SJ- en parasiternas dans runt guldkalven

Såväl den svenska allmänheten som industriföretagen har under de senaste 20 åren fått lära sig att SJ är ett transportföretag som ibland fungerar och ibland inte. Det har blivit en del av vardagen för alla de som på olika sätt är beroende av ett fungerande transportsystem. Nedfallande kontaktledningar, signalsystem som havererat, lok som inte fungerar i snö, växlar som fryser sönder, löv på spåret är några av vardagens skäl till inställda tåg. Denna monumentala urspåring av SJ är ett faktum som inte lämnar någon oberörd och kraven på utökade resurser till SJ och Trafikverket för underhåll och upprustning av trafiknätet är ett ständigt tema i riksdagens kammare när regering och låtsasopposition drabbar samman om utformandet av en framtida och fungerande infrastruktur.

Vad som aldrig i riksdagen diskuteras är dock de två grundläggande orsakerna till SJ:s totala förfall. Det ena faktumet är att SJ är ett trafikbolag som av riksdagen i den underbara privatiseringsivern fullständigt styckats sönder och samman. Med totalt planeringskaos som följd där den ena handen aldrig vet vad den andra gör eller vad det kostar. När det gäller de ekonomiska resurser som anslås till Trafikverket för upprustning och underhåll av järnvägsnätet redovisas olika uppfattningar om vilka ekonomiska belopp som behövs. Däremot aktar man sig noggrant för att diskutera hur givna anslag används.

Riksdagen har beslutat att för underhållskostnader och upprustning av järnvägsnätet åren 2014 – 2025 anslå 86 miljarder kronor. Sveriges Kommunistiska Parti som inte bara bestämt emotsätter sig den mer än vansinniga privatiseringen utan även ifrågasätter den parasitära kapitalismen ställer därför följdfrågan. Hur används dessa pengar.

Banverkets egen statistik ger ett minst chockerande svar. Av de givna anslagen används 82 % till vad som kallas indirekta kostnader. 18 % direkta kostnader. I klartext betyder det att av de anslagna 86 miljarder kronor så kommer inte mindre än 75,68 miljarder att användas för att betala för konsulttjänster. Trafikverket har överlämnat ansvaret till utomstående konsulter att planera, projektera och övervaka arbetet. Konsulter som arbetar på löpande räkning och där arvodet per timme inte sällan överstiger 2 000 kronor. De som arbetar under dessa ekonomiska förutsättningar får ju inte direkt något intresse av att bli klara och avrapportera sitt uppdrag.

På detta sätt äts SJ upp inifrån. Det är ett parasitärt profiterande på givna skattemedel, serverat på ett guldfat av Sveriges riksdag.

Kvar för material och direkta arbetskostnader, d v s kostnaderna för banarbetarna som gör jobbet ute på spåret och arbetsmaterial blir då 12,32 miljarder. Det är det som är förklaringen till att givna medel aldrig räcker till för ett praktiskt resultat. 2013 kunde det därför rapporteras att på en given bansträcka som besiktigades så rapporterades 1 000 besiktningsanmärkningar medan pengarna bara räckte till för att åtgärda 99 felaktigheter. SJ drivs numera av principen att vi kör så länge det går. Att det då blir tågurspåringar och andra driftstopp får väl betraktas som en logisk följd av vansinnet.

För att säkerställa denna parasitära verksamhet har sedan 1997 700 banarbetare blivit uppsagda, därtill kommer nu SJ:s senaste sparbeting om uppsägning av 400 SJ-anställda och 600 på godstrafiken Green Cargo. Allt detta sker för att trygga konsulternas och direktörernas fortsatta dans kring guldkalven.

Sveriges Kommunistiska Parti uppmanar nu som tidigare Sveriges arbetare och tjänstemän att i livets namn ansluta sig till SKP:s arbete för att återerövra vårt land. Att omgående kräva Trafikverkets ledning med dess chef Gunnar Malms avgång måste betraktas som en akut åtgärd i arbetet med att rädda SJ från dess undergång.

Sveriges Kommunistiska Parti