Efter flera år av hög inflation har det arbetande folket genomgått ett stålbad. Reallönesänkningar på långt över tio procent har blivit verklighet, vilket påverkat arbetarnas liv på djupet – från dyrare mat till skenande elpriser har satt verklig press på vanligt folk.
Samtidigt har det svenska kapitalet gått från klarhet till klarhet och miljardutdelningar till aktieägarna har stått som spön i backen – inte minst bankerna, som skurit guld med täljkniv på grund av de höjda räntorna, har kunnat dela ut hundratals miljarder tillsammans. Det är pengar som tjänats på arbetarnas försämrade situation.
När inflationen började skena var de svenska fackföreningarna snabba med att säkra kapitalets tillväxt och garantera att deras behov uppfylldes, naturligtvis på arbetarnas bekostnad. En låg löneökningstakt i det senaste kollektivavtalet säkrade att lönernas andel av företagens profit blev lägre än på länge och när nu det senaste kollektivavtalet snart löper ut ställer industrifacken ytterligare ett krav som borde få varje hederlig människa att skämmas – efter en period med skenande inflation ställer man krav på 4,2 procents löneökning!
Acceptera inte kapitalets argument
I den förra avtalsrörelsen – och i alla föregående – pratade fackföreningsledarna och kapitalets representanter konstant om ansvar. Man ska ta ansvar för samhället och för ekonomi. Man ska ta ansvar för att inflationen inte ska skena och man ska ta ansvar för de svenska företagens konkurrenskraft. Hela tiden ska arbetarna påtvingas detta ansvar, som kapitalet uppenbarligen är befriade från.
Talet om ansvar är inget annat än ett retoriskt knep för att försöka säkra arbetarnas acceptans för kapitalets vinster. Accepterar man kapitalets och fackföreningsledarnas tal om ansvar, så accepterar man också att allt detta ansvar tas på arbetarnas bekostnad. Det accepterar vi inte, eftersom vi inte kan betrakta det som ansvarslöst att vilja ha drägliga levnadsvillkor.
Under den förra avtalsrörelsen hörde vi också om hur löneökningar driver på inflationen, eftersom det tvingar fram högre priser, eftersom företagen inte går med lika stor vinst om priserna förblir låga medan lönerna ökar. Samma argumentation möter vi också nu – och argumentationen är lika ihålig nu som den var då.
Det är ett faktum att i flera andra europeiska länder kämpade sig arbetarna till löneökningar som kompenserade den skenande inflationen och inte blev inflationen värre av det – i själva verket var inflationen mildare i andra länder, vars arbetare tillkämpade sig högre löneökningar, såsom i Norge.
Samtidigt konstaterar vi att medan arbetarna förväntas ta ansvar, så ställs inga liknande förväntningar på kapitalet. Om det nu var så att alla satt i samma båt, kunde inte företagen välja att inte höja priserna, för att på så sätt hålla inflationen nere för allas väl? Om detta hände skulle dock inte kapitalismen vara kapitalism, eftersom en mindre profit per automatik betyder sämre förutsättningar i den allt hårdare konkurrensen.
Det vi ser framför oss är ingenting annat än klasskampens realitet. Inga vackra ord om ansvar eller samarbete kan i förlängningen dölja det faktum att arbetarnas intressen är diametralt motsatta kapitalets och hur kapitalet tvingar arbetarna att axla profitens bördor, som blir allt tyngre.
Kommunisternas förslag är det enda rimliga i denna situation och kommunisterna är de enda som ställer sig på hela det arbetande folket sida. Vi säger:
● Arbetarna måste ta makten över fackföreningarna – facken måste bli kamporganisationer
● Löneökningarna måste kompensera för varje angrepp på arbetarnas levnadsförhållanden – allt annat är ett hån
● Fackföreningarna måste bli verktyg för en kamp mot kapitalismen – gör fackföreningsrörelsen till en hävstång i kampen för socialismen!
Sveriges Kommunistiska Parti
