningen bland annat. genom ett ”smart försvar”, ökad militär aktivitet, aggressioner och provokationer mot Mellersta Östern, DFR Korea, Asien och hela den afrikanska kontinenten. Liksom mot Latinamerika och Karibien. Denna imperiepolitik realiseras genom grov politisk inblandning och kupper, genom att förfalska folkets vilja och önskan, genom manipulation och att skrämma och hindra folkliga representanter att överta makten samt genom statsterror och militära hot, allianser med och finansiering och beväpning av extrem-islamska och fascistiska grupper. Den kubanske delegaten sade att USA stöder varje rörelse som går emot Kuba men Kubas utveckling fortsätter att följa i Fidel Castros spår, med folkets stöd och solidaritet. Trots all terror mot Kuba.

Han fortsatte: Alla rörelser som går emot USA- imperialismen ska stödjas, rörelser för sociala rättigheter, ekonomisk utveckling, solidaritet, jämlikhet och radikala förändringar. Likaså ska Chavez rörelse stödjas för att nå den identitet vi strävar efter. Tack till alla som stött Kuba. Länge leve freden! 

Representant för SKP vid 14:e IMKAP
Kjell Bygdén Stockholm

Slutresolution för det 14:e Internationella Mötet för Kommunistiska och Arbetarpartier

Beirut- deklarationen.

Det fjortonde Internationella Mötet för Kommunistiska- och Arbetarpartier (IMCWP) hölls i Libanons huvudstad Beirut, den 22 till 25 november 2012, under parollen: 

”Stärk kampen mot den tilltagande imperialistiska aggressiviteten för att tillgodose människornas sociala, ekonomiska och demokratiska rättigheter och strävanden, för socialismen”. 

I mötet deltog 84 delegater, representerande 60 partier och 44 länder från fem kontinenter – medan ursäkter i form av meddelanden sändes ut av de partier som inte kunde närvara på grund av omständigheter som låg utanför deras kontroll. 

Mötet följde det extraordinära sammanträde som hölls i den arabiska regionen i Syrien 2009, om Palestina inom en treårsperiod och utgör en ny möjlighet för kommunistiska och arbetarpartier att uttrycka sin fortsatta solidaritet och stöd för arbetarklassens kamp och de folkliga upproren i arabländerna mot imperialistiska aggressioner och storkapitalet och för en demokratisk förändring. De diskussioner som ägde rum under mötet, bidrog till ett utbyte av uppfattningar beträffande utvecklingen i världen och till en överenskommelse om att utveckla gemensamma och konvergerande åtgärder syftande till att åstadkomma en revolutionär kamp för socialismen.  

Det 14: e Internationella mötet för kommunistiska och arbetarpartier (IMCWP) relaterade åter till tidigare uttalanden från möten mellan 2008 och 2011, att det är den kapitalistiska krisen p.g.a. kapitalets överproduktion och överackumulation som är roten till skärpningen av de huvudsakliga motsättningarna mellan kapital och arbete, vilka har fördjupats och intensifierats. De olika borgerliga versionerna för krishanteringen har misslyckats med att få krisen under kontroll och har alla haft samma barbariska effekter på människors rättigheter. Den imperialistiska reaktionen på krisen kännetecknas av en mångfacetterad offensiv mot folkens sociala, ekonomiska, demokratiska och nationella rättigheter, en offensiv som syftar till att förstöra de framsteg som gjordes av arbetarnas och människornas kamp under decennier för att utöka exploatering och förtryck. 

Med detta faktum, i kombination med imperialismens ökade aggressivitet och utbyggnaden av de imperialistiska krigen, äger omplaceringen av det internationella styrkeförhållanden rum, där den relativa försvagningen av USA:s läge samexisterar med den växande ekonomiska och politiska makten i flera länder, vilket väcker ett antal problemfrågeställningar som visar att världen återigen står vid en kritisk och farlig korsning, där motsättningarna såväl som tävlingarna intensifieras och där stora faror samexisterar med reella möjligheter för utveckling av arbetarnas och folkets kamp. 

I detta avseende är det lämpligt att ställa frågan: hur den universella, tilltagande, imperialistiska aggressionen visar sig militärt, politiskt, ekonomiskt och socialt och vilka former det tar det? 

För det första, imperialismen genomför en offensiv som syftar till en storskalig förstörelse av ekonomiska, sociala, politiska, kulturella och nationella rättigheter och en tillbakagång i styrkeförhållandena ännu mer till förmån för kapitalet och mot arbetarna. Massiva insatser pågår för att ytterligare koncentrera och centralisera kapital. Samtidigt lanseras långtgående attacker mot sociala rättigheter och arbetstagares rättigheter, med massiva nedskärningar av löner, massarbetslöshet, privatiseringar och förstörelse av statliga sociala funktioner, privatisering av nästan alla sektorer av ekonomin och samhällslivets områden. Denna anti-sociala offensiv ackompanjeras av en aldrig tidigare skådad offensiv mot folkens demokratiska, nationella och ekologiska rättigheter. 

