Sörensen ny partiordförande

Andreas Sörensen.

På SKP:s 37:e kongress togs beslut att utöka antalet ledamöter i partistyrelsen från 9 till 12. Valet av partistyrelse skedde med acklamation av kongressen och lika enhälligt valde partistyrelsen därefter Andreas Sörensen till ny partiordförande för SKP.

Victor Diaz De Filippi avtackades för sina insatser som ordförande. Han sitter kvar i partistyrelsen och kommer framöver att ha andra uppdrag i den.

Vid kongressens avslutning höll Andreas följande tal:

Kamrater och vänner. Först och främst skulle jag vilja tacka för det förtroende som visats mig. Det är en ära att vara en del av arbetarklassens parti, Sveriges Kommunistiska Parti.

Den senaste kongressperioden har sett ett stegrande av partiets aktivitet. Ett flertal nya grundorganisationer har bildats. Många nya, unga krafter har lockats till partiet. Partiet har varit delaktigt i uppstartandet av Europeiska Kommunistska Initiativet tillsammans med flera andra partier i Europa, däribland KKE, KPiD och NKP. Även den 37 kongressen har kännetecknats att en framåtanda. Antalet motioner ökar, vi har antagit två nya program, ett fackligt och ett skolpolitiskt program, vi har tagit emot ett stort antal hälsningar till vår kongress och vi har gjort ett flertal uttalanden.

Vi ser en positiv utveckling för vårt parti. Utvecklingen står i bjärt kontrast till utvecklingen i landet och världen i övrigt. På många platser i världen slits länder sönder av de imperialistiska motsättningarna. I Syrien har motsättningarna lett till hundratusentals människors död, i Libyen finns inga av de enorma framsteg landet gjort kvar och på många andra ställen står katastrofen runt dörren. Även i vår relativt fredliga del av världen ser vi detta. Svenska soldater slåss under Afghanistan under NATO-flagg, svenska jaktplan bidrog, med så gott som hela riksdagens stöd, till att reducera Libyen till grus och det svenska finanskapitalet binder upp Sverige till den amerikanska och tyska imperialismen, genom bland annat Värdlandsavtalet och allt större konsolidering av EU, såväl militärt, politiskt som ekonomiskt.

Inom vårt eget land slår nationalchauvinismen om sig och drar med allt större folkmassor i hetsen mot invandrare, religiösa minoriteter och papperslösa. Även delar av den så kallade vänstern dras med i hetsen. Som det kommunistiska partiet i Sverige måste vi stå rakryggade och visa den riktiga vägen framåt. Detta har vi gjort genom bland annat uttalandet i flyktingfrågan. Hetsen riktar sig dock inte bara mot flyktingar, utan även mot arbetare från andra länder, främst Polen och Baltikum. Dessa länder har det tyska, respektive svenska finanskapitalet lagt under sig och i Baltikums fall ledde de svenska monopolkapitalisternas spekulationer till att dessa länder störtades ner i en djup finanskris, vars spår fortfarande är tydliga. I en situation som denna tvingas de baltiska arbetarna lämna sina länder för att jobba för svältlöner i Sverige. För de baltiska länderna och Polen innebär det ett underskott på arbetsför befolkning. Där dessa människor behövs, finns de inte. Situationen är ohållbar och för kommunisterna gäller det att hålla tungan rätt i mun.

Vi vet att de utländska arbetarna används av finanskapitalet för att dumpa lönerna och förhållandena i Sverige. Vi vet att dessa länder berövas stora delar av deras arbetsföra befolkning. Vi vet också att arbetare i denna situation absolut inte får hetsas mot varandra.

När den svenska borgarklassen ville hindra norrmännen från att bryta sig ur unionen med Sverige 1905 genom en militär intervention, var det de svenska arbetarna som sa nej. De svenska arbetarna höll tillbaka de svenska borgarna och man visade de norska arbetarna att man stod på samma sida som dem. För att använda Lenins ord blev de norska arbetarna ”övertygade om att de svenska arbetarna inte hade smittats av den svenska nationalismen, att broderskapet med de norska proletärerna stod högre för dem än den svenska bourgeoisiens och aristokratins privilegier.” Detta är viktigt att ha med sig i även den här situationen.

