Innehåll

Inledning
Vårt parti
Vårt partis roll i kampen för socialismen
Vårt partis ideologi
Vårt partis historia
Kapitalismen
Det imperialistiska systemet
Sveriges position i den imperialistiska hierarkin
Staten under kapitalismen
Den svenska kapitalismens moderna utveckling
Den kapitalistiska politiken
Reformismen och fascismen
Kommunisternas mål
Socialismen – kommunismens lägre stadium
Det klasslösa samhället – kommunismens högre stadium

 

Inledning

Miljoner människors dagliga arbete skapar världen över det materiella och kulturella överflöd som skulle kunna garantera alla människor ett tryggt liv, präglat av meningsfullhet, framtidshopp och frihet. Verkligheten är dock en annan. Miljoner människor dör av svält eller sjukdomar som går att bota; miljoner och åter miljoner riskerar dagligen sina liv för att försörja sig själva och sina familjer och militära konflikter slukar inte bara miljarder utan hänger som ett hot över stora delar av världens befolkning.

Med hjälp av ideologiska konstruktioner om den mänskliga naturen eller om hur det kapitalistiska systemet är det enda rimliga alternativet rättfärdigas fattigdomen, utsugningen, svälten och krigen.

Människan är dock varken född god eller ond, givmild eller egoistisk, utan formas av sin omvärld. Vår utgångspunkt är den historiska och dialektiska materialismen; människans samhälleliga vara bestämmer hennes medvetande.

Den kapitalistiska utsugningen, den ägande klassens tillägnande av det värde som det arbetande folket producerar, ligger till grund för systemet. Genom det privata ägandet av produktionsmedlen cementeras ojämlikheten och den allt hårdare konkurrensen tvingar fram en ständigt ökande utsugning av arbetskraften. Detta är en sanning i varje kapitalistiskt land, eftersom de lagar som styr det kapitalistiska systemet också styr varje enskilt land.

Vid en viss punkt i sin utveckling övergick kapitalismen till sitt nuvarande stadium: det monopolkapitalistiska eller imperialistiska stadiet. Övergången innebar att monopolen blev definierande för kapitalismen, vilket i sin tur ytterligare skärpte motsättningarna inom systemet. Behovet av att växa och av en ständigt ökande profit tvingar fram kriser, regionala krig och i slutändan världskrig. För omfördelningens och profitens skull offras miljoner och åter miljoner människors liv.

Mot det kapitalistiska barbariet presenterar Sveriges Kommunistiska Parti ett program för socialismen: arbetarmaktens planerade ekonomi. Genom planeringen tillgodoses människans behov och mänskligheten kan äntligen lägga kriserna, krigen och fattigdomen bakom sig.

Vägen dit är lång. Den är kantad av sidovägar och avsteg. Det är av yttersta vikt att partiet kan presentera en revolutionär politik och analys och därigenom utgöra den ledande ideologiska kraften för det arbetande folket. Positionen som arbetarklassens förtrupp måste förtjänas, den är inte given.

För att kunna vara denna förtrupp strävar vi efter att organisera sociala allianser mellan arbetarklassen och de andra utsugna skikten; mellan arbetarna och studenterna; mellan arbetarna och tjänstemännen och mellan arbetarna och små- och egenföretagarna. Deras gemensamma intressen gentemot kapitalet gör det nödvändigt med allianser såsom dessa, för att bredda det arbetande folkets kamp.

I vetskap om att den epok som vi lever i karaktäriseras av kapitalismens övergång till socialism är vårt mål byggandet av det arbetande folkets egna organisationer, av dess egen makt. Kapitalismen är för länge sedan föråldrad och de objektiva faktorerna för socialismen existerar, det som återstår är att organisera den subjektiva faktorn: det arbetande folket. Vårt mål är därför socialismen – upprättandet av det arbetande folkets makt.

Vårt parti

Sveriges Kommunistiska Parti är ett revolutionärt parti, vars ideologi är marxism-leninism. Det bygger på arbetarklassen och den kommunistiska rörelsens bästa traditioner och kämpar mot kapitalismen. Kampen måste vara revolutionär om den ska kunna föra arbetarklassen till makten och genomföra en grundläggande omdaning av samhället.

Sveriges Kommunistiska Parti har inga intressen andra än arbetarklassens, den klass som genom sitt arbete skapar enorma materiella värden men som på grund av det privata ägandet av produktionsmedlen saknar förfoganderätten över desamma.

Sveriges Kommunistiska Parti är ett internationalistiskt parti. Arbetarklassen i varje land befinner sig under kapitalismen i samma utsugningsförhållande och behöver därför förena sina erfarenheter och sin styrka med andras. Vårt parti är en del av den kommunistiska världsrörelsen.

Sveriges Kommunistiska Partis syn på alla människors lika värde förbinder partiet till att aldrig medverka i och till att motverka varje form av diskriminering, vare sig det rör sig om etnicitet, ålder, kön, sexuell läggning, funktionshinder eller personlig religiös tro. Vårt partis uppgift är att visa hur diskrimineringen är en följd av det kapitalistiska produktionssättet.

Sveriges Kommunistiska Parti arbetar efter den demokratiska centralismens principer. En förutsättning för partiets styrka är att det kan agera enhetligt. En verklig levande enhet inom partiet kan endast grundas och utvecklas på demokratisk väg genom att olika meningar och förslag behandlas kollektivt, jämförs och diskuteras innan beslut fattas, vilka därefter blir bindande för alla partimedlemmar. Partiet granskar fortlöpande sin verksamhet självkritiskt för att upptäcka misstag, för att lära av dessa och för att kunna förbättra arbetet. Detta arbetssätt är en garanti för ett handlingskraftigt parti.

Vårt partis roll i kampen för socialismen

Det marxistiskt-leninistiska partiet är arbetarklassens parti. Som medveten förtrupp för sin klass representerar det arbetarklassens politiska och sociala intressen och hela det arbetande folkets intressen. Partiet måste förbereda arbetarklassen för sin historiska uppgift: att störta borgarklassens utsugarvälde, att upprätta proletariatets diktatur, det vill säga arbetarmakten, och att bygga socialismen och kommunismen. Arbetarklassen har erfarenhet av facklig organisering och kamp som är värdefull, men denna är dock inte tillräcklig: det revolutionära medvetandet uppstår inte av sig självt utan måste tillföras av det revolutionära partiet. Arbetarklassen har också erfarenhet av organisering i reformistiska partier, men dessa partier hindrar medvetandegörandet som är en förutsättning för revolutionär kamp. Därför är en av våra viktigaste uppgifter att avslöja den roll de reformistiska partierna spelar.

Partiet lägger stor vikt vid politisk skolning, både genom teoretiska men även praktiska studier. I sina publikationer analyserar partiet kontinuerligt samhällsutvecklingen. Partiet erkänner den växelverkan som existerar mellan reformer och revolutionen och stödjer därför alla reformer som gagnar det arbetande folket och som skapar bättre förutsättningar för en revolutionär utveckling.

De allt djupare klyftorna, den allt större korruptionen och de allt allvarligare kriserna är en ofrånkomlig följd av kapitalismen och väcker i breda kretsar, men framför allt hos den yngre generationen, en kritik mot den eviga tillväxten, den orättvisa världsordningen, den annalkande klimatkatastrofen, fattigdomen, krigen och misären. Samtidigt väcker verkligheten oklara föreställningar om ett rättvist samhälle och en bättre värld. Det är en kritik av kapitalismen som ofta framställs som socialistisk, men som i många fall inte går utanför ramarna för kapitalismen.