I synnerhet har attacken mot kvinnors arbeten, ekonomiska och sociala rättigheter skärpts och framkallat en brutal försämring av livsvillkoren inom såväl offentliga som privata områden. Att vända sig mot och besegra denna aggression är avgörande, eftersom kampen för verklig jämställdhet mellan kvinnor och män är en viktig del i kampen mot kapitalismen. 

För det andra bör det understrykas att Barack Obama vid sitt återtåg i FN förklarade att hans land inte kommer att ”dra sig tillbaka” från världen, något som överensstämmer med det program som godkändes av NATO vid dess senaste toppmöte i Chicago. Effektivt innebär det en ökad militär imperialistisk intervention genom hela världen under parollen ”smart försvar”. Detta inkluderar lanseringen av den första fasen av ”raket- sköldar” eller ”Star Wars” i Europa och det globala antimissilsköldsprogrammet, direkt militär intervention av Libyen,  intermittenta hot mot Iran och DFR Korea, ökad militär aktivitet, aggressioner och provokationer i Mellanöstern, Asien och Stillahavsområdszonen samt hela den afrikanska kontinenten. Intensifierad imperialistisk militarism i Latinamerika och Karibien. Intensifierad fientlighet och blockad mot Kuba liksom konspiration mot Venezuela. 

För det tredje ackompanjeras denna militära aggression av fräcka och offentliga politiska ingrepp i de flesta länders inre angelägenheter runt om i världen. Dessa insatser manifesteras genom användning av kapital och inflytande för att förvränga och förfalska folkets vilja, för att manipulera, hota och förhindra folkens företrädare från att nå makten. De imperialistiska krafterna tvekar inte att använda de värsta verktygen för att nå sina mål. I det ingår organiserade terroristattacker, militärkupper, att alliera sig med nyfascistiska krafter, främja politisk- religiösa och olika kontrarevolutionära krafter med diverse ideologiska bakgrunder – allt för att utöva imperialistisk kontroll över hela planeten genom att rita om gränserna och omarrangera sektoriella marknader, särskilt energimarknaden med olje-och gasresurser samt transportleder. 

För det fjärde åtföljs denna militära aggression av en intensifierad aggressivitet, såsom användandet av olika internationella organ och organisationer, i synnerhet IMF, Världsbanken och EU, i syfte att skydda storkapitalets makt. För att garantera sina intressen och mål, förutom att närmare utveckla sin aggression och oförskämda insatser i världens länder, är det globala kapitalistiska systemet ständigt i krig med den internationella arbetarklassen och deras företrädare, genom en rad olika åtgärder som inkluderar:

• Ett förnekande av den grundläggande rätten till arbete med tillhörande vinster som framställs av arbetarklassen.

• En global ideologisk mediaoffensiv syftande till att hindra arbetares och människors kamp och förfölja alla sociala och politiska krafter som kämpar mot imperialismen, speciellt kommunistiska och arbetarpartiernas.

• Samordnade ansträngningar och handlingar i strid med allt som ingår i FN-stadgan och i den ”allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna” som bildades under ett annat styrkeförhållande som fanns tack vare närvaron av Sovjetunionen och de andra socialistiska länderna.

För det femte, i samband med det ovan nämnda måste hänsyn tagas till vilket uttryck den globala imperialismens aggression tar sig i Mellanöstern genom projektet ”Nya Mellanöstern” som syftar till att åter dela upp regionen och dess befolkning i etniska och religiösa grupper som ständigt bekämpar varandra. Detta i sin tur gör det möjligt att tillskansa sig regionens naturresurser och i synnerhet dess olje- och gas resurser. Krigen och ockupationerna av Afghanistan, Irak och Libyen, och de israeliska aggressionerna mot Libanon och folket i Palestina är oskiljaktliga delar av det imperialistiska ”Stor- Mellanöstern” -projektet. Dessutom ligger det inom ramen för detta projekt att den senaste utvecklingen bör analyseras inbegripet:

1. USA:s och EU:s upptrappade imperialistiska hot om militära interventioner mot Iran och Syrien som drar fördel av våldshandlingar utförda mot civila och förlitar sig på de krafter som imperialismen understöder.

2. De fortsatta ansträngningarna att kontrollera de uppror som ägt rum under de senaste två åren i flera arabiska länder och i synnerhet i Egypten och Tunisien, med hjälp av sekterism, rasism och fördomar samt den evigt förpliktande Petro-dollarn för regimerna i den Arabiska gulfen. 

