Publicerad den 1 kommentar

Nej till alla försämringar för arbetarna!

Första maj i Sundsvall år 1890.
Illustrationsbild: Första maj 1890 i Sundsvall. På skylten står det att läsa ”8 timmars arbete, 8 timmars frihet, 8 timmars hvila”.

De senaste dagarna har präglats av stora motsättningar inom fackföreningsrörelsen. Fackförbund efter fackförbund har hoppat av de förhandlingar man för med arbetsköparna om försämringar i Lagen om anställningsskydd (LAS). Sammanlagt sju fackförbund har lämnat förhandlingarna eftersom man inte vill vara med om att administrera försämringar för sina medlemmar.

Detta är en sent påkommen insikt, eftersom fackföreningsledarna i annat fall inte har något emot detta. Man har accepterat en i praktiken avskaffat strejkrätt och man står bakom den regering som nu genomför en rad angrepp på arbetarklassen.

Är måttet nu rågat för fackföreningsledarna? Det återstår att se, men att de reagerat nu och inte tidigare tyder på att de åtminstone måste posera som motståndskraftiga och principfasta för att behålla medlemmarnas förtroende.

Att regeringen slagit fast att man kommer genomföra försämringarna med hjälp av lagstiftning om arbetsmarknadens parter själva kommer överens ger fackföreningsledarna ett visst retoriskt svängrum, där de har möjlighet att framställa sig som oppositionella – de vet nämligen att försämringarna ändå kommer genomföras!

För att kunna vara verkligt oppositionella krävs att arbetarna tar kontrollen över sina egna fackföreningar och gör dem till kämpande organisationer, i opposition mot varje angrepp, vare sig det kommer från de egna ledarna, från politikerna eller direkt från kapitalet.

Arbetarnas kontroll över fackföreningarna kommer att bli ett alltmer trängande behov den närmaste framtiden, då angreppen på anställningstryggheten, strejkrätten och en rad andra av arbetarnas livs- och arbetsvillkor förbereds.

Sveriges Kommunistiska Parti säger nej till alla angrepp på det arbetande folket!

Sveriges Kommunistiska Parti
Arbetsutskottet

Publicerad den

Inget förtroende för reformismen!

Jeremy Corbyn (Labour). Foto: PES Communications/Flickr (CC BY-NC-SA 2.0)
Jeremy Corbyn (Labour). Foto: PES Communications/Flickr (CC BY-NC-SA 2.0)
Jeremy Corbyn (Labour). Foto: PES Communications/Flickr (CC BY-NC-SA 2.0)

I det nyligen genomförda valet i Storbritannien manade stora delar av den så kallade revolutionära vänstern till en röst på Labour, för att detta skulle utgöra det minst onda gentemot främst det konservativa partiet. En Labour-seger skulle utgöra det bästa resultatet i dagsläget, menade man.

Vi ser denna grundhållning som rakt igenom falsk. Den bygger på en logik som vi många gånger tidigare kritiserat i både en svensk och internationell kontext. Logiken om det minst onda håller i alla lägen kvar kommunisterna inom ramen för kapitalismen och tillåter dem inte att formulera revolutionära krav.

Att hänvisa till det minst onda gör att man hela tiden befinner sig på en glidande skala, där det minst onda alltid definieras i förhållande till något som är mer ont. Ingenting finns som hindrar varken det mer eller mindre onda att bli ännu ondare – det som idag är det mest onda kan imorgon vara det minst onda. På så vis pressas vänstern till att hela tiden acceptera inom-kapitalistiska lösningar som blir allt sämre för det arbetande folket.

Den inställning till socialdemokratin som den brittiska vänstern har visat – och som många svenska organisationer visar – bidrar dessutom till att stärka socialdemokratin och reformismen och dölja dess verkliga karaktär som kapitalismens vänsterfalang.

För många människor framstår de politiska alternativen på en skala av progressivitet, där ett parti bedöms som bättre, om det framställer sig som mer progressivt. Denna inställning avvisar vi som helt igenom falsk: de progressiva kan vara ännu farligare än öppet reaktionära partier. De rör sig med en radikal retorik, poserar som den arbetande befolkningens vänner men agerar alltid till stöd för det kapitalistiska systemet. Dessa partier och rörelser måste avslöjas och bekämpas och det gäller brittiska Labour, såväl som det svenska Vänsterpartiet.

