Publicerad den

Sveriges Kommunistiska Partis 38:e kongress

För hundra år sedan antog Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti de 21 teser för medlemskap som Komintern tagit fram och därmed hade Sverige för första gången ett kommunistiskt parti.

Perioden från 1917, då vänstersocialisterna först etablerade sitt eget parti, till 1921, präglades av en ideologisk kamp där reformistiska och borgerliga tendenser gradvis övervanns. Personligheter som Carl Lindhagen och Ivar Wennerström, som företrädde en borgerligt humanistisk respektive vänster-reformistisk linje, följde med in i det nya partiet, vars medlemmar främst enats kring oppositionen mot reformismen och Hjalmar Branting.

Väl i det nya partiet blev det uppenbart att det fanns stora meningsskiljaktigheter kring hur det nya partiets inriktning skulle se ut. Denna första politiska och ideologiska strid avslutades i och med antagandet av Kominterns 21 teser, som bland annat innebar att partiet bytte namn till Sveriges Kommunistiska Parti.

Med namnbytet och antagandet av de 21 teserna var historien knappast slut, utan partiet påbörjade en mödosam resa som innebar att man först 1929 hamnade på en stabil grund, då de sista opportunisterna och reformisterna utesluts. Dessa återgick antingen under 30-talet till socialdemokratin eller utvecklades till nazister, precis som deras föregångare gjort.

Kommunisterna gick emellertid en annan väg: i spetsen för en omfattande strejkrörelse stod kommunisterna främst i arbetarklassens kamp. Skotten i Ådalen, som avlossades för snart 90 år sedan, visar kommunisternas militans och vägran att försonas.

Då som nu kämpar vi för att stärka vårt kommunistiska parti, som efter mer än hundra långa år, fulla av erfarenheter och kamp, av segrar och nederlag, återigen växer och återigen bli starkare. Det är ett stort arbete vi har framför oss och vi har bara börjat.

De erfarenheter som vi har skaffat oss under vårt partis långa historia och de fördjupade studier som vi organiserat kommer att tillåta oss att ta beslut på vår kongress, som i sin tur kommer att öppna nya dörrar, som kommer att öka förståelsen för vår historia och för vår framtid. Kongressen kommer att stärka den revolutionära rörelsen i vårt land och den kommer att bli ett viktigt steg för oss.

Eftersom situationen är som den är återstår det att se om vi kommer att kunna avhålla vår kongress fysiskt eller om vi måste organisera den digitalt – med flera lyckade digitala partikonferenser och politiska kurser har vi redan den erfarenhet som krävs för att genomföra en digital kongress.

I över hundra år har det kommunistiska partiet existerat i Sverige – vi ser fram emot de nästkommande hundra åren!