Helgen 31/8 till 1/9 hölls SKP:s organisationskonferens 2019 i Stockholm. Att kunna hålla en sådan konferens för kamrater från hela landet och med inbjudna internationella gäster är ett tecken så gott som något på hur mycket SKP har stärkts genom de kampanjer och aktiviteter – bland annat strejkrättskampanjen, det svenska valet 2018, EU-valet 2019 – som vi deltagit i. Det var också en påtagligt positiv stämning och lust att diskutera som präglade konferensen redan från första stund.
Här följer ett referat av den de båda konferensdagarna. Den första dagen var vikt för politiska inledningar och diskussioner av stora och viktiga frågor, medan dag två ägnades åt praktiska problem och hur vi kommer att arbeta runt olika projekt och aktiviteter i framtiden – något som Riktpunkt förstås kommer att rapportera mer om framöver. Före konferensen hade diskussionsunderlag skickats ut, och de kommer, precis som vissa av inledningarna till de olika frågorna, och exempelvis inlägget från KKE:s gäst på konferensen, att göras tillgängliga för Riktpunkts läsare, men inte att publiceras i sin helhet i tidningen.
Den första dagen ägnades alltså åt diskussion av politiskt viktiga frågeställningar där partiet måste utmejsla en klar och tydlig linje: frågan om enhets- och folkfronten, imperialismens natur, synen på socialdemokratin och annat mer.
Enhetsfronten och folkfronten
Henrik Gustavsson från SKP Uppsala inledde med en bakgrund till just frågan om fronterna och presenterade en historisk översikt. Enhetsfrontspolitiken utformades år 1922 vid Kominterns 4:e kongress, som en defensiv strategi för att försvara landvinningarna i Sovjet när andra revolutioner i Europa uteblev. Enkelt uttryckt handlade det om att utveckla samarbetet med socialdemokraterna, fastän kommunisterna strävade efter att upprätthålla egna separata organisationer. Henrik pekade på de problem detta medförde, med en anpassning till socialdemokratin och en övervikt för realpolitik – och en opportunism som med små steg kröp in i den revolutionära ideologin. Från 1935 kom folkfrontspolitiken att existera vid sidan av den här strävan efter en enhetsfront, vilket innebar att fronten utvidgades till att omfatta även olika borgerliga partier. Ambitionen var att om möjligt även samla borgerliga krafter i kampen mot fascismen. Man ville försvara och utvidga den borgerliga demokratin, något som snart ledde till att man började tro på möjligheten till en parlamentarisk och fredlig väg till socialismen.
Så vad hände? Var folkfrontspolitiken en framgångssaga? Nej, menade Henrik och pekade på att kommunisterna inte alls fick någon hjälp i kampen mot fascismen. Istället rentvåddes delar av borgerligheten och betraktades som ”goda” kapitalister, den kommunistiska ideologin urvattnades och möjligheter att ta makten i en revolution missades i flera olika länder, exempelvis Grekland. (Komintern hade i och för sig upplösts 1943, men de olika kommunistpartierna i Europa bedrev fortfarande i stort sett en enhetlig politik.) I efterdyningarna av folkfrontspolitiken kom sedan enhetsfronten till heders igen, lätt uppgraderad. Kommunistpartierna kom nu att fungera som stödpartier till socialdemokratiska regeringar.
Att idag, i en helt annan historisk situation, där det exempelvis inte längre finns någon Sovjetunion att försvara, hålla fast vid en politik som bygger på denna typ av fronter, kan inte vara vägen framåt. Henrik ville inte gå in på om ”folkfrontspolitiken var fel” när den fördes: vi har inte alla bevekelsegrunder klara för oss, och vi kan inte leva oss in i hur man tänkte runt den första stora socialistiska revolutionen och dess försvar. Däremot kan vi se vad som hände, lära oss av historien och utforma en politik som fungerar idag. Han framhöll behovet av sociala allianser istället för klassamarbete, där kapitalismen utmanas underifrån i kampkommittéer, och där människor medvetandegörs genom sitt deltagande.
Det behöver väl inte sägas att flera deltagare hade saker att tillföra – här kom både de som ville skärpa Henriks analys och de som tyckte han var alltför kritisk till tals. Det var genomgående för hela konferensen att de kamrater som höll inledningar fick både frågor, medhåll och kritik från alla de andra – och både härdade medlemmar och alldeles nya sympatisörer tog tag i mikrofonen och delgav de andra sin åsikt. Högt i tak och fri debatt kan man med stolthet konstatera, precis som det ska vara!
