Kapitalismen

Fascismen – ett kapitalistiskt fenomen

Den kapitalistiska förintelsen

Totalitarismen

Brott mot mänskligheten

Sovjetunionen

Kambodja

Srebrenica

Sverige

Levande historia, utan förfalskning

14 miljoner döda – räcker det som ett brott mot mänskligheten?

Forum för levande historia skriver om ”Röda terrorn” och ett inbördeskrig efter Oktoberrevolutionen. Men kriget som härjade i Ryssland 1918-22 orsakades av att landet invaderades av militära styrkor från 14 länder, och bör därför kallas för Interventionskriget.

Syftet var att störta den nya kommunistiska regering. Invasionen var en prototyp för framtidens krig mot kommunismen. Åtskilliga nationer som har försökt – genom revolution eller genom offentlig val – att frigöra sig från kapitalismens grepp har varit utsatt för militärt, ekonomiskt och politiskt angrepp. Inget kapitalistiskt land har angripits av en kommunistisk regim.

Sovjetunionens historia kan inte diskuteras på ett vettigt sätt utan att ta hänsyn till Interventionskriget. Att döma av Forum för levande historiens hemsida har det aldrig ägt rum.

När Winston Churchill 1919 sa att “Bolsjevismen måste strypas I sin vagga”, uttryckte han de flesta västerländska kapitalisters syn på situationen i Ryssland efter Oktoberrevolutionen. Churchill betraktade bolsjevikerna som bl a ”tyfusbärande ohyra” och ”rovlystna babianer”. Han beskrev de sovjetiska regering som ”en tyrannisk regering av jude-kommissarier” som siktade mot ”en världsomfattande kommunistiskt stat dominerat av judar”, och han talade om ”en internationell sovjet av ryska och polska judar”. (Se Clive Ponting, Churchill, Sinclair-Stevenson, 1994.)

Robert Lansing, USA:s utrikesminister under president Woodrow Wilson, skrev om kommunismen att "Den appellerar till de ointelligenta och djuriska element I mänskligheten för att de skulle beröva de intellektuella och framgångsrika av deras rättigheter och förmögenhet och degradera dem till ett tillstånd av slaveri…Bolsjevism är den hemskaste och mest monstruösa sak som har någon gång uppstått i människans hjärna…Det är sämre, mycket sämre än ett Tyskland under preussare, och skulle innebär ett ännu större hot mot människans frihet…”

Skräcken som revolutionen väckte bland kapitalisterna i väst hade flera orsaker. För det första, var de rädda för att den skulle spridas till andra europeiska länder. Dessutom hade Ryssland under Tsaren varit en guldgruva för utländska investerare, som gjorde enorma vinster från bl a oljefälterna kring Baku, där den svenska Nobelfamiljen hade stora intressen tillsammans med amerikaner och britter. Hela 25% av franska utländska investeringarna var i Ryssland.

Avkastningen på lån till Tsar-regeringen, inklusive statsobligationerna, var mycket tillfredsställande. Men tidigt 1918 annonserade Sovjet-regeringen att dessa lån inte skulle övertas av den nya staten. Det ryska folket skulle inte längre arbeta för utländska investerare.

Kapitalisterna i väst hade alltså mycket att förlora om den ryska arbetarklassen skulle behålla makten. 

En problematisk situation
Men det var inte så lätt. Stödet inom Ryssland för den nya regeringen var mycket stor, som framgår av faktum att maktövertagandet ägde rum utan skottlösning. Borgerliga propagandister som professor Richard Pipes har försökt göra gällande att så var inte fallet, men skildringar skrivit av ögonvittne som den amerikanska John Reed (Tio dagar som skakade världen, Rabén & Sjögren,1967) och den brittiska journalisten Morgan Philips Price (Dispatches from the Russian Revolution, Pluto Press, 1997) berättar annat. Price skrev att regering ”stöds av en massiv (eng. vast) majoritet, men en liten grupp företagare och bankirer men hjälp från utlandet strider envis för deras existens som en klass”.

När det förödande kriget 1914-18 tog slut fanns ett bitter och utbredd missnöje bland arbetarklassen i väst, vilket innebar att rekrytering av trupper för att rädda Ryssland från kommunismen var inte lätt. Kriget hade kostat så mycket att länder som Storbritannien, Frankrike och Tyskland hade inte råd med att mobilisera de mycket stora styrkorna som det visade sig skulle vara nödvändiga för att strypa Bolsjevismen.

Dessutom hade det första försöket åt en kontrarevolution misslyckats totalt. Vid slutet av 1917 gjord en del kosacker revolt med stöd av element från Tsarens armé. Revolten tog slut redan i februari 1918, inte minst därför att så många kosacker ville inte fortsätta att strida. Lenin berättade att inbördeskriget var stort sett över.

