På Sveriges Kommunistiska Partis senaste partistyrelsemöte diskuterades frågan om Kommunistiska Partiets utveckling mot opportunism och dess anammande av högerpopulism. Med anledning av detta enades partistyrelsen om att göra följande uttalande.
Enande?
Frågan om enandet mellan SKP och KP är för vissa den viktigaste frågan och återkommer med jämna mellanrum. Därför vill vi inleda med en kort kommentar kring detta.
När vi diskuterar enandet av flera vänstergrupper, vare sig det enbart är SKP och KP eller om det rör sig om större enheter, måste vi vara på det klara med att en enhet utan en ideologisk klarhet vore att avsäga sig det ideologiska och organisatoriska ledarskapet. Det vore att föra in motsättningar som idag finns mellan olika organisationer in i nya konstellationer, där de inte skulle försvinna, utan utvecklas och förlama de nya konstellationerna. Som det ser ut idag är den sortens enhet, där de ideologiska motsättningarna inte löses, utan ignoreras, den enda sortens enhet som är möjlig.
Det innebär att alla enanden idag skulle bära fröet inom sig till splittring och förlamning av den kommunistiska rörelsen och aktivt skulle förhindra utvecklingen av det revolutionära klassmedvetandet hos arbetarklassen. Därför är en enhet eller ett enande inte aktuellt för oss – det gäller både ett enande med KP, men även med andra organisationer.
Kommunistiska Partiets nya ideologi
De senaste åren har man kunnat följa den ideologiska utvecklingen i KP gå mot en allt öppnare högerpopulism och –opportunism. Det har inneburit att grundläggande delar av den marxistiska ideologin tonats ner och försvunnit. Främst handlar det om den proletära internationalismen och den marxistiska analysen av staten. Man har även lagt sig till med en högerpopulistisk retorik.
Dessa frågor är avgörande inte bara vad gäller frågan om solidariteten med andra människor på flykt, utan även vad gäller arbetare som lever i länder som exploateras till den grad att de inte längre kan klara sig där. I dessa frågor har KP intagit en reaktionär position, där de förespråkar utvisning av människor som fått avslag på sina asylansökningar (man utgår från att de bedömningar Migrationsverket gjort är korrekta). Det visar man bland annat i hur man skriver om terrordådet på Drottninggatan i Stockholm förra året. Robert Mathiasson skriver att
[t]errorattacker från enskilda fanatiker är svåra för ett samhälle att skydda sig mot, men just attacken den 7 april kunde ha förhindrats. Därför att den misstänkte terroristen inte borde ha varit i landet. Det fanns ett utvisningsbeslut och efter att 39-åringen nekades asyl och uppehållstillstånd borde han ha förpassats ut ur landet.
Hela resonemanget bygger på antagandet att Migrationsverket gör korrekta bedömningar i sina ärenden. Finns det ett utvisningsbeslut är det också rätt och riktigt att människor ska utvisas. I det här fallet är det dessutom en konstig logik – kunde Robert Mathiasson och Migrationsverket redan vid utvisningsbeslutet veta att mannen var en terrorist, redan innan han begått terrordådet?
Det är en högerpopulistisk retorik som ligger helt i linje med Sverigedemokraternas Mathias Karlsson, som skriver att
[a]ttacken i Stockholm väcker många frågor. Inte minst hur detta kunde ske med tanke på att gärningsmannen skulle ha utvisats långt tidigare.
Närmandet till en sverigedemokratisk analys och retorik går igen även på andra sätt. I krönikan Anpassningen till liberalismen göder högerpartiet kan man läsa att ”[d]en som till på köpet är kritisk till invandringspolitiken får stämpel som främlingsfientlig.” Samma argumentation hittar man regelbundet hos reaktionen.
I en ledare i KPs tidning Proletären, Svordomar i vänsterns kyrka, där man recenserar Åsa Linderborgs och Göran Greiders senaste bok, kan man bland annat läsa att
[d]et var med fötterna i upplysningstraditionen som arbetarrörelsen en gång i tiden var motståndare till idén om mångkultur då man menade att det riskerar att skapa onödiga motsättningar.
