Intervju med Andreas Sörensen i den turkiska tidningen Evrensel

Den turkiska vänstertidningen Evrensel har genomfört en intervju med SKPs ordförande Andreas Sörensen. Frågorna kretsade kring Nato och de svenska och finska medlemskapen. Nedan finns hela artikeln.

Vilken är er inställning till Sveriges och Finlands medlemskap i Nato? Varför är ni mot det?

Som kommunister är vi motståndare till varje imperialistisk allians. Detta gäller även Nato, i synnerhet eftersom det är den starkaste imperialistiska alliansen i världen.

Anledningarna bakom vårt motstånd är många.

Först och främst, så representerar processen ett stort hot mot folken i Norden och Baltikum eftersom konkurrenterna till den svenska bourgeoisiens militära uppmärksamhet tydligare kommer att riktas hit.
För det andra kommer ett medlemskap att betyda att unga människor i vårt land kommer möta en höjd risk att skickas utomlands för att försvara den svenska bourgeoisiens intressen i synnerhet och de gemensamma intressena hos medlemsländernas borgerligheter i allmänhet.

För det tredje så representerar detta ett stärkande av den svenska bourgeoisiens intressen i det imperialistiska systemet. Den svenska bourgeoisien är liten men aktiv, med stora intressen utomlands. I och med de skärpta motsättningarna inom det imperialistiska systemet är det nödvändigt för dem att ta nya steg för att säkra dessa.

Varför vill den socialdemokratiska regeringen, som tidigare var emot Nato, nu gå vidare med ett medlemskap? Har de förståeliga skäl?

Vi förstår den ekonomiska verkligheten som den främsta motorn bakom politiken. Den socialdemokratiska kongressen 2021 slog fast att “alliansfriheten har tjänat oss väl” och att Sverige ”inte ska bli medlem i Nato”. Ett år senare så är de den drivande kraften bakom medlemskapsprocessen. Detta är en reflektion av en snabb utveckling och en förändring inom det imperialistiska systemet.

Konkurrensen mellan det västerländska och ryska kapitalet tog ett kvalitativt kliv i och med den imperialistiska invasionen av Ukraina. För den svenska bourgeoisien blev försvaret av dess intressen mer pressande. Den svenska bourgeoisien har gjort enorma investeringar i det baltiska området, där det också möter konkurrensen från den ryska imperialismen. Samtidigt är Östersjön av strategiskt intresse inte bara för Sverige, utan också för Ryssland. Den allmänna skärpningen av motsättningarna förstärker dessa specifika motsättningar.

Det är också viktigt att poängtera att Sverige har viktiga kopplingar till både den tyska och US-amerikanska marknaden, vilket kopplar svenska intressen till dessa två länder; och där det finns ekonomiska relationer följer också militära och politiska sådana.

Frågan om huruvida det är förståeligt eller inte är därför inte huvudfrågan. Det är naturligtvis förståeligt. Det är förståeligt ur den svenska bourgeoisiens perspektiv. Vi förstår orsakerna bakom utvecklingen men förståelse betyder inte acceptans.

Om medlemskapet blir verklighet, hur kommer det att påverka Sverige och landets regionala och internationella relationer?

Man kan se några olika konsekvenser av ett svenskt medlemskap i Nato. Mest uppenbart kommer relationerna mellan Sverige och Ryssland fortsätta försämras och det ekonomiska och politiska utbytet mellan de två länderna kommer minska.

Det officiella genomförandet av medlemskapet kommer också att knyta Sverige närmare politiskt, militärt och ekonomiskt till USA, Tyskland och de andra imperialistiska makterna i väst. Samtidigt kommer det också leda till den nordiska regionens politiska konsolidering inom ramen för Nato.

I allmänhet så är detta en del av den process där världens imperialistiska block konsoliderar sig. De skärpta motsättningarna betyder att det blir allt svårare att förbli neutral och att existera utanför något block. Denna logik gäller inte enbart för Sverige och Finland, utan för varje kapitalistiskt land i hela världen, eftersom varje kapitalistiskt land är en del av samma system.

Såvitt vi kan se finns det inga sammanhängande protester från den svenska allmänheten mot Nato. Som parti, har ni en plan eller ett upprop för att förhindra medlemskapet?

