När nej blir ja

De minnesgoda kommer säkert ihåg den gamla folksagan om mästerskräddaren. Den handlade om den lille manen som gick till mästerskräddaren med en bit tyg som han skulle ha till en rock, när han återkom efter en vecka fick han redda på att det inte blev någon rock, det skulle bli ett par byxor. Och så gick det vecka efter vecka och plagget blev mindre för var gång och till slut bidde det ingenting. Mannen bockade sig och tackade mästerskräddaren och återvände aldrig.

Det är en liknelse som kunde användas på många politiska löften och utfästelser som gjorts för att locka till sig väljare, en metod som flitigt används av den nuvarande regeringen, men också av den politiska oppositionen. Vi kan nämna ett par energipolitiken, återställandet av arbetslöshetskassan och återställandet av pensionsnivåerna. Löften som aldrig infriats och förmodligen aldrig kommer att infrias oavsett regering.

Men det vi har i åtanke nu är det storslagna beslutet som LO-kongressen fattade på sin senaste kongress i maj 2012, ”Nej till vinster i välfärdssektorn” och med välfärdssektorn menade man skola, vård och omsorg.

LO:s avgående styrelse ville ha ett kongressbeslut om att LO ska snabbutreda välfärdsfrågorna. ”Inte för att vi vill ha vinster inom välfärden, utan därför att frågan har diskuterats för lite inom fackföreningsrörelsen och behöver analyseras mer”, förtydligade Ulla Lindqvist, som företrädde styrelsens linje i debatten. Även Kommunals ordförande Annelie Nordström var en av dem som stod i talarstolen för att förmå kongressombuden att gå på styrelsens förslag och först utreda.

Men kongressombuden satte ned foten gentemot LO-styrelsen och beslutade att LO nu ska verka för att en non profit-princip ska vara rådande inom vård, skola och omsorg. Dessutom innebar beslutet att LO ska verka för att lagen om valfrihet rivs upp och att LO skulle tillsätta en välfärdspolitisk utredning där konsekvenserna av de senaste årens politik och systemförändringar ska analyseras.

Beslutet om nej till vinster i välfärden klubbades utan rösträkning sedan minst tre fjärdedelar av kongressen ropat ut sitt ja till kravet. Det antogs också efter kongressens längsta debatt, där i synnerhet ombud från Byggnads, Handels och Kommunal var aktiva. Motionen kom från Handels.

För någon vecka sedan presenterade LO ledningen sitt förslag som innebär att det klara nejet förvandlades till ja till vinster i välfärden. Ett ja som av gammal hävd och inrotade fördomar fördöms av svenskt näringsliv, men som de innerst inne måste se som en framgång för den nyliberala processen och dess framåtskridande.

LO-styrelsens förslag innebär i korthet att ­offentligt finansierad välfärd normalt ska bedrivas med starka begränsningar av vinsten. För att nå det mål vidtar man den kosmetiska åtgärden att döpa om de företag som nu krattar profiter i offentlig sektor, eller nya som startas, till samhällsföretag för att kunna fortsätta den nyliberala privatiseringspolitiken.

Vidare innebär förslaget att det skall finnas undantag. Kommunalpolitiker som vill ska även i fortsättningen kunna lägga ut välfärdsuppdragen på vanliga, vinstmaximerande företag. LO vill ge de lokala politikerna större ansvar för sina beslut. Upphandlingsreglerna och lagar som tvingar kommunerna att släppa in privata ­aktörer ska bort.

Den som hade väntat sig radikala grepp från LO-styrelsen har all anledning att känna sig besvikna, för vad LO-styrelsen har gjort är att förvandla det klara nejet på LO-kongressen till ett ja till att skattemedel även i fortsättningen skall kunna omvandlas till profiter åt ett fåtal.

Bakom förslaget står en enig LO-styrelse och samtliga 14 LO-förbund, utropar Tobias Baudin, LOs 1:e vice ordförande, som lett arbetet i LOs välfärdsutredning. Men om sanningen skall fram så är det enkelt att konstatera att inte ens LO kongressen står bakom deras beslut. Att man lyckats få 14 förbundsordföranden att svika sina medlemmar i den här frågan betyder inte att förbundens medlemmar står bakom beslutet. Utan tvärtom blir det bara ytterligare ett argument för toppstyrning och arrogans mot demokratiskt fattade beslut. Men, gör inte som den lille mannen i folksagan om skräddaren utan kom tillbaka och slås för att förvandla fackföreningsrörelsen till en kamporganisation på alla fronter.
Men det finns en hel del som nu kan dra en lättnadens suck när LO-styrelsen lyckats förvandla ett radikalt krav som i praktiken hade stoppat den fortsatta privatiseringen och även kunnat innebära en avprivatisering, och med en utökning av välfärdssektorn till kommunikation, medicin, m.fl. områden skulle det kunna bryta udden av den nyliberala politik som varit den enda vägen de senaste 30 åren.

En av dem är LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson som i egenskap av ledamot i Socialdemokraternas verkställande utskott ställt sig bakom beslutet att tillåta fortsatta profiter i välfärden. Hans bekymmer om vilket ben han skall stå på är med LO:s förslag ur världen.

En annan som kan andas ut är den märkliga kameleonten som Jonas Sjöstedt utgör i svensk politik. När Jonas Sjöstedt till exempel, försvarade individens fria val i Almedalen förra sommaren sa han  ”Vi är för att man ska kunna välja vilken vårdcentral man vill gå till och att man ska få välja vilket äldreboende som kan passa bäst när mamma blir gammal och skröplig” lät han som vilken nyliberal som helst. Och deras nej till vinster i välfärden betyder i stort sett samma sak som LO-styrelsens och socialdemokraternas.

Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt vill att alla välfärdsföretag ska drivas enligt kapitel 32 i aktiebolagslagen. ”Särskild vinstutdelningsbegränsning”, heter bolagsformen som togs fram av regeringen Persson strax före maktskiftet och i dag frivilligt används av omkring fyrtio företag. Enligt paragrafen får företagen plocka ut vinst som motsvarar statslåneräntan, plus en procentenhet på det insatta kapitalet. Därför kan man förstå glädjen hos vänsterpartisterna över LO-styrelsens förslag, och att det klara nejet har förvanskats till ett ja till vinster, även om de har vissa begränsningar. LO kongressens nej har därmed hamnat i samma bedrägliga fålla som vänsterpartiets.

Att som Jonas Sjöstedt först hylla LO kongressens beslut och därefter utropa glädjerop efter dess förvanskning är ingenting annat än politiskt bedrägeri.

Undvik att bli lurad organisera dig i Sveriges Kommunistiska Parti. Vårt mål är inte ministerposter, vårt mål är socialism.

Ledarartikel från nummer 2/13 av Riktpunkt.