Frågan om ”mångkulturen” och de ”onödiga motsättningarna” den skulle skapa är klassisk högerretorik som skiftar fokus från klassfrågorna till frågor om nationalitet, etnicitet, kultur eller religion, där olika grupper förmodas vara inkompatibla med varandra. Bestämmande för deras sätt att vara antas vara var de kommer ifrån, vilken religion de har eller vilka traditioner de har. Begreppet ”mångkultur” är dessutom i sig problematiskt och är ett liberalt modeord. Vi kämpar för en socialistisk kultur, där den myriad av separata kulturella identiteter som finns kan fusioneras och frodas.
I frågan om arbetskraftsimporten kan man läsa utspel från KPs mest reaktionära avdelningar i södra och västra Sverige om hur man måste förbjuda arbetskraftsimporten så länge det finns svenska arbetare som är arbetslösa. Det bortser helt från kapitalismens behov av en industriell reservarmé för att kunna tackla arbetarnas militans och skiftande konjunkturer – arbetslösheten är kronisk i kapitalismen och kan inte avhjälpas med ett förbud mot arbetskraftsimport. Att lägga skulden på de invandrade arbetarna är att vilseleda arbetarklassen och ytterligare skifta fokus från klass till etnicitet och nationalitet.
I fråganom arbetskraftsimporten finns även en taktisk aspekt: med en inställning som den KP företräder är det omöjligt att växa hos de arbetare som kommer hit och arbetar. De kommer aldrig att lockas av ett parti som vill förbjuda dem att vara h är. Det får som resultat att det sänker viljan att organisera sig tillsammans med de svenska arbetarna, vilket i sin tur försvagar den enhet som verkligen behövs mellan arbetarna.
Frågan om arbetskraftsimporten kan inte lösas genom böner till och krav på den borgerliga staten utan måste lösas genom arbetarnas gemensamma kamp. Invandrad arbetskraft får inte användas som hävstång för att underminera arbetsrätten. Detta förhindrar vi genom att tillsammans med de invandrade arbetarna kämpa för lika villkor för alla, ett stopp för utsugningen av arbetarnas hemländer, för en utveckling av deras ekonomier och för socialismen, som erbjuder verktyg för folken att utvecklas i sina hemländer utan att tvingas därifrån. Den inställning KP företräder undergräver allt detta arbete och spelar kapitalisterna i händerna – mot deras inställning ställer vi den proletära internationalismen.
Synen på den borgerliga staten
En av de centrala frågorna gäller vår förståelse av staten – specifikt den borgerliga staten – och vår korrekta analys av den. Det återstår en lång väg för oss för att korrekt kunna förstå staten, även om utgångspunkten är att den i varje samhälle är bunden till den härskande klassen. I vårt samhälle, det kapitalistiska, är staten kapitalisternas verktyg för bevarandet av klassamhället. Under socialismen är staten arbetarnas verktyg för bevarandet av det nya, socialistiska samhället. Detta faktum får vi aldrig sopa under mattan, utan vi måste vara tydliga med detta och alltid stärka arbetarnas misstro gentemot staten. Genom att ställa reaktionära krav på staten, såsom stärkt gränsskydd, stopp för arbetskraftsimport och fortsatta utvisningar utan kritik målar man upp en bild av staten som ett verktyg både för arbetarnas och kapitalisterna.
I den här frågan är det viktigt att vi har med oss vad Marx skrev i Kritik av Gotha-programmet om de krav Lassalle ställde på sin tids tyska stat. Han krävde att den skulle upprätta kooperativ åt arbetarna. På detta svarade Marx:
Vad emellertid de existerande kooperativa föreningarna angår, har de värde endast för så vitt de är arbetarnas eget verk och är oavhängiga och inte beskyddade av vare sig regeringen eller bourgeoisien.
