INNEHÅLL

Inledning

Världen står idag inför en klimat- och miljökris som kommer att få oöverskådliga, katastrofala följder för mänskligheten under generationer framöver. Först och främst handlar det om global uppvärmning och en skenande växthuseffekt, som inte kommer att stanna vid klimatmålen om en temperaturökning på 2 grader som antogs i Parisavtalet 2016. Temperaturen hotar att stiga till betydligt högre nivåer och därmed kan uppvärmningen i värsta fall bli självdrivande, omöjlig att stoppa. Det betyder att det under de kommande 100 åren blir allt vanligare med våldsamma och dödliga väderfenomen som orkaner och skogsbränder, stora landområden som sätts under vatten och nya gränser för skadliga livsformer och spridning av sjukdomar uppstår. Vi kommer också att drabbas av ökenbildning och missväxt, klimatflyktingar kommer att i allt högre utsträckning drivas in till storstädernas slumområden världen över. Djurarter kommer att utrotas i en förfärande takt och ekosystem att förändras för alltid. Det handlar också om ett jordbruk som med sin stordrift och sitt behov av bekämpningsmedel förgiftar vår värld och vår föda, ett sätt att odla som till sist gör jorden steril och obrukbar samtidigt som det bidrar till växthuseffekten och tar ifrån bondebefolkningen, i främst tredje världen, deras möjligheter att överleva. Det handlar om förbrukning av naturresurser som om det inte fanns en morgondag, fossila bränslen som pumpas och grävs upp ur jorden och lämnar sargade landskap efter sig, fossilt vatten som förbrukas utan tanke på vad som kommer att ske när det inte längre finns att tillgå. Det handlar också om vetenskap som inte ges möjlighet att utveckla lösningar. Det handlar om ett profitdrivet intresse av att stimulera meningslös överproduktion och lika meningslös överkonsumtion för att hålla produktionens hjul snurrande och tysta de som kunde protestera.

Det handlar om kapitalismen som har överlevt sig själv och till slut ställermänskligheten befolkning inför ett ödesval: socialism eller barbari?

Sveriges Kommunistiska Parti står tveklöst på socialismens sida – en socialism som måste ta ansvar för att stoppa förödelsen av jorden, bygga upp en i bredaste mening miljöanpassad produktion och ge den arbetande befolkningen världen över möjlighet att skapa ett hållbart och hälsosamt liv. En socialism som skapar utrymme för forskning och experiment som kan leda oss bort från katastrofens avgrund, en socialism som står för en tänkande, dialektisk utveckling, som tar hänsyn till och hjälper fram ny kunskap.

Det är en stor uppgift, en avgörande uppgift. De arbetande människorna ska inte enbart ta ledningen och makten över produktionen, de måste inte bara avskaffa klassamhället och bygga ett rättvist samhälle – de måste också ta ansvar för att jorden kan fortsätta vara ett hem för mänskligheten under kommande århundraden. Aldrig har det varit viktigare med ett kommunistiskt parti som kan leda den kampen: det finns idag en stor medvetenhet och en djup oro när det gäller klimatet, och partiets uppgift är att sätta in detta i sitt sammanhang, att koppla klimathotet till kapitalismen och göra miljökampen revolutionär.

VÄXTHUSEFFEKTEN OCH UTSLÄPPEN

Bakgrund

Växthuseffekten är inte svår att förstå: Solen skiner på vår jord genom atmosfären och värmer upp planeten, och planeten avger värmestrålning tillbaka ut till rymden. Om vår jord saknade atmosfär skulle solstrålningen som kommer in ochvärmestrålningen som åter avges av jordens yta ta ut varandra. Det skulle vara iskallt här, och utan liv. Vi behöver alltså en viss mängd växthusgaser – gaser som absorberar värmestrålningen som är på väg tillbaka ut i rymden, hindrar den från att fortsätta ut och ser till att temperaturen är lämplig för liv. Både syre och kväve, som det finns mycket av i atmosfären, släpper igenom värmen ut till rymden medan de gaser som absorberar värmen till exempel är koldioxid, metan och vattenånga: det är dessa vi kallar växthusgaser. Sådana gaser har alltid funnits i atmosfären och de är alltså livsviktiga i lagom mängder. Idag skenar emellertid atmosfärens halt av växthusgaserna och alltmer värme strålas tillbaka till jorden som blir allt varmare. Det här är inte resultatet av naturliga fluktuationer, utan har att göra med att människan har påverkat halten av växthusgaser på olika sätt, främst genom alltför stora utsläpp av dem.