Kommunisterna måste vara – och är på många platser – alternativet till hela det kapitalistiska systemet, inte reducera sig själva till att vara radikala inom systemet.

Vissa går än längre. De nöjer sig inte med att ge sitt aktiva stöd till reformistiska partier, utan väljer att verka inom de reformistiska partierna. De radikala grupper som väljer att verka inom reformistiska partier gör arbetarklassen en ännu större otjänst: de tjänar själva som dessa partiers vänsterfalang. De ger sken av att det skulle vara möjligt att vara revolutionär kommunist inom dessa partier och ger dem ett alibi – radikala människor som är missnöjda med den förda politiken kan stanna kvar i partiet! På detta sätt täpper dessa radikala grupper till tappet åt vänster.

Det är vår övertygelse att alla dessa inställningar leder till ett mer eller mindre kompakt stöd till reformismen i praktiken – avsikten är naturligtvis inte denna, men det ter sig mer eller mindre irrelevant i sammanhanget, det är den faktiska funktionen som är viktig.

Ett kommunistiskt parti har att bekämpa och avslöja reformismen, annars garanterar man att reformismen, vilket politiskt uttryck den än tar sig, fortsätter ligga som en blöt filt över arbetarna. Angriper man inte reformismen låter man den fortsätta passivisera och desillusionera det arbetande folket.

Ett kommunistiskt parti har att ta ställning mot hela det kapitalistiska systemet och visa hur det står i total motsättning till alla de behov som den människan har – det är omöjligt att göra samtidigt som man på ett eller annat sätt knyter sig till reformismen.

Sveriges Kommunistiska Parti
Arbetsutskottet

Publicerad den 1 kommentar

Om reformismen och kampen mot kapitalismen

Den senaste tidens politiska händelser i delar av Latinamerika, men framför allt Bolivia, har gett oss möjlighet att på ett väldigt tydligt sätt illustrera reformismens politiska roll och funktion under kapitalismen. Den situation som det bolivianska folket nu befinner sig i kan inte skiljas från den roll som de latinamerikanska vänsterpartierna spelar i regionen.

Den kapitalistiska ordningen rymmer en mångfald politiska lösningar och den kan acceptera allt från parlamentarisk demokrati till fascism. Inom detta spänningsfält befinner sig reformismen. Den utmanar aldrig kapitalismen utan dess objektiva funktion är att stärka kapitalismen. Den utgör kapitalets vänsterflank.

Reformismen utger sig alltid för att vara något den inte är. Med radikal retorik förkunnar reformismen sin avsikt att företräda arbetarklassen men i sin praktiska politik arbetar den i varje enskilt läge för kapitalismen – att den i varierande utsträckning förbättrar för situationen för det arbetande folket påverkar inte dess grundläggande förhållande till kapitalismen.

Denna roll spelar de reformistiska partierna över hela världen, så också alla de partier i Latinamerika som på ett eller annat sätt axlat ansvaret att administrera sina respektive länders kapitalism. I Venezuela, Mexiko, Nicaragua, Argentina och en rad andra länder är detta fallet.

Anledningen till att kapitalismen i dessa länder tolererat dessa politiska lösningar är flera, men kan i grunden sammanfattas med att dessa partier garanterar social stabilitet. Det visar sig både indirekt och direkt i en rad uppmaningar till social fred.

Samtidigt har också reformismen i Latinamerika öppnat upp för en kapitalistisk expansion och tillväxt. Utbyggnaden av landets infrastruktur är en förutsättning för kapitalismens effektivisering och upprepade kompromisser med den inhemska bourgeoisien har tillåtit exempelvis den privata gruvnäringen att formligen explodera. För uppnåendet av den sociala freden har också kapitalismen tvingats till vissa eftergifter i form av välfärd för folket som gått utöver vad den inhemska bourgeoisien velat acceptera. De kämpande folkliga rörelserna och en stridbar fackföreningsrörelse har varit garantin för detta, samtidigt som dessa rörelser hos kapitalet skapar ett behov av politisk reformism, som kan avvärja det revolutionära hotet som finns latent i dem.

Situationen medför också en annan fördel för kapitalet: politiken har skapat ett förtroende för kapitalismen och den kapitalistiska staten, vilket bundit det arbetande folket närmare kapitalismen och fjärmat dem från socialismen. Att de reformistiska ledarna administrerat kapitalismen men proklamerat socialismen riskerar i slutändan bara till att fjärma folket från socialismen.

