PARTIPROGRAM FÖR SVERIGES KOMMUNISTISKA PARTI

Förord

På grund av miljoner människors dagliga arbete världen över skapas materiella och kulturella produkter i överflöd. Alla människor skulle kunna leva ett tryggt liv. Samtidigt som flertalet människor i Sverige och andra rika länder lever i materiellt välstånd lever flertalet av jordens befolkning i fattigdom och miljoner barn dör av svält. Militära rustningar slukar miljarder medan allt fler drabbas av sjukdomar till följd av fattigdom och nöd. ”Så här ska det vara, för så har det alltid varit”, säger de som har makt och privilegier. ”Det ligger också i människans natur att gynna sig själv och vara egoistisk” säger samma människor.Så här ska det inte få fortsätta att vara, säger vi. Människan är varken född god eller ond, givmild eller egoistisk. Det är samhället vi växer upp i som påverkar hur vi tänker och agerar. Därför måste samhället förändras i en riktning som utvecklar positiva egenskaper hos människor, gör dem solidariska och till varandras medspelare i stället för konkurrenter. Ingen ska utnyttja någon annans arbetskraft och välvilja för egen vinning.
Naturen måste bevaras från utplundring av resurser till fördel för mäktiga ekonomiska krafter. Miljökatastrofer med försurning av vatten och förorening av luften och jorden som följd är i dag ett faktum i många av världens städer och byar.
I vårt eget land måste tryggheten på arbetsmarknaden stärkas kraftigt. För hundra år sedan stod man utanför fabriken med mössan i handen och undrade om det var just denna dag som arbetsköparen skulle låta en jobba. I dag sitter man hemma och väntar på ett sms i mobiltelefonen och undrar om det blir något jobb. Utvecklingen som tidigare delvis gått framåt går nu med raska steg bakåt.
Kapitalismen kännetecknas också av att en mindre grupp av befolkningen, kapitalistklassen, blir allt rikare. Den klassen gör allt för att behålla sin ekonomiska och politiska makt i samhället, till exempel genom att äga nästan all media. Produktionen är beroende av insatser från det arbetande folket. Under kapitalismen går de vinster som skapas bara till viss del tillbaka till de arbetande och samhället. En stor och växande del behålls av kapitalisterna. De allt större vinster som de arbetande skapar borde rimligtvist användas till ökade löner, ökad välfärd, sänkt arbetstid och annat, men så är inte fallet.
Kapitalismen strider mot allt förnuft och leder till kriser och nöd. Systemet måste ersättas av ett nytt. Arbetarklassen som har god utbildning och är fullt förtrogen med produktionsprocessen eller andra verksamhetsområden kan själv ta över ledningen och makten. Arbete och mat för dagen ska inte förbli en önskedröm i de fattiga delarna av världen.
Därför lägger Sveriges Kommunistiska Parti fram ett program för landets utveckling i riktning mot socialismen.
Vi förklarar vilket slags samhälle vi har i Sverige i dag, vilka motsättningar som finns och vilken strategi vi väljer för att det arbetande folket ska kunna bygga sitt eget samhällssystem. Vid sidan om detta principprogram har partiet också andra program. I handlingsprogrammet beskriver vi vår syn på aktuella frågor.
Så länge det finns förtryckare och förtryckta, så länge kapitalismen existerar, så länge miljön hotas och människor diskrimineras på grund av etnicitet och kön krävs kamp. Programmet kan läsas som en vägledning till handling – vår förväntan är att programmet ska inspirera dig till att aktivt ta del i klasskampen.

SVERIGES KOMMUNISTISKA PARTI

Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) har djupa rötter i den svenska arbetarklassen. Partiet grundades 1917 ur det dåvarande socialdemokratiska parti som en följd av kampen mot revisionen av marxismen. Det växte fram i kampen för fred, arbete och bröd, för demokrati, proletär internationalism och socialism.På 1960/70-talet utvecklades partiet i opportunistisk riktning. Partiets ideologi åsidosattes för principlösa beslut och dess karaktär förändrades så att det inte längre uppfyllde kraven för ett kommunistiskt parti. Klassmedvetna medlemmar blev uteslutna eller lämnade partiet självmant och 1977 fattade dessa kamrater beslut om att återupprätta det kommunistiska partiet i Sverige under det provisoriska namnet Arbetarpartiet Kommunisterna – APK. Vid partiets 31:a kongress 1995 beslutades att återta namnet Sveriges Kommunistiska Parti. Partiet representerar kontinuiteten och det historiska arvet från Marx, Engels och Lenin inom den svenska arbetarrörelsen.
Sveriges Kommunistiska Parti är ett suveränt parti. Partiet utarbetar självständigt sin politiska linje, strategi och taktik. I sin kamp utgår partiet från förhållandena i Sverige och arbetarklassens bästa traditioner i vårt land. Samtidigt söker det att tillgodogöra sig erfarenheter från andra kommunistiska partier.
Sveriges Kommunistiska Parti är en del av den kommunistiska världsrörelsen och deltar på dess internationella möten och sammankomster. Partiet förenas med sina broderpartier på grundval av en gemensam teori, marxismen-leninismen och den proletära internationalismen, det vill säga principen om klassolidaritet och ömsesidigt stöd samt respekt för självständighet och likaberättigande mellan partierna. Partiet ser som sin plikt att verka för att främja och stärka enheten mellan alla krafter i världen som kämpar för fred och avspänning, för ekonomiskt och socialt framåtskridande, för socialismen.
Marx och Engels påvisade nödvändigheten av att arbetarklassen har ett självständigt politiskt parti för att omvandla det kapitalistiska samhället till ett socialistiskt. De påvisade också, liksom senare Lenin, att arbetarklassens klassmässiga organisering i fackföreningar är nödvändig men inte tillräcklig för att avskaffa det kapitalistiska samhället. Till detta krävs arbetarklassens politiska organisation som inte endast kämpar för att tillgodose de arbetandes dagsaktuella krav utan ställer som sin uppgift att föra arbetarklassen till makten och att genomföra en revolutionär omdaning av samhället. Denna organisation är det kommunistiska partiet.
Det kommunistiska partiet är till sin natur ett klassparti. Det företräder hela klassens intresse men organiserar samtidigt i sina led grupper ur andra samhällsskikt som ställer sig på arbetarklassens sida och deltar i dess kamp. Partiets uppgift är att på marxismen-leninismens grundval ena arbetarklassen och dess bundsförvanter i kampen mot dess huvudmotståndare, monopolkapitalet.
Partiet strävar efter att bli den förtrupp som leder arbetarklassen till dess historiska uppgift att omvandla det kapitalistiska systemet till ett socialistiskt. Ett organisatoriskt och ideologiskt starkt kommunistiskt parti betyder framgång för arbetarklassen och omvänt; ett svagt parti betyder otillräcklig kamp för det arbetande folkets rättigheter vilket är situationen i Sverige idag.
Sveriges Kommunistiska Parti arbetar efter den demokratiska centralismens principer. En förutsättning för partiets styrka är att det kan agera enhetligt. En verklig levande enhet inom partiet kan endast grundas och utvecklas på demokratisk väg genom att olika meningar och förslag behandlas kollektivt, jämförs och diskuteras innan beslut fattas, vilka därefter blir bindande för alla partimedlemmar. Partiet granskar fortlöpande sin verksamhet både kritiskt och självkritiskt för att upptäcka misstag, för att lära av dessa och för att kunna förbättra arbetet. Detta arbetssätt är en garanti för att partiet är ett handlingskraftigt parti som kan leda arbetarklassen mot dess mål och inte förvandlas till en handlingsförlamad diskussionsklubb.