Socialdemokratin – en liberal strömning?
Därefter talade Victor Diaz De Filippi från SKP Malmö om synen på socialdemokratin. Hans inledning låg på en teoretiskt hög nivå, där han började med att visa att en politik som erkände klasskampens existens och analyserade den inte var något som kom med Marx, utan att den faktiskt hade sitt ursprung i liberalismen med en radikalitet och en framtidsdröm som dog ut i samband med att den allmänna rösträtten höll sitt inträde – för nu var ju alla människor jämlikar i en rättsstat. Här föddes reformismen, som kom att förkroppsliga de mest radikala liberala idéerna.
Men vad är då reformismen? Victor menade att alla vänstergrupperingar har en taktik som i olika mån tar hänsyn till två saker: de objektiva förhållandena och subjektets (den enskilda personens) medvetenhet. Reformisterna hittar vi bland dem som lägger tyngden på det första och ser den ekonomiska kampen som överordnad den politiska, för medvetenheten om att det behövs en annan samhällsordning kommer helt enkelt att växa fram ur den ekonomiska kampen. Det här leder in i återvändsgränder, där man försöker få kapitalisterna att reformera sig själva till förmån för arbetarklassen… en liberal politisk tanke från upplysningsfilosofernas tid.
Victor menade därför att socialdemokraternas reformism alltid varit en i grunden liberal politik som bedövat arbetarklassen med vackra floskler. Socialdemokraterna har inte alls förändrats från reformister till icke-reformister idag, som många hävdat i debatten om alla nedskärningar och folkhemmets hädangång. Istället pekade han på att socialdemokraterna efter andra världskriget kunde genomföra förbättringar för arbetarklassen på grund av att Sveriges industri kunde expandera– reformerna var bra för kapitalet också: arbetsfreden garanterades och produktionen utvecklades. Idag är läget ett annat och profiten kan bara säkras genom privatiseringar av den offentliga sektorn och genom att arbetarklassen pressas tillbaka.
Medan konferensdeltagarna diskuterade socialdemokratin gjorde sig de internationella gästerna redo för sina hälsningar och inlägg. Konferensen gästades av kamrater från Finland, Norge, Danmark och Grekland som alla rapporterade om kommunisternas analys och kamp i det egna landet, något som verkligen uppskattades av de närvarande.
Särskilt stort var intresset för den grekiske representanten från KKE, som passade på att fördjupa analysen av folkfrontspolitiken och berättade om de sociala allianserna som ersatt enhets- och folkfrontsperspektivet i KKE. Han avslutade med att säga att den kommunistiska rörelsen måste skapa en politik som bryter arbetarklassens insnärjning i olika borgerliga strategier för administration av den kapitalistiska staten.
Imperialismen, en valbar handling eller ett ekonomiskt system?
En annan stor och tung fråga som också luftades på konferensen, och som startade upp en ordentlig debatt, var förstås synen på imperialismen. Inledningen hölls av SKP:s ordförande Andreas Sörensen, som betonade att imperialismen är ett världsomspännande system – kapitalismen har gått in i sitt imperialistiska stadium och denna imperialism utvecklas ojämnt i olika länder och regioner, där somliga är mer utsugna och andra är mer utsugande, men där alla ingår. Vilka stater och företag som dominerar skiftar över tid.Därför är det viktigt att inte ta ställning för ”de svagare” imperialisterna, de som just idag är i underläge i den ständigt pågående kampen för att roffa åt sig merparten av resurserna. Det finns inga kapitalister som skulle tveka att utnyttja sina fördelar om de fick möjlighet. Och därför får kommunisterna inte ordna in sig i ledet för att försvara en stat som för tillfället är i underläge i det imperialistiska systemet, utan istället bekämpa kapitalismen i det egna landet. Det är där fienden finns.
I det sammanhanget är det viktigt att förstå att imperialism inte avser något som en kapitalistklass i ett land väljer att ägna sig åt, påpekade Andreas. Imperialism är inte en valbar, aktiv handling som lika gärna kan väljas bort. I den imperialistiska världen och dess nät är varje expanderande kapitalist en del av imperialismen. Han konstaterade att det råder en viss begreppsförvirring här och många icke-marxistiska definitioner av imperialism bidrar till att göra begreppet oklart.