Interventionen lanseras, men det ryska folket segrar
Churchill och andra företrädare för kapitalet hade klart för sig att utan intervention fanns inget hopp av att störta den nya regeringen i Ryssland. Som följd av överenskommelser mellan regeringar i de kapitalistiska länder, vid slutet av 1918 fanns redan ca 300.000 utländska trupper i Ryssland. De kom från Frankrike, Storbritannien, USA, Italien, Tyskland. Polen, Finland, Tjechoslovakia, Rumänien, Turkiet, Japan och de tre baltiska länderna, som hade varit provinser i Tsarens Ryssland men fick sitt oberoende efter Oktoberrevolutionen.

Generalerna Kolchak och Denikin, tidigare i Tsarens armé, hade lyckats samla en del trupper, men det var först när de fick krigsmaterial från utlandet och de utländska trupper anlänt att angreppet på den nya staten kunde komma igång. Under de första månader av 1919 fick Kolchaks styrkor 1 miljoner gevär, 15.000 kulsprutor, 800 miljoner patroner och stora mängder uniformer och utrustning. Ammunitionen som levererades under dessa få månader var ungefär lika med den Sovjetstatens totala produktion av ammunition för hela 1919.  (Se antikommunisten O. Figes, A People’s Tragedy, Pimlico Press  1996.)

Vid slutet av 1919 hade Storbritanniens utgifter i Ryssland nått ca 100 miljoner pund, eller ca 34 miljarder kronor i dagens pengar. Frankrike hade spenderat nästan like mycket. Amerikanerna erkände ”betydande utgifter”.

Det ryska folkets vilja att försvara deras revolution var så stark att de invaderande länderna var tvungen att dra tillbaka sina trupper 1921-22 och avsluta leveranserna av krigsmaterial. Utan deras stöd var Kolchak och Denikin tvungna att ge upp – precis som Churchill hade tidigare varnat.

Mer än dubbelt så många döda som i Förintelsen
Som många andra krig, inte minst det i 1914-18, orsakade Interventionskriget utbredd förödelsen i form av svält och sjukdom, som tillsammans med striderna resulterade i ca 14 miljoner dödsfall, enligt Colin McEvedy och Richard Jones, Atlas of World Population History, Penguin Books 1978. Wikipedia ger siffran 15 miljoner. Detta är mer en dubbla det antalet judar som försvann i Förintelsen.

Att Forum för levande historia inte ägnar ett ord om Interventionskrigets dödsskörde är en indikation av hur Forum egentligen värdera människoliv och mänskliga lidande.

Bland de döda under Interventionskriget fanns ca 200.000 judar, av vilka de flesta mördades i Ukraina under ledning av Simon Petlura, en ukrainsk nationalist som senare dödades av en jude i Paris 1926. Idag är Petlura en hjälte för den ukrainska högern. Hans grav i Paris besöktes 2005 av den dåvarande ukrainska presidenten Viktor Yushchenko, som också ordnade en minnesfest 2006 i Ukraina för att hedra Petliura. Kanske kan Forum för levande historia upplyser mer om detta.

När Interventionskriget to slut log Rysslands industri och jordbruk i spillror. Produktionskapacitet var bara 20% av nivån 1914, då Ryssland var redan de mest efterblivet land i Europa. (Se Alec Nove, An economic history of the USSR, Penguin Books, 1992.) Arbetslöshet steg kraftig därför att så många arbetsplatser hade försvunnit. Stora problem med industri- och jordbruksproduktion fortsatt i flera år. Födelsetalet sjönk drastiskt.

Under en följd av år efter 1919 var Sovjetregeringen tvungen att introducera smärtsamma ekonomiska åtgärder som aldrig skulle ha förekommit om landet hade varit i fred. Dessa åtgärder beskrivs ofta i den borgerliga mytologin som bevis för kommunismens misslyckande, istället som en konsekvens av Interventionskriget.

Det var de västerländska kapitalisterna som orsakade förödelsen, men deras roll har varit i allmänt undantagen från borgerlig historiebeskrivning. T ex två relativa nyutgivna böcker innehåller inga kommentarer alls om kriget – Gulag, av Anne Applebaum, och Stalin av Simon Sebag Montefiore.

Inget västland har erkänt sin skuld och bett om ursäkt för Interventionskrigets fruktansvärda följder. Ingen kompensation betalades för detta brott mot mänskligheten.

Se också:
Marc Ferro, October 1917, Routledge, 1980
Christopher Read, From Tsar to Soviets, Oxford University Press, 1996
W.H. Chamberlin, The Russian Revolution, Princeton University Press, 1987
E.H. Carr, The Bolshevik Revolution 1917-1923, Pelican, 1971
M. Haynes, Social History and the Russian Revolution, in Essays on Historical Materialism, Bookmarks, 1998
Erich Wollenberg, The Red Army, New Park Publications, 1978

Tillbaka...