Förord

Broschyren du håller i din hand ingår i SKP:s kampanj mot Sveriges närmande till NATO. Avsnitten är skrivna av olika författare och därför kan vissa upprepningar förekomma. I denna skrift går vi in på en rad olika aspekter för de som vill fördjupa sig i ämnet.

Sveriges Kommunistiska Parti har en stolt historia där kampen för fred alltid har varit en av de viktigaste frågorna. Freden är inte säkrad, världen präglas av ständiga krigshot. Därför fortsätter SKP sitt arbete för fred. I detta arbete måste vi bli fler. Därför är vår uppmaning – organisera dig i SKP.

NATO:s historia

Det påstås att NATO är en försvarsallians. Inget är mer fjärran från sanningen. Atlantpakten NATO (North Atlantic Treaty Organisation) bildades 1949 och bestod i början av tolv länder, bland dessa USA, Storbritannien, Danmark och Norge. Det officiella syftet var att försvara sig mot det sovjetiska hotet. När Västtyskland blev medlem 1954 bildades Warszawapakten som motvikt av Sovjetunionen och dess allierade.

Under det så kallade kalla kriget var NATO som organisation inte inblandad i något krig men dess medlemmar var inte passiva eller särkilt demokratiska. Diktaturregimer som i Portugal och Grekland förtryckte sin egen befolkning, något som Turkiet fortfarande gör, och USA, Storbritannien och Frankrike var inblandade i flera kolonialkrig runt om i världen för att inte glömma alla de statskupper som de var inblandade i när folket valt fel regering.

Vid Tysklands förening och nybliven medlem i NATO 1990 fick Sovjetunionen garantier av USA att NATO inte skulle expandera österut och när Sovjetunionen upplöstes 1991 och Warszawapakten likaså fanns de som trodde att NATO skulle försvinna, att FN-stadgan skulle respekteras och att världen skulle gå in i en epok av varaktig fred.

Men NATO bröt sitt ord genom att anta en ny säkerhetsdoktrin på sitt 50-årsjubileum 1999 mitt under det brinnande Kosovokriget. Den nya strategin omvandlade NATO från en försvarsallians till en offensiv styrka vars uppgift är att se till att försvara medlemsländernas intressen, det vill säga marknader, naturtillgångar och framförallt energiresurser. NATO har sedan dess expanderat kraftigt österut och fått tolv nya medlemmar. I Polen och Tjeckien började USA bygga upp ett missilförsvar som namnet till trots kan användas offensivt, men numera är uppbyggnaden av ett missilförsvar en uppgift för hela NATO. Expansionen hotar Ryssland genom att ge NATO:s kärnvapenmakter strategiska fördelar och har tvingat Ryssland att återgå till sin gamla kärnvapenstrategi gällande andraslagsberedskap. Utöver detta har NATO bundit upp 22 länder genom ”Partnerskap för fred” och ytterligare 13 länder i Afrika och Mellanöstern, samarbeten som utnyttjas för att värva nya medlemmar.

NATO har varit inblandad i tre krig som flagrant brutit mot folkrätten. Krigen på Balkan och i Afghanistan är entydiga men även kriget i Libyen 2011 var ett brott trots mandat av FN eftersom Säkerhetsrådet endast får besluta om ett anfall om en konflikt är ett hot mot internationell fred. Något sådant hot förelåg inte.
Idag försöker NATO att inkorporera Sverige och tio andra länder för att lättare kunna stävja alla uppror mot den rådande världsordningen. Sverige är en imperialistisk makt som blir allt mer aggressiv till sin natur och med ett formellt medlemskap i NATO kommer vi att bli inblandade i fler krig och risken för ett nytt världsomspännande imperialistiskt krig kommer att öka.

Värdlandsavtalet med NATO

Klart vi ska säga nej!
Särskilt sedan Sovjetunionens nedmontering i början av 1990-talet har man öppet försökt lirka in Sverige i ett allt närmare samröre med Atlantpakten (NATO). Regeringen Reinfeldt inledde 2014 arbetet med ett så kallat värdlandsavtal. Bör Sverige ingå avtal med Atlantpakten? Självfallet inte. Inte ens om det funnits något som helst grund för det hysteriska pladdret om Ryssland skulle Sverige ha något att vinna på eftergifter för Atlantpakten – i praktiken en terrororganisation.
Använd förnuftet och ta ställning!

