Kampen om LAS: alla fyller sina funktioner i kampen mot arbetarklassen

Den socialdemokratiska regeringen har nyligen meddelat att det inte är aktuellt att gå vidare och lagstifta om det förslag som den så kallade Toijer-utredningen lade fram i början av sommaren utan att man vill bygga vidare på det förslag som förhandlats fram av Svenskt Näringsliv och PTK och som sedermera accepterats av Saco.

Turerna kring förslaget har varit många och vi vill i detta uttalande klargöra hela processen och dra slutsatser om både de inblandade parterna, men också om framtiden.

Utredningen

Ett krav på utredning fanns redan i den så kallade Januariavtalet och utgör alltså förutsättningen för den nuvarande regeringsbildningen. Målet var där tydligt: tydligt utökade undantag från turordningsreglerna och större flexibilitet för företagen.

I punkt 20 i samma avtal konstaterar man också att ”[o]m parterna når en överenskommelse om hur LAS ska reformeras på ett sätt som ger ökad flexibilitet ska regeringen istället lägga förslag i linje med parternas överenskommelse.” Denna skrivelse är viktig att ha i åtanke.

När väl utredningen kom låg förslagen i linje med Januariavtalets ramar: tydliga undantag från turordningsreglerna för alla företag och möjligheten att ogiltigförklara uppsägningar i företag med 15 anställda eller färre togs bort. I inledningen var man också tydlig med att en ökad otrygghet har en positiv inverkan på arbetarnas produktivitet och därmed också på företagens profitabilitet.

Intentionen var dock aldrig att utredningen skulle bli lag. Den skulle utgöra ett ramverk inom vilka ”arbetsmarknadens parter” kunde verka. Det är i den riktningen den samlade politiken hela tiden verkat. Man lämnade åt ”den svenska modellen” att ta hand om nedskärningarna.

Förhandlingarna

När så ”arbetsmarknadens parter” satte sig ned och förhandlade under sommaren gjorde de det i vetskap om att utredningen satt ramarna. Den angav vad som skulle förändras och vad som skulle förhandlas om.

Manegen var nu krattad för den klassiska manövern: framförhandlandet av det minst dåliga alternativet. De kraftiga försämringar som utredningen föreslog skulle mildras och framställas som en seger av fackföreningsledarna.

Någonstans kärvade dock maskineriet. Förhandlingarna strandade och politiken var tvungen att ingripa. Vänsterpartiet hotade med ett misstroendevotum om regeringen gick vidare med utredningens förslag och regeringen utövade i sin tur påtryckningar om återupptagna förhandlingar.

Sagt och gjort. Förhandlingarna återupptogs, varpå man nådde halvvägs. Kraftigt motstånd bland de egna förbunden tvingade LO att backa från förhandlingarna och istället kunde Svenskt Näringsliv och PTK, den förhandlingskartell som företräder tjänstemän i privat sektor, nå en överenskommelse.

Det innebar att man hade en överenskommelse mellan i alla fall några av ”arbetsmarknadens parter” där viktiga förändringar, såsom att undantag från turordningsreglerna inte bara ska gälla företag med färre än tio anställda, utan alla företag oavsett storlek.

Till detta avtal har även Saco, dit bland andra Lärarnas Riksförbund och Sveriges Ingenjörer hör, sällat sig och Göran Arrius, ordförande för Saco, menar att utredningen ju hade varit värre (!).

Den samlade politiken kunde därmed dra en lättnadens suck: den svenska modellen fungerar än.

Politikerna

Det som framför allt har intresserad Socialdemokraterna och Stefan Löfven är att pressa fram en kompromisslösning. Lagstiftningsvapnet har man låtit hänga över fackföreningsledarna som en bortre gräns som man haft möjlighet att kompromissa sig bort från. Detta är just vad man nu gjort: den överenskommelse som PTK och Svenskt Näringsliv nu presenterat innehåller möjligheten till tre undantag från turordningsreglerna för alla företag medan Toijer-utredningen föreslog femton undantag.

Detta är också vad Vänsterpartiet alltid velat. Det hot om misstroendeförklaring man förklarat sig villiga att lägga har handlat om en lagstiftning på basis av Toijer-utredningen. Man har hela tiden förklarat att ”arbetsmarknadens parter” måste ha en rimlig chans att förhandla och att Toijer-utredningen därför skulle dras tillbaka. Vänsterpartiets motstånd har alltså aldrig handlat om angreppen i sig, utan om angreppens form: så länge försämringarna sker genom kompromisser godkänner man dem.

När en förhandlingslösning nu ligger på bordet har Socialdemokraterna, till Centerpartiets och Liberalernas glädje, beslutat att gå vidare med just förhandlingslösningen och man har avskrivit utredningen. Vänsterpartiet och Socialdemokraterna vill däremot att förhandlingarna ska fortsätta och att även LO ska nå enhet med övriga parter.

Den samlade politiken, från höger till vänster, har riktat in sig på att en förhandlingslösning ska nås.

Situationen är avslöjande.

Vänsterpartiet har accepterat eventuella försämringar, men har riktat in sig på att försämringarna ska genomföras i enlighet med den svenska modellens praxis. Partiet värnar det klassamarbete och den kompromissvilja som den svenska modellen förutsätter. Vänsterpartiet är ett bedrägligt parti, som med vassa ord döljer den roll det spelar i upprätthållandet av systemet.

Den främsta uppgift som Socialdemokraternas har är administrationen av den svenska kapitalismen, som kräver en flexibilisering av arbetskraften för att kunna stärka sin position i den internationella konkurrensen. Med rädda arbetare och ett obefintligt strejkvapen kan man lättare genomföra ännu skarpare angrepp framöver. Socialdemokraterna och reformisterna är inte delar av arbetarrörelsen, utan kapitalets agenter inom arbetarrörelsen.

En minst lika viktig roll har fackföreningsledarna spelat, då de accepterat de spelregler som de fått tilldelade. De har kämpat för att upprätthålla den svenska modellen och strävat efter kompromisser och det minst onda alternativet. Aldrig har det handlat om att inte acceptera en försämring, utan på sin höjd har det handlat om i vilken utsträckning försämringarna ska ske.

Den viktigaste frågan för Sveriges alla arbetare och anställda blir: finns det någon möjlighet att behålla den relativa trygghet vi har?

Vägen framåt

Ja, det finns det. Det finns alltid en möjlighet.

Det krävs en insikt om att det som pågår är en klasskamp som inte går att kompromissa bort och som ingen svensk modell kan dölja.

Det krävs att handlande följer insikten: lämna kapitalets partier. Partier och politiska representanter, vars lojalitet finns med det system som tvingar fram försämringar förtjänar inget stöd från arbetarna och de anställda. Reformism är kapitalistisk politik.

Det krävs inte bara att vi lämnar kapitalets partier där de hör hemma. Tillsammans med dem måste vi också skicka iväg de fackföreningsledare som gång på gång accepterar det minst onda. Reformismen måste inte bara bort från politiken, utan också från fackföreningsrörelsen. Den måste istället ställas på revolutionär grund. Det är den enda sortens fackföreningsrörelse som inte har andra intressen än arbetarklassens intressen.

Arbetarklassen själv har inga andra krafter att lita till än sina egna. Det är på den det hänger, nu som alltid.

Sveriges Kommunistiska Parti

Inga kommentarer