Partiet arbetar därför för att avslöja och bekämpa förvrängningar av socialismen och klargör att socialismen och kommunismen enbart kan byggas på arbetarmakten genom förändrade ägarförhållanden. Idéer om ekosocialism eller demokratisk socialism som inte ifrågasätter den kapitalistiska ekonomin i sig och inte erkänner arbetarmakten som nödvändig bidrar till att stabilisera kapitalismen och förhindra en revolutionär utveckling.

2000-talets mångnationella arbetarklass finns inom produktion, tjänstesektor, distribution och reproduktion. Den eftersträvar för revolutionens seger ett förbund med klasser och skikt med liknande intressen, som småföretagare, småjordbrukare och den delen av intelligentian som ställer sig på arbetarklassens sida.

I kampen för socialismen uppfyller partiet sin roll som förtrupp genom att sträva efter organisationsformer som stärker det arbetande folkets makt och förmåga att kämpa mot kapitalismen på revolutionär grund.

För att kunna ge det arbetande folkets missnöje och kamp en anti-kapitalistisk karaktär är det nödvändigt att partiet och dess medlemmar söker bryta igenom de reformistiska strukturerna. Detta kan inte göras enbart genom ett deltagande i de reformistiska strukturerna, utan detta deltagande måste kompletteras genom byggandet av fronter som sträcker sig långt utöver de reformistiska organisationernas gränser och som kan förena arbetarklassen över yrkes- eller branschkategorier och på så sätt övervinna de falska motsättningar som splittrar arbetarklassen. Det är en angelägen uppgift för partiets medlemmar att bygga dessa fronter eller allianser, och i dem agera som kommunister.

Därtill deltar partiets medlemmar i alla relevanta forum där det är möjligt att föra ut partiets politik och ideologi på ett positivt sätt. Genom sina medlemmar måste partiet vara närvarande där människor finns och där människor kämpar.

I insikt om att det inte enbart är arbetarklassen som drabbas av monopolkapitalismens press måste partiet också sträva efter att analysera och förena arbetarklassen med de andra utsugna skikten: studenterna, små- och egenföretagarna och tjänstemännen. Enheten mellan arbetarklassen och de andra utsugna skikten byggs genom sociala allianser, där den gemensamma och allmänna kampen mot monopolkapitalismen kan organiseras. Partiet och dess medlemmar strävar därför inte enbart efter att ena hela arbetarklassen, utan hela det arbetande folket, i kampen mot kapitalismen.

Vårt partis ideologi

Såsom ett marxist-leninistiskt parti baseras vår ideologi på den vetenskapliga socialismen, vilken är oskiljaktig från arbetarklassens intressen.

Under den tidiga kapitalismen kom idéer om ett samhälle utan förtryck att få konkreta uttryck i form av socialistiska teorier. Teoretikerna som hade humanism, aktning för och omtanke om människan i centrum för sina socialistiska teorier kallas utopiska socialister. De utopiska socialisterna bidrog med att teckna ett idealsamhälle som frigjorde människans potential och omvandlade arbetet från ett tvång till ett livsbehov och en njutning. De insåg att det för att nå idealsamhället krävdes att det kapitalistiska systemet ersattes med ett nytt system som innebar egendomsgemenskap – det kommunistiska samhället. De mest medvetna insåg också att det var nödvändigt med en centraliserad och planmässig ekonomi där de olika samhällsprocesserna blir medvetet målinriktade.

Genom en grundlig analys och kritik av såväl de utopiska socialisterna som verk av de då ledande filosoferna Hegel och Feuerbach, utvecklade Karl Marx och Friedrich Engels en ny filosofi på vetenskaplig grund.

Marx och Engels filosofi, den dialektiska materialismen, visar att människan och hennes idéer är en produkt av de rådande materiella betingelserna. Genom att applicera denna filosofi på samhället lyckades man blottlägga motsättningarna mellan produktionsförhållandena och produktivkrafterna och visa att denna motsättning leder till kriser samt till klasskamp mellan borgarklass och arbetarklass.

Genom den vetenskapliga analysen av det kapitalistiska samhället kunde man visa att lönearbetaren säljer sin arbetskraft till den som äger jorden, fabrikerna och arbetsmedlen. Det praktiska utfallet av detta är att en del av arbetsdagen används till att täcka de för arbetskraftens reproduktion nödvändiga utgifterna, såsom kort- och långsiktigt underhåll för arbetaren. Den andra delen av dagen arbetar lönearbetaren inte för sig själv, utan för att skapa mervärde för kapitalisten. Detta mervärde är källan till kapitalistens profit.

Efter Marx och Engels utvecklades den marxistiska teorin parallellt med arbetarrörelsens och kapitalismens utveckling i olika länder. Det främsta bidraget till marxismens utveckling i teori och praktik gavs av Lenin som stod i spetsen för den första framgångsrika socialistiska revolutionen i världen. Framför allt Lenins partiteori och hans analys av kapitalismens övergång från konkurrens- till monopolkapitalism, imperialismens epok, fick avgörande betydelse för den socialistiska arbetarrörelsens utveckling. I sin praktiska politik visade Lenin att vägen till framgång endast är möjlig om proletariatet kring sig förenar breda skikt inom det arbetande folket. Precis som den franska revolutionen banade vägen för eran som kännetecknade övergången från feodalism till kapitalism, gav den ryska revolutionen upphov till vår nuvarande era som kännetecknas av övergången från kapitalism till socialism.

Först när arbetarklassen anammade den vetenskapliga socialismen fick den det teoretiska vapen som krävdes för att ge kampen ett klart perspektiv. När arbetarklassens kamp förenades med den marxistiska teorin växte den socialistiska arbetarrörelsen fram och arbetarpartier bildades i Europa.

I takt med att styrkeförhållandena för första gången började väga över till arbetarklassens fördel, fanns två vägar framåt för borgarklassen att säkerställa sitt herravälde: dels genom att öka repressionen och dels genom att erbjuda eftergifter. Genom att tolerera eller gynna element inom arbetarrörelsen som förespråkade samförstånd kunde man mot formella eftergifter kanalisera tidigare motstånd och absorbera arbetarröster till en harmlös samhällsbevarande del av det kapitalistiska systemet.

Den relativt långa period av goda konjunkturer, på grund av industriell utveckling men även militär rustning som föregick det första världskriget, skapade på så sätt motsättningar inom arbetarrörelsens partier. Motsättningarna gällde nödvändigheten av att hålla fast vid den marxistiska teorin. En av de historiska lärdomar marxismen gjort är den att kapitalismen inte kan reformeras bort utan måste berövas sin ekonomiska och politiska makt, då borgarklassen, likt de tidigare härskande klasserna inte frivilligt lämnar ifrån sig denna.

I och med första världskrigets utbrott 1914 och den socialistiska revolutionen i Tsarryssland 1917 kunde inte längre den organisatoriska enheten inom de socialdemokratiska partierna upprätthållas.

De delade sig i en höger- och en vänsterfalang. Den socialdemokratiska vänstern som förordade klasskamp höll fast vid rörelsens socialistiska mål, internationella principer och konsekventa motstånd mot imperialismen och dess krig. Vänstern försvarade också den socialistiska revolutionen i dåvarande Ryssland mot alla angrepp. I och med antagandet av den Kommunistiska Internationalens 21 teser 1921 började dessa partier kalla sig kommunistiska för att inte sammanblandas med de återstående socialdemokratiska partierna.

När socialdemokratins maningar till klassamarbete inte kunde desarmera hägrande revolutionära situationer, blev dock borgarklassens yttersta kollektiva utväg fascismen, som direkt reaktion på hotet från en välorganiserad arbetarklass.

I samband med Kominterns fjärde kongress 1922 beslutade man att utsträcka sin strävan efter enhetsfronter till att också omfatta de reformistiska partierna. Enhetsfrontspolitiken kom senare att utökas med en ännu mer inkluderande folkfrontspolitik, vars syfte var att bredda kampen ytterligare.