Det politiska resultatet av alla dessa reformrörelser är i slutändan katastrofalt för folket: reformismen bereder överallt väg för fascismen och alla de förbättringar för det arbetande folket som reformismen uppnått inom ramen för kapitalismen visar sig bara vara tillfälliga och flyktiga.

Denna politik är farlig. I Bolivia står nu folket utan vare sig politisk eller praktisk möjlighet att koordinerat svara på kapitalets offensiv. De är beväpnade med varken revolutionär ideologi eller med vapen att svara på attackerna med. Det är de arbetande folket som nu får ta de fulla konsekvenserna av den reformistiska politiken. Detta bereder vägen för fascismen i och med att de som kunnat förhindra fascismen berövas möjligheten till det.

Den reformistiska politiken syftar till att reducera det arbetande folkets roll. För reformismen behövs det arbetande folket som ett medel för att nå ett parlamentariskt mål – de blir farliga om de erkänns som den motor för förändring som de faktiskt är. All folklig aktivitet försöker man rikta in mot det parlamentariska arbetet, vilket i alla lägen riskerar att skapa en arbetande befolkning utan erfarenheter och självförtroende. Att reformismen lyckats med detta i Sverige är tydligt, så långt har den ännu inte hunnit i Bolivia och andra länder i Latinamerika.

På kommunisternas lott faller därför den största av uppgifter: att leda folket i opposition mot kapitalismen och alla dess politiska uttryck. Kommunisterna har att visa den politiska återvändsgränd som reformismen utgör och avslöja dess funktion och roll som kapitalismens vänsterflank.

Den politiska kampen måste växa ut ur det kapitalistiska systemets ramar och inte nöja sig med förändringar i den kapitalistiska administrationen – detta slår oundvikligen tillbaka med full kraft. Därför är heller inte oppositionen mot nyliberalismen tillräcklig – oavsett hur välmenande den är. Oppositionen mot nyliberalismen mynnar oundvikligen ut i förändringar i den kapitalistiska administrationen om den inte kopplas samman med den totala oppositionen mot kapitalismen och alla dess politiska uttryck. En ensidig opposition mot nyliberalism bibehåller källan till det arbetande folkets problem intakt – den utmanar aldrig kapitalismen.

Det är med både sorg och hopp vi ser hur situationen i Bolivia utvecklas. Vi känner sorg över de enorma slag som riktas mot det arbetande folket och alla de offer som krävts. Samtidigt organiserar sig folket i försvar för de landvinningar och framsteg som gjorts och i kamp för nya segrar. För oss bekräftar det att allt hopp i slutändan finns hos folket!

Arbetsutskottet
Sveriges Kommunistiska Parti

Publicerad den

Krossa kuppförsöket

Efter valet i Bolivia har högerpartierna intensifierat sina försök att tvinga bort Evo Morales från makten. De senaste dagarna har radiostationer ockuperats, presidentpalatset har angripits och en rad andra våldsamma angrepp har genomförts.

Bakom kuppförsöket står den bolivianska oppositionen med stöd av USA, bland annat genom den US-amerikanska senatorn Marco Rubio. Medan polisen i landet i stor utsträckning ställt sig på oppositionens sida, förblir militären lojal mot regeringen.

Kuppförsöket visar också tydligt motsättningarna som existerar inom landet, som de senaste åren upplevt en ekonomisk tillväxt och en förbättrad situation för landets arbetare och bönder, samtidigt som kapitalismen i sig aldrig har utmanats. Likt andra länder i regionen med liknande regeringar går man en osäker balansgång mellan folkens krav på ett värdigt liv och kapitalets krav på högre profit. Det är en ekvation som i slutändan är omöjlig att lösa inom kapitalismen.

Sveriges Kommunistiska Parti fördömer varje försök till statskupp och utländsk intervention i Bolivia och framhåller att det bara är det arbetande folket i Bolivia som har rätt att bestämma landets utvecklingsväg. Vi ser ett tydligt behov av en fördjupad kamp för socialismen, som den enda lösningen på de motsättningar som nu blir allt skarpare.

Nej till statskuppen och den US-amerikanska interventionen!

Partistyrelsen
Sveriges Kommunistiska Parti

Publicerad den

Välj det nödvändiga – ett arbetarklassens land!

Idag kommer det spanska folket att gå till valurnorna för att för andra gången på ett år välja regering. Den socialdemokratiskt ledda regeringen saknar parlamentariskt underlag och har därför utlyst nyval.