Efter mer än etthundrafemtio år av industrialisering, avskogning och storskaligt jordbruk har vi nu en halt av växthusgaser i atmosfären som är den högsta på tre miljoner år. Sedan den industriella revolutionens dagar ökar mängden stadigt och tillsammans med den ökar den genomsnittliga globala temperaturen.

Ungefär två tredjedelar av växthusgaserna består av koldioxid och kommer till allra största delen från förbränning av det som kallas fossila bränslen – bränslen som tillverkas av miljoner år gamla depåer som inte kan förnyas under tidsperioder som är relevanta för människan. När bränslet eldas upp släpps kol från döda växter och djur som bildat dessa depåer fritt, det bildar föreningar med syre från luften och finns nu på nytt som koldioxid i luften. Det handlar exempelvis om råolja som pumpas upp ur jorden eller utvinns ur oljehaltig skiffer genom frackning för att göras till bensin, diesel, värmeolja, olja som används för att driva industrier, kraftverk och mycket mer. Också naturgas som finns i depåer i bergrum eller brunkol som bryts i gruvor är sådana fossila bränslen.

Vår utvinning och förbränning av fossila bränslen har på ett par hundra år skickat tillbaka koldioxid till atmosfären som forntida växter samlade på sig under miljoner år. Detta kan vår natur inte klara av att ta hand om – för det är vad den gör om utsläppen balanseras av motsvarande upptag. Växter behöver som sagt koldioxid och tar upp den ur luften: skog fungerar riktigt bra på det sättet, eftersom träden står kvar länge med allt sitt kol bundet. Men skogen minskar i rasande takt och istället för skog får man i bästa fall andra växter, som mycket lättare släpper ifrån sig sitt kol: det är t.ex. odlade grödor som naturligtvis också tar upp koldioxid – men vart tar den vägen när stora delar av växten bränns eller lämnas att ruttna efter skörd?

Människan har också ökat halten av andra växthusgaser i luften, exempelvis metan, men utsläppen av koldioxid är så gigantiska att de ändå står för den största delen av människans sammanlagda klimatpåverkan. För att göra de andra gasernas påverkan jämförbar med koldioxidens och skapa en helhetsbild räknar man om deras påverkan till ”koldioxidekvivalenter” – en viss mängd av t.ex. metan påverkar alltså lika mycket som en viss annan mängd koldioxid.

Konsekvenser

Havet stiger. Det betyder att lågt liggande åkermark slukas av vattnet, det betyder att kustområden oftare drabbas av översvämningar och erosion. Människor som bor i lågt liggande områden tvingas på flykt, vilket redan är en verklighet i vissa delar av Asien, och de som lever på flacka öar i Stilla havet kämpar redan idag med vallar och fördämningar för att hindra byar och fiskehamnar från att spolas bort. Om vi låter uppvärmningen pågå tills temperaturen ökat med 2 °C skulle vi kunna åka båt över det sjunkna Amsterdam och titta ner på det genom vattnet.

Havsvattnet stiger för att isar smälter. Vissa glaciärer har försett stora jordbruksområden med smältvatten i århundraden eller -tusenden, vilket har varit avgörande. När de har smält ner och inte återbildas på grund av det varmare klimatet inträder torka och svält, ett riskscenario framför allt i asiatiska områden som beror av vatten från Himalaya och i vissa delar av Sydamerika.

Både översvämning och torka genererar enorma katastrofer: det handlar om miljoner och åter miljoner människor som kommer att fly till städerna, där slumområden kommer att svälla till en kokande härd för sjukdomar och elände, det handlar om kulturer som går under för alltid utan att ett spår blir kvar, infrastrukturer för miljardvärden som förstörs, land som bokstavligt talat försvinner och gigantiska arealer som förvandlas till öken.