Det är inte helt lätt för en vanlig medborgare att bilda sig en uppfattning om det så kallade värdlandsavtalet med Atlantpakten som regeringen Reinfeldt tog upp under sommaren 2014. Det mesta av det som skrivs och sägs i svenska massmedier är inte heller till någon hjälp. Tidningsrapporter, ledarstick och regeringstexter är i varierande grad språkliga missfoster; fulla med slagord men helt renons på konkret innehåll. ”Säkerhet”, ”samarbete”, ”partnerskap” och ”fred” har vi hört förut. De uppblåsta fraserna väcker misstro. Och Atlantpaktens tillskyndare i Sverige har förstått att deras fraser väcker misstro, för nu drar man ner på bruket av stora och tomma ord. Man försöker undgå debatt. Och så låtsas man att de viktiga avgörandena redan är gjorda och att det som måste göras i fortsättningen är justeringar av olika slag som man av praktiska skäl helt enkelt är tvungen till. Tärningarna är kastade. Omständigheterna tvingar fram fortsättningen. Nu måste vi tvunget fullfölja det som har påbörjats; nu ska det ”implementeras”, skapas ”plattformar” och liknande.

Hur gör en vanlig medborgare i den här situationen? Ja, här finns inga snabba, enkla lösningar. Vi får ta till förnuftet så gott vi kan. Utgå från egna erfarenheter. Försöka sätta händelser och företeelser i historiskt perspektiv. På det sättet kan vi utarbeta egna ståndpunkter som tillåter oss att ta personlig ställning till det som sker. Att bara lyda, tiga och foga sig duger inte.

Vad säger förnuftet om säkerhetspolitiken?
Att spelet omkring Sveriges säkerhet på vissa sätt liknar maktspel av mera vardaglig karaktär som alla svenskar på ett eller annat sätt har egna erfarenheter av. Alla som har gått i skolan. Och i skolan har alla svenskar fått en rejäl duvning i säkerhetspolitik. Vi lärde oss kanske inte så mycket. Många av oss fick inte precis de vuxnas hjälp med att förstå och ta itu med upplevelserna på skolgården. Kanske gjorde det som hände där mest ont. Kanske går man fortfarande med öppna sår. Men de flesta har under sin tid i skolan upplevt hot och våld i någon form. Vilka var konflikterna? Vilka var konflikternas parter? Hur hanterades de konflikterna? Vilka var hoten? Vad gjorde man åt dem? Olika människor har olika svar på de frågorna. Men vi kan utgå från att den som det förefaller ganska lilla grupp som arbetar för Atlantpakten i Sverige i stort sett har lärt sig den cyniska variant av skolans säkerhetspolitik som meddelas eleverna på internatet Lundsberg och liknande ställen: Konflikter måste vinnas. Och det är de råaste, de som slåss och hotar mest, som vinner. De som inte själva kan vinna måste försöka ställa sig in hos råskinnen, så att de inte själva blir offer och så att de får del i de fördelar som råskinnen skaffar sig. För att stå ut med sin egen ynkedom kan man sedan själv ge sig på någon som är svagare. På det sättet reproduceras ett system som detta systems tillskyndare kallar ordning och reda.

Vad säger förnuftet om Atlantpakten?
Den råaste makten i världen idag är Atlantpakten. Ingen militärmakt i världen kan mäta sig med den. Ingen annan militärmakt i världen är något som helst hot mot den. Ingen har sådana resurser och sådan slagkraft. Ingen annan har sina trupper och vapen utplacerade överallt i världen långt utanför ”medlemsstaternas” egna nationella territorier. Ingen annan är på samma sätt och i samma utsträckning sysselsatt med inblandning i andra staters och nationers inre angelägenheter. Ingen annan stat i världen kan som Atlantpaktens huvudman USA ägna sig åt sitt nationella intresse och sin nationella säkerhet på många tusentals platser på tiotusentals mils avstånd från den egna nationen och det egna territoriet.

Atlantpaktens tillskyndare vet eller känner på sig att Atlantpakten är skolgårdens kung. Deras cyniska skolning i säkerhetspolitik förleder dem till slutsatsen att det enda de kan göra är att ställa sig in hos mobbningskungen och göra sig nyttig för honom. Förhoppningen är förstås att de ska kunna vinna egna fördelar och privilegier. Och så nöjet att få sätta sig på någon som är svagare.