Dessa utvecklingsskeenden, och deras potentiella konsekvenser utövar påtryckningar på arbetarklassen och på kommunistiska och arbetarpartier att föra ut sitt historiska ansvar att konfrontera det kapitalistiska systemet och den imperialistiska aggressionen. Denna konfrontation som måste äga rum separat i olika länder och på internationell nivå för att motverka anti-monopolistiska och anti-imperialistiska sprickor för att nå framgång i byggandet av socialismen, såsom angivet av det 13e Internationella Mötet för de Kommunistiska och Arbetarpartierna som hölls i Aten, i december 2011.

Konfrontationen med imperialismen fordrar en förstärkning av samarbetet och solidariteten mellan våra partier och definitionen av våra gemensamma mål och riktlinjer för kampen å ena sidan och samordningen av aktioner av de olika anti-imperialistiska krafterna och massrörelserna, inklusive fackföreningar, kvinno- , ungdoms- och intellektuella organisationer å den andra sidan.

I Latinamerika fortsätter de anti-imperialistiska krafterna, facket och andra sociala rörelser sin kamp för människors rättigheter och mot imperialismen. Dessa strider som är målet för imperialismens motoffensiv ledde i några fall till uppkomsten av regeringar som programmässigt förklarade sig försvara den nationella suveräniteten och de sociala rättigheterna, för utveckling och skydd av naturresurser och biologisk mångfald, med tanke på dessa gavs nya impulser till den anti- imperialistiska kampen. 

Denna universella konfrontation kräver också organisering av de arbetande på arbetsplatserna och fackföreningarna, att stärka den klassorienterade rörelsen, att främja alliansen mellan arbetarklassen med de förtryckta folkliga skikten, intensifiera kampen för den internationella arbetarklassen och världens folk. Att förhindra anti-folkliga åtgärder och främja kampens mål för att tillfredsställa den nutida människans behov, krävs en motoffensiv till monopolen och imperialismen för kapitalismens störtande.

Den kommunistiska rörelsens ideologiska kamp är av avgörande betydelse för att försvara och utveckla den vetenskapliga socialismen, att avvisa samtida antikommunism, att konfrontera den borgerliga ideologin, och alla främmande tendenser, anti-vetenskapliga teorier och opportunistiska strömningar som förkastar klasskampen; och bekämpa de socialdemokratiska krafter som försvarar och genomför en anti-folklig och pro-imperialistisk politik genom att stödja kapitalets och imperialismens strategi. Förståelsen av den enhetliga karaktären av kampens plikter för social, nationell och klassens frigörelse, för ett distinkt främjande av det socialistiska alternativet fordras en ideologisk motoffensiv av den kommunistiska rörelsen. 

Med tanke på den kapitalistiska krisen och dess konsekvenser bevisar internationella erfarenheter från det socialistiska bygget socialismens överlägsenhet. Vi understryker vår solidaritet med de folk som kämpar för och är involverade i byggandet av socialism. 

På grundval av ovanstående understryker vi behovet av att fokusera på följande gemensamma handlingar:

1. Kamp för att konfrontera och förhindra imperialismens nya planer att kontrollera världen på militär, politisk, ekonomisk och social nivå. 

2. Att samlas för att avlägsna NATO:s militära baser och rätten att dra sig ur imperialistiska allianser.

3. Uttrycka klassolidaritet med och ge stöd för att stärka arbetarklassen och folkens kamp i de kapitalistiska länderna mot den politik som lägger ytterligare bördor på människorna, för att förbättra arbetarnas levnadsomständigheter och för folken som verkar för en revolutionär förändring.

4. Återupprätta internationell solidaritet med demokratiska folkrörelser och uppror mitt framför ockuperande och förtryckande regimer; och ett orubbligt förkastande av imperialismens interventioner i dessa länder.

5. Att konfrontera antikommunistiska lagar, åtgärder och förföljelse; föra en ideologisk kamp mot historieförfalskningen för att säkra den kommunistiska och arbetarrörelsens bidrag till mänsklighetens historia.

6. Fördöma USA: s blockad mot Kuba och stödja Kubas kamp för blockadens omedelbara borttagande. Att stärka kampanjen för frisläppande och återlämnande av de fem kubanska patrioterna till Kuba.

7. Fördöma de pågående grymheterna som vidmakthålls genom de israeliska ockupationsstyrkorna mot det palestinska folket, stödja deras rätt att kämpa mot ockupationen och att bygga sin egen oberoende stat med Jerusalem som huvudstad och att stärka kampanjen för ett omedelbart hävande av blockaden mot Gaza och för de palestinska flyktingarnas rätt att återvända till Palestina.

8. Främja den internationella fronten mot imperialism och ge stöd åt internationella anti-imperialistiska massorganisationer; World Federation of Trade Unions (WFTU), World Peace Council (WPC), World Federation of Democratic Youth (WFDY) och Internationella Kvinnoförbundets  Demokratiska Federation (WIDF), inom den specifika ramen för varje land.

Beirut, 25 november 2012

Uttalanden återges i sin helhet på www.solidnet.org i de flesta fall på engelska men även på en del andra språk.