Minskningen av åkermark och minskning av skördendär vädret blir extremare medför naturligtvis problem med livsmedelsförsörjningen, medan dagens produktionsmetoder dessutom inte är hållbara på längre sikt i sig själva och har sina egna inbyggda katastrofmekanismer.

Ett varmare hav skapar också mer extremt väder med kraftigare regn och starkare orkaner, och vi har redan sett förhärjande orkaner med många döda drabba stora områden i Nord- och Sydamerika. Värmeböljor som tar livet av gamla och sjuka är inte längre något konstigt.

Var genereras utsläppen?

Ungefär tre fjärdedelar av de totala växthusgasutsläppen kommer från fossila bränslenutanför jord- och skogsbrukssektorn. Räknar man med jord- och skogsbruksmaskiner blir resultatet ännu större. Klimatuppvärmningen eller växthuseffekten är i första hand ett i bredaste mening industriellt problem. I den mån jordbruket är industrialiserat, vilket det är i stora delar av världen, är det förstås också ett jordbruksproblem.

De enskilt största utsläppen, ungefär en tredjedel, sker inom sektorn för el och värmeproduktion – alltså bland annat framställning av energi som används inom den industriella produktionen och inom infrastrukturen i stort. Transport och direktförbränning inom industrin följer strax därefter. Alla dessa sektorer är stadda i stark tillväxt.

Gröna lösningar i debatten

Det finns många olika lösningar – verkliga eller hypotetiska – som diskuteras i media och på andra fora. En del av dem kommer även under kapitalismen att utvecklas till fungerande tekniker, många andra är ”för dyra” och läggs åt sidan. Forskningen kan också imorgon förkasta det som verkar vara en bra tanke idag. Det är ändå viktigt att veta något om det som är aktuellt idag och som vi måste ta ställning till.

CCS – carboncapture and storage – är en teknik för att fånga upp, avskilja och lagra koldioxid. Tekniken kan användas både vid förbränning av fossila produkter och vid förbränning av förnybara råvaror. Vad man gör är i stort sett att komprimera koldioxiden och lagra den i bergrum. Tekniken har provats på ett fåtal ställen och vi vet ännu inte hur pass bra den kommer att fungera i stor skala. Riskerna är bland annat att man i olika CCS-tekniker använder kemikalier för att fånga in koldioxiden – och dessa kemikalier kan i sin tur orsaka utsläpp av andra växthusgaser än koldioxid. Man kan skada berggrunden, det kan läcka ut koldioxid som då blir direkt farlig för människa och miljö i närheten, och det är energikrävande att genomföra det hela.

Utvecklingen av denna teknik bromsas upp av att kapitalistiska företag tycker det är billigare och enklare att släppa ut koldioxiden. Staten finansierar inte heller forskning eller försöksanläggningar i den utsträckning som behövs. Dessutom är det idag inte nödvändigt att miljömässigt kompensera för koldioxid som kommer från biomassa. Biomassa är till exempel avfall från skogsbruk eller livsmedelsproduktion: när man eldar upp det skickar man upp lika mycket koldioxid i atmosfären som den uppeldade växten hade sparat. Om den enda koldioxid som släpptes ut till atmosfären alltså tillhörde den här sorten skulle den utan problem kunna släppas ut – men nu släpps ju också koldioxid från fossila bränslen ut och kommer att göra så under överskådlig tid framåt. Den ansvarsfulla lösningen är därför att minska på alla växthusgaser, oavsett ursprung, åtminstone tills de fossila bränslena har fasats ut. Idag kan företag som inte använder fossila bränslen kan strunta i CCS. Vidare kan CCS, om det blir lönsamt, låsa in hela samhället i ett envetet användande av fossila bränslen som till sist tar slut.

En större andel energi med inga eller låga koldioxidutsläpp från förnybar energi är också en tänkt lösning. Men även här handlar det om pengar: under kapitalismen måste olika tekniker för förnybar energi subventioneras för att kunna tränga sig in på marknaden, och det kostar att integrera förnybar energi i existerande system.