Redan på 1920-talet hade fascistiska rörelser gripit makten i en rad europeiska länder och fascismens terrorvälde växte under 30-talet. Det innebar hårda slag mot de arbetande folken runt om i världen och framför allt mot de kommunistiska partierna, som i land efter land förbjöds och fick se sin kader fängslad och mördad. Terrorn riktades inte enbart mot kommunisterna och de radikala arbetarna i länderna där fascismen redan tagit makten, utan också mot Sovjetunionen, det första socialistiska landet. Denna utveckling fick viljan och beredskapen till motstånd att växa och innebar samtidigt en omställning av de kommunistiska partiernas taktik, vilket skedde på Kominterns sjunde kongress 1935. Kongressens beslut innebar en omvärdering av reformismen och den tidigare offensiva hållningen gentemot de reformistiska partierna ersattes av en strävan efter enhet med dem.

Efter Kominterns upplösning 1943, och segern över nazismen, fortsatte de flesta kommunistiska partier på denna bana som i viss utsträckning kom att prägla även de realsocialistiska staternas politik och utformning. Istället för att återgå till den tidigare hållningen gentemot reformismen och kapitalismen befästes strävan efter enhet genom att den gemensamma kampen mot fascismen ersattes med den gemensamma kampen mot reaktionen. Detta skapade en grund för att idéer om fredlig samexistens, eller ömsesidigt beroende, med imperialisterna kunde bryta fram. Man anammade en stegvis, fredlig väg till socialismen, som bordlade frågan om revolutionen, vilket även kom att prägla Sveriges Kommunistiska Parti.

Vidmakthållandet av denna taktik har försvagat och banat väg för en socialdemokratisk omvandling av de kommunistiska partierna.

Under efterkrigstiden stod partiets stöd på sin topp. De framgångar man tillkämpat sig visade sig vara illusoriska och den därpå följande tillbakagången för partiet underblåste dess utveckling i socialdemokratisk riktning under 50- och 60-talen. Ideologiskt anslöt man sig till de eurokommunistiska strömningarna på kontinenten. Eurokommunismen hade sina starkaste fästen i Italien och Spanien, vars kommunistiska partier tydligast utvecklades i denna riktning. Kännetecknande för strömningen var bland annat en betoning av de nationella säregenheterna, vilka skulle föranleda en egen väg till socialismen i varje land och därmed också undandra varje kommunistiskt parti från kritik, eftersom antagandet var att dessa partier själva kände sin egen väg och situation bäst. Man strävade efter en fredlig övergång till socialismen och efter att göra partiet salongsfähigt i den borgerliga demokratins ögon, vilket innebar ett allt kraftigare avståndstagande från realsocialismen och ett accepterande av kapitalismens anti-kommunism.

I svallvågorna efter kontrarevolutionen i Sovjetunionen har många tidigare så kallade kommunistiska partier fullt ut utvecklats till att fylla varierande stödfunktioner åt socialdemokratin i hopp om att sitta i regeringsställning och på så sätt moderera kapitalismen. Dessa har nu, i de flesta fall, fullbordat sin ideologiska resa genom att avsäga sig kommunismen och agera vänsteralibi åt en kapitalism där socialdemokratin periodvis varit statsbärande. I takt med att imperialismen under globaliseringens paroller intensifierat den internationella konkurrensen och i takt med att reformutrymmet minskat, har förtroendet för den traditionella socialdemokratin sjunkit. Tidigare socialdemokratiska partier har utraderats och ersatts av partier som tidigare funnits på den borgerligt parlamentariska vänsterflanken, men som nu övertagit dessas samhällsbevarande funktion som nya socialdemokrater men med radikalare framtoning.

Vårt partis historia

Sveriges Kommunistiska Parti har djupa rötter i den svenska arbetarklassen. Partiet grundades 1917 ur det dåvarande socialdemokratiska partiet som en följd av revolutionärernas kamp mot revisionen av marxismen.

Det nygrundade partiet, med namnet Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti fram till inträdet i Tredje Internationalen, Komintern, karaktäriserades framför allt av sitt motstånd mot högern inom det gamla partiet. Enade i motståndet mot reformismen blev det snabbt tydligt att det inte rådde någon enighet kring bygget av det nya partiet. I omgångar kom det därför att splittras då man gjorde upp medidéer som borgerlig humanism och reformism, men även motstridiga uppfattningar om relationen mellan nationell och internationell kamp.

Partiets första tolv år präglades därför av återkommande splittringar, varav den sista 1929. Först därefter kunde detpå allvar inta sin plats som arbetarklassens revolutionära förtrupp. Kampen för den ideologiska klarheten lade det fundament, på vilket partiet sedan kunde växa. Att det gav resultat vittnar den omfattande strejkrörelsen på 30-talet om. Den ledande ställning som kommunisterna intog i strejkerna, samt den dominerande roll partiet hade i solidaritetsarbetet med Spanien under 30-talets andra hälft, är ett tydligt mått på partiets inflytande.

Under det andra världskriget utstod partiet sin svåraste period. Attentatet mot Norrskensflamman, interneringen av tusentals kommunister i koncentrationsläger, transportförbud och angrepp mot den kommunistiska pressen och juridiska förberedelser för olagligförklarandet av partiet är några av de prövningar man uthärdade. Efter Kominterns upplösning 1943 antog partiet våren 1944 ett nationellt principprogram men anslöt sig även till Arbetarrörelsens efterkrigsprogram, det vill säga ett socialdemokratiskt handlingsprogram med långtgående löften om reformer. Samma år som det andra världskriget avslutades genom Sovjetunionens krossande av fascismen kröntes också kommunisternas målmedvetna arbete för att bryta krigsårens lönestopp genom Metallstrejken, där kommunisterna spelade en ledande roll.

Den ideologiska förändring som samtidigt hade ägt rum gjorde att partiet öppnade för en annan väg till socialismen än den revolutionära. Denna utveckling späddes på av en ihärdig anti-kommunistisk propaganda, genom vilken socialdemokratin och borgerligheten lyckades eliminera stödet till kommunisterna. Socialdemokraterna drev aktivt kampanjen mot kommunisterna framåt med paroller om att ”göra varje fackförening till ett slagfält” mot kommunisterna. De strävade efter att upprätta och fördjupa ett intimt klassamarbete och att begrava Arbetarrörelsens efterkrigsprogram.

Utvecklingen hade också möjliggjort att stora delar av partiet kunde snegla mot de socialistiska folkpartier som bildats i både Danmark och Norge. Dessa bestod av utbrytningar från de socialdemokratiska och kommunistiska partierna och lyckades nå vissa parlamentariska framgångar. Målet för det svenska partiet blev att värva småborgare, intellektuella och socialdemokrater för att kunna upprepa framgångarna från Danmark och Norge. Kampen på arbetsplatserna skrinlades med motiveringen att partiet inte skulle förväxlas med fackföreningar. I denna anda bytte partiet 1967 namn till Vänsterpartiet Kommunisterna.

Utvecklingen pågick inte utan opposition. Den inre partikampen kulminerade 1977, då oppositionen fattade beslut om att återupprätta det kommunistiska partiet i Sverige under det provisoriska namnet Arbetarpartiet Kommunisterna – APK.

Vid partiets 31:a kongress 1995 beslutades att återta namnet Sveriges Kommunistiska Parti, vilket säkrat den ideologiska och revolutionära kontinuiteten i den kommunistiska rörelsen från 1917 till våra dagar.

Kapitalismen

Det kapitalistiska systemet omfattar idag så gott som hela världen. Även om dess uppkomst kan spåras hundratals år tillbaka var det först i och med de rikedomar som koncentrerades i händerna på handelsmännen som följd av kolonialismen som villkoren skapades för kapitalismens befästande.

