Kapitalismen

Fascismen – ett kapitalistiskt fenomen

Den kapitalistiska förintelsen

Totalitarismen

Brott mot mänskligheten

Sovjetunionen

Kambodja

Srebrenica

Sverige

Levande historia

Fascism - ett kapitalistiskt fenomen

Massmedier och många akademiker i Sverige och andra kapitalistiska länder brukar skilja mellan kapitalism och fascism. Men fascism kan inte skiljas från kapitalism. Mussolini-Italien, Hitler-Tyskland och Franco-Spanien var kapitalistiska samhällen.

Att döma av informationen från Forum för levande historia, var antisemitism kärnan i de fascistiska rörelserna. Så var inte fallet – det var antikommunism. Det är därför att fascisterna fick stöd från kapitalisterna över hela västvärlden.

Herbert Tingsten, professor i statsvetenskap vid Stockholms högskola 1935-1946 och chefredaktör för Dagens Nyheter 1946-1959, beskriver fascism i Nazismens och fascismens idéer, Ratio, 1992 (ursprunglig utgåva 1935): ”Fascismen är borgerlig: den har överallt kommit till makten så gott som uteslutande med stöd av de borgerliga, antisocialistiska folkgrupperna, den har i sina grunddrag bevarat den borgerliga produktionsordningen, den privata äganderätten till produktionsmedlen, den i princip fria konkurrensen, och den avvisar tanken på ekonomisk utjämning.”  (Notera ”i princip fria konkurrensen”, som i verkligheten blev privata monopol.)

Fascismen i Italien
Situationen i Europa efter revolutionen i Ryssland 1917 och slutet på första världskriget 1918 var mycket turbulent. Konflikten mellan arbetarklassen och kapitalisterna skärptes och blev i många fall våldsam.

T.ex. i Finland, som fick sitt oberoende av Leninregeringen, vann arbetarna parlamentsvalet och utropade en socialistisk republik 1918. De borgerliga gjorde revolt och med hjälp av soldater från Tyskland krossades den nya regeringen. Mer än 14 000 tillfångatagna arbetare arkebuserades. Ca 90 000 män, kvinnor och barn från arbetarklassen kastades i fängelser, där ca 30 000 dog.

I de baltiska länderna, också oberoende tack vara Leninregeringen, kämpade arbetarna mot tyska förband (s.k. Freikorps) och en brittisk blockad. I länder som Tyskland, Österrike och Ungern förekom beväpnade strider under flera år.

I Italien var situationen alarmerande, enligt USA:s UD: ”Om vi inte vidtar åtgärder kommer det att bli en revolution till”. Olika fraktioner av den italienska borgarklassen hade svårt att ena sig politiskt. Benito Mussolini insåg att dessa klassfraktioner hade en viktig sak gemensamt – sitt hat mot kommunismen – och övertygade dem att satsa på hans fascistiska rörelse.

Med aktivt stöd från borgarklassen tog Mussolini makten i oktober 1922 och började en klappjakt på fackföreningar och arbetarklassens ledare. Traditionella demokratiska institutioner blev nedlagda. Västvärldens ledare var nöjda. Den amerikanske ambassadören i Rom rapporterade till Washington att fascisterna var ”förmodligen den starkaste kraft för att krossa bolsjevismen i Italien”.

En av Mussolinis största beundrare utanför Italien var Winston Churchill, som sade att den italienske diktatorn ”hade ett fast grepp om den ekonomiska verkligheten” och var ”vår tids största lagstiftare”. (Se Richard Lamb, The Drift to War, W. H. Allen, 1939, och Mussolini and the British, John Murray, 1997).

Mussolinis regering fick omfattande finansiellt stöd från USA, och amerikanska bolags investeringar i Italien under 1920-talet var större än i något annat land. (David Schmitz, The United States and Fascist Italy, University of North Carolina Press, 1988).

Antisemitismen spelade ingen roll i Mussolinis fascistiska rörelse. T o m hans mångåriga älskarinna var judinna. Detta förklarar varför fascismen i Italien så sällan diskuteras av borgerliga historiker eller av Forum för levande historia. Ty om man skulle börja syna de gemensamma dragen i de italienska, tyska och spanska versionerna av fascism skulle man snabbt komma fram till Herbert Tingstens slutsats, nämligen att fascismen är ett borgerligt – kapitalistiskt – fenomen.

Fascismen i Tyskland
I likhet med utvecklingen i Italien fanns intressekonflikter mellan olika fraktioner av den tyska borgarklassen, vilket gjorde att de hade svårt att ena sig politiskt i den s.k. Weimar-republiken som hade etablerats 1918. Exempelvis ville de stora godsägarna få bort tullen på importerade jordbruksmaskiner, medan tyska tillverkare av sådana maskiner och deras underleverantör av bl. a. stål ville ha höga tullar för att skydda sig mot utländsk konkurrens.

I likhet med Mussolini insåg Adolf Hitler att hatet mot kommunismen kunde ena hela borgarklassen, och övertygade dess ledare att hans parti skulle kunna bli spjutspetsen i kampen mot kommunismen och därmed mot arbetarklassen.

Redan 1923 kom det första finansiella bidraget från tyska storföretag till nazistpartiet i form av 100 000 Reichmark i guld. Fler och fler företagsledare följde med, och bidragen ökade kontinuerligt. Utan dem skulle nazisterna aldrig ha kommit till makten.

Enligt boken ”Om detta må ni berätta” valdes Hitler till makten pga. den höga arbetslösheten i Tyskland. Men den tyska arbetarklassen röstade inte på Hitler. Rösterna kom från borgarklassen, småföretagare och bönder. De såg Hitler som den man som skulle rädda Tyskland från kommunismen, och han hade lovat att tillgodose deras enskilda ekonomiska intressen.