Värdlandsavtalets bakgrund
Vad vet vi om den historiska bakgrunden till arbetet med ”Värdlandsavtalet”? Jo, vi vet att de svenska statsledningarna har stått i ett nära men informellt samarbete med Atlantpakten under hela efterkrigstiden. Vi vet att Sverige formellt sett var alliansfritt, men vi vet också att staten och krigsmakten hela tiden i nära samarbete med Atlantpakten ägnade sig åt en ofta aggressiv och provocerande politik riktad mot Sovjet och Warszawapakten. Vi vet att de som styr oss tycker precis likadant som Atlantpakten om Sovjetunionens sammanbrott: Atlantpakten vann. Hotet mot freden försvann. Under de nästan tjugofem år som gått sedan ”murens fall” har det svenska styret dels nedrustat, i praktiken avskaffat, det svenska nationella försvaret, dels fört Sverige närmare Atlantpakten.

Avskaffandet av det nationella försvaret genomfördes stegvis genom en rad försvarsbeslut. Genom försvarsbeslutet 2009 avskaffades värnpliktssystemet. Folkförsvaret ersattes med det som kallas ett insatsförsvar. Alltså försvar för svenska intressen även utomlands. Vid omställningen lär USA-konsulter hörts.

Närmandet till Atlantpakten har också det skett stegvis under många år. 1994 förde regeringen Bildt in Sverige i en organisation kallad Partnerskap för fred, ett atlantpaktsprojekt. I början av 2000-talet skickade Sverige trupper till Afghanistan vilka ställdes under Atlantpaktens befäl. 2012 deltog svenskt krigsflyg i Atlantpaktens angrepp på Libyen. Sommaren 2013 ingick Sverige med trupper i Atlantpaktens snabbinsatsstyrka (RFP). Och ett år senare kom regeringen Reinfeldt överens med socialdemokraterna om att ett värdlandsavtal med Atlantpakten skulle upprättas.

I september 2014 åkte överbefälhavaren, general Sverker Göransson, till ett möte med Atlantpakten i Wales i Storbritannien och skrev under Värdlandsavtalet på något sätt. Men tydligen gjorde han inte det ändå. ÖB: s underskrift räckte inte, som väl var. En proposition måste läggas fram i riksdagen och röstas igenom. Och det har inte skett ännu. Den av SAP ledda nya regeringen har sagt sig vilja ta året på sig att utreda saken. Där står vi nu. Somliga tror att SAP, MP och V har fått kalla fötter. Andra tror sig veta att Atlantpakten har vänner även bland de här partierna. De tror att dröjsmålet kommer sig mindre av tvivel än av tvånget att ändra de av landets lagar som inte tillåter ingåendet av landsförrädiska avtal.

Avtalets innebörd
Om Värdlandsavtalet träder i kraft kommer Atlantpakten att få upprätta ett högkvarter i Sverige, föra in trupper och flytta omkring dem och deras vapen efter eget skön. De främmande trupperna får öva på svenskt territorium. Från Sverige kan trupperna föras vidare till platser där de kan sättas in i strid med fiender som inte tvunget är fiender till oss i Sverige. De främmande trupperna kan använda svenska kommunikationsmedel och militära anläggningar. Sverige ska stå för transport och uppehåll och för stora delar av de kostnader som de här operationerna för med sig.

Sedan avtalet undertecknats behöver Atlantpakten inte vänta på svensk anmodan eller tillåtelse att använda svenskt territorium och svenska anläggningar och resurser. Det kan man göra på eget initiativ.

Det påstås på en del håll att avtalet kommer att medge Sverige rätt att avvisa sådana initiativ från NATO: s sida. Frågan är vad en sådan rätt är värd i praktiken, om den nu till äventyrs finns på pappret. När Atlantpakten väl står med trupper och vapen på svensk jord så är det världens största krigsmakt som står här. Är det särskilt troligt att svenska myndigheter skulle säga nej till den? Och vem skulle försöka göra det? Det är inte troligt att den borgerliga svenska staten vid det laget bemannas med riktiga människor, patrioter, demokrater, neutralister och andra hedersmän i större utsträckning än vad som nu är fallet.

Avtalets parter: ”Sverige”
Det är inte ”Sverige” som önskar närmare samröre med Atlantpakten. Åsiktsmätningar har länge visat att Atlantpaktens motståndare i Sverige är långt överlägsna anhängarna. De aktiva anhängarna är en av allt att döma ganska liten grupp militärer och i huvudsak borgerliga politiker med bakgrund i försvarsmakten.

