Vem tände på luntan?

Hundra år efter första världskrigets utbrott upplever vi en förnyad debatt om frågan vem som tände på luntan. Vid ifrågasättandet av den tyska imperialismens huvudansvar för det mer än fyraåriga slaktandet av folken handlar det självklart inte om historisk sanning. Det handlar om den teoretiska och politiska legitimeringen av dagens imperialistiska politik.

Första världskriget har sina rötter i de europeiska imperialistiska stormakternas expansionsintresse, kriget gällde erövringen av nya marknader och resurser och nyuppdelningen av de befintliga marknaderna: Det var ett ”kapitalistiskt angrepps- och erövringskrig”, som Karl Liebknecht – en av Tysklands Kommunistiska Partis grundare – tidigt fastslog. Samtidigt var kriget ett tillfälle för de härskande att i sina länder smitta arbetarklassens medvetande med opportunismens, nationalismens och chauvinismens gift.

Sommaren 1914 stod två kompakta militärblock mot varandra: ”Trippelalliansen” Tyskland, Österrike-Ungern och Italien mot ”Ententen” England och Frankrike, till vilken Ryssland nu anslöt sig. Italien inträdde 1915 på sidan av Ententen i kriget.

Attentatet i Sarajevo var det välkomna tillfället för de krigslystna stormakterna att förverkliga sina strategiska planer. Vad som följde var ett krig som för första gången i historien drabbade alla kontinenter. 38 länder deltog i kriget utan att de dåvarande kolonierna finns med i beräkningen. För första gången fördes kriget också industriellt. Sju miljoner människor föll offer för slakten och civilbefolkningen drabbades i hittills okänd omfattning av svält och farsot. 20 miljoner människor skadades eller lemlästades, ofattbara materiella värden förstördes.

Slaktandet slutade med aggressorernas militära nederlag. Novemberrevolutionen i Tyskland, revolutionen i Österrike, Ungern och andra länder kvästes till följd av den roll som de högersocialdemokratiska ledningarna tog på sig för att slå ner revolutionen. I Tyskland störtades visserligen monarkin och republiken grundades, men generalerna och monopolkapitalets krafter förblev orörda – deras politiska överlevnad möjliggjorde senare det andra världskriget.

Socialdemokratin splittrades under första världskriget, de revolutionära krafterna lämnade Andra internationalen och grundade överallt i världen kommunistiska partier. Den stora socialistiska oktoberrevolutionen i Ryssland banade väg för den första arbetare- och bondestaten i mänsklighetens historia. Ur världskriget växte så ett nytt hopp fram för världen – förhoppningen om socialismen. För detta står de undertecknande partierna fortfarande.

”Och slutligen är inget annat krig längre möjligt för Preussen-Tyskland än ett världskrig, ett världskrig av hittills oanad omfattning och häftighet. Åtta till tio miljoner soldater kommer att strypa varandra och samtidigt kaläta hela Europa så som aldrig förr en svärm gräshoppor har gjort .

Det trettioåriga krigets ödeläggelser ihopträngda på tre eller fyra år och utspridda över hela kontinenten; svältkatastrof, epidemier, allmän av nöden framkallad förvildning av härar och folkmassor; förvirring bortom all räddning i vår mödosamma drift av handel, industri och kredit som slutar i allmän bankrutt; sammanbrott av de gamla staterna och deras traditionella statsvisdom på ett sätt att kronorna dussinvis kommer att rulla på gatstenarna och ingen kommer att vilja lyfta upp dem; en absolut omöjlighet att förutse hur allt detta kommer att sluta och vem som kommer att gå som segrare ur kampen; endast ett resultat absolut säkert: den allmänna utmattningen och skapandet av förutsättningarna för arbetarklassens slutliga seger.”

Friedrich Engels, 1887

Denna deklaration är undertecknad av 28 kommunistiska och arbetarpartier i Europa, däribland SKP.

Initiativtagare är Tyska Kommunistiska Partiet (DKP), Luxemburgs Kommunistiska Parti och Arbetets Parti Belgien.

Fotnot:

F. Engels text ur inledningen till Sigismund Borkheims broschyr ”Mordspatrioterna”, Marx/Engels Werke, Dietz Verlag Berlin, 1981, bd 31. Egen översättning.