PARTIETS IDEOLOGI

Idén om ett samhälle utan utsugning har gått hand i hand med klassamhället men det var inte förrän kapitalismens inträde på 1500-talet som dessa idéer började få konkreta uttryck i form av socialistiska teorier. Teoretikerna som hade humanism, aktning för och omtanke om människan i centrum för sina socialistiska teorier kallas utopiska socialister.
De utopiska socialisterna bidrog med att teckna ett idealsamhälle som frigjorde människans potential och omvandlade arbetet från ett tvång till ett livsbehov och en njutning. De insåg att för att nå idealsamhället krävdes att man ersatte det kapitalistiska systemet med ett nytt system som innebar egendomsgemenskap – det kommunistiska samhället. De mest medvetna insåg också att det var nödvändigt med en centraliserad och planmässig ekonomi där de olika samhällsprocesserna blir medvetet målinriktade.
Trots sitt betydande bidrag i kampen för ett bättre samhälle misslyckades de utopiska socialisterna med sina mål. Deras teorier byggde framför allt på upplysning och fostran och de såg inte arbetarklassen som verkställare av sina idéer vilket isolerade dem från massorna. Men resultatet kunde inte bli annorlunda med tanke på att de samhällshistoriska förhållandena de levde i var outvecklade, vilket gav upphov till omogna teorier. Det krävdes att produktivkrafterna frigjordes från det feodala skranket för att den vetenskapliga socialismen skulle kunna träda fram på scenen.
Borgarklassen kom under 1800-talets första decennier att befästa sin ekonomiska och politiska makt. I sin jakt på profit fann denna klass det vara i sitt intresse att utveckla produktionen och utvidga den till hela världen. Denna process gav upphov till en ny klass, industriproletariatet. Denna klass, tillsammans med de förslavade folken i kolonierna, kom att leva under odrägliga villkor trots att de skapade rikedomar som aldrig tidigare.
Genom en grundlig analys och kritik av de utopiska socialisterna och verk av de då ledande filosoferna Hegel och Feuerbach lyckades Karl Marx och Friedrich Engels att skapa en ny filosofi på vetenskaplig grund. Denna filosofi, den dialektiska materialismen, ersatte de utopiska socialisternas humanism med att visa att det fanns specifika allmänna utvecklingslagar, vilka bevisade att människan och hennes idéer är en produkt av de rådande materiella betingelserna. Genom att utnyttja denna filosofis utvecklingslagar för att studera det kapitalistiska systemet lyckades man att blottlägga motsättningarna mellan produktionsförhållandena och produktivkrafterna och att denna motsättning skapar kriser samt klasskamp mellan borgarklass och arbetarklass. Den historiska materialismen visade också att klasskamp har existerat inom alla tidigare samhällen. Den har lett till att samhället revolutionärt omdanades och att den tidigare besuttna klassen gick under och ersattes av en ny klass och att en ny stat skapades som skulle tjäna denna nya klass. Skaparna av den vetenskapliga socialismen insåg också att proletariatet har en historisk roll, att på sikt avskaffa klassamhället och bana väg för det kommunistiska samhället.
Efter Marx och Engels utvecklades den marxistiska teorin parallellt med arbetarrörelsens och kapitalismens utveckling i olika länder. Det främsta bidraget till marxismens utveckling i teori och praktik gavs av Lenin som stod i spetsen för den första framgångsrika socialistiska revolutionen i världen. Framför allt Lenins partiteori och hans analys av kapitalismens övergång från konkurrens- till monopolkapitalism, imperialismens epok, fick avgörande betydelse för den socialistiska arbetarrörelsens utveckling. I sin praktiska politik visade Lenin att vägen till framgång endast är möjlig om proletariatet kring sig förenar breda skikt utanför arbetarklassen.
Marxismen är en levande lära som drar slutsatser utifrån en förändrad verklighet. Den erkänner inga absoluta sanningar eller högsta auktoriteter, utan allting befinner sig i förändring. Tänkare och revolutionära ledare har bidragit till den socialistiska skattkammaren och många fler kommer att göra det i framtiden. Förändrade styrkeförhållanden och en globaliserad produktion ställer de kommunistiska partierna inför nya uppgifter.