Det stora frågetecknet är de politiker i olika partier som inte har egen anknytning till försvarsmakten eller till USA och Atlantpakten och ändå kollaborerar. Vad vill de? Ja, det är inte säkert att de lever och andas för närmare samröre med Atlantpakten. En del av dem är förstås bara rätt genomsnittligt amerikaniserade efter en livstid av teveserier, internet, fejsbuk och allt vad skiten heter. Andra deltar på allvar i det försök att byta ut svensk identitet mot en amerikansk, att gå upp i ett transatlantiskt imperialistiskt mellanskikt.

Troligtvis ställs de flesta av de här politikerna helt enkelt inför fullbordat faktum. Beslutsammare krafter driver sitt spel. Producerar fakta. Och efteråt är det för pinsamt att medge för kolleger, journalister och medborgare att man inte vet tillräckligt, inte har en egen ståndpunkt, att man bara följer med strömmen. Saken har sin gång. De här medlöparna ägnar sig sedan i första hand åt att på olika sätt sopa igen spåren efter sin egen ynkedom.

Helt klart är att de flesta av dem inte önskar en allmän och bred diskussion om saken i befolkningen. De har tydligen inte något som helst intresse för att närmare granska de förhållanden under vilka en mycket liten grupp plötsligt blivit i stånd att genomdriva sin politik i konflikt med majoriteten av befolkningen. Och de har inte haft något att invända mot den underliga hanteringen av Värdlandsavtalet. Det är ju inte riksdagens ledamöter som upplyst allmänheten om Värdlandsavtalets innehåll och följder. Det är inte de som berättat att de troligen kommer att begå grundlagsbrott om de röstar så att avtalet till sist kommer att träda i kraft.

Massmedierna är som sagt inte heller till någon hjälp. Det lilla hemlighetsfulla men tydligen mäktiga svenska atlantpaktspartiet har inte blivit föremål för någon granskning. All debatt om värdlandsavtalet har förts på insändarsidor. Massmedierna har inte upplyst eller satt under debatt; massmedierna har varit atlantpaktspartiets medlöpare eller nyttiga idioter.

Atlantpaktens främsta mobbningsoffer för närvarande är Ryssland, och Ryssland har genom de svenska massmediernas försorg genom daglig upprepning av tvivelaktiga fakta och tillrättalagda analyser på rätt kort tid åter gjorts till Sveriges fiende.

I Ukraina har en junta skapad och finansierad av Atlantpakten på olagligt vis tagit makten och fört krig mot landets egen befolkning. Men för medlöpare och nyttoidioter i svenska massmedier är ansvaret för krisen Rysslands och ingen annans. I höstas, omedelbart efter ett besök i Stockholm av en flottstyrka från Atlantpakten, sökte den svenska marinen ett tag efter främmande ubåtar som kränkte svenska gränsen. Inga ubåtar kunde någonsin bringas upp till ytan. Men för svenska massmedier var saken klar även utan bevis: Det är Ryssland som kränker svenska gränser.

Avtalets parter: ”försvarsalliansen” NATO
Atlantpakten har beskrivits som en försvarsallians. Det är fräck lögn. Atlantpakten är en krigsorganisation. Organisationen står under angloamerikansk ledning och verkar för att främja kapitalets geopolitiska intressen, även till priset av krig. Atlantpaktens personal ägnar sig för all del åt viss politisk och diplomatisk verksamhet. Men man håller sig inte för god för subversion och annan otillbörlig och olaglig inblandning i andra staters inre angelägenheter; man ägnar sig åt terror och öppen krigföring.

Organisationens generalsekreterare har hittills alltid varit en europeisk politiker som yttrar sig om ditt och datt och visas upp i massmedierna. Men dess verkliga högsta ledning utgörs av ett militärt befäl. Och denne är alltid en amerikansk general eller amiral.

USA:s krigsmakt är formellt sett underställd den civila förvaltningen, alltså presidenten, kongressen och högsta domstolen. Men det är ingen tröst för vår del. Både civil och militär makt i USA är sedan minst ett sekel i händerna på en finansoligarki som styr stat och krigsmakt genom ett informellt nätverk av personer som tillsammans utgör vad som har kallats en ”skuggstat”.