I valet mellan de kapitalistiska partierna – från höger till vänster – väljer kommunisterna inget. Istället deltar de med ett eget alternativ, för att kunna utnyttja valrörelsen och de parlamentariska institutionerna för att mobilisera arbetarklassen och avslöja det parlamentariska systemet som det klassystem det är.

I denna anda ställer Partido Comunista de los Trabajadores de España (PCTE) upp i valen och vi ger dem vårt fulla stöd i deras kamp, både i och utanför de parlamentariska institutionerna. I dagens val önskar vi dem lycka till och vi uppmanar det spanska folket att hörsamma deras paroll: välj det nödvändiga – ett arbetarklassens land!

Partistyrelsen
Sveriges Kommunistiska Parti

Publicerad den

Om folkens kamp

Bild från protesterna i Chile.

På flera platser runt om i världen fylls gatorna av protesterande människor. Trots kontinenters avstånd är kraven likartade och ilskan lika berättigad. För att nämna några exempel:

I Chile har folket gått ut på gatorna för att protestera mot de enorma svårigheter folket lider under. Flera fackförbund har gått ut i strejk och regeringen har svarat med militärt våld, undantagstillstånd och utegångsförbud.

I Haiti har folket i över ett år protesterat mot den massiva fattigdomen som drabbat folket, arbetarna och bönderna i ö-nationen. Folket reser barrikader och kämpar mot polisen, som slår tillbaka med tårgas och övervåld.

I Libanon har på kort tid en fjärdedel av landets befolkning gått ut på gatorna för att protestera mot korruption och nedskärningar. Generalstrejker och stor press har tvingat regeringen till eftergifter, dock utan att lyckas lura folket.

I Irak protesterar folket över hela landet för sina grundläggande behov. De kräver rent vatten, el och en rad andra nödvändigheter. För detta har folket mötts av den irakiska statens kulor, som mördat hundratals och skadat tusentals.

I Ecuador försökte presidenten nyligen genomföra stora angrepp på folkets livsvillkor. Även här möttes man av stora protester som lyckades stoppa de planerade angreppen. Folket i Ecuador visade att det är både rätt och möjligt att göra motstånd.

Samtidigt demonstreras det i Grekland, Sudan, Sydkorea, Frankrike och i allt fler länder pyr missnöjet. Nedskärningar drabbar allt större delar av världens folk och angreppen haglar allt tätare. Kapitalismen drabbar den arbetande befolkningen hårt över hela världen och vi betonar att ingenting sker isolerat – kampen i alla länder är densamma.

Att folket nu pressas allt hårdare beror på ett antal faktorer:

  • Konkurrensen i det imperialistiska systemet hårdnar och tvingar kapitalisterna i varje enskilt land att vidta åtgärder för att upprätthålla sin profit och därmed också sin konkurrenskraft på den internationella marknaden.
  • Nästa kapitalistiska kris närmar sig och i land efter land vidtar kapitalet förebyggande åtgärder för att kunna möta dels den skärpning av klasskampen som väntas i och med krisen och dels den ökade pressen som varje företag känner av i varje kapitalistisk kris.
  • Det imperialistiska världssystemet, där varje kapitalistiskt land agerar efter egen vinning, tvingar företagen världen över på jakt efter gynnsammast förhållanden. Den ständiga jakten på länder med ännu billigare arbetskraft är inneboende i kapitalismen och betyder för arbetarna i varje land ständiga attacker på villkor och löner.

I vårt eget land stundar enorma angrepp på den anställningstrygghet och den strejkrätt som arbetarna tillkämpat sig i decennier. Även i vårt eget land gäller kapitalismens järnhårda logik.

På kommunisterna i varje land faller det att leda kampen rätt: i konfrontation med kapitalismen. Inom kapitalismen finns det ingen lösning – den kan inte avskaffa eller mildra sin egen karaktär eller utveckling. Ett stort ansvar vilar därför på kommunisternas axlar: att visa möjligheterna som en ny värld, en socialistisk värld erbjuder och att leda folket i kamp för den världen. Därför varnar vi för faran om att ensidigt rikta kampen mot ”nyliberalismen” som om en annan form av kapitalismen vore möjlig. Nyliberalismen är inget annat är den moderna kapitalismens naturliga utryck.