ARBETARRÖRELSENS SPLITTRING

Hos arbetarklassen föddes under 1800-talets senare hälft, i striden för sina rättigheter, medvetenheten om att kampen måste föras samfällt och organiserat. Arbetarna började organisera sig i fackföreningar. I Sverige bildades Fackliga Landsorganisationen (LO) år 1889. Arbetare organiserade sig även i Nykterhetsrörelsen och något senare i Syndikalisterna (SAC). Samtidigt saknade arbetarklassen en klar insikt om det kapitalistiska samhällets lagbundenheter, hur en framgångsrik kamp skulle bedrivas och vilka mål den skulle sätta. Först när den anammade den vetenskapliga socialismen fick arbetarklassen det teoretiska vapen som krävdes för att ge kampen ett klart perspektiv. När arbetarklassens kamp förenades med den marxistiska teorin växte den socialistiska arbetarrörelsen fram och arbetarpartier bildades i Europa.
Den relativt långa period av goda konjunkturer på grund av industriell utveckling men även militär rustning som föregick det första världskriget skapade motsättningar inom arbetarrörelsens partier – de socialdemokratiska partierna. Motsättningarna gällde nödvändigheten att hålla fast vid den marxistiska teorin. Enligt den kan kapitalismen inte reformeras bort utan måste berövas sin ekonomiska och politiska makt.
Motsättningarna gällde också om man skulle leva upp till parollen ”Proletärer i alla länder, förena er” – om man skulle hålla fast vid arbetarrörelsens internationella principer. Dessa motsättningar kom till konkret uttryck när arbetarpartierna i de flesta länder beviljade krigskrediter i respektive parlament åt imperialistiska regeringar som hotade mänskligheten med ett världskrig. Kampen för freden och kampen mot den chauvinistiska och aggressiva nationalismen blev en vattendelare inom den europeiska arbetarrörelsen.
I och med första världskrigets utbrott och den socialistiska revolutionen i tsarryssland kunde inte längre den organisatoriska enheten inom de socialdemokratiska partierna upprätthållas. De delade sig i en höger- och en vänsterfalang. Den socialdemokratiska vänstern höll fast vid rörelsens socialistiska mål, internationella principer och konsekventa fredspolitik. Vänstern försvarade också den socialistiska revolutionen i Ryssland mot alla angrepp. I och med bildandet av Tredje Internationalen 1921 började dessa partier kalla sig kommunistiska.
De ledande industriländerna tog steget över till monopolkapitalismens statsmonopolistiska skede. Också i Sverige ökade den borgerliga statens intervention inom ekonomin. Det stod klart att det monopolkapitalistiska systemet krävde nya mekanismer för att mildra och reglera kriserna och samtidigt garantera monopolens profiter. Den socialdemokratiska delen av arbetarrörelsen vann regeringsställning och hade en stark position inom fackföreningsrörelsen. Det fanns en medveten vilja hos partiledningen att bygga upp former för samarbete mellan arbetarklassen och kapitalistklassen. Skapandet av Arbetsdomstolen 1928 och Saltsjöbadsavtalet 1938 är de främsta exemplen på detta klassamarbete. Socialdemokratin genomsyras samtidigt av antikommunism och vill ställa kommunisterna utanför arbetarrörelsen genom att hävda att denna enbart utgörs av socialdemokratins politiska och fackliga gren.
I valet 1932 vann SKP riksdagsmandat. I kampen mot klassamarbetet, för arbetarklassens dagskrav och för dess långsiktiga mål, socialismen, var det kommunistiska partiet den ledande kraften. Så går exempelvis dagens kostnadsfria skolbespisning tillbaka på ett SKP-initiativ från 1930-talet. Efter andra världskriget ledde en SKP-proposition om en statligt ägd industri för förädling av råvaror i Luleå till byggandet av Norrbottens Järnverk. Umeå Universitet grundades efter partiets förslag till riksdagen om att ett universitet ska etableras i övre Norrland.
I kampen för en enhetsfront mot fascismen, för stöd åt fascismens offer och internationell solidaritet spelade partiet en viktig roll. På så sätt bar det kommunistiska partiet under nya ekonomiska och politiska betingelser arvet från arbetarrörelsens barndom vidare genom att förena kampen för mänsklighetens överlevnad med den aktuella klasskampen.
Efter andra världskriget fortsatte arbetarrörelsens splittring som tidigare på grund av motsatta analyser av kapitalismens utveckling och inställning till klasskamp. Kommunisterna såg genom den antimonopolistiska strategin på 1970/80-talet som sin huvuduppgift att dra in breda samhällsgrupper i kampen som alla på olika sätt drabbades av det kapitalistiska systemet.
Under det kalla kriget lyckades imperialismen att med eurokommunismen driva in en kil i den kommunistiska rörelsen. I några västeuropeiska länder distanserade sig under 1970-talet falanger inom det kommunistiska partiet från Sovjetunionen, bekände sig till den borgerliga parlamentarismen och strävade efter att komma i regeringsställning. I Sverige övergav SKP 1964 sin konsekvent socialistiska och internationalistiska linje, bytte 1967 namn till Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) och blev några decennier senare Vänsterpartiet. Motsättningar mellan Sovjetunionen och Kina om den socialistiska vägen gagnade också imperialismens intressen. Flera smågrupper lösgjorde sig från det ideologiskt försvagade kommunistiska partiet.
Partier som i dag kallar sig vänsterpartier har program som ligger nära reformismen. Trenden inom den europeiska vänstern att söka lösningar i en välfärdsstat av nordisk modell förbiser att den nyliberala kapitalismen inte längre är villig att ge samma reformutrymme som efter andra världskriget då socialismens världssystem utmanade kapitalismen.
2001 strök den svenska socialdemokratin i sitt partiprogram formuleringen från 1944 att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning ska läggas i hela folkets händer. Men principen från 1944 hade i praktiken övergivits långt tidigare. Föreställningen att en ”demokratisk socialism” ska införas med hjälp av den borgerliga demokratin och utan ”socialisering”, det vill säga att föra över produktionsmedlen i samhällets händer, avslöjar en ovetenskaplig syn på demokrati som i varje samhälle har ett klassinnehåll. Det socialdemokratiska partiet är ett arbetarparti till sin medlemsbas men inte längre till sin ideologi och politik.