Atlantpakten nöjer sig inte med att invänta vad man kan uppfatta som hotfulla handlingar från sina fiender i världen; Atlantpakten håller sig med en geopolitisk målsättning och en strategi. Den väntar inte på att gynnsamma lägen ska uppstå; den iscensätter själv konflikter och strider som den kan ta till förevändning för offensiva initiativ som den vill kunna kalla för ”försvar” eller ”krig mot terrorn”.

Atlantpakten skapade den militära terrorismen med vilken Frankrikes president de Gaulle skulle mördas på 1950- och 1960-talen. Atlantpakten skapade den så kallade röda terrorn som den använde mot staterna och regeringarna och folken i Tyskland och Italien på 1970-talet. Den skapade de islamistiska terroristerna som man de senaste tjugo åren använt för att slå sönder statsbildningarna i Mellanöstern/Sydvästasien. Och det var med hänvisning till sin alldeles egen islamistiska terror som Atlantpakten övergick till öppen krigföring mot Irak, Afghanistan och Syrien.

Den angloamerikanska finansoligarkins geopolitiska huvudintresse idag är underminerandet eller undanröjandet av eventuella rivaliserande eller bara trilskande stater på olika håll i världen, främst Ryssland och Kina. Att Atlantpakten visar intresse för Sverige beror inte på att man på allvar tror att Sverige är hotat av Ryssland och önskar hjälpa en stackars liten utsatt frontnation med försvaret; nej, det beror på att man vill kunna använda svenskt territorium vid operationer som är riktade mot Ryssland.

Klart vi ska säga nej!
Atlantpaktens svenska kollaboratörer skriver så illa så att man får nässelfeber när man slår upp och tittar i Svenska Dagbladet. Det är ingen tillfällighet. Anstiftare och medlöpare varken vill eller kan uttrycka sig på begriplig svenska längre. Deras framtid är amerikansk. Eller brittisk. Atlantisk.

Men stil är moral. Den som gör bedräglig politik, som ljuger, lägger ut dimridåer och försöker att sopa igen spåren efter dolda motiv, dolda ekonomiska, politiska och personliga förhållanden kommer till sist att bli så fördärvad att hans lumpenhet, normlöshet och karaktärslöshet står som en stank omkring honom.

Bör Sverige ingå värdlandsavtal med Atlantpakten? Den frågan betyder ingenting. Så abstrakt, så tömd på verkligt innehåll blir frågorna i politiken om de formuleras av de som försöker bedra och förråda oss. Men vi behöver inte finna oss i att bli bedragna och förrådda. Vi kan sätta oss till motvärn. Vi kan använda vårt förnuft. Vi kan skaffa kännedom om bakgrunder. Vi kan inta en ståndpunkt.

Vad Värdlandsavtalet beträffar är det alltså inte Sverige som funderar på avtal; det är en liten grupp förrädare. Det är inget grannskapsavtal det är fråga om; det är ett dokument genom vilket Sverige avstår nationellt oberoende, territorium och resurser till Atlantpakten. Och det är ingen försvarsallians som får fördel av ett eventuellt avtal; det är en terrororganisation.

Bör vi låta en landsförrädisk klick utlämna land och folk till en terrororganisation? Självfallet inte. Men vi kan inte nöja oss med att avvisa värdlandsavtalet; vi bör göra upp räkningen med förrädare och medlöpare och sky Atlantpakten som pesten.

NATO – en kärnvapenmakt

Den 6 augusti respektive den 9 augusti 1945 föll atombomberna över Hiroshima och Nagasaki på order av USA:s president Harry S. Truman. Atombomberna över Hiroshima och Nagasaki fälldes av USA. De var de första, och hittills de enda kärnvapen, som använts i krig.

Upptill 166 000 respektive 80 000 människor beräknas ha omkommit i Hiroshima och Nagasaki under de efterföljande två till fyra månaderna som en direkt följd av bomberna. Hälften av dödsfallen i vardera stad skedde det första dygnet. Fortfarande idag, 70 år senare, dör folk av bombernas effekt då de överlevande i högre grad än genomsnittet drabbas av cancer. 85 – 90 procent av de båda städernas byggnader raserades vid detonationen.

De båda städerna Hiroshima och Nagasaki har kommit att bli symboler mot kärnvapen. Robert Oppenheimer som också har kommit att kallas ”atombombens fader” var administrativ/vetenskaplig ledare för Manhattanprojektet, vilket var kodnamnet för det hemliga forskningsprojekt som stod bakom USA:s framtagande av den första atombomben under andra världskriget. Projektets första provsprängning, Trinitytestet, ägde rum vid Alamogordoöknen i delstaten New Mexico 1945. Oppenheimer, som bevittnade sprängningen, tänkte för sig själv på en rad ur det hinduiska diktverket Bhagavad Gita, ”Jag har blivit Döden, världarnas förintare”.