Den kapitalistiska ekonomins fundament är lönearbetet och tillägnandet av mervärdet. Det obetalda arbete som kapitalismen tillägnar sig skapas genom försäljningen av arbetskraften, den enda vara som arbetaren själv kan sälja och som kan skapa ett värde större än sig självt. Utsugningen skapar en antagonistisk motsättning mellan arbetaren och kapitalisten, som inte kan lösas inom kapitalismens ramar.

Till en början utgjorde kapitalismen en progressiv kraft i förhållande till tidigare produktionssätt, men den har sedan länge blivit ett hinder för produktivkrafternas utveckling. Produktionens sociala karaktär ökar ständigt, vilket gör att motsättningen mellan hur produktionen är organiserad och hur produktionens resultat tillägnas blir allt större.

Dessa motsättningar, som är inneboende i kapitalismen, resulterar i cykliska och ständigt återkommande kriser. Den kapitalistiska krisen är därmed inte uttryck för en brist, såsom kriserna under tidigare produktionssätt var, utan är uttryck för ett överflöd: det finns inte tillräcklig efterfrågan för de varor som produceras och kapitalismen går in i en överproduktionskris. Fattigdomen finns under kapitalismen mitt i överflödet.

Under sin tidigare existens karaktäriserades systemet av fri konkurrens, där ännu inga monopol bildats och där koncentrationen och centraliseringen av kapitalet ännu inte var långt gången. Inneboende i kapitalismen finns dock en tendens till att kapitalet och produktivkrafterna koncentreras i allt färre händer, en utveckling vi idag känner igen som karaktäristisk för övergången från kapitalismens fria konkurrensens till monopolkapitalism.

Det imperialistiska systemet

De inneboende tendenserna till en allt starkare koncentration av kapitalet drev utvecklingen dithän att den fria konkurrensen inte längre kunde vara kännetecknande för det kapitalistiska systemets karaktär. Istället blev monopolen det. Detta monopolens stadium, som omfattade och fortfarande omfattar hela det kapitalistiska systemet, är dess högsta och imperialistiska stadium.

Därmed har inte den fria konkurrensen blivit satt ur spel, utan fråntagits sin karaktär som kännetecknande för hela systemet. Istället har den fria konkurrensen fortsatt att existera vid sidan om monopolen. Samtidigt har konkurrensen förts upp till en högre nivå och därmed skärpts och blivit våldsammare. Den fria konkurrensen har åsidosatts av monopolens och deras respektive staters konkurrens.

Kapitalismen i allmänhet och imperialismen i synnerhet kännetecknas av en rad processer. Dessa är även kännetecknande för utvecklingen inom varje enskilt kapitalistiskt land:

  • Koncentrationen av produktionen och kapitalet når hela tiden nya höjder. Vid en viss punkt nådde koncentrationen en sådan nivå att monopolkapitalismen ersatte den fria konkurrensens kapitalism. Monopolen blev definierande för kapitalismen. Den fria konkurrensen slutade därmed inte att existera i sig, med den slutade vara definierande för kapitalismen.
  • Sammansmältningen av bank- och industrikapitalet till finanskapital. Denna sammansmältning skapade enorma konglomerat där bankerna intog en central roll och var avgörande för den kapitalistiska imperialismens utveckling. Genom denna sammanflätning stärktes också kapitalets koncentration.
  • Kapitalexportens betydelse i den kapitalistiska ekonomin ökar på bekostnad av varuexportens betydelse. Varje lands kapitalister söker alltid de investeringar där profitkvoten är som högst. När dessa inte längre står att finna inom det egna landet söker kapitalisterna nya investeringar utomlands. De söker sig dit där lönerna är lägre, arbetsförhållandena sämre och där följaktligen också profitkvoten är högre. När de egna länderna blivit övermogna; när där samlats för mycket kapital som inte längre kan investeras profitabelt, exporteras det.

I varje kapitalistisk nation är dessa processer verksamma. Det betyder att kapitalet koncentreras i varje kapitalistisk nation; i varje kapitalistisk nation uppnår bank- och industrikapitalets sammansmältning nya nivåer och i varje nation tenderar kapitalexportens betydelse att öka. Det betyder också att det inte finns någon kvalitativ skillnad mellan olika kapitalistiska länder, utan att skillnaden är kvantitativ.

Det finns ingen motsättning i att vissa länder utvecklats längre och andra kommit mindre långt i sin utveckling. Kapitalismen-imperialismen utvecklas olikmässigt och följer ingen rak linje. Det betyder att koncentrationen i vissa länder är mer påtaglig än i andra och att finanskapitalets utformning är mer tydlig i vissa än i andra.

Kapitalexporten måste i sin tur ses dialektiskt och i relation till varje land: att ett land blivit övermoget för sina egna kapitalister innebär inte att det är övermoget för andra länders kapitalister. Därför kan ett land vara både kapitalimportör och -exportör utan att det häri finns någon motsättning. Där den ena kapitalisten inte kan göra en profitabel investering kan en annan göra det, vilket också vittnar om den hierarki som kännetecknar det kapitalistiska-imperialistiska systemet.

Utöver dessa processer kännetecknas även kapitalismen-imperialismen av att världen har delats upp och fortsätter att delas upp på nytt av kapitalet och dess stater. I den allt häftigare kampen om marknadsandelar, transportrutter och råvaror slår sig monopolen ihop och bildar truster och karteller, vilka till sin natur är flyktiga men som ger tillfälliga fördelar. Med hjälp av dessa lägger de under sig hela marknader och ibland hela nationer.

Uppdelningen sker inte bara mellan monopolen utan även mellan deras statliga representanter, och kapitalismen-imperialismen kännetecknas också av att världen delats upp mellan de kapitalistiska staterna och därmed måste delas upp på nytt. Genom sina stater har monopolen delat in världen i intressesfärer. Detta gjordes tidigare genom kolonier, men i vår tid används andra metoder. Eftersom monopolen och företagen hela tiden måste växa tvingar världens uppdelning oundvikligen fram en nyuppdelning, vilket i sin tur tillåter monopolen att åter växa. Ofta är dessa nyuppdelningar regionala. Sin logiska slutpunkt har de dock i krig som omfattar stora delar av den kapitalistiska världen.

Utifrån sin egen styrka och utveckling intar varje kapitalistisk nation sin plats i den hierarki som kännetecknar kapitalismen-imperialismen och varje nation strävar efter att stärka sin och sina monopols position gentemot konkurrenterna. Det finns därvidlag ingen åtskillnad att göra mellan imperialistiska och kapitalistiska nationer; skillnaden vore semantisk och innebär ingen skillnad i innehåll eller karaktär. Alla kapitalistiska nationer agerar utifrån samma logik.

Detsamma gäller även i den inhemska politiken, där angreppen på den arbetande befolkningen i varje land måste stegras, för att på så sätt öka profitmarginalerna. Varje kapitalistisk nation måste därför delas i två: en exploaterad och en exploaterande del. Den huvudsakliga motsättningen går därför alltid mellan arbete och kapital. Ingen kapitalistisk nation kan därför i sin helhet vara förtryckt eller exploaterad.

Sveriges position i den imperialistiska hierarkin

Kapitalismen-imperialismen karaktäriseras idag av en alltmer tillspetsad och allvarlig konkurrenssituation. Fler länder, främst Ryssland och Kina men också andra imperialistiska block utmanar USA, som sedan det andra världskrigets slut intagit en särställning inom systemet. Med olika organisationer, sammanslutningar och avtal, såsom EU, BRICS, ALBA och NATO försöker de kapitalistiska länderna allt kraftfullare att hävda sig i den hårdare konkurrensen. Slitningarna ökar och leder inte bara till handelskrig, utan också till regionala krig om transportrutter, avsättningsmarknader och naturresurser.