Andreas passade också på att tala om nationalstaten, och menade att statligt ägande i en borgerlig stat inte säger något om att statens karaktär på något vis är bättre eller lite mer socialistisk. Idag tycks nationalstatens betydelse tvärtom öka för kapitalismen, och i många länder tar staten större plats för att möjliggöra de egna kapitalisternas expansion. Detta talar emot idéer som lite vagt handlar om något som kallas globalism, där man ofta pratar om en kapitalistklass som simmar omkring ovanför nationalstaten.
Ett livligt meningsutbyte följde på inledningen, och konferensen konstaterade att den här frågan måste debatteras vidare, eftersom det var många som hade frågor och ville fortsätta diskussionen. Kanske får vi se fler artiklar i Riktpunkt på temat under vintern?
Ceremoni vid La Mano
Konferensens första dag avslutades med en stämningsfull ceremoni vid monumentet La Mano över de stupade svenska frivilliga under Spanska Inbördeskriget. Blommor lades ned, och Anna Patris från SKP Örebro höll ett gripande minnestal, där hon bland annat sade att vi kan tyckas vara få i kampen idag – men det är vi inte, för hundratals har gått före oss och fortsätter att gå vid vår sida. Riktpunkts läsare hittar Annas tal i detta nummer.
De praktiska frågorna
Under dag två arbetade konferensdeltagarna i olika grupper för att ta fram idéer och diskutera problem i SKP:s praktiska arbete. Spännvidden mellan gruppernas frågeställningar var stor och här följer bara ett axplock av allt som behandlades.
En viktig politisk aspekt som det fokuserades på under dagen var kommunalpolitiken, och hur SKP ska göras relevant i de olika kommunerna. Här är det nödvändigt att ringa in de viktigaste frågorna, som också engagerar kommunernas invånare – arbetsgruppen menade att det är vård, skola och omsorg samt vatten- och avfallsfrågor, dvs. lokala miljöfrågor. Man konstaterade att det är viktigt att partiet genom sin press och andra kanaler uppmärksammar just kommunala frågor, och tyckte att partistyrelsen behöver ge riktlinjer till grundorganisationer om hur de utformar sin kommunala politik så den är enhetlig/kommer igång.
Ett annat tema med lokal förankring var läget bland studenterna, och hur partiets inflytande ska stärkas där. Här handlade det bland annat om att utforma höstens ungdomskampanj ”Ta Parti!” (presenteras närmare i nästa nummer av Riktpunkt)på ett sätt som når både unga arbetare och studenter – t.ex. behöver studenternas oro inför framtiden, där de kan stå utan arbete med stora studielån tas upp och frågan om studielön aktualiseras.
Skolan diskuterades separat och fingret sattes på de tre viktigaste problemen: det handlar skolmiljön med allt större klasser, vilket skapar problem för såväl lärare som elever. Det handlar också om individualiseringen, som blir allt starkare inom lärarkåren, och den alltmer dominerande marknadsanpassningen. Arbetsgruppen konstaterade att man måste rikta in sig på att hitta de bryggor som förenar lärare oavsett fack och inte acceptera ledningarnas tystnad. Här borde man kunna skapa ett embryo till sociala allianser.
En fråga som hade direkt bäring på konferensen som sådan får avsluta referatet av den andra dagen. Det gällde den interna debatten inom partiet– varför är den så viktig och hur genomförs den på bästa sätt? Här var alla ense om den positiva aspekten: medlemmarnas kunskap höjs och olika ställningstaganden kan förstås på ett bättre och djupare sätt. Detta leder i förlängningen till mer engagerade medlemmar som också kan presentera politiken på ett medryckande sätt för intresserade människor utanför SKP. Att genomföra fler konferensersom SKPORG19 sågs som ett väldigt bra och entusiasmerande sätt att hålla liv i den interna debatten, men möten av mer ideologisk karaktär i grundorganisationerna kändes också viktigt.
Sammantaget kan man slutligen konstatera att de två dagarna som SKPORG19 pågick var väldigt lyckade. Det här var en konferens där deltagarna både hade roligt, fick massor av nya kunskaper och dessutom tillfälle att ta upp problem, öppna debatter och ställa frågor! Klar mersmak alltså, och en stor eloge till de kamrater som bar huvudansvaret för att allt skulle fungera!
Text: Marina Weilguni
Foto: Karl Gunnarsson
Tal vid La Mano 31 augusti 2019
Kamrater,
Vårt parti har tagit stora steg framåt de senaste åren. Förra året ställde vi upp i riksdagsvalet och vi har återigen lyckats höja vårt röstantal och etablera vårt parti på nya orter. Riksdagsvalet gav oss erfarenheter och lärdomar som vi kunde ta med i vår nationella kampanj mot strejkrätten under vintern.