Första atombomben, Little Boy, fälldes den 6 augusti 1945 kl 08:15 över industristaden Hiroshima och hade en sprängkraft motsvarande 15–16 kiloton trotyl. Bomben släpptes från 10 000 meters höjd och detonerade 600 meter över marken för att den skulle få maximal effekt. Många av de som inte dog i explosionen brändes till döds under rasmassorna.

Andra atombomben, Fat Man, fälldes den 9 augusti 1945 klockan 11:02 över staden Nagasaki, hade en sprängkraft på ca 21–25 kiloton trotyl och detonerade också den på drygt 500 meters höjd.

Truman deklarerade att han ville ha ett snabbt slut på kriget genom att tillfoga Japan så stor förstörelse som möjligt och ingjuta rädsla om ännu mer förstörelse, och på så sätt tvinga Japan till kapitulation.

USA förlorade 434 000 soldater i andra världskriget, atombomberna över Hiroshima och Nagasaki tog direkt död på ca 250 000 tusen människor, i huvudsak civila, barn, kvinnor och gamla, och ledde till oerhörda lidanden under många år.

Trots bomberna över Hiroshima och Nagasaki och dess fruktansvärda följder har man fortsatt att utveckla kärnvapen, den största bomben som någonsin testats, Tsar Bomba, var på över 50 megaton, det vill säga mer än 4 000 gånger kraftigare än Hiroshimabomben.

Man har även utvecklat atomvapen som skall sprida död och förintelse, men vara skonsam mot infrastruktur och byggnader. Och en uppsjö av kärnvapen som påstås kunna användas i ett konventionellt krig och därmed ökar risken för att framtida krig blir ett kärnvapenkrig.

I dag skulle 7-8 bomber med den större sprängkraften utplåna halva Sveriges befolkning och rasera byggnader i samma mån.

Även Sverige hade planer på att delta i utvecklingen av kärnvapen, mellan 1945 och 1972 bedrevs i Sverige ett kärnvapenprogram som syftade till utveckling av kärnvapen. Kärnvapenprogrammet drevs parallellt med forskning kring skydd mot kärnvapen vid Försvarets forskningsanstalt. Då som nu var det främst de borgerliga partierna som var pådrivare i frågan om svenska kärnvapen, nu vill man ha kärnvapen i Sverige genom medlemskap i NATO. Socialdemokraterna var splittrade i frågan om svenska kärnvapen.

Bland förespråkarna för svenska kärnvapen fanns Dagens Nyheters chefredaktör Herbert Tingsten och tidigare socialdemokratiske försvarsministern Per Edvin Sköld.  Även den blivande folkpartiledaren Per Ahlmark var förespråkare för svenska kärnvapen.

Den socialdemokratiska arbetsgruppen, som hade tillsatts 1958 för att söka efter en kompromiss i kärnvapenfrågan inom partiet, hade Olof Palme som sekreterare och lade 12 november 1959 fram sin rapport. Kärnan i rapporten var att förorda att Sverige skulle välja en handlingsfrihetslinje – att inte binda sig i någon riktning i frågan om anskaffning av kärnvapen. Som eftergift till kärnvapenmotståndarna förordades därmed ett uppskov på obestämd tid med ett ställningstagande kring kärnvapenanskaffning. Handlingsfriheten skulle samtidigt upprätthållas genom att man fortsatte kärnvapenforskningen.
Den socialdemokratiska arbetsgruppen förslag följde i stora drag det riksdagsbeslut som fattats 1958 som innebar att forskningen inriktades på skydd mot kärnvapen, med bibehållande av handlingsfrihet att vid behov senare byta linje. Med regeringens godkännande bedrevs dock kärnvapenprogrammet under beteckningen ”utökad skyddsforskning” och hade sin mest intensiva period under början av 1960-talet.

Handlingsfrihetslinjen övergavs 1966, och Sveriges godkännande av Icke-spridningsavtalet 1968 innebar att avvecklingen av kärnvapenprogrammet inleddes, vilken var avslutad 1972.

Det svenska kärnvapenprogrammet övergavs inte på grund av de styrandes välvilja, utan på grund av den mobilisering och kamp mot svenska kärnvapen som skedde inom fredsrörelsen.

