Här återger vi Sveriges Kommunistiska Partis ordförande, Andreas Sörensens, tal som han höll på en konferens arrangerad av Europeisk Kommunistisk Aktion (EKA) nyligen.
Kriget i Ukraina och kommunisternas erfarenheter och slutsatser
Snart två år har gått sedan den ryska imperialistiska invasionen av Ukraina inleddes, vilken tvingade fram en snabb utveckling inom den kommunistiska rörelsen. Utvecklingen har visat att stora delar av den internationella rörelsen inte har klarat av att hantera en situation karaktäriserad av allt skarpare motsättningar. En kritisk faktor i detta har varit en falsk uppfattning av imperialismen.
Utvecklingen inom den kommunistiska rörelsen de två senaste åren har visat att det finns två huvudsakliga sätt att se på imperialismen: antingen som ett system, som det kapitalistiska systemets högsta stadium, eller som ett stadium som ett givet kapitalistiskt land når vid en given utvecklingsnivå. Den senare synen innebär en uppdelning mellan kapitalistiska och imperialistiska länder.
Den förra synen, som ser på imperialismen som det kapitalistiska systemets högsta utvecklingsstadium, kan inte erkänna någon kvalitativ skillnad mellan de olika kapitalistiska länderna, vilket i sin tur gör själva tanken på en imperialistisk stat överflödig – istället ser man den kapitalistiska ackumulationens lagar såsom aktiva i varje kapitalistiskt land, vilket tvingar det att agera för att säkra marknadsandelar, transportrutter, råmaterial och geostrategiska positioner för sina egna monopol. Detta perspektiv tar nödvändigtvis hänsyn till klasspositionerna i varje land och underlättar en klass-baserad position i varje konflikt och motsättning.
Denna syn likställer emellertid inte varje kapitalistisk nation, utan ordnar dem i en hierarki baserad på styrka, kapitalistisk utveckling och mognad, bland andra faktorer. Vi måste erkänna dessa skillnader men vi kan inte se dem som kvalitativa, vilket betyder att vi ser en skillnad i grad, inte art, mellan världens kapitalistiska länder.
Detta perspektiv står i skarp motsättning till den senare synen, som det dessvärre inte är orättvist att säga, omfattar majoriteten av världens kommunistiska partier. Denna syn betraktar imperialismen som något som varje enskild land når vid en given utvecklingsnivå; ett land går från att vara kapitalistiskt till att vara imperialistiskt. Väldigt sällan förs objektiva kriterier fram för att stödja denna syn, vilket betyder att den förblir vetenskapligt tveksam – för vid vilken nivå i kapitalets koncentrations- och centralisationsprocess övergår ett kapitalistiskt land till att vara imperialistiskt?
Det är ingen tillfällighet att de partier som har tagit den ryska sidan i den imperialistiska konflikten i Ukraina företräder denna syn. Uppdelningen mellan kapitalistiska och imperialistiska nationer är politiskt användbar för detta syfte, eftersom det tillåter dem att inta positionen att kapitalistiska nationer kan vara progressiva i relation till de imperialistiska nationernas dominans. Det möjliggör idén om “det minst onda” på världsscenen.
Utöver idén om “det minst onda” öppnar denna separation upp en Pandoras ask av opportunism, vilket dock inte betyder att varje parti som har intagit en sådan syn nödvändigtvis måste anta ett givet antal opportunistiska positioner, utan snarare att dörren till dessa positioner har öppnats.
I anslutning till idén om uppdelningen mellan kapitalistiska och imperialistiska nationer ser vi koncept såsom “det globala syd” eller “multipolaritet”, såväl som ett antal idéer som ser anti-imperialismen som något helt separat från antikapitalism.
När vi ser på dessa idéer, så ser vi att vad de har gemensamt är att de objektivt sett blir ett stöd för de svagare kapitalisterna i varje given situation, för vad innebär idén om “det globala syd” annat än att kommunistpartier positionerar sig till stöd för svagare kapitalistiska ekonomier, som traditionellt har varit kolonier och semi-kolonier?
Vad betyder idén om “multipolaritet” annat än att kommunistpartier positionerar sig till stöd för svagare kapitalistiska ekonomier, åtföljda av illusionen om att freden är möjlig under kapitalismen och att du kan få det skenande tåg som är kapitalismen att sakta ner?
Vad blir idén om “anti-imperialism”, när kapitalistiska nationer nu kan agera “anti-imperialistiskt”?
Det blir ett stöd för de svagare kapitalisterna.
I slutändan har det att göra med en separation av kapitalist från kapitalist, för ingen kan naturligtvis förneka att imperialisterna också är kapitalister. Detta misstag, för vi är övertygade om att det är ett misstag, har tyvärr en lång tradition inom den kommunistiska rörelsen och det är enkelt att spåra det tillbaka till Kominterns era, då Georgi Dimitrov, på ämnet fascism, talade om “de mest extrema imperialisterna” och “finanskapitalets mest reaktionära, mest chauvinistiska och mest imperialistiska element”. Dessa yttranden förutsätter existensen av mindre extrema imperialister, av att finanskapitalet har mindre reaktionära, mindre chauvinistiska och mindre imperialistiska (!) element.
Detta öppnade i sin tur dörren till att se delar av den kapitalistiska klassen, antingen i det egna landet eller internationellt, mer välvilligt. Vi måste erkänna att detta teoretiska misstag är en aspekt av kommunistpartiernas anpassning till livet under kapitalismen.
Det finns utan tvekan många slutsatser att dra från det imperialistiska kriget i Ukraina, men i relation till frågan om imperialismen måste vi erkänna att kriget har blottat en djup spricka mellan partierna som följer en revolutionär syn på imperialismen och de som släpar den i smutsen för att tjäna den ena sidan i de imperialistiska motsättningarna.
Det är väldigt viktigt att vi fördjupar vår analys av imperialismen, att vi rotar våra positioner i den revolutionära och vetenskapliga marxism-leninismens tradition, eftersom detta är det enda möjliga sättet för oss att positionera oss inte bara i det arbetande folkets intressen utan också i socialismens och revolutionens intressen.
Andreas Sörensen