Vi välkomnar alla framsteg som folken tillkämpar sig och alla antifolkliga förslag som de lyckas pressa tillbaka. Samtidigt är vi tydliga med att kampen måste ledas i konfrontation med hela det kapitalistiska systemet. Den får inte stanna halvvägs, kampen måste sikta på kapitalismens avskaffande – annars fortsätter angreppen på folken och arbetarna runt om i världen.

I SKP axlar vi vår roll med tillförsikt. Vi gör vad vi kan för att visa sakernas tillstånd för arbetarna och folket i Sverige. Vi välkomnar därför de protester som i Sverige blir allt vanligare.

Frågan står idag – precis som för hundra år sedan – mellan socialism eller barbari.

Sveriges Kommunistiska Parti

Publicerad den

Allt stöd till folkets kamp i Chile!

En stor och kraftfull demonstration ägde rum utanför Chiles ambassad i Stockholm den 21 oktober. Foto: Riktpunkt

Vi ser med oro och allvar på den aktuella situationen i Chile, där fler än 12 000 poliser och militärer har blivit utplacerade på gatorna och där det råder både utegångsförbud och undantagstillstånd. Detta kallar regeringens representanter för att ”upprätthålla ordningen” – i verkligheten är det en kriminalisering av landets ungdom och arbetare.

Bland demonstranterna finns tusentals gripna, minst 17 dödade och många svårt skadade. Situationen påminner på många sätt om forna tiders militärdiktatur, som ledde till att tusentals män och kvinnor fick fly sitt land för att undkomma avrättning, fängelse och tortyr.

Trots den omröstning som hölls 1988, som ledde till demokratiska val och trots de 30 år som förflutit sedan diktaturens fall är grundlagen idag densamma som fanns under diktaturen och landets styrande har starka band till diktaturen: presidentens bror tjänstgjorde som minister under Pinochet.

Den nuvarande presidenten, Sebastian Piñera, blev vald till 2018, efter att ha utlovat förbättringar i landet. Förbättringarna har uteblivit och istället har de rika både skattebefriats och blivit ännu rikare, samtidigt som pensionerna och lönerna har sänkts. Skolavgifterna har höjts tillsammans med både matpriserna och kostnaden för boende.

Nu har presidenten bett om ursäkt och gått med på vissa eftergifter, vilket visar den makt och den kraft en klass i rörelse besitter och vilka möjligheter som står arbetarna och studenterna till buds. Vi betonar dock att eftergifter inte räcker! Alla eftergifter är tillfälliga och angreppen kommer förr eller senare tillbaka, eftersom kapitalismen kräver det. Den ursäkt som Piñera riktar mot folket klingar falskt i ljuset av de enorma övergrepp som det chilenska kapitalets polis och militär gjort sig skyldiga till.

Kampen handlar om mycket mer än de smulor och vackra ord som presidenten nu vill ge de som kämpar för en bättre morgondag. Även om protesterna ursprungligen utlöstes av en prisökning i tunnelbanan, som redan är Latinamerikas dyraste, handlar de om så mycket mer än så.

Det handlar om privatiserad sjukvård, om rätten till utbildning, om sänkta pensioner, om bostadsbrist, om dyra hyror, om prishöjningen på el, om privatiseringen av vatten och om prishöjningen på bensin.

Det handlar om militären, som dagligen rånar folket. Det handlar om straffriheten för direktörerna och om parlamentarikernas löner. Det handlar om Mapuche-folkets rätt till den mark som stulits från dem.

Det handlar om ett folks värdighet!

Sveriges Kommunistiska Parti uttrycker sitt stöd för det chilenska folkets kamp och vi ger vår fulla solidaritet till kommunisterna i Chile som arbetar för att rikta in kampen mot hela det kapitalistiska systemet, som är roten till det onda.

El pueblo unido jamás será vencido!

Partistyrelsen
Sveriges Kommunistiska Parti

Publicerad den

Höstkampanj: Ta parti!

Sveriges Kommunistiska Parti drar nu igång årets höstkampanj, som är riktad speciellt mot unga arbetare och studenter. Med kampanjen vill vi belysa den situation som dessa grupper befinner sig i och de speciella problem som drabbar just dem. Problemen sträcker sig från bostadslöshet och osäkra arbetsförhållanden till pengar som inte räcker till och en allt större psykisk ohälsa.

Att Ta Parti! är mer än att bara ta parti för studenterna och de unga arbetarna, utan är också att sätta in deras situation i sitt sammanhang: det är kapitalismen som skapar osäkerhet, bostadsbrist och psykisk ohälsa och utan att kapitalismen angrips kan aldrig heller de unga arbetarna och studenternas situation förbättras och säkras på riktigt.