På Världsfredsrådets konferens i Stockholm i mars 1950 antogs en appell som uppmanade till ett totalförbud för kärnvapen. Appellen var kort men kärnfull: ”Vi kräver ett absolut förbud mot atombomben, detta vapen för terror och massutrotning av hela folkslag.” Appellen tillkom på initiativ av den franske fysikern och kommunisten Frédéric Joliot-Curie. Stockholmsappellen undertecknades av 330 000mäniskor i Sverige och 400 – 500 miljoner i hela världen.
I värdlandet Sverige stöddes konferensen och appellen av Sveriges Kommunistiska Parti och andra fredskrafter, medan Socialdemokraterna tog avstånd från den och uppmanade sina medlemmar att inte skriva under. Borgerlighetens och högersocialdemokraternas främsta argument mot Stockholmsappellen var att de påstod att Stalin skrivit den inledande meningen.

Socialdemokratiska kvinnoförbundet tog i maj 1956 ställning mot kärnvapen och Aktionsgruppen mot svensk atombomb (AMSA) bildades av socialdemokrater i juni 1958. Därmed påbörjades begravningen av det svenska kärnvapenprogrammet.

Men liket tycks börja återuppstå. Nu driver den militärkamarilla som alltför länge har haft ett allt för stort inflytande på svensk utrikes- och fredspolitik att föra intensiva kampanjer för en svensk anslutning till NATO, de borgerliga partierna hakar på och försöker driva in socialdemokraterna i samma fålla.
De påstår att NATO inte har egna kärnvapen, och försöker därmed dölja konsekvenserna för Sverige av att gå med i en krigsallians med en gemensam kärnvapendoktrin. Ett förhållande som NATO formulerar enligt följande: ”Nya medlemmar är fullständiga medlemmar av alliansen i alla dess aspekter, inkluderat deras förbindelse till alliansens kärnvapenpolicy, och de garantier som denna policy ger till alla allierade.” NATO som enligt militärkamarillan inte har egna kärnvapen, utfäster att ”Den största säkerhetsgarantin för de allierade består av alliansens strategiska kärnvapenstyrkor.”

Svenska jurister mot kärnvapen uttryckte det så här i en debattartikel i DN 2011-01-24:
”Nato är enligt sina stadgar en militärallians som bygger sitt försvar på en ”lämplig andel” nukleära stridskrafter i Europa. Man förbehåller sig rätten att använda kärnvapen först (s.k. first use) utan att ha utsatts för angrepp med sådana vapen. Detta gäller också mot länder som inte har kärnvapen.
Enligt vår mening strider denna strategi mot folkrätten sådan den uttolkats 1996 i ett yttrande av Internationella domstolen i Haag. Yttrandet kan tolkas så att det ankommer på NATO: s medlemsstater att aktivt verka för att NATO: s kärnvapenförsvar avvecklas.” Vidare: ”För de alliansfria staterna i Europa – Sverige, Finland, Österrike och Schweiz – är det på dessa grunder viktigt att avstå från medlemskap i NATO: s så länge organisationen bygger sitt försvar på kärnvapen.”
Ett medlemskap innebär att Sverige tar på sig ett medansvar för NATO:s kärnvapen, och skulle därmed medverka till kärnvapenspridning. Ett brott både mot Sveriges riksdagsbeslut om godkännande av Icke-spridningsavtalet 1968 och själva Icke-spridningsavtalet.

Kärnvapnen är en integrerad del av NATO:s försvarsstrategi. Det spelar ingen roll i vilka länder kärnvapnen befinner sig rent fysiskt, är man NATO-land befinner man sig under alliansens kärnvapenparaply. Det gör Sverige till ett garanterat mål i ett kärnvapenkrig.

Närmandet till NATO har fört in Sverige i militära aktioner mot stater som aldrig utgjort något hot mot vårt land.

Ett medlemskap i NATO försämrar på ett dramatiskt sätt Sveriges säkerhetspolitiska läge. Det innebär att vårt land vid en stormaktskonflikt med automatik dras in i ett eventuellt krig. Och risken för krig ökar eftersom ryssarna har all anledning att uppfatta NATO-inträdet som ett led i en inringnings- och aggressionspolitik riktad mot Ryssland.