KLASSTRUKTUREN I SVERIGE

Sverige är ett klassamhälle. Med klass menas stora grupper av människor som står i ett visst förhållande till produktionsmedlen, har en bestämd plats i ett samhälleligt produktionssystem. De två huvudklasserna i det kapitalistiska Sverige är kapitalistklassen som äger produktionsmedlen och arbetarklassen som inte äger produktionsmedel. En krympande klass är bönderna. Antalet självägande bönder sjunker medan agrarstordriften ökar, men enskilda bönder är fortfarande betydande mark- och skogsägare. Utöver dessa klasser finns mellangrupper vars karaktär kan härledas från dessa klasser.
Arbetarklassen skapar värden som kapitalistklassen, åberopande sitt ägande, tillägnar sig. Detta kallar marxismen-leninismen för motsättningen mellan kapital och arbete och ser denna motsättning som antagonistisk, det vill säga oförsonlig. Motsättningen kan bara upphävas när den arbetande klassen äger produktionsmedlen. Då går mervärdet inte till privata ägare utan till hela samhället. Där börjar vägen till det klasslösa samhället.
Båda klassernas sammansättning ändras historiskt med förändringen av produktionsförhållanden. Inom kapitalistklassen finns enskilda företagsägare, gruppägande i aktiebolagsform, finansoligarki och transnationellt agerande storföretag.
Arbetarklassen är ett barn av den industriella revolutionen. Dess tillväxt är förknippad med den industriella produktionens växande roll i samhället. Redan under 1900-talets första årtionde kom arbetarklassen i Sverige, lantarbetarna inbegripna, att omfatta en majoritet av befolkningen och har sedan dess fortsatt att växa. Från att i ett tidigt skede huvudsakligen ha utgjorts av arbetare inom bas- och råvaruproduktionen och sedan inom tillverkningsindustrin har ett halvt sekels vetenskapliga och tekniska utveckling, en växande tjänstesektor och en växande offentlig sektor radikalt ändrat arbetarklassens sammansättning.
Arbetarklassen har förändrats när det gäller arbetsuppgifter, kvalifikation, arbetsproduktivitet, könssammansättning, ursprungsland och klassmedvetenhet. Det har uppstått olika skikt inom arbetarklassen som utvecklar olika sociala mönster och levnadssätt. Men ingen skiktning kan sudda ut det grundläggande förhållandet att de löneanställda säljer sin arbetskraft och skapar mervärde åt arbetsköparen. Däremot är klassmedvetenheten inte enhetlig. Industriarbetare har en starkare klassmedvetenhet på grund av kollektivt arbete, solidaritet på stora arbetsplatser och gemensamma erfarenheter av konfrontation med arbetsköparna. Men även hos arbetskraften inom nya högteknologiska grenar och på kvinnodominerade arbetsplatser finns ofta en medvetenhet om samhällets beroende av dess arbetsinsats. Samtidigt har tillströmning av nya skikt med lägre erfarenhet av klasskampen och arbetsköparnas försök till splittring genom hög arbetslöshet, otrygga arbetsplatser och individuell lönesättning försvagat klassmedvetandet. Kapitalismens privatiseringssträvanden rycker loss allt fler människor ur det kollektiva sammanhang som fasta anställningar innebär. För många är ”att öppna eget” enda alternativet.
Det finns klasser, skikt inom klasserna och grupper mellan klasserna. Olika skikt finns inom arbetarklassen vare sig det handlar om produktion, cirkulation, tjänstesektor eller reproduktion som skola, vård och omsorg. Det kan handla om väsentliga skillnader hos de olika skikten när det gäller utbildning, lön och inflytande över den egna arbetssituationen. Det borgerliga samhället odlar föreställningen om en medelklass som självständig klass och mörklägger därmed det grundläggande utsugningsförhållandet. Att få lönearbetare att inse detta och sin plats i det kapitalistiska systemet är en avgörande förutsättning för ökad klassmedvetenhet. Man gör ingen ”klassresa” om man har växt upp i en metallarbetarfamilj och utbildar sig till dataingenjör. En klassresa gör den som växlar från att ha varit arbetstagare till att bli arbetsköpare eller omvänt.
Grupper mellan klasserna utgör inte heller någon medelklass utan uppvisar drag av både exploatörer och exploaterade. Till dessa kan räknas småborgerliga grupper på landsbygden och i städerna, småföretagare och högre tjänstemän med närhet till den härskande klassen. Intelligentian utgör enligt marxismen ingen klass utan ett socialt skikt som i varje samhällssystem bildas ur olika klasser.
Att skapa en enhetlig, självständig och stridbar fackföreningsrörelse är ett klassintresse. Den fackliga splittringen i LO och TCO bidrar till föreställningar att de båda organisationerna organiserar olika klasser. En gemensam facklig organisation kan lättare formulera krav för arbetarklassen i sin helhet.
Klassmodellen blir allt tydligare och klassklyftorna allt djupare. 2006 ägde en tiondel av Sveriges befolkning två tredjedelar av alla fasta och finansiella nettotillgångar. Sedan dess har klyftorna bara fördjupats.

KAPITALISMENS UTVECKLING

I slutet av 1800-talet började den fria konkurrensen att ersättas av koncentration och monopolisering av industriproduktionen, en utveckling som påskyndades av de allvarliga kriser som drabbade kapitalet mellan 1890 och 1903. Denna koncentration ledde till att storföretag behärskade stora delar eller till och med hela produktionen inom en gren och därmed marknaden. Detta lade grunden för monopolen som i dag dominerar produktions- och ägarförhållanden.