Ett problematiskt område, betraktat som en lösning av vissa och som en stor fara av andra, är kärnkraften som genererar ofantliga mängder energi. Kärnkraften släpper också ut väldigt lite växthusgaser jämfört med andra energikällor. Eftersom riskerna kring kärnkraft är kraftigt debatterade är de också svåra att objektivt fastställa. Många rapporter har fastställt samvariationer mellan kärnkraftverk och abnorma mängder av cancerutbrott, medan andra rapporter avfärdar sambandet. Andra varnar för den ständiga risken av härdsmälta och radioaktiv strålning som en oundviklig konsekvens av kärnkraft. Omhändertagandet av det radioaktiva avfallet är också problematiskt, eftersom strålning från bränslet i ett vanligt kärnkraftverk är direkt livsfarlig och måste sönderfalla i cirka 100 000 år innan den är helt neutraliserad. Hur varnar man kommande generationer 100 000 år framåt, med alla språkliga och kulturella skillnader som kommer utvecklas, om var vi förvarar livsfarligt material? Kärnkraft ger också förutsättningar för att bygga kärnvapen, och kärnkraftverken själva är potentiella mål för terrorister. Det är därför ingen säker form för energiproduktion i en krigshärjad, imperialistisk värld.

En ny energiform är fusionskraft, som för närvarande är på experimentstadiet. Vid fusion slås lätta atomkärnor samman, och avfallet blir inte lika starkt radioaktivt som vid traditionella kärnkraftverk. Dessutom går sönderfallet mycket fortare och kan i bästa fall vara över på ungefär hundra år. Risken för reaktorolyckor är också väldigt låg. Fusionskraft skulle ge världen nästan obegränsat med energi – om forskning och experimentanläggningar lyckas med att hantera de extremt höga temperaturer som uppstår kan vi kanske börja använda den om femtio år. Det är lätt att se att vi fram till dess måste hitta andra lösningar, men att fusionskraften måste vara ett högprioriterat forskningsområde.

När det gäller den ständigt växande transportsektorn talar man om effektivitet och förbättringar av fordonsprestanda, integrerad stadsplanering, kollektivtrafiksanpassad bebyggelse och förtätade städer som underlättar för cyklister och gångtrafikanter, samt höghastighetståg som minskar behovet av flygtrafik på korta sträckor.

Vidare diskuteras hur den industriella slutenergianvändningen skulle kunna förbättras genom att uppgradera och sprida användningen av bästa tillgängliga teknik, särskilt till länder där denna inte används, och genom innovation, t.ex. ersättningsmaterial för utsläppsintensiva produkter som cement.

De ovannämnda åtgärderna är nödvändiga och de är väl förstådda – det är strategier som man skulle kunna utveckla. Men precis som man i den offentliga debatten kan prata om en allmänt minskad efterfrågan på produkter och tjänster inom industrisektorn (exempelvis genom att produkter och tjänster delas mellan olika användare) som en lösning, finns det en elefant i rummet som aldrig får nämnas – det kapitalistiska produktionssättet. För det är ju så, att alla dessa potentiella lösningar endast kan genomföras under kapitalismen om de blir lönsamma, om de genererar profit.

I diskussionen om industri och transport måste man också vara medveten om den enorma andelen varutransporter som genereras av industrin: import och export av konsumtions- och industrivaror ökar lavinartat. Också människor transporteras. Världen urbaniseras mer och mer, och i storstäderna måste människor transporteras till sina arbeten. I debatten förekommer tankar om samlokalisering av bostadsområden och arbetsplatser, så att färdvägar blir kortare och de enorma ytor som asfaltbeläggs i storstäderna minskar. Naturligtvis talar man om en bra och fungerande kollektivtrafik.