Den nuvarande situationen, där den US-amerikanska dominansen utmanas från flera håll är uttryck för kapitalismens olikmässiga utveckling, där vissa länder och monopol vinner fördelar, som senare inhämtas av andra länder och monopol. Så fortskrider utvecklingen, vilket hela tiden skärper motsättningarna och tvingar fram ett nytt behov av kapitalförstörelse, bland annat i form av krig: i ett ekonomiskt system där alla måste växa, går det utmärkt att växa även på ruiner.

I det imperialistiska systemet intar Sverige en relativt framskjuten position. Med ett starkt koncentrerat kapital, en effektiv stat och stora intressen utomlands deltar de svenska monopolen aktivt i världens nyuppdelning. Det manifesteras genom ett alltmer aktivt deltagande i internationella sammanslutningar, såsom NATO och EU, vars försvarssamarbete innebär kraftfulla militära upprustningar och förberedelser för krig. Detta speglar också de svenska monopolens behov av att sluta sig till starkare aktörer för att på så sätt vinna fördelar.

Den svenska kapitalismen har tjänat på såväl kontrarevolutionen i Östeuropa som på medlemskapet i EU, vilket gett fördelar framför allt genom inträngandet på marknaderna som öppnats i de forna socialistiska staterna, men även genom att den inom-europeiska marknaden öppnats för de svenska monopolen.

De svenska monopolens strävan efter större profit leder dem att sluta sig till både EU och NATO, genom vilka de på ett ännu effektivare sätt kan garantera sin internationella position. Det är en naturlig utveckling som för tillfället gynnar den svenska kapitalismen och som knappast innebär en underordningfrån svensk sida, en förlust av den nationella suveräniteten eller Sveriges självbestämmande. I ett avancerat kapitalistiskt land som Sverige kan aldrig frågan om nationens makt och självbestämmande leda oss, utan vi söker aktivt lösa frågan om det arbetande folkets makt inom nationen.

Det innebär att vi möter de senaste årens accelererande imperialistiska motsättningar utan illusioner om att dessa kan tyglas av reformer i de kapitalistiska länderna eller inom FN. Vår kamp för fred måste samtidigt vara en kamp för det arbetande folkets makt, eftersom det är den enda makten som kan garantera freden.

Vi hyser inga förhoppningar om att kapitalismens politiker ska skapa fred eller förutsättningar för mänskligt välstånd. De är kapitalismens och den kapitalistiska statens representanter och har som yttersta syfte att stärka de svenska monopolens position i den internationella konkurrensen.

Staten under kapitalismen

Det är inte bara under kapitalismen som staten är ett redskap för den härskande klassen, utan det är en sanning för varje produktionssätt, så även det socialistiska. Under kapitalismen är dock statens uppgift att administrera och handha den samlade kapitalismens ärenden och intressen: den är en kapitalistisk maskin, den ideale totalkapitalisten. Den moderna statsmakten är ett utskott som förvaltar hela borgarklassens gemensamma affärer, såsom det uttrycktes i Kommunistiska Manifestet.

Detta är fallet i varje kapitalistisk nation, så även i Sverige. Trots kraftfulla försök att dölja detta grundläggande förhållande kan det i sak inte förändras. Den politik staten bedriver syftar alltid till att i sista hand gynna kapitalet. Även om reformerna i specifika fall gynnar det arbetande folket är syftet med demaldrig stöd och hjälp till de arbetande. Staten agerar i sista hand alltid till förmån för den härskande klassen.

Den kapitalistiska statens huvuduppgift är å ena sidan att vara ett redskap för handhavandet kapitalisternas gemensamma affärer och å den andra att utgöra ett slagfält där kapitalisterna möts och kämpar om inflytande. Staten reflekterar därmed också styrkeförhållandena inom varje givet land.

Grunden för alla statens tillgångar är det mervärde som det arbetande folket producerar. Sina tillgångar samlar den genom en rad metoder, alltifrån beskattning till driften av statsägda företag. Med dessa medel tar staten över bördor från kapitalet, som kapitalet självt inte är villigt att bära, såsom utbildning, sjukvård eller kollektivtrafik. Dessa är för kapitalet ofta inte tillräckligt inkomstbringande, samtidigt som de är absolut nödvändiga för det kapitalistiska maskineriet, varför staten tar över driften av dem och på så sätt bär kostnader som de enskilda kapitalisterna annars varit tvungna att bära.

Ett av de viktigaste områdena som staten har att administrera är socialpolitiken. Den svenska socialpolitiken skiljer sig inte nämnvärt från socialpolitiken i andra kapitalistiska länder och den har överallt samma funktion, men i Sverige och Skandinavien är den omgärdad av enorma propagandainsatser, vilket skapat en myt om välfärden och det så kallade folkhemmet. Myten döljer klassinnehållet i den svenska socialpolitiken och bärs fram av lögnen om en kapitalism med mänskligt ansikte.

Socialpolitiken har flera syften. Främst säkrar den tillgången på arbetskraft genom att trygga reproduktionen av densamma: dels genom säkerställandet av att varje arbetare har vad som behövs för att även nästa dag kunna arbeta och dels genom att skapandet av nya generationer arbetare säkras. Därtill syftar den till att skapa en passiv arbetarklass, som genom eftergifter förlorat sin militans, och den effektiviserar den kapitalistiska produktionen genom att den möjliggör en snabb utveckling av produktivkrafterna.

Den svenska kapitalismens moderna utveckling

Den svenska socialpolitikens framväxt är därmed inte resultatet av ett mekaniskt förhållande mellan arbetarklassens kamp och kapitalisternas eftergifter, utan har vuxit fram i en dialektisk process med flera verksamma faktorer.

Vi ser hur en militant och välorganiserad arbetarklass pressat socialpolitiken framåt samtidigt som den reellt existerande socialismen hela tiden har dämpat den press som kapitalismen har kunnat utsätta arbetarna för: socialismen har visat att en annan värld är möjlig.

Å andra sidan har alla välfärdsreformer även sin grund i trängande behov hos stora delar av kapitalet att säkra reproduktionen av arbetskraften, att passivisera en militant och välorganiserad arbetarklass samt att utveckla produktivkrafterna.

Det så kallade folkhemmet växte fram efter andra världskriget och är inget unikt i en europeisk kontext, som inte enbart präglades av klasskampen och socialismens existens, utan också av ett behov hos respektive länders kapital att bygga upp sina länder igen. Utvecklingen av den europeiska välfärden var ett resultat av både eftergifter och investeringar, vilket exemplifieras av ett antal svenska reformer.

  • Enhetsskolans införande innebar att arbetarklassen i aldrig tidigare skådad utsträckning fick tillgång till utbildning och skolgång, samtidigt som det innebar att kapitalet säkrade reproduktionen av utbildad arbetskraft som kunde hantera de allt mer avancerade produktionsmedlen, parallellt med att den ideologiska kontrollen över ungdomen kunde stärkas.
  • Pensionsreformerna lyfte bördan som det innebar att ta hand om de äldre från de enskilda familjerna och gjorde dem mer självständiga, samtidigt som reformerna också möjliggjorde för pensionärerna och de äldre att konsumera. Pensionsfonderna har därtill spelat och spelar i aldrig tidigare skådad utsträckning en enormt viktig roll som källa till statliga pengar för det privata kapitalet.
  • Sjukvårdens utbyggnad skapade en säkerhet och trygghet för arbetarna och främjade deras hälsotillstånd på ett positivt sätt, samtidigt som det innebar att skadade arbetare, som tidigare hade varit otillgängliga för den kapitalistiska produktionen, nu enkelt kunde återgå till arbetet efter skador.
  • Miljonprogrammet skapade en lösning på den bostadsbrist som tidigare fanns och den garanterade arbetarklassen bostäder, samtidigt som arbetskraften koncentrerades till industristäderna. Därtill band man arbetarna till regelbundna hyresinbetalningar, vilket gjorde dem beroende av de arbetstillfällen som monopolen erbjöd.
  • Förskolornas utveckling skapade en trygg plats för barnen och avlastade framför allt arbetarklassens kvinnor, samtidigt som den öppnade upp dörren till arbetsmarknaden för kvinnorna och därmed ställde en enorm arbetskraftsreserv till kapitalets förfogande.