Det finns inga ryska militärbaser runt USA, däremot rader av USA-baser som omringar ryskt territorium. Enligt Sipri stod 2011 USA, Väst- och Centraleuropa för 58 procent av världens samlade militärbudgetar, Östeuropa (inklusive Ryssland) för sex procent!
En politik för säkerhetspolitisk avspänning vore att bryta allt NATO-samarbete snarast.

Vi kunde börja med att ställa in ARCTIC CHALLENGE EXERCISE, förkortat ACE, enligt Försvarsmakten världens största övning under 2015. I den deltar förutom värdländerna Sverige, Norge och Finland även bland andra USA och Storbritannien. Sammanlagt kommer 100 flyg­plan samtidigt vara i luften för att öva luftstrid. Övningsområdet sträcker sig över en tredjedel av Sveriges yta.

SKP och kampen för fred

Sveriges starkaste argument mot ett medlemskap i en militärallians är att Sverige inte har varit i krig i 200 år och att alliansfrihet i fred och neutralitet i krig har tjänat landet väl.

Arbetarrörelsen ville inte ha krig om Norge 1905 utan en fredlig upplösning av Unionen. ”Ned med vapnen!” var rubriken för ett berömt flygblad från Socialdemokratiska ungdomsförbundets kongress det året. Även 1914 var arbetarklassen mot krig men de socialdemokratiska partiledningarna i Europa föll för nationalismen och röstade för krigskrediter. Därför splittrades SAP i Sverige och Vänstersocialdemokratiska partiet, senare SKP, bildades 1917. Sveriges Kommunistiska Parti är stolt över att ha sitt ursprung i kampen för bröd och fred.

Den enda hållbara garantin för alliansfrihet, neutralitet och fred är en bred folklig uppslutning med arbetarklassen i ledningen. I motsats till producenter inom rustningsindustrin och andra krigsprofitörer har det arbetande folket inget att vinna i krig men allt att förlora. Det kapitalistiska landets styrande politiska och militära kretsar är inga säkra garanter för fred eftersom de är uppbundna till ekonomiska och ideologiska intressen.

I Sverige gjordes på 1950-talet förberedande experiment för ett eget svenskt atomvapen. Men 330 000 svenska namnunderskrifter 1950 under Stockholmsappellen mot atomvapnet och senare socialdemokratiska kvinnors agitation gjorde att planerna skrinlades. Det vietnamesiska folkets hjältemodiga försvarskamp mot fransk och USA-imperialismen fick svenskt och internationellt stöd. Tanken om kollektiv säkerhet vann mark så länge Sovjetunionen och andra socialistiska länder var medspelare.

Under många decennier har svenska opinionsmätningar visat ett tydligt övertag för motstånd mot NATO-medlemskap. Detta har registrerats i NATO-vänliga kretsar internationellt. Bara ett hemligt spel under täcket mot folkviljan och rysshetsen har kunnat leda till att motståndet på senare tid har krympt. En smyganslutning till NATO har skett med Partnerskap för fred (PFP), med standardisering av vapen och utbildning, med svenskt deltagande i NATO-övningar, svensk representation vid NATO-högkvarteret i Bryssel, avskaffandet av värnplikten och nu senast med ÖB:s underskrift under ett Värdlandsavtal. En konstruerad hotbild om aggression från Rysslands sida, så är förhoppningarna, ska till slut bryta motståndet mot inträdet i en militärallians.

De ändrade internationella maktförhållandena med USA/NATO eftersträvade och praktiserade världsdominans har gjort att Sverige håller på att lägga sig platt. Det är också bekvämt att hänvisa till den Europeiska Unionen och säga att EU talar med en röst. Men folkets mandat till den svenska regeringen är att knyta an till landets bästa traditioner och välja en egen linje som neutral stat och fredsfaktor.

Det behövs en bred folklig rörelse, ett uppror mot NATO-medlemskap. Från Syd till Nord, från hjärnans till handens arbetare, med kvinnor och män, de unga och de äldre, gamla och nya svenskar. En rörelse som även borde omfatta Finland som är lika pressat av NATO som Sverige.

I denna broschyr redogör SKP för sin motståndspolitik mot NATO, för fred och säkerhet. NATO är inget annat än monopolens armé, ett verktyg för att försvara sina geopolitiska intressen i form av marknader och naturtillgångar. Men det är också en offensiv styrka för kapitalexport under tvång och regimskifte. SKP strävar efter samarbete med andra krafter och rörelser som arbetar i samma syfte. Sverige ska förbli ett alliansfritt land och hela världen ska slippa NATO som är kapitalets näve.