Socialismens möjligheter

Det går inte att diskutera det socialistiska samhället utan att ta upp en del av dagens livsstilsdebatt, där vi uppmanas att minska vår egen, individuella konsumtion av transporter, kött eller elektricitet av olika miljöskäl, bland annat för att minska utsläppen av växthusgaser. Tanken är bland annat, att när vi i väst lever sparsamt och med lägre konsumtion, då kan vi kräva detsamma av människor i fattiga länder. Det är naturligtvis egendomligt verklighetsfrämmande att förutsätta att kapitalismen skulle vara intresserad av att samhället backar ner till ett sparsamt och återhållsamt liv, där ingen konsumerar det producerade, och där mervärdet ligger fruset i allt större lager. Det här betyder ju att tillväxten minskar och kanske rentav upphör, att tillverkningen av alla varor stannar upp, fabriker stänger, vinster uteblir och människor saknar både arbeten och pengar att konsumera för. Det redan producerade blir då liggande i enorma varuberg – vad marxister brukar kalla en överproduktionskris. Hur kan man ens föreställa sig att kapitalet skulle gå med på detta? Att diskutera livsstilsförändringar som en väg framåt är alltså redan av denna anledning meningslöst.

I den heta debatten om en ekologisk livsstil är det förstås viktigt att kommunister ständigt visar på kapitalismens funktionssätt, dess konsumtionsdrivkrafter, dess skeva fördelning av samhällets resurser och de arbetande människornas obefintliga beslutsmakt över produktionen. Men det är också viktigt att leva sitt exempel så gott man kan – för i en framtida socialism kommer vi att definiera nyckelbegrepp som standard, livskvalitet och tillgång till resurser annorlunda. Det är viktigt att visa att andra definitioner betyder något, inte bara i ord. Det är med andra ord viktigt att kommunister föregår med gott exempel: att ta med tygkassen till affären förändrar inte verkligheten, inte heller att minska bilkörningen eller köttkonsumtionen – men det visar att en ny värld inte kommer att innebära omänskliga krav på individen. Ju mer privilegierad man är, desto viktigare är detta för vår trovärdighet.

Socialismen bär också med sig en gammal bild från en tid före de grundläggande kunskaper om miljö och ekologi som finns idag – en bild med rykande fabriksskorstenar som handlar om lokaliserad produktion av en viss kategori av artiklar på ett ställe, ”där det görs bäst” och för vidare distribution världen runt. Transporterna blir enorma, storskaligheten och den lokala miljöpåverkan blir enorm, oaktat tekniska landvinningar. I den bilden framställs också en allt större konsumtion som ett lyckligt scenario. Men att ställa den gamla bilden av ”socialistisk produktion” mot livsstilsdiskussionen leder fel, och att förlita sig på en teknisk utveckling som skulle göra en ohejdad konsumtion möjlig är både ytterst orealistiskt och ställer de existentiella frågorna på sin spets. Det är viktigt att på ett balanserat sätt aktualisera bilden av vad socialismen innebär, och att alltså göra det utan absurda högteknologiska fantasier eller lågteknologiska och falskt idylliska scenarier. Till detta hör också att inte låsa fast sig vid otillräckligt utforskade ”lösningar”, som kärnkraft ellerkoldioxid som förvaras i bergrum.

Lösningen består framför allt i att våga ifrågasätta typen av produktion och dess mängd. I en socialistisk ekonomi måste man ifrågasätta både massproduktion och masstransport av meningslösa ting, från små plastleksaker till mobilskal av tusen olika slag, och vidare till modekläder och elektronik som inte kan lagas när den går sönder. Vi måste våga diskutera vad som är kvalitet – är det att alla skolbarn har datorer? Eller är det att de har fler lärare? Varför måste allting alltid köpas nytt, medan fjolårets saker läggs i sopstationens deponi – ska vi inte sluta vara konsumtionsboskap åt kapitalet? Att med bästa möjliga teknik och framsynt forskning skapa en planekonomi, att bygga en gemensam hållbar produktion och konsumtion med helt nya definitioner av kvalitet och ett gott liv låter oss minska påverkan på klimatet till hanterliga nivåer.

Socialismen innebär också ett samhälle som garanterar att landsbygden har samma service, samma möjligheter till personlig utveckling och samma standard (definierad med andra värderingar än kapitalets) som städerna, och hejdar därmed den skenande urbaniseringen.