Den svenska allmänheten förblir relativt passiv, även om en betydande del avvisar medlemskap. De tar dock inte sina åsikter till gatan.

Det har däremot genomförts protester och demonstrationer, men de förblir politiskt omogna och deras deltagare är ideologiskt fragmenterade. Medan delar av rörelsen stödjer den ryska invasionen och positionerar sig själva på det ryska kapitalets sida i dess kamp mot västerländskt kapital, stödjer andra delar vapenleveranserna till Ukraina och tar därmed det västerländska kapitalets sida istället. Ingen har klarat av att inta en position till stöd för de arbetande folken i Ukraina och Ryssland och väldigt få har ens förmått att koppla utvecklingen till det kapitalistiska systemet.

Denna ideologiska fragmentering manifesterar sig i förvirring gällande vad som händer och en oförmåga att analysera och mobilisera effektivt. Det är därför vi har valt att distansera oss från rörelsen som sådan och istället fokusera på vårt eget arbete istället.

I detta sammanhang måste det sägas att vi är ett litet parti. Vi är dessvärre inte i en position att överväga planer för att stoppa eller förhindra medlemskapet. Vi använder situationen för att föra fram våra åsikter och vi organiserar även manifestationer mot utvecklingen. Vi står i startgroparna för en valkampanj och i den kommer motståndet mot Nato ha en framstående position.

Hur har kriget i Ukraina påverkat Sverige hittills? Socialt, ekonomiskt och politiskt?

Kriget i synnerhet och de skärpta motsättningarna i allmänhet har påverkat Sverige på en rad olika sätt.

Det är uppenbarligen så att kriget gjort så att bourgeoisien kunnat avvisa neutraliteten officiellt och därmed söka medlemskap i Nato, vilket i sin tur kommer att påverka säkerhetssituationen i vårt land.

Utöver detta så har det politiska klimatet förändrats. Solidariteten med Ukraina har varit stor och har tagit sig extrema proportioner. Band som spelar rysk folkmusik har avbokats, rysk mat har plockats bort från hyllorna och vi har fått våra kontor i Malmö vandaliserade på grund av vårt motstånd mot att skicka vapen till Ukraina.

Som i resten av världen så har priset på livsmedel och boende stigit kraftigt de senaste månaderna och ökade levnadsomkostnader har satt ytterligare press på folket här. Detta är delvis resultatet av sanktioner mot och från Ryssland men det är också ett resultat av de allmänna motsättningarna inom systemet, som påverkar olja, gas och en rad andra faktorer.

Till sist, vad är din kommentar kring den turkiska regeringens veto och dess krav för att acceptera Sveriges och Finlands medlemskap i Nato?

I Sverige så har frågan framställts som om den börjar och slutar med den kurdiska frågan. Sverige har gett asyl till ett antal kurdiska flyktingar från Turkiet, vilka Turkiet nu vill ha utlämnade. Då och då förs också det vapenembargo som Finland och Sverige riktade mot Turkiet 2019 upp. Oftast fokuserar dock media på den kurdiska frågan.

Detta är delvis ett sidospår, eftersom Turkiets position inom det imperialistiska systemet förblir dolt med denna typ av rapportering.

Det vi kan se är att Turkiet på många sätt är mer beroende av Ryssland än av USA. Handelsvolymerna mellan Turkiet och Ryssland är större än mellan USA och Turkiet; turkiska investeringar i Ryssland är viktigare än turkiska investeringar i USA; energisituationen i Turkiet betyder att det är nödvändigt att upprätthålla åtminstone godtagbara relationer med Ryssland; byggandet av ett kärnkraftverk i södra Turkiet av Ryssland är ett väldigt viktigt incitament för att upprätthålla goda relationer med Ryssland; Turkiet har valt att köpa ryska vapen istället för från USA.

Så man måste fråga sig: vad skulle kunna vara ett bra sätt för Turkiet att visa Ryssland att man inte automatiskt intar en pro-amerikansk position? Att neka inträde för Sverige och Finland i Nato. I slutändan är det osannolikt att de skulle förvägra Sverige och Finland medlemskap, men de kommer ändå att ha upprätthållit en viss nivå av vänskapliga relationer med Ryssland genom sitt agerande.
Vi framhärdar därför i att den ekonomiska faktorn är den huvudsakliga motorn bakom politiken i ett givet land.

Andreas Sörensen