Med den kampanjen visade vi att vi både kan göra stabila och avancerade analyser av omvärlden och vad som händer i Sverige. Vi var de enda som satte in attackerna mot strejkrätten i sitt rätta sammanhang: i de ökade motsättningarna som utvecklas inom det imperialistiska systemet.
När vi tog det historiska beslutet att delta i valet till Europaparlamentet tog vi nästa stora steg. Aldrig tidigare i svensk historia har det funnits ett kommunistiskt alternativ i det valet. Här kunde vi återigen utnyttja våra erfarenheter och lärdomar och på så sätt göra det bästa valet sedan 2002.
Nu är det dags för oss att ta nästa steg. På vår konferens har vi diskuterat viktiga ideologiska frågor som kommer att ha en stor påverkan på hur vi kan och kommer att organisera vårt parti och hur vi kommer att stärka vårt partis band med arbetarna i Sverige och med de andra kommunistiska partierna i världen.
Därför vill jag tacka er – i Sveriges Kommunistiska Partis namn – för att ni kommit hit och för att ni arbetar för att stärka partiet, bredda dess bas och flytta fram dess positioner.
Kamrater,
Vårt parti går framåt på alla fronter, men vi börjar inte från början. Vi står på stora axlar. De som kom före oss har banat vägen och gett oss både exempel och inspiration. De som kom före oss har visat vad det innebär att vara kommunist. De har visat oss betydelsen av internationalismen; av solidariteten och av viljan att kämpa.
Historien om de svenska kommunisterna är – precis som historien om kommunisterna i alla länder – en historia om uppoffring, kampvilja och en glödande solidaritet. Inga har visat det bättre och tydligare än de svenska kommunister som var villiga att offra allt för att åka till Spanien och bekämpa fascismen.
Uppemot 600 svenskar lämnade under krigets två första år Sverige för att ingå som frivilliga hos de spanska anti-fascisterna. Utöver de svenska frivilliga lämnade även omkring 25 kommunister i exil, främst österrikare och tyskar, Sverige för att kämpa mot fascismen i Spanien. Sammanlagt bidrog de skandinaviska länderna med uppemot 1 300 antifascister.
De svenska frivilliga hade i stort sett alla sin hemvist i arbetarklassen. Av de som åkte hade omkring 95 procent en arbetarbakgrund. Den svenska anti-fascismen var ett utpräglat arbetarklassfenomen. De yrkesgrupper som dominerade var framför allt sjömän och metallarbetare. Det är ingen slump att just dessa yrkesgrupper var överrepresenterade – kommunisterna hade en väldigt stark ställning i båda grupperna.
Inte bara bland sjömännen var kommunisterna i majoritet – nästan 75 procent av de svenskar som åkte till Spanien var kommunister och det var kommunisterna som organiserade de svenska frivilliginsatserna.
För att hedra dem står vi här idag.
Kamrater,
I år är det 80 år sedan fascisterna besegrade motståndet i Spanien. Trots tiotusentals frivilliga från hela världen som tog den proletära internationalismen på allvar lyckades fascisterna segra i kriget. Alla de som åkte har visat oss att det alltid lönar sig att kämpa, att det alltid är rätt att göra motstånd. Med sina exempel visar de vägen, även idag.
När Karl Rune Manfred Karlström lämnade Karlstad för att bege sig till Spanien för att kämpa var han 16 år gammal. För ungdomen finns det inget bättre exempel; för ungdomen kan det inte finnas tydligare vägvisare.
När Olle Meurling i början av december 1936 anlände till Spanien lämnade han teologistudier vid Uppsala universitet bakom sig. Han var då 27 år gammal. Efter att ha tjänstgjort som kulspruteskytt i Thälmann-bataljonen i fem dagar stupade han utanför Madrid den 19 december. I sitt sista brev hem till sina kamrater skrev han: ”Kamrater! Håll den röda lågan brinnande. Revolutionärer dör, men revolutionen lever!” Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund hade förlorat en av sina bästa kamrater.
När Per ”Frisco-Per” Ericsson åkte till Spanien under nyåret 1937 tillsammans med andra kamrater från sjön gick kriget allt sämre för anti-fascisterna. Ändå åkte han. Kanske var det just därför han åkte. I striderna sårades han, men överlevde och blev en av de få utländska soldater som blev officer i den spanska armén. Den största äran tilldelades han när han blev livvakt åt Dolores ”La Pasionara” Ibarruri, ledaren för de spanska kommunisterna.