Parallellt skedde en koncentration av bankkapitalet. Från att ha varit ett mellanled utan aktiv roll engagerar sig nu bankerna överallt i ekonomin och deras maktposition blir i många fall starkare än industrikapitalets. En sammansmältning av bankkapital och industrikapital sker och en finansoligarki skapas. Denna finansoligarki som från början bestod av några hundra personer i de mest utvecklade staterna krympte till ett fåtal som kontrollerar hela det kapitalistiska samhället.
Under den fria konkurrensen kännetecknades kapitalismen av export av varor men den moderna kapitalismens särdrag är kapitalexport på grund av för stor ackumulation. Kapitalexporten varierar men brukar kännetecknas av lån eller investeringar med handelsmässiga, politiska eller militära krav.
Samtidigt skedde en ekonomisk och politisk uppdelning av världen genom att monopolen blev internationella, en union mellan finansoligarki och politiker skapades. Monopolens makt och statens makt förenades till statsmonopolistisk kapitalism. Staten tillhandahåller de repressiva medlen som behövs för att förverkliga kapitalets intressen och använder dessa för att undertrycka motstånd. Det är statens funktion att säkra den härskande klassens makt, antingen genom överenskommelse eller genom tvång. Detta stadium kallas monopolistisk kapitalism eller imperialism. Lenin karaktäriserade imperialismen som kapitalismens högsta stadium.
Den snabba utvecklingen av vetenskap och teknik, i synnerhet inom informations-, kommunikations- och transportteknologin under de senaste decennierna, har öppnat nya möjligheter för den kapitalistiska expansionen och en globalisering. Dessutom har den revolutionära arbetarrörelsens nederlag inneburit en direkt maktökning för kapitalismen i världen.
I snabb takt rivs i dag de återstående skyddsvallarna för de nationella marknaderna. Ekonomin internationaliseras i raskt tempo vilket inskränker och raserar den nationella politikens möjligheter. Dessa ekonomiska processer och deras politiska, kulturella och sociala följder sammanfattas i dag med begreppet globalisering. Globaliseringen är imperialismens konkreta form i vår tid.
Under de nya globaliserade förutsättningarna har en våg av privatiseringar svept över världen. Statens roll som ägare och företagare håller på att avvecklas. Därmed försvinner viktiga samhälleliga inkomstkällor och möjligheter att utöva demokratiskt inflytande. Däremot finns det i dag många former av statligt stöd till monopolen: skattelättnader och subventioner, forskning och utveckling i näringslivets intresse, internationellt agerande på uppdrag av monopolen.
Under globaliseringens förutsättningar behöver kapitalet internationella regleringssystem för att kunna kontrollera och balansera den kapitalistiska världsekonomin. Organisationer som Internationella valutafonden, Världsbanken, Världshandelsorganisationen, G7 resp. G8 har som uppgift att förverkliga det internationella monopolkapitalets gemensamma intressen. Samtidigt är de platser för hård konkurrens. Vid sidan av dessa globala organisationer skapar monopolkapitalet sina regionala maktinstrument. I Europa är detta instrument den Europeiska Unionen (EU).
Socialismens nedmontering i Europa har till följd att den kapitalistiska ekonomin sedan 1900-talets slut ser globala möjligheter att befästa sina imperialistiska maktpositioner. I främsta rummet står USA som bygger ett totalt herravälde till lands, till havs, i luften och i rymden. I dag finns ett motstånd mot ett sådant herravälde kvar i Asien och i växande omfattning i Latinamerika. Inringningen av förra Sovjetunionen står kvar och utökas nu med en inringning av Kina. I början av 1990-talet deklarerade USA att man inte accepterar någon utmaning av makten. Det är grunden till den samlade imperialismens aktuella Kinapolitik på alla områden. Eftersom imperialismens ekonomiska beroende av Kina samtidigt ökar, är en destabilisering av landet ett förstahandsintresse för aktörerna.
Säkerhetssituationen i världen som många ville se i ljusa färger på 1990-talet närmar sig nya katastrofer. Kärnvapenmakterna håller fast vid sina försvarsdoktriner där kärnvapen är den främsta säkerhetsgarantin. USA leder rustningspolitiken med en gigantisk militärbudget och nya vapentyper. NATO är de imperialistiska huvudmakternas krigsinstrument, i första hand USA:s redskap för det eftersträvade världsherraväldet. Världen befinner sig i en ny kapprustning som nu också omfattar rymden. Förenta Nationerna som 1945 grundades för att säkra internationell fred och säkerhet har försvagats genom imperialistiska manipulationer och behöver stärkas i sitt uppdrag genom att Generalförsamlingen får den betydelse som tillkommer den. Hur det kapitalistiska systemet än utvecklas kan ett storkrig för imperialismens syften inte uteslutas. Den globaliserade kapitalismen kalkylerar med krig för sina syften.
I början av 2000-talet kom den kapitalistiska huvudmakten USA:s ekonomi i fundamental obalans genom å ena sidan hög statsskuld, forcerad upprustning och krig i Afghanistan och Irak och å andra sidan arbetarklassens utarmning med sjunkande konsumtionsförmåga i ett överproduktionssamhälle. En kasinoliknande spekulationsekonomi sökte sin tillflykt till en lånemarknad som skulle stimulera konsumtionsförmågan men i stället kom att ruinera stora delar av arbetarklassen. Den globaliserade ekonomin gjorde att problemen spillde över till resten av världen. Ett decennium senare ligger en ny kapitalistisk världskris, som är en systemkris, i öppen dager.