Vi kan se att varje reform har en baksida och att reformerna måste förstås som ett samspel mellan olika faktorer där behovet hos den svenska kapitalismen också varit en betydande, om inte bestämmande faktor. De nödvändiga investeringarna för de socialpolitiska projekten har varit de extraprofiter som den svenska imperialismen kunnat göra både inom och utom Sverige; de bygger helt på utsugningen av arbetskraft. Förutsättningen för socialpolitikens utveckling under kapitalismen var ett starkt och redan utvecklat kapital.

Idag är situationen en annan. De system som byggdes upp under efterkrigstiden monteras ned och förändras kraftigt. Behoven och marginalerna hos den svenska kapitalismen är inte desamma som de en gång var. De socialpolitiska åtgärder som tidigare behövdes för att utveckla produktivkrafterna och garantera arbetskraftens reproduktion anpassas för att möta de allt hårdare motsättningarna i det imperialistiska systemet.

För att öka tillflödet av kapital öppnas sektorer som tidigare varit monopoliserade av staten: skolorna och vården öppnas för privata företag som snabbt monopoliserar branscherna och årligen för över miljarder av statens pengar till de privata monopolen. Det står dock inte i motsättning till att upprätthålla den standard på arbetskraft som kapitalismen behöver – den motsvarar fortfarande de behov av utbildad arbetskraft som kapitalismen kräver.

Eftersom finansieringen av alla reformer, såväl som de profiter monopolen gör, har sitt ursprung i det värde som det arbetande folket producerar och eftersom det värde som produceras inte är oändligt måste monopolen hela tiden sträva efter att minska den nödvändiga arbetstidens andel och öka mervärdets andel av arbetstiden. För att öka mervärdet måste reproduktionskostnaderna sänkas – bara på så sätt kan mervärdets andel av arbetet ökas.

Av denna anledning är alla framsteg för arbetarnas välfärd tillfälliga och under ständiga hot. Det finns därför ingen beständigt god tillvaro för majoriteten av befolkningen under kapitalismen.

När staten på egen hand organiserar företag eller förstatligar privata sådana utgör det inget alternativ till den privata kapitalistiska produktionen, utan det är ett komplement till den. Det mervärde som de statliga företagen vinner avlastar de privata samtidigt som andra fördelar kan vinnas. Å ena sidan kan de privata företagen pressa ner reproduktionskostnaderna för arbetarna genom att de statliga vinsterna används socialpolitiskt. Å andra sidan används statliga företag, med enormt kapital och styrka i ryggen, för att bryta sig in på nya marknader och därmed röja väg för privata företag att agera i kölvattnet av de statliga.

Staten fyller på så sätt sin funktion både för de enskilda kapitalen men också för kapitalisterna som klass. Den är och förblir ett instrument för den härskande klassen i varje givet samhälle och den står aldrig över samhället.

Den kapitalistiska politiken

Den politiska utvecklingen i varje kapitalistiskt land har sedan länge kännetecknats av att gå i en reaktionär riktning. I varje givet land där kapitalismens lagar är bestämmande är tendensen likadan: de tillkämpade rättigheterna monteras ner och inskränks, samtidigt som staten ökar sin repression av de som bjuder utvecklingen motstånd. Bakgrunden är den allt starkare hungern efter mervärde som tvingar kapitalisterna att hela tiden stegra utsugningen; den alltid ökande utsugningen av det arbetande folket är den bestämmande faktorn i den politiska utvecklingen under imperialismens epok.

All diskussion om den politiska utvecklingen utan hänsyn till den ekonomiska verkligheten blir därför ett sätt att dölja orsakssambanden. Att diskutera politiken avskärmat från den materiella verkligheten döljer de rådande klassrelationerna och den ena klassens utsugning av den andra. Inget politiskt system kan existera oberoende av de klassrelationer som utgör samhällets grund.

Såväl den politiska demokratin och diktaturen förblir under klassamhället därför alltid en demokrati eller diktatur för någon och mot någon annan. Staten är alltid ett redskap för den härskande klassen.

Genom den ständigt pågående klasskampen har de olika produktionssätten avlöst varandra och nya klasser skapats medan gamla gått under. Inget är fast och beständigt, utan allting är i ständig förändring där det nya avlöser det gamla. Under denna process har också nya styrelseformer skapats för att avlösa de gamla, vilket inte förändrat den grundläggande sanningen, att varje givet styrelseskick är ett uttryck för klassrelationerna. Den atenska demokratin var lika mycket ett redskap för den då härskande klassen som den borgerliga demokratin är ett redskap för den kapitalistiska klassen.

I stora delar av den kapitalistiska världen är den borgerliga demokratin det dominerande styrelseskicket. Den har framför allt vuxit fram genom arbetarklassens kamp för politisk frihet, men har inte inneburit att demokratin höjts över den ekonomiska verkligheten, utan den har istället förfinats till att utgöra en slöja, bakom vilken den nakna utsugningen och klassväldet skymtar fram.

Inom ramen för den borgerliga demokratin tillerkänns det arbetande folket en viss politisk frihet under förutsättning att detinte utmanar det bestående systemet. Friheten är till stora delar imaginär samtidigt som den också är ideologisk: den framställer saken som vore alla människor likvärdiga samhällsmedlemmar, när verkligheten är en annan.

Den borgerliga demokratin är ett effektivt sätt att garantera en fortsatt mervärdesutsugning men kan bara fungera till en viss gräns. Kapitalets ständiga tillväxt, allt hårdare konkurrens och aldrig avtagande behov av att öka utsugningen av det arbetande folket kan i slutändan inte rymmas inom den borgerliga demokratin. För att förekomma och motverka folkets protester och den skärpning av klasskampen som följer på en hela tiden stegrad utsugning går den politiska utvecklingen alltid i reaktionär riktning.

Vid en viss punkt övergår kvantiteten i kvalitet: den borgerliga demokratin kan inte längre rymma den stegring av utsugningen som kapitalet kräver. Det arbetande folket har svarat på de allt hårdare villkoren och klasskampen har skärpts så till den grad att den riskerar att slita sönder det kapitalistiska samhället. Väl i detta läge behöver kapitalismen ett annat socialt stöd. Den kan inte längre förlita sig på reformismen och dess förmåga att passivisera det arbetande folket som garant för det kapitalistiska samhällets fortlevnad. Den fascistiska diktaturen och den våldsamma repressionen mot det arbetande folket och dess politiska representanter blir nu aktuell.

För att avleda uppmärksamheten från dessa grundläggande sanningar närs anti-kommunismen. Proletariatets diktatur – arbetarklassens makt över sina klassfiender – likställs med fascismen i alltmer ihärdiga försök att smutsa ner kommunismen. Alla sådana försök syftar till att dölja att socialismen är de mångas, de arbetandes, diktatur över de få, över utsugarna, medan fascismen är utsugarnas blodiga diktatur över de många, de arbetande.

Reformismen och fascismen

Under den borgerliga demokratin hittar kapitalismen sitt huvudsakliga sociala stöd i den reformistiska rörelsen, som oavsett de individuella viljorna inom rörelsen passiviserar det arbetande folket och håller dem kvar inom ramen för kapitalismen.

På så sätt garanteras kapitalismen under sin demokratiska skepnad ett socialt stöd: reformismen garanterar kapitalismen det arbetande folkets sociala stöd. Så länge reformismen kan garantera kapitalismen detta är inte den fascistiska diktaturen och den våldsamma repressionen aktuell, utan först när detta börjar vackla och hotar att rämna är fascismen ett reellt alternativ för kapitalet.