Sammanfattning

Det är avgörande att vi förstår konsekvenserna av kapitalismen globalt, och att vi inte bara ifrågasätter dess ekonomiska system utan också dess människosyn – det sistnämnda är kanske det allra viktigaste. Några punkter:

Vi vill att människor ska leva liv som är utvecklande, kreativa, lyckliga – och för detta krävs en materiell bas som måste finnas tillgänglig för alla. I den materiella basen är det fullständigt vansinnigt att inte inkludera en värld som det överhuvudtaget går att leva i, utan miljöbetingade katastrofer. Den meningslösa produktion som förhindrar detta måste avslutas. De meningslösa transporter som förhindrar detta måste avslutas. Den kapitalistiska konsumtionsideologin måste avslutas. Istället måste vi gemensamt komma fram till vad som är bra standard och vad som är möjligt. Vi som lever i utvecklade konsumtionssamhällen kanske måste backa mer än vi önskar från personlig konsumtion under perioder.
Kostnad måste räknas i kostnad för miljö och människa. Forskning måste få kosta. Utveckling och integrering av förnyelsebara energikällor måste få kosta. Det finns till exempel alternativ som man bara har arbetat med på försöksstadiet:
Tidvattenskraftverk, där ebb och flod genererar energi
- Energi som omvandlas till elektricitet när människor eller fordon rör sig över vissa material

Det finns också redan använd energiproduktion som har enorm utvecklingspotential:

Biomassa, som visserligen släpper ut koldioxid– men bara så mycket som den tagit ur atmosfären under en mänskligt relevant tid. Här är det viktigt att inte skapa nya monokulturområden för att t.ex. odla raps eller majs som ska bli till olja att förbränna, eftersom det finns en fara med avskogning och storskaliga monokulturer för både koldioxidutsläpp och andra problem. Effektiv, planerad avfallshantering är nyckeln till en miljövänlig biomassa.
Geotermisk energi från jordens inre.
Även infrastruktur måste få kosta:
Vi måste arbeta för att stoppa den hejdlösa urbaniseringen

genom att ge landsbygden del i infrastrukturen. Det betyder att planera för kollektivtrafik, skolor och kultur utanför stadsområdena. Det betyder att avsluta den ekonomiska ojämlikhet som driver folk till städerna – och det betyder att inte skapa klimatflyktingar som får städer att svälla över alla bräddar och minskar den bästa jordbruksmarken som ofta finns i städernas närhet.

Våra städer måste dessutom börja se annorlunda ut, med så

mycket stadsodling som är rimligt och med en permadesign som ledstjärna.

JORDBRUKET, KÖTTET OCH VATTNET

Bakgrund

Jordbruk

Det är inte bara utsläppen som hotar vår miljö med klimatförändringar. Kopplat till dem är också det storskaliga, kommersiella jordbruket som under kapitalismen är ett jättelikt problem i sig och som i framtiden kommer att explodera i en hungrig värld. Denna typ av jordbruk hotar för det första möjligheten att odla överhuvudtaget på enorma arealer som utarmas kontinuerligt – det nödvändiga översta jordskiktet eroderas bort, vattenresurserna töms och både konstgödsel och insektsbekämpning verkar leda till att naturliga mikroorganismer och smådjur försvinner från jorden. Efter en tid blir jorden ”död” och inte längre mottaglig för aldrig så mycket tillförd konstnäring. För det andra utplånas befintliga ekosystem av monokulturer som breder ut sig ohämmat, vilket leder till svåröverskådliga miljökonsekvenser. Och det finns också forskning som tyder på att den överansträngda jorden producerar livsmedel som innehåller mindre näring än förut, så att människor blir undernärda på livsnödvändiga ämnen. Det leder till sjukdomar, precis som de bekämpningsmedel som används. Utöver allt detta står jordbruket dessutom för en stor del av alla koldioxid- och metanutsläpp, och vattenångan som avdunstar från enorma arealer blir till en kraftfull växthusgas. Samtidigt är de storskaliga odlingarna oförmögna att fungera som en effektiv koldioxidsänka.