De som åkte till Spanien representerade det bästa som den svenska kommunismen skapat. Människor, som representerade det mest mänskliga som finns och som var villiga att offra allt i kampen mot fascismen och för friheten. De var de mest medvetna, de som var mest villiga att kämpa och de som på allvar kände och fullföljde den proletära internationalismen.
Kamrater,
De problem vi möter idag är av samma karaktär som de mötte då, även om situationen inte är lika tillspetsad. Idag står vi öga mot öga med en allt kraftigare offensiv från kapitalismen, vars hela kraft är riktad mot det arbetande folket i alla länder. Kapitalismens alla politiska företrädare – från vänster till höger – gör allt för att dölja sakernas verkliga tillstånd och rikta fokus bort från de viktiga frågorna.
Strejkrätten har de svenska kapitalisterna i det närmaste avskaffat, som en förberedelse på omfattande attacker som kommer att komma. Det underlag som den socialdemokratiska och miljöpartistiska regeringen vilar på ger en tydlig indikation om vad som kommer att komma. Hårda angrepp på arbetsrätten. Hårda angrepp på hyrorna. En tydlig omfördelning av skattebördan till arbetarklassens nackdel.
Det får direkta konsekvenser. Kommunernas finanser, vars ramar bestäms av staten, går sämre och sämre, vilket betyder mindre resurser till skolor, vård och andra välfärdsinstitutioner. Det betyder sämre vård, sämre skola, sämre bostäder och sämre arbeten för arbetarklassen. Kapitalismen är ett konstant angrepp på arbetarklassens liv och hälsa.
Kamrater,
Vi kämpar inte bara mot de värsta uttrycken och formerna som kapitalismen tar sig, utan vi kämpar mot hela det kapitalistiska systemet. Det är det som är roten till de problem som det arbetande folket över hela världen möter. Från fattigdom till sjukdom, från depression till hopplöshet.
Vi tar konsekvent avstånd från allt vad ”det minst onda” heter – resonemanget om att vi ska stödja det som är minst dåligt gör oss till redskap för kapitalisterna och tvingar in oss i en situation där vi tvingas välja mellan två alternativ som kapitalismen presenterat för oss. Istället väljer vi att presentera vår egen vision, vårt eget alternativ: socialismen. Alternativet till kapitalistisk högerpolitik är inte kapitalistisk vänsterpolitik, utan socialistisk politik!
Med denna övertygelse går vi framåt och vi fogar oss inte. Trots att vi är små, mejslar vi ut vår egen väg, folkets och arbetarnas väg. Det är ingen enkel väg, men det är heller inte enkelt att vara kommunist. Att kalla sig kommunist kommer med förpliktelser. Att vara kommunist är ingenting man är, utan något man strävar efter att vara.
Att ställa sig i folkets och arbetarnas tjänst, det är att kämpa för att vara kommunist. Att sätta sin klass behov först och visa praktisk solidaritet med dem som behöver det.
Att ställa sig först i ledet i kampen mot orättvisor, det är att kämpa för att vara kommunist. Att sätta sin egen bekvämlighet åt sidan för att göra vad man kan.
Att alltid vara ett föredöme och ett exempel för andra, det är att kämpa för att vara kommunist. Att i praktiken alltid vara så bra man kan.
Kamrater,
Vi står inte inför en lätt uppgift. Det gjorde heller inte de som gav sina liv i Spanien, de som var villiga att offra allt. Sen dess har uppgiften inte blivit mindre. Trots det, så tar vi oss an uppgiften, för på våra, vårt partis och vår klass axlar vilar den största uppgiften av alla.
Det visste de som åkte till Spanien. Det vet vi idag.
När vi nu går framtiden till mötes så gör vi det inte ensamma. Det är inte bara vi som står här idag som går den till mötes. Vi går tillsammans med alla våra kamrater från gångna tider. Alla de kommunister som visat vad människan är kapabel till. De visar vägen.
Just för att vi går tillsammans, så har de inte heller dött förgäves. Ingen som har gett sitt liv för en bättre värld kommer att ha dött förgäves så länge som andra tar vid där de stupat.
Kamrater,
Framtiden är vår, för framtiden är röd!
Länge leve de Spanienfrivilliga!
Länge leve Sveriges Kommunistiska Parti!
Länge leve socialismen och kommunismen!
Anna Patris
Reportaget är publicerat i Riktpunkt nr 7, 2019.