De reformistiska partierna är därför inga socialistiska partier. De är borgerliga partier. Inom arbetarrörelsen representerar de idéer som ytterst syftar till att bevara den sociala fred som kapitalismen behöver. För att göra detta anpassar sig de reformistiska partierna världen över till situationen i sina respektive länder. I perioder av skärpt klasskamp lockar även reformismen med radikal retorik, medan de i lugnare tider mer öppet tillgodoser kapitalisternas klassintressen.

Medan kommunisternas uppgift är att stärka det arbetande folkets klassmedvetande är de reformistiska partiernas uppgift att försvaga det, att binda det arbetande folket vid den kapitalistiska produktionen genom att utmåla den som det enda realistiska alternativet, genom att betona intressegemenskapen mellan de som äger och de som inte äger och genom att i varje enskilt läge hålla arbetarna tillbaka.

Därför utgör också reformismen kapitalismens viktigaste stöd under den borgerliga demokratin och därför måste också kommunisterna vara beredda att bekämpa den reformistiska ideologin – klassamarbetets ideologi – och dess politiska representanter. På så sätt arbetar kommunisterna för att lösgöra det arbetande folket från deras inflytande. Kommunisterna kämpar mot reformismen om ledningen av det arbetande folket.

När reformismen inte längre på ett tillfredsställande sätt kan garantera kapitalismen ett socialt stöd behöver kapitalet byta ut det. Om förhållandena fortfarande tillåter det sker bytet under den borgerliga demokratins former, men om de inte gör det lämnar den borgerliga demokratin scenen och in träder den öppna kapitalistiska diktaturen.

Den fascistiska rörelsen, som inte kan garantera kapitalismen det arbetande folkets passivitet, bygger istället sin rörelse på småborgerligheten och trasproletariatet. De garanterar den fortsatta stegringen av utsugningen, och där reformismen med fagra löften garanterade den sociala freden gör fascismen det med det nakna klassvåldet.

Reformismen och fascismen är därför två sidor av samma mynt. I olika skeden och olika situationer arbetar de för att garantera den sociala freden och därmed också den fortsatta stegringen av utsugningen och kapitalismens bestående.

Trots att det kapitalistiska produktionssättet rymmer olika styrelseskick förblir deras funktion densamma: att garantera kapitalismens fortsatta existens och de enskilda kapitalisternas tillväxt. Detta kan, vilken politisk form kapitalismen än tar sig, aldrig förändras. Bara en revolution, där det arbetande folket tar makten i sina egna händer, kan garantera en annan ordning. Därför måste kampen mot såväl reformismen som fascismen alltid kopplas samman med det arbetande folkets makt – bara den kan garantera en utveckling mot socialismen och det klasslösa samhället.

Kommunisternas mål

Kommunisternas mål är ett klasslöst samhälle där människans utsugning av människan är övervunnen, där produktionsmedlen är samhällelig egendom, där planerad verksamhet leder till materiell och kulturell rikedom för alla och där allt progressivt från tidigare generationer integreras i denna högre form av mänsklig utveckling – det kommunistiska samhället. Vägen dit går via socialismen.

Socialismen – kommunismens lägre stadium

Enligt den vetenskapliga socialismens teori och de historiska erfarenheter som arbetarklassen gjort avslutas kapitalismens samhällsformation med en revolutionär omvälvning, en socialistisk revolution. Revolutionen leder till arbetarklassens politiska makt som verkställer produktionsmedlens socialisering.

Kapitalismens ojämna utveckling gör att förutsättningarna för arbetarklassens revolution ser olika ut i olika länder. Samtidigt öppnar kapitalismens globala oförmåga att garantera alla människor ett värdigt liv och dess ruttenhet som system för möjligheten att den faller i flera länder samtidigt. Till skillnad från den kapitalistiska staten som i olika former utövar borgarklassens diktatur, upprättas efter revolutionen proletariatets diktatur för att försvara och utveckla det socialistiska samhället.

Varje nytt socialistiskt land har att övervinna kapitalismens arv i form av kvardröjande strukturer och levnadssätt.  Men utifrån de nya förutsättningarna som det socialiserade ägandet och de arbetande människornas makt innebär, påbörjas den djupgående processen att bygga det socialistiska samhället till form och innehåll. Denna kommunismens första och nedre fas är socialismen.

Det socialistiska samhällets vision är den skapande människan som lämnar rollen som kugghjul i det kapitalistiska maskineriet och förenar individuell frihet med kollektiv samhörighet. Denna socialistiska mognad sker först och främst genom arbete för gemensamma mål i samverkan med andra.

Människan behöver avsevärt mera fri tid för att kunna utveckla inneboende intellektuella, fysiska och kulturella möjligheter och därför behöver arbetstiden förkortas avsevärt.

Grunden för all materiell och kulturell utveckling som socialismen sätter på sitt program är de resurser som produktivkrafterna skapar. Sverige har förmåga och kompetens för kvalificerad produktion, högteknologi och avancerade tjänster på alla nivåer. Det finns utbildad och högkvalificerad personal och en organiserad arbetarklass. Det finns rika naturtillgångar och en betydande infrastruktur. De objektiva förutsättningarna för att kunna bygga socialismen i Sverige är uppfyllda.

Ett kapitalistiskt arv som socialismen behöver göra sig av med är den eskalerande miljöförstörelsen. Socialismen måste bygga en hållbar relation mellan mänsklig verksamhet och natur och därför utveckla en ny miljöpolitik. Ett annat arv som kapitalismen lämnat efter sig är en ojämn utvecklingsnivå i världens olika länder. Socialismen måste påskynda byggandet av en ny ekonomisk världsordning som säkerställer varje folks och varje nations likvärdiga och självständiga ekonomiska, kulturella, sociala och intellektuella utveckling.

Socialismen och kommunismen har gemensamt att samhällelig egendom finns, att människornas och kollektivens relationer inom produktion, fördelning och konsumtion sker planenligt och att alla människor har sin plats i arbetsprocessen enligt förmåga. Det råder rätt och skyldighet till arbete. Utöver dessa gemensamheter finns skillnader.

I socialismen finns både statlig och kollektiv egendom som två former av samhällelig egendom. Marken socialiseras. Jord- och skogsbrukare, hantverkare och andra tjänsteutövare kan frivilligt gå samman i kooperativ, en produktionsform som utesluter utsugning.

I det socialistiska samhället finns det kvar olika klasser och skikt men den samhälleliga egendomen gör att de successivt kan närma sig varandra. När samhällets målsättning är att mätta växande, till innehållet nya, materiella och kulturella behov, ökar jämlikheten mellan människorna och ett nytt levnadssätt utvecklas.

Under avsevärd tid kommer skillnaden mellan stad och land att finnas kvar, även om planeringen går ut på att reducera skillnaderna. Den socialistiska staten kan etablera produktion och därmed arbetsplatser enligt givna förutsättningar och förse småstäder och landsbygd med jämbördig utbildning, hälsovård, kommunikation, kultur och sport. Det är inte enbart en fråga om jämställdhet utan också en fråga om en planmässig lösning av de problem storstadsregioner under kapitalismen står för.

Även skillnaden mellan fysiskt och intellektuellt arbete avtar bara under en lång process. En polyteknisk skolform med syfte att skapa allsidiga människor, som arbetar med både handen och hjärnan kommer att vara en stor tillgång under socialismen. Men framför allt kommer en högteknologisk produktionsnivå att förändra arbetets karaktär successivt.