SAMHÄLLSUTVECKLINGEN I SVERIGE

Efter andra världskriget byggdes den statsmonopolistiska regleringen av ekonomin ut i Sverige, samtidigt som koncentrationen och centraliseringen av kapital tilltog. Den ekonomiska makten koncentrerades till allt färre händer. Till denna utveckling bidrog statens nya uppgifter. Kreditpolitik, handelspolitik, statlig planering, regionalpolitik, arbetsmarknadspolitik, lönepolitik, utbildning och forskning underordnades monopolföretagens krav. Socialdemokratin ställde sig till förfogande för den statsmonopolistiska regleringen.
Den ekonomiska tillväxt som utmärkte tiden efter andra världskriget och fram till 1960-talets slut berodde på att Sverige inte var förstört av kriget. Den vetenskaplig-tekniska revolutionen fick tidigt fotfäste. Gynnsam ekonomi, arbetarnas höga fackliga organiseringsgrad och kampvilja och ett nytt styrkeförhållande i världen genom ett socialistiskt världssystem tvingade kapitalet att välja en klasskompromiss.
Socialdemokratin övergav sin strategi att stegvis reformera det kapitalistiska samhället fram till ett socialistiskt. I stället myntades parollen om den utbyggda välfärdsstaten. Reformer som allmän sjukförsäkring, barnbidrag, allmän tjänstepension och växande reallöner var till gagn för arbetarklassen. Men denna utveckling bröts på 1970-talet. Kristecken med växande arbetslöshet, reallöneförsämringar och ökande klassklyftor framträdde allt tydligare i alla utvecklade kapitalistiska länder och även i Sverige. Samtidigt startade högerkrafterna en offensiv för att bevara sina positioner.
Kvinnornas tillträde till arbetsmarknaden efter andra världskriget är en viktig faktor för samhällsutvecklingen. Kvinnlig arbetskraft kom att dominera den reproduktiva sektorn som utbildning, vård och omsorg samt detaljhandel. Föreställningen om att kvinnorna i anställning i princip gör samma sak som de tidigare utfört i hemmen ledde till låga löner och låglöneområden finns kvar än i dag. Sverige har i dag en hög andel förvärvsarbetande kvinnor, men förändringarna i den offentliga sektorn har gjort många kvinnor till offer med otrygga anställningar. Kvinnornas växande självmedvetenhet och klassmedvetenhet tar sig uttryck i samhällelig aktivitet i allmänhet, fackligt engagemang, fortbildningsintresse och viljan att förena arbete, barn och familj. Brist på jämställdhet mellan kvinnor och män i samhället har också lett till en ny våg av feminism. Men bristande jämställdhet kan inte bekämpas med en ny ism utan med förståelse för det dialektiska sambandet mellan kvinnokamp och klasskamp.
På 50 år har Sveriges befolkning förändrats så att den i dag till 20 procent består av utlandsfödda medborgare och deras barn. Över hela världen ökar flyktingströmmar och arbetsmigration, förorsakade av den ojämna globala utvecklingen. Kolonialism, nykolonialism och imperialistisk utrikes- och militärpolitik har lett och leder till misär, destabilisering och krig och innebär tragedier för miljontals människor. Det är de kapitalistiska länderna själva som har skapat denna förvrängda värld som nu också skapar problem för de länder som till stor del bygger sin rikedom på andra länders fattigdom. Kapitalismens oförmåga att kunna ge arbete och trygghet till varken infödda eller invandrade medborgare skapar motsättningar, främlingsfientlighet och rasism överallt där det brister i förståelse av sammanhangen. Ett resultat är att ett högerpopulistiskt, främlingsfientligt parti med fascistiska rötter kunde ta sig in i den svenska riksdagen.
Som överallt så finns en klassaspekt även i den mångetniska verkligheten. Oavsett härkomst har arbetarklassen en gemensam motståndare. SKP verkar för ett ömsesidigt solidariskt förhållande mellan arbetande människor av olika ursprung och hävdar alla människors lika värde. På sikt kan problemen med den globala folkvandringen endast lösas genom en ny ekonomisk världsordning som innefattar en utveckling av de underutvecklade länderna i överensstämmelse med deras eget behov.
Som konsekvens av kontrarevolutionens seger i det forna socialistiska blocket i Europa i början på 1990-talet gick världen in i en reaktionär fas, både ekonomiskt och ideologiskt. Med hela den borgerliga propagandaapparaten till sitt förfogande förde kapitalet fram åsikten att kollektiva samhälleliga lösningar var felaktiga. Den offentliga sektorn, påstods, hade blivit ett monstrum av ineffektivitet, en tärande sektor. Lösningen blev att privatiseringar och nedskärningar som påbörjats på 1980-talet kom att accelerera och kapitalet fick allt starkare makt. Med sitt ideologiska övertag över det arbetande folket lyckades det med hjälp av i dag bevisade lögner att få en majoritet att säga ja till ett medlemskap i den Europeiska Unionen i den folkomröstning som hölls 1994. Nej till EU-rörelsen förlorade striden men vann senare en seger i folkomröstningen om euron. Vårt medlemskap i EU som är ett överstatligt organ och bygger på de så kallade fyra friheterna har lett till att den nyliberala politiken inte endast har blivit vägledande utan också permanent. Detta i sin tur har lett till att Sveriges riksdag och regering har fått mindre bestämmanderätt att forma landets politik.
Sverige har på 1900-talet hållit sig utanför två världskrig och efter 1945 bestämt sig för neutralitet och alliansfrihet som utrikespolitiska hörnpelare. Trots Sveriges principiella uppslutning kring västvärlden och en antikommunistisk grundinställning har landets tillhörighet till den alliansfria rörelsen varit av betydelse för att kunna dämpa imperialismens strävan att få bort det socialistiska samhällssystemet från världskartan. Med inträdet i Europeiska Unionen har Sverige anslutit sig till ett av imperialismens centra i världen. Medlemskapet likriktar Sverige med övriga EU-medlemmar. EU:s gemensamma försvars- och säkerhetspolitik har tvingat Sverige att överge neutralitetspolitiken och urholkat alliansfriheten.
Sverige har i likhet med andra EU-stater ställt om sitt försvar från invasionsförsvar till insatsförsvar. Invasionsförsvaret utgick från en felaktig hotbild om en fara från öster. Den nya doktrinen gör Sverige till bundsförvant med NATO-länder, delaktigt under ett kärnvapenparaply och krigförande långt utanför Europas gränser. Smyganslutningen till NATO, kallad Partnerskap för fred, drar det officiellt alltjämt alliansfria Sverige allt närmare NATO trots att samtliga opinionsundersökningar bekräftar det svenska folkets NATO-motstånd. Alla påståenden till trots har inte USA skaffat sig en ny huvudfiende i ”terrorismen”. Huvudfiende är och förblir krafter och stater som förverkligar eller eftersträvar ett socialistiskt samhällssystem. Antikommunismen har funnit nya måltavlor i länder i Asien och Latinamerika samtidigt som den drabbar rörelser och enskilda världen över.
Sverige har upplevt protester och motstånd mot olika sidor av det kapitalistiska samhället. Vi har varit delaktiga i gruvstrejken i Malmfälten, i vård- och lärarstrejker. Antikrigsrörelser har uppstått för Vietnam, Irak och Afghanistan. Pensionärsorganisationer driver enade aktioner för pensionärernas rättigheter och Hyresgästföreningen försvarar Allmännyttan. Gamla och nya folkrörelser är kritiska röster för förändring. Globaliseringsmotståndare, antimilitarister och feminister, miljö-, naturskydds- och djurrättsaktivister, biståndsvolontärer och kulturarbetare sätter viktiga frågor på dagordningen.
Den ekonomiska kris som slog till runt om i världen i slutet av år 2008 har på ett tydligt sätt blottat det kapitalistiska produktionssättets gränser. Men kapitalet har sin vana trogen försökt att lägga skulden för krisen på för långtgående och ”skadliga” socialpolitiska åtgärder och enskilda giriga bankirer. Syftet har varit att omintetgöra alla de landvinningar som arbetarklassen tillkämpat sig under de senaste årtiondena och att få det arbetande folket att betala för kapitalets minskande profiter under krisen genom att påstå att vi alla sitter i samma båt.