I valet sommaren 1932 fick nazisterna 37,3% av rösterna. I valet i november sjönk antalet röster till 33 %. Både de nazistiska ledarna och borgarklassen var nästan i panik. Hitler tillsattes som statsminister av president Hindenburg i en regelrätt statskupp och 81 folkvalde kommunistiska parlamentsledamöter arresterades. Den traditionella borgerliga demokratin avskaffades och tillsammans med storföretagare kontrollerade nazisterna Tyskland genom terror.

Angreppet på arbetarklassen började omedelbart. Fackföreningarnas tillgångar beslagtogs och deras ledare arresterades. Tidningen The Guardian rapporterade 21 mars 1933 att det första koncentrationslägret inom kort skulle öppnas i den bayerska staden Dachau och enligt chefen för polisen i München vara avsett för ca 5 000 kommunister och andra representanter för arbetarklassen.

Kapitalisterna hittade ett drömläge i Hitlers Tyskland. Arbetarnas reallöner sjönk med 25 % under 1930-talet och storföretag gjorde rekordvinster (Ernst Mandel, Late Capitalism,Verso, London, 1978). Amerikanska bolag som Standard Oil (numera Exxon), IBM, ITT, Ford och General Motors investerade stort i Tyskland och tog hem mycket tillfredsställande vinster.

IBM:s dåvarande hålkortssystem för sökbara databaser användes flitigt av Hitlerregeringen för att hålla reda på kommunister, socialdemokrater och judar. General Motors köpte biltillverkaren Opel som senare under andra världskriget levererade motorer för pansarvagnar till den tyska armén. GM tog emot utdelningar på aktierna i Opel under hela kriget genom Bank for International Settlements i Schweiz. Opel-fabrikerna bombades av de allierade under kriget och efteråt fick GM kompensation för skadorna – från den amerikanska regeringen.

I mitten på 1930-talet fattades beslutet att sätta igång med en massiv upprustning av den tyska militärmakten för att kunna lansera ett angrepp på Sovjetunionen. Upprustningsplanen togs fram av direktörerna för storföretaget IG Farben, som senare blev ägare till en del av Auschwitzlägret och tillverkade gasen Zyklon för massdödande av judar, romer och ryska krigsfångar.

Upprustningen finansierades till en betydande del av västerländska banker. En orsak var att kapitalisterna i väst liksom deras motpart i Tyskland betraktade det kommande tyska angreppet på Sovjetunionen som en fortsättning av deras angrepp på Ryssland 1918. En fortsättning som de hoppades skulle bli framgångsrik den här gången.

Varken i boken ”Om detta må ni berätta” eller i den s.k. informationen på Forum för levande historias sajt förekommer så mycket som ett ord om kapitalisternas förhållande till nazismen och andra former av fascism.

Fascismen i Spanien
Regeringen som valdes i Spanien 1936 var en koalition av flera vänsterpartier, inklusive kommunisterna. Främst på programmet stod en omfördelning av mark till fattiga bönder samt en förstärkning av fackföreningarnas rättigheter.

Juli 1936 ledde general Franco en revolt för att skydda kapitalisternas och storgodsägarnas intressen. Det tyska flygvapnet bidrog med flygplan för att transportera Francos trupper från Marocko, då en spansk koloni, till Spanien. Spanska arbetare och bönder visade snart att de inte skulle låta sin regering krossas. För att hjälpa Franco skickade Italien och Tyskland soldater som stred mot folket. USA skickade militärt material.

Västmakterna såg Spanien som en blivande kommuniststat och hade inga invändningar mot de tyska och italienska insatserna. För att hjälpa till att strypa Spaniens lagligt valda regering uppfann västmakterna den s.k. Non-intervention policy, vilket innebär en blockad som hindrade den spanska regeringen från att köpa militärt material på den internationella marknaden.

Som i så många andra sammanhang, uttryckte Winston Churchill kapitalisternas syn på kriget i Spanien på ett tydligt sätt. Han beskrev den legitima spanska regeringen som ”ett utfattigt och efterblivet proletariat som vill störta kyrkan, staten och egendom, och tillsätta en kommunistisk regim”. Emot dem var ”patriotiska, religiösa och borgerliga krafter under arméns ledning… som marscherade för att återställa ordningen genom att etablera en militär diktatur”. I sina memoarer The Gathering Storm (1948) skrev Churchill att ”I denna konflikt var jag neutral”, vilket var en grov lögn. (se Clive Ponting, Churchill, Sinclair-Stevenson, 1994.)

Sovjetunionen var det enda europeiska land som hjälpte den spanska regeringen. Mexiko skickade krigsmaterial.

Efter tre år av blodiga strider segrade fascisterna. Kapitalisterna i väst kunde andas ut. Som i Italien och Tyskland började snabbt angreppet på arbetarklassen och i detta fall fattiga bönder. Ca 200 000 människor mördades av Francoregimen under ett fåtal år. Den spanska arbetarklassen levde i flera decennier under hårt förtryck.

Kanske det mest intressanta i sammanhanget är att 1945 fanns bara en fascistisk regim kvar i Europa, nämligen Francos. Under andra världskriget hade han skickat soldater till östfronten för att kämpa med nazisterna mot Sovjetunionen som var allierad med USA och Storbritannien. Västmakterna kunde ha avsatt Franco inom några veckor under sommaren 1945. Men istället skrev USA ett avtal med honom för upprättande av amerikanska flygbaser i Spanien.

Dessa baser skulle kunna utnyttjas i ett senare angrepp på Sovjetunionen. USA bidrog också med finansiellt stöd till Spanien och hade tillsammans med andra västmakter goda relationer med den fascistiska regimen fram till Francos död 1975.

Tillbaka...