Att de har värde endast när arbetarna själva skapar, kontrollerar och styr dem beror på flera saker. Å ena sidan bygger det upp arbetarnas egna organisationer och förbereder dem för att ta över makten – det lär dem administration. Å andra sidan stärker all kamp som arbetarna utkämpar deras klassmedvetande. Om staten skapar kooperativen åt arbetarna vaggas de in i en tilltro till staten, vilket istället bedövar deras klassmedvetande. Arbetarna måste i kamp själva skapa sina egna organ för administration, kamp och styre. Det här lägger grunden för proletariatets diktatur – sovjeterna i Ryssland var som bekant (i varierande utsträckning, naturligtvis) kamporgan innan revolutionen och organ för klassvälde efter revolutionen.
För oss gäller det att vi börjar ta frågan om den proletära diktaturen på allvar och fyller den frasen med konkret innehåll. Om vi ska göra det så duger det inte att ställa krav på den borgerliga staten och även fortsatt bidra till arbetarklassens passivisering – vi måste i varje ögonblick öka arbetarnas kampanda och deras vilja att bryta med kapitalismen och dess stat. Det är extra viktigt för oss i Sverige, eftersom vi så länge omgivits av en syn på staten som folkets beskyddare, i och med att välfärden så länge utgått från den. Trots välfärden har staten inte ändrat natur: den kommer aldrig att hjälpa oss.
Valsamverkan i Malmö
I Malmö har tidigare samarbetet mellan SKP och KP varit relativt omfattande, men är sedan en tid definitivt brutet. Detta har skett dels på grund av KPs högeropportunism, men även på grund av deras oärliga sätt att bemöta vårt parti.
Under våren föreslog KP en valsamverkan inför höstens val. De föreslog en gemensam lista och en gemensam kampanj. Detta avslogs av SKPs grundorganisation i Malmö, med tanke på deras nya politik. Efter detta kom det fram att KP i vilket fall inte hade planerat att engagera sig i valet i Malmö, utan hade planerat att satsa på andra orter i Skåne. Man hade alltså tänkt sig att SKP skulle utföra allt valarbete i Malmö, medan man själv kampanjade på andra orter i området. Deras eventuella framgång på andra orter skulle alltså ha skett medan SKP höll deras ställningar i Malmö.
1 maj i Stockholm
Första maj i Stockholm föregicks av några turer som i slutändan ledde till att SKP organiserade ett eget firande. I slutet av mars skickade KP, på eget bevåg, ut en inbjudan till fackliga organisationer, gräsrotsorganisationer och solidaritetsorganisationer att delta på deras firande. Även SKP fick en sådan inbjudan till deras firande – en tydlig markering mot SKP. Detta godtog inte vårt parti, eftersom det inte var ett gemensamt beslut och det syftade till att rätta in vårt parti i ledet, bakom KP. Inget jämlikt samarbete kunde uppstå på den grunden.
När detta inte fungerade återupprättade man kontakten och kom överens om ett gemensamt firande, varefter KP ställde som nytt krav att SKP skulle gå i Röd Front (KPs egen paroll), vilket hade inneburit ett underordnande. Detta drog ut på tiden, vilket innebar att partiets eget firande inte fick den uppmärksamhet och spridning det hade kunnat få. Huruvida sabotaget var medvetet eller inte lämnar vi osagt, men uppenbart är att det skapade problem för SKP, vilket torde varit tydligt för KP.
Avslutning
På grundval av ovanstående har partistyrelsen i Sveriges Kommunistiska Parti beslutat att frysa allt direkt samarbete med Kommunistiska Partiet. Deras högersväng i grundläggande ideologiska frågor, samt deras oärliga försök att underordna SKP gör allt samarbete omöjligt. De frågor vi beskrivit ovan är inga frågor som går att ignorera i ett samarbete och är absolut otänkbara att ta med sig i ett enande. Vi vägrar kategoriskt att göra avkall på grundläggande delar av vår ideologi.
Vi strävar naturligtvis efter att samla alla kommunister i en organisation, men den organisationen kan inte byggas på lös grund och den kan inte innehålla politik som beskrivits ovan. Den organisationen måste bestå av skolade, disciplinerade och kämpande kommunister.
I slutändan måste varje människa som kallar sig kommunist och vill mänsklighetens befrielse välja: kan den uppnås på grundval av anpassning till kapitalismen och opportunism eller måste den uppstå på grundval av en vidareutveckling av socialismen och en kamp mot kapitalismen?