För kampanjen har vi skapat en hemsida, där vi samlat information och artiklar om situationen för de unga arbetarna och studenterna. Besök den här: taparti.skp.se

Partiets lokalorganisationer, medlemmar och sympatisörer kommer den närmsta tiden att dela ut flygblad, arrangera möten, sätta upp affischer och på andra sätt sprida vårt material. Är du själv intresserad av att hjälpa till? Kontakta oss genom att skicka ett mail till skp@skp.se!

Publicerad den

Nej till höjningen av pensionsåldern

Fri Använding/Public Domain

Idag, den 16 oktober, godkände riksdagen en höjning av pensionsåldern. De kommer att höja den lägsta åldern för att gå i pension från 61 till 62 år och den högsta åldern då man fortfarande garanteras sin anställning från 67 till 68. Det är en del av en successiv höjning av pensionsåldern som syftar till att höja den lägsta åldern till 64 och den högsta till 69.

I dagens Sverige orkar dock många arbetare inte jobba tills de är över 60 år. Skador, både fysiska och psykiska, drabbar arbetarna i Sverige i allt högre utsträckning och i allt lägre åldrar. Att höja pensionsåldern för de som ändå orkar jobba till den idag är ett hån mot arbetarna i Sverige och ett slag i ansiktet mot dem.

Sveriges Kommunistiska Parti fördömer den anti-folkliga åtgärden att höja pensionsåldern. Vi fördömer också den falska opposition mot förslaget som fackföreningsledarna och Vänsterpartiet ger uttryck för.

I uttalanden riktar de sin främsta kritik mot att pensionerna är för låga – inte mot pensionsåldern. De säger sig kunna acceptera en höjd pensionsålder om pensionerna höjs och arbetsförhållandena blir bättre. De har därmed öppnat för en slapp hållning gentemot förslaget och det är tydligt att det inte finns någon opposition att vänta från detta håll. Vi konstaterar därför att varken Vänsterpartiet eller fackföreningsledarna representerar arbetarklassens intressen.

Förslaget går helt i linje med Svenskt Näringsliv och den svenska kapitalismens behov. Trots att Svenskt Näringsliv inte ställt sig bakom uppgörelsen i sig – för dem är det stora problemet att arbetarna omfattas av anställningstrygghet och LAS ända upp till slutligen 69 års ålder – gynnas de av att kompetens finns kvar inom företagen i ytterligare några år. På så sätt försvinner bland annat kostnader för nyanställning och –utbildning.

Det enda rimliga, i en tid där större värden än någonsin produceras av arbetarklassen, är att sänka pensionsåldern och även höja pensionerna. Vi kämpar för ett pensionssystem värdigt den arbetande människan, som fullt ut ska kunna njuta av ålderns höst. Det innebär en pensionsålder på 55 år och en garantipension på 25 000 kronor i månaden. Allt detta är fullt möjligt – det stora problemet är inte finansieringen, utan att det kapitalistiska systemet inte tillåter ett pensionssystem värdigt människan.

Partistyrelsen
Sveriges Kommunistiska Parti

Publicerad den

Bort med händerna från Syrien!

Den turkiska staten har inlett en ny militäroperation i norra Syrien, med syfte att utvidga sitt inflytande och säkra området för de turkiska kapitalisternas intressen. Det är det senaste draget i en konflikt som varat i mer än åtta år och som öppnat sår hos de syriska och kurdiska folken som kommer ta decennier att läka.

Angreppet på Syrien har kostat hundratusentals människor livet och drivit miljontals från sina hem. De som stannat i landet har sett det raserats.

Vi betonar att de enda som kan – och som har rätt – att avsluta konflikten i Syrien är de folk som bor i Syrien. Vi fördömer därför varje försök till inblandning från andra länder, vars intressen står i motsättning till folken i Syriens intressen. Vi fördömer i synnerhet de turkiska och US-amerikanska försöken att trappa upp konflikten igen.

Vi framhåller också att fred aldrig kan skapas tillsammans och i allians med imperialismen – den kan bara skapas i motsättning till och kamp mot imperialismen.

Som kommunister uttrycker vi vårt fulla stöd till alla de som kämpar för en bättre morgondag i Syrien och till alla de som kämpar mot de angrepp som människorna i Syrien är utsatta för.

Partistyrelsen
Sveriges Kommunistiska Parti