VÄGEN FRAMÅT

Kampen för internationell fred och säkerhet är en huvuduppgift för kommunisterna. Vi är övertygade om att Sverige kan spela en viktig roll i denna kamp. Sveriges utrikespolitik som av tradition byggts på alliansfrihet och neutralitet har övergetts till förmån för monopolkapitalets imperialistiska intressen. Därför måste kampen mot monopolkapitalet stärkas och dess makt över statsapparaten brytas.
Partiet utvecklar därför en antimonopolistisk strategi. Monopolens maktpositioner måste övertas av samhälleliga organ och ställas under demokratisk ledning och kontroll. Det förutsätter nationalisering av de privata bankerna, kreditinstituten och försäkringsbolagen, energisektorn och de viktigaste råvarukällorna, de viktigaste produktionsmonopolen samt krigsmaterielproduktionen vilken omställs för tillverkning av produkter för fredliga ändamål. Detta skulle ge Sverige en stark och respekterad ställning i världen, såväl ekonomiskt som politiskt.
För att Sverige ska kunna bevara sin självständighet, kunna stå utanför krig och bidra till lösningar av internationella konflikter, utveckla samarbete med världens övriga folk på basis av respekt och likaberättigande, fördjupa demokratin och förbättra de mångas levnadsstandard måste landet stå utanför EU. Sverige måste avveckla samarbetet med de av monopolen behärskade imperialistiska institutionerna som NATO och IMF med flera. Sverige ska inte heller medverka till en utvidgning av den kontroll och övervakning av medborgarna som främst USA och EU har utvecklat under paroller som krig mot terrorismen och kamp mot den grova brottsligheten. Den riktar sig främst mot arbetarrörelsen och andra som motsätter sig monopolens och imperialismens brott och krigsförberedelser. Partiet vill samverkan med andra krafter vilka också inser faran av ett svenskt medlemskap i EU, smyganslutningen till NATO och ingrepp i den personliga integriteten.
Strävan efter fred, ett harmoniskt förhållande mellan människan och naturen, ekonomiskt välstånd och social rättvisa, internationell solidaritet, en humanistisk människosyn och utvidgad demokrati förenar även människor utanför arbetarklassen. Dessa sociala grupper och enskilda står objektivt i motsättning till det rådande fåtalsväldet i produktionslivet, till profitintresset som styrande faktor inom livets alla områden, till militarismen och imperialismen, till rovdrift på jordens naturresurser, till kommersialiseringen av kulturlivet och den allmänna avhumaniseringen av mänskliga relationer som utmärker dagens kapitalism. I den kampen vill partiet i enlighet med sin grundsyn utveckla ett samarbete mellan alla politiska, fackliga och andra rörelser och krafter som verkar för att lösa dessa mänsklighetens överlevnadsfrågor. Kampen för dessa allmänmänskliga intressen står inte i motsättning till arbetarklassens klassintressen som manifesteras mot de kapitalistiska monopolen. Partiet ser tvärtom detta som två sidor av samma mynt.
Huvudkraften i en sådan antimonopolistisk rörelse är arbetarklassen som är den viktigaste samhällsförändrande kraften. Men arbetarklassens kärna måste skapa allianser med sociala skikt, som beroende på den breda differentieringen av arbetarklassen och kapitalets kontroll och hegemoni över massmedia präglas av villrådighet och ibland ställningstaganden som direkt motverkar de egna intressena.
Den antimonopolistiska och antiimperialistiska fronten kan inte skapas genom att kommunisterna anpassar sin ideologi till den borgerliga politiken för att vinna villrådiga skikt. Tvärtom förutsätter den att de ideologiska skillnaderna klargörs och att antikommunismen avslöjas som verktyg för monopolens profitintressen. Därför ser partiet som sin uppgift att som en del av den antimonopolistiska, demokratiska rörelsen verka för enighet på basis av partiets ideologiska plattform och att göra det i såväl parlamentariska församlingar som utomparlamentariska rörelser. Partiet ser skapandet av en antimonopolistisk rörelse och utvidgad demokrati som vägen att skapa en aktiv folkmajoritet som inskränker och slutligen krossar monopolkapitalets makt och öppnar vägen för övergången till socialismen, där alla ekonomiska resurser planeras för alla människors bästa.
Under rådande kapitalistiska förhållanden, under dess imperialistiska stadium, berövas tre fjärdedelar av mänskligheten alla utvecklingsmöjligheter. Dessa människors hemländer spelar på den kapitalistiska världsmarknaden endast rollen som leverantörer av billiga råvaror, billig arbetskraft, som marknader för massprodukter och som semester- och rekreationsområden. Tillsammans med imperialismens krig förorsakar detta oändliga flyktingströmmar där endast en bråkdel når Sverige.
Monopolkapitalets ständigt ökande ackumulations- och profitbehov förorsakar krig och exploatering av världens folk men vägrar ta ansvar för följderna. I stället låter man extremhögern komma till tals som kräver flyktingstopp och förföljelse av invandrare, det vill säga en omänsklig behandling av de redan utsatta. Dessa krafter fyller två viktiga funktioner. De riktar det arbetande folkets välgrundade missnöje med högerpolitikens nedmontering av välfärdssamhället mot ett för kapitalet ofarligt område. Och deras mer eller mindre öppet rasistiska retorik får den liberala högerns arbetarfientliga och internationellt osolidariska propagering för arbetskraftsinvandring att framstå som progressiv och human.
Den internationella situationen domineras av den fördjupade globala krisen för kapitalismen och understryker kapitalismens historiska begränsningar och behovet av dess revolutionära störtande. Den grundläggande motsättningen under kapitalismen, den mellan produktionens samhälleliga karaktär och det kapitalistiska tillägnandet av vinsten, fördjupas. Dessa motsättningar kan enbart lösas genom en intensifierad klasskamp, kollektiv kamp av alla delar av det arbetande folket, såväl de som uppfattar sig som tjänstemän och de som i traditionell mening betraktar sig som arbetarklass. Kapitalismens grundläggande motsättningar kan inte lösas individuellt.
Kampen för en ny värld och ett bättre samhälle förs i huvudsak inom tre områden: politik, ekonomi och ideologi. Det ställer kommunisterna inför uppgiften att verka i de massorganisationer som det arbetande folket skapat för att tillvarata sina intressen; det gäller organisationer som ungdoms-, pensionärs- och miljöorganisationer samt konsumentrörelser och fackföreningar. Fackföreningarna har en särskild betydelse på grund av sin nära anknytning till produktionen, för det är i produktionen som vårt samhälleliga och sociala medvetande utformas i första hand. Vårt mål är att omvandla fackföreningarna till en aktiv kamporganisation.
I dag ställer den ideologiska kampen höga krav på kommunisterna. Efter de kontrarevolutionära framgångarna i Östeuropa, de borgerliga mediemonopolens allt starkare grepp över informationen och likriktningen inom de parlamentariska grupperingarna blir det svårare att hitta skillnader, alla strävar efter någon tredje väg. Men en kapitalism med mänskligt ansikte eller en demokratisk kapitalism finns inte. Frågan är socialism eller barbari.
Ett starkt och välorganiserat kommunistiskt parti är inget självändamål, det är en förutsättning för att på ett vetenskapligt sätt, baserat på marxismen-leninismen, kunna delta i och vägleda den antikapitalistiska och antimonopolistiska kampen framåt och till seger. En huvuduppgift är därför att snarast möjligt bygga ut SKP organisatoriskt, ideologiskt och medlemsmässigt.