Socialismen skapar inga privata förmögenheter utan dess grundsats är: ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter prestation.” Begreppet tillväxt får ett nytt innehåll när det inte längre handlar om konsumtionssamhällets villkor utan att möta människornas nya, växande behov av allt som berikar livet materiellt och kulturellt.

Den socialistiska staten är arbetarklassens instrument med uppgiften att bygga det socialistiska produktionssättet utan utsugning, kriser, arbetslöshet och med social trygghet som mål. Enhet mellan ekonomisk politik och socialpolitik måste råda. Staten är ansvarig för allaräkenskaper och har en kontrollfunktion.

På basis av det gemensamma ägandet agerar människorna för gemensamma mål genom den socialistiska demokratin. De nya ägarna har redan kunskap om arbetsprocessens olika moment som nu utökas med kunskap om alla samband mellan bas och överbyggnad. Transparens, insyn och deltagande är förutsättningar för den socialistiska demokratin. Den tar form på alla nivåer, längst ner i arbetskollektiven på arbetsplatserna och i basgrupper ute i samhället.

Även i socialismen gäller dialektikens lagar. Så kan synen på vad som är nödvändigt skilja sig mellan synen hos organ med ansvar för landet som helhet och synen hos enskilda individer eller enskilda kollektiv som ser en begränsad del av verkligheten. Här krävs en ständig dialog mellan ledning och bas och öppenhet för kritik underifrån om utvecklingen ska gå framåt.

I de länder som tidigare byggt socialismen finns såväl positiva som negativa erfarenheter att tillvarata. Efter den ryska oktoberrevolutionen 1917 påbörjades bygget av socialismen. Mellan 1922 och 1990 fanns ett socialistiskt världssystem som i sitt slutskede omfattadeen och en halv miljarder människor. Industrialisering, kollektivjordbruk, kvinnans jämställdhet, barnomsorg, en polyteknisk skola, kostnadsfri hälso- och sjukvård, företagshälsovård som del av primärvården, återvinningssystem och dagens hållbara jordbruk i Kuba är bara några exempel på socialistiska lösningar som påbörjades inom alla samhällsområden. De socialistiska länderna integrerade sig ekonomiskt, handels-, utrikes- och försvarspolitiskt på basis av ömsesidig fördel och intresse. Inget av de socialistiska länderna menade sig ha uppnått det klasslösa samhället, kommunismen, utan var tydliga med att enbart det socialistiska utvecklingsstadiet hade nåtts. Kontrarevolutionen utraderade dessa anti-kapitalistiska krafter som begränsade kapitalismens välde, vilket var en stor förlust för det arbetande folket i hela världen och innebar ett stort steg bakåt för utvecklingen mot det kommunistiska samhället.

Det faktum att realsocialismen inte längre existerar tvingar oss att på ett kritiskt sätt analysera dess historia. Vi kan se att ett av de grundläggande misstagen som gjordes var att man istället för att fördjupa de socialistiska produktionsförhållandena och föra dem vidare mot de kommunistiska, stegvis återinförde marknadselement, vilket underminerade den centralt planerade ekonomin och i slutändan underlättade kontrarevolutionen.

Reformerna, som efter krigsslutet successivt förändrade den sovjetiska ekonomin, innebar bland annat att företagen blev de huvudsakliga ekonomiska enheterna och därmed också själva ansvariga för investeringar utifrån sina egna tillgångar. Det innebar en större autonomi för de enskilda företagen, vilket samtidigt försvagade planeringen.

De socialistiska länderna bestämde utvecklingen inom de egna gränserna men var samtidigt som stater del av en internationell ordning som de visserligen aktivt påverkade men inte ensamt bestämde över. De imperialistiska staternas angrepp mot socialismen intensifierades hela tiden och fördes med ekonomiska, såväl som med mediala, kulturella och militära medel. På så sätt spelades samtliga kort ut mot socialismen.

För att försöka säkra fredliga villkor för den fortsatta utvecklingen av de socialistiska samhällena formulerades tesen om fredlig samlevnad mellan de socialistiska och kapitalistiska staterna, vilket emellertid också förde med sig en politisk utveckling mot anpassning till den kapitalistiska världen. Hos många kommunistiska partier i kapitalistiska länder vann teorin om en fredlig övergång till socialismen mark. Det innebar en politik i opportunistisk riktning som försvårade organiserandet av det arbetande folket för den socialistiska revolutionen.

Som socialistiskt land kommer Sverige att stå utanför imperialistiska allianser som NATO, EU och PESCO. Socialismen i Sverige, internationalistisk till sin karaktär, kommer i sina internationella relationer att stödja alla folks rörelser och kamp för befrielse från kapitalism och förtryck. Krigets gissel kommer inte att vara undanröjt förrän kapitalismen är avskaffad.

Under kommunismens lägre fas sätts socialistiska lösningar igång på alla livets områden. Växande materiella resurser genom höjd arbetsproduktivitet och människornas växande identifiering med det socialistiska samhället gör att förändringarna mognar. Tidigare anförda exempel på skillnader i jämlikhet försvinner i en lång process fram mot kommunistiska levnadsvillkor.

Det klasslösa samhället – kommunismens högre stadium

Det kommunistiska samhället är ännu en vision men kan bli realitet när det socialistiska samhällets fördelar är fullt förankrade och kapitalismen-imperialismen är oskadliggjord.Då kommer mänsklighetens fulla potential att på allvar kunna förverkligas.

Det kommunistiska samhället är som all utveckling inget tillstånd, utan en process vars fundament är den ständiga fördjupningen av de kommunistiska produktionsförhållandena. Socialismen kommer att under lång tid ha utvecklat produktivkrafterna till en grad som tillåter att människornas välbefinnande, deras materiella och kulturella behov, kan tillmötesgås i högre grad. Förutom personlig egendom finns enbart den allmänna, kommunistiska egendomen. De materiella resurserna kommer att uppnå en sådan nivå att alla medborgare blir socialt likställda och det klasslösa samhället är uppnått.

Kommunismen kommer att vara ett utvecklat samhälle bestående av fria människor med högt medvetande och med arbete som första livsbehov. Den nödvändiga arbetstiden kommer att sänkas och lämna utrymme åt fritid för växande kulturella behov. Den gamla arbetsdelningen som visade sig i skillnaden mellan stad och land och fysiskt och intellektuellt arbete kommer att upphöra. Människorna stöps ändå inte i samma form utan bevarar sin mångfald och differentierade materiella och kulturella-andliga behov. När kommunismen segrat i hela världen kommer staten att dö bort och ersättas av självförvaltning med organ för samhällsplaneringen.

Kännetecknande för den kommunistiska samhällsformationen kommer vara ”av var och en efter förmåga – åt var och en efter behov” .

De mänskliga behoven kommer, som en del av det kommunistiska levnadssättet, att ha genomgått en förvandling. Levnadssättet speglar den uppnådda materiella och ideella levnadsnivån samt människornas samhälleliga och individuella relationer, beteendesätt och vanor inom alla områden. I det kapitalistiska samhället finns olika levnadssätt och borgarklassen påtvingar hela samhället sitt sätt att leva. Det karaktäriseras av människans utsugning av människan, av strävan efter maximalprofit, av att göra alla mänskliga relationer till varor, av egoism och nationalistisk förmätenhet, vilket under kommunismen blir ett minne blott. Socialism och kommunism utvecklar det kommunistiska levnadssättet inom arbete, fritid, relationer, behov, vanor, tankesätt och moral.

Friedrich Engels kallade det kommunistiska samhället språnget från nödvändighetens till frihetens rike och Karl Marx menade att i det klasslösa samhället är varje individs fria utveckling förutsättning för allas fria utveckling. Vi ansluter oss till dem och kämpar i denna anda för förverkligandet av människans fulla potential, som bara kan realiseras under socialismen och kommunismen.

Programmet antogs på SKP:s 38:e kongress 13-16 maj 2021