Visserligen har vi inte att göra med aristokrater, men väl med borgare som enbart har att vinna om vi avskiljer oss från de baltiska och polska arbetarna. Att kräva gränsskydd och att stänga dem ute övertygar dem enbart om att de svenska arbetarna inte vill ha dem i landet, att det är dem man riktar sig mot. Istället krävs klassolidaritet. De svenska arbetarna måste organisera den invandrade arbetskraften tillsammans, i de svenska fackföreningarna och kämpa för samma löner och samma villkor. De svenska arbetarna måste kämpa för att ingjuta klassmedvetenhet i de baltiska och polska arbetarna, som de kan ta med sig hem. Viktigast av allt är dock att de svenska, baltiska och polska arbetarna tillsammans riktar kampen mot de ytterst ansvariga: det svenska finanskapitalet. Det svenska finanskapitalet har förstört och sugit ut Baltikum, har tvingat arbetarna från sina hem och familjer, suger ut och förnedrar dem i Sverige, använder dem som slagträ mot de svenska arbetarna. Arbetarkamp och klassolidaritet är de enda lösningarna som på allvar kan tackla den problematik som har uppstått i och med Sveriges inträde i det imperialistiska EU.

För kommunisterna är situationen klar: fienden står i det egna landet.

De svenska imperialisterna, som aktivt bidrar till att underblåsa flyktingkrisen genom sin verksamhet i exempelvis Libyen, Afghanistan och Saudiarabien, som suger ut de östeuropeiska länderna så till den milda grad att det inte går att leva i dem och som spelar ut arbetargrupper mot varandra är våra fiender. De svenska arbetarnas fiende finns inte hos arbetande papperslösa, arbetande invandrare eller andra som kommit hit för att situationen i deras hemländer är en fara för deras liv.

Kamrater,
än så länge är vi ett litet parti, men vi växer. Vi utvecklas. Vår verksamhet breddas och vår förståelse av världen blir större. Den ideologiska debatten inom partiet är bredare och bättre än tidigare. Detta måste vi ta vara på. Vi måste utveckla vår ideologi, vi måste studera och analysera. En praktik utan teori leder ingenvart och en teori utan praktik är på sin höjd abstrakt. De båda behöver varandra och vi behöver de båda. Vår förståelse av världen bestämmer riktningen för våra aktioner, för vår verksamhet och vår verksamhet låter oss testa våra teorier i den verkliga världen. Därför är kommunisternas paroll ”studera, kämpa, lär”. Vi kämpar inte utan att ha studerat och vi lär alltid av våra kamper, så att vi kan föra dem bättre och effektivare i framtiden. Lenin sammanfattade det hela klarast: utan revolutionär teori, ingen revolutionär rörelse.

Därför vill jag uppmana er att på allvar studera vår ideologi, att använda de verktyg som står oss till buds för att förstå och analysera världen. Framför allt, sluta aldrig lära. Ingen är någonsin fullärd. Förstår vi inte vår omvärld, kan vi inte heller förändra den.

Vi står inför stora uppgifter och vi har än större skor att fylla. De svenska kommunisterna har i hundra år utgjort arbetarklassens spjutspets. De har gått i täten i demonstrationer, strejker och i konfrontationer med både borgare och fascister. Som svar har den kommunistiska rörelsen blivit trakasserad, undertryckt och svartmålad. Kommunisterna har aldrig tvekat att ta på sig denna roll och inte heller vi får tveka. Vi måste även fortsättningsvis gå i täten, visa arbetarklassen vägen och organisera den i kamp för en bättre värld. Uppgifterna är så stora att de ibland kan verka övermäktiga, som om de bara är önskedrömmar. Det är då värt att komma ihåg vad Brecht skrev i sin dikt Tvivlets lov:

Studera historian och se
den oslagbara hären i vild flykt.
Överallt
störtar ostförstörbara fästningar ihop och
om den avseglande Armadan var oräknelig så var
de återvändande skeppen
möjliga att räkna.
Så stod en dag en man på det obestigbara
berget.
Och ett skepp nådde slutet på
Det oändliga havet.

Det är nu dags för oss att ge oss i kast med det arbete vi åtagit oss, och som vi kommer att fortsätta utföra tills dess att vi segrat. Även om socialismen kan tyckas vara långt borta, är den aldrig längre bort, än att vi kan nå den.