SOCIALISM – DET FÖRSTA STEGET MOT MÅLET

Kapitalismen varken vill eller kan lösa de problem som mänskligheten upplever, för detta krävs det klasslösa kommunistiska samhället. Det första steget mot ett klasslöst samhälle är att bygga ett socialistiskt samhälle. Någon färdig modell för socialism finns inte. Socialismen kommer i varje land att hitta sin form utifrån de erfarenheter som arbetarklassens kamp och landets historiska utveckling har skapat. Dock finns det några grundläggande kännetecken för ett socialistiskt samhälle.
Det finns inga kapitalistiska ägandeförhållanden. Äganderätten till produktionsmedel, storföretag, banker samt finans- och försäkringsbolag överförs till de arbetande som är skapare av de materiella värdena. Äganderätten utövas genom offentliga institutioner under demokratisk kontroll och producenternas delaktighet i styrningen av företagen. Den socialistiska ekonomin är planerad. Den är långsiktig och hållbar och omfattar alla regioner liksom stad och landsbygd. Demokratin står alltid i den härskande klassens tjänst och därför kommer den socialistiska demokratin att stå i arbetarklassens tjänst.
I dag deltar Sverige i ett världsomfattande produktionssystem som i hög grad är beroende av produkter från fattiga, underutvecklade länder. Därför måste ett socialistiskt strävande efter ett rättvist utbyte av produkter och tjänster omfatta dessa länder likaväl som Sverige. Folken i de nu exploaterade u-länderna i Afrika, Asien och Latinamerika måste också få rätt att bestämma hur deras produktionssystem ska användas och hur deras produkter ska distribueras. Handeln mellan Sverige och dessa länder måste ge ett ömsesidigt och likvärdigt utbyte.
I ett socialistiskt samhälle är tillgång till de produkter, tjänster och utvecklingsmöjligheter som folken behöver för att leva ett värdigt liv en rättighet, inte ett privilegium. För det är folket självt som genom sitt arbete producerar dessa produkter och tjänster och skapar dessa möjligheter. Socialismen kommer att förändra människans behov från konsumism till sanna materiella och kulturella värden. För att kunna tillgodose dessa nya behov behövs tillväxt och därför är socialismens devis: Av var och en efter förmåga, åt var och en efter prestation. Men konkurrens som drivkraft ersätts av människans vilja till förändring och utveckling. Varje människa i ett socialistiskt samhälle har rätt och skyldighet till arbete. Arbetslöshet är alltså oförenlig med socialismen.
De produkter, tjänster och utvecklingsmöjligheter som varje individ behöver inkluderar en bra bostad till rimlig kostnad, kostnadsfri sjukvård och barnavård, ett rikt kulturellt utbud samt tillgång till hälsosam rekreation. I ett socialistiskt samhälle omfattar utbildningssystemet inte bara tillgång till kunskaper för alla oavsett ålder, kön, inkomst eller nationalitet utan också uppfostran i en anda av kamratskap, samarbete och ömsesidig respekt.
Vi kan utöver dessa för ett socialistiskt samhälle självklara förhållanden också dra lärdom av historien eftersom byggandet av socialismen har prövats tidigare. I och med den ryska oktoberrevolutionen 1917 påbörjades bygget av socialismen. Mellan 1922 och början av 1990-talet fanns ett socialistiskt världssystem som i sitt slutskede omfattade 1,5 miljarder människor. Kontrarevolutionens seger i främst Europa har betytt en enorm belastning för arbetarrörelsen i hela världen. Imperialismens huvudkrafter fick och har än idag maximalt politiskt spelrum.
De socialistiska staternas nedmontering har flera orsaker. Sovjetunionen byggde ett alternativt samhällssystem som från första stund var utsatt för kapitalismens motattacker som nådde sin höjdpunkt i och med fascismens intervention och andra världskriget. Sovjetunionen spelade en avgörande roll i segern över fascismen, men ofattbara förluster i människoliv och materiella resurser påverkade bygget av socialismen till långt efter kriget. Sovjetunionen och andra socialistiska länder med olika utvecklingsnivåer och historia slöt sig samman i en ekonomisk, utrikespolitisk och militär integration som motvikt till det kapitalistiska systemet. Det kalla kriget var imperialismens frontalangrepp mot den växande socialismen efter andra världskriget. Västs upprustning tvingade Sovjetunionen till kapprustning som slukade stora resurser. Försvaret av ett samhällsalternativ under de givna historiska omständigheterna förde även med sig en centralism där statssocialistiska lösningar ansågs vara bäst vilket försvårade initiativ underifrån. Partiet såg sin ledning i landet som självklar och inte som något som ständigt ska förvärvas på nytt. Så kunde kontrarevolutionen segra på grund av yttre och inre orsaker.
Vårt parti har under hela sin existens ställt sig solidariskt till de försök att bygga socialismen som har gjorts. Vi ser ingen anledning att korrigera vår ideologi på grund av det inträffade. Att försöka ignorera eller förkättra de idéer och lösningar som de socialistiska länderna har utvecklat på alla samhällsområden innebär att beröva den framtida socialismen värdefull erfarenhet. Samtidigt lär vi oss av brister och misstag som har begåtts. Trots att våra motståndare under de senaste 20 åren har påstått att socialismen är död så vittnar vår och hela den världskommunistiska rörelsens existens om att socialismens idé lever. I Sydamerika har idén om social rättvisa och internationalism tagit konkret form i det kubanska samhället och i andra länder i regionen finns starka folkrörelser för socialistiska lösningar. Däremot har de ständigt återkommande kapitalistiska kriserna runt om i världen med förstörd produktionskapacitet, massarbetslöshet, armod och bostadsbrist som följd bevisat att kapitalismen är inne på sitt slutskede. Socialismen är den naturliga efterföljaren till detta system.
Sveriges Kommunistiska Parti fortsätter sitt arbete för socialism, den samhällsordning som inleddes när arbetarklassen för första gången tog makten genom den ryska oktoberrevolutionen.

KOMMUNISTERNAS MÅL

Kommunisternas mål är det klasslösa samhället, vars huvudprincip sammanfattas i sentensen ”Av var och en efter förmåga – åt var och en efter behov”. Det klasslösa samhället kan förverkligas endast om människornas behov såväl materiellt som kulturellt till fullo kan tillgodoses. Därför måste det klasslösa, det kommunistiska samhället byggas på en produktionsapparat på hög vetenskaplig och teknisk nivå. I det klasslösa samhället är alla människors frihet en förutsättning för den enskildes frihet, liksom den enskildes frihet är förutsättningen för allas frihet. I ett sådant samhälle kan det inte finnas fattiga och rika, egendomslösa och kapitalägare. Ett sådant samhälle måste helt genomsyras av den socialistiska demokratins, rättvisans och solidaritetens principer.
I en värld där kommunismens idéer har segrat blir Franska revolutionens paroll om frihet, jämlikhet och broderskap vägledande också i det internationella umgänget mellan folken i världen. När världens alla folk gemensamt bygger en värld i fred och välstånd tar mänskligheten det avgörande steget från nödvändighetens till frihetens rike.
Ett klasslöst samhälle kan inte förverkligas inom ramen för det kapitalistiska produktionssättet. Kommunisternas mål är att avskaffa kapitalismen och ersätta den med socialismen som öppnar vägen till vårt långsiktiga mål, det klasslösa kommunistiska samhället.

Programmet antogs på SKP:s 36:e kongress 10-12 maj 2013