Storskalig odling bedrivs ofta som monokultur: en enda gröda odlas över gigantiska arealer. Dessa grödor är oftast ettåriga, vilket att de näringsämnen som grödan tar ur jorden försvinner efter ett år, och att man därför måste tillföra nya näringsämnen genom konstgödsling som ständigt måste ökas på för att det ska fungera. Det betyder också att det kol som växten kan tillföra jorden efter sin fotosyntes är begränsat – växten finns helt enkelt inte kvar tillräckligt länge. Odlingen sker dessutom oftast genom plöjning, där man vänder upp och ner på jorden en eller två gånger om året, vilket kan likställas med ett jordskred för de mikroorganismer som lever i jorden och skadar deras populationer, och själva plöjningen frigör kol i form av koldioxid till atmosfären.

Det mesta kol som förloras till atmosfären förloras som en direkt konsekvens av att skog och grässlätter omvandlas till åkerjord, alltså vid själva den första omvandlingen, och sedan fortsätter plöjningen att spä på det hela.

När kolhalten sjunker för lågt minskar också markens förmåga att producera skördar, oavsett hur mycket gödningsmedel man använder. Detta förutom att man också förlorar kolets andra goda effekter, som att förhindra markens försurning , förbättra vattenabsorptionen och göra grödan mer motståndskraftig mot olika sjukdomar.

Ett annat problem med storskaliga monokulturer är att de också är extremt känsliga för skadeinsekter och skadeväxter som är specifika för just det som odlas, eftersom inga naturliga barriärer stoppar deras framfart. Därför kräver odlingen enorma mängder bekämpningsmedel. Och varje gång man sprutar ut dem är det förstås så att vissa av skadeorganismerna klarar sig, anpassar sig och tål bekämpningsmedlet, med den påföljden att man måste ösa på mer och mer. Även andraorganismen dör

När den omkringliggande naturen plötsligt förändras av monokulturer och storskalig boskapsskötsel hinner inte djur och växter som utvecklats för överlevnad i det specifika klimatet att anpassa sig. Mängder av djur och växter dör därför som ett resultat av att den varierade vegetationen blir allt mer homogen ,och många arter utrotas helt och hållet utan en chans att någonsin återhämta sig. Den biologiska mångfalden är viktig av många anledningar som kan vara svåra att förutse. Oftast är det först i efterhand som vi inser konsekvenserna som utrotandet av djur och växtarter för med sig.

Köttproduktion

Jordbruket handlar inte bara om livsmedelsgrödor, utan också om köttproduktion. Problemen med modern köttproduktion och boskapshållning i stordrift handlar delvis om exakt samma monokultureffekter som drabbar grödor som odlas för mänsklig konsumtion – profitabla energirika grödor odlas i storskaligamonokulturer för att boskapsdjur ska växa snabbare och även lägga på sig en större massa kött och fett.

Transporterna är ett miljöproblem för hela livsmedelsindustrin, men är särskilt tydliga inom köttproduktionen. Djurfoder måste föras från ängsmarker där det odlas till fabriker där det paketeras och sedan vidare till lantgårdarna där djuren befinner sig. Djuren ska också transporteras från lantgården till slakteriet och köttet ska vidare till matbutiker, medan lasten behöver vara kyld under resan. Om man i utsläppen från boskapshållningen räknar in exempelvis transporter av foder och slaktat kött eller produktionen och användningen av konstgödsel för odling av fodergrödor – något som man vanligen inte gör – visarsig jordbruket och livsmedelsindustrin vara den i särklass största orsaken till de miljöproblem vi står inför idag.

Sammanfattningsvis genererar alltsåsjälva odlandet i de moderna monokulturerna växthusgaser i sig, när man bryter ny mark eller ”återanvänder” den gamla för en ny årlig skörd. Till detta kommer vad maskiner och transporter avger, både inom köttindustrin och jordbruk- och livsmedelsindustri i övrigt. När det gäller boskapen kommer dessutom den bundna energin som gått från gödsel till gröda och från gröda till djur att utsöndras i metangaser som uppstår i djurens matsmältningssystem och frisläpps med deras utandning och avföring.

Vatten

Idag är också vattenförbrukning en stor och viktig miljöfråga och något som har blivit ett allvarligt hot för mänskligheten. Frågan om vattnet är starkt knuten till jordbruk och boskapshållning, eftersom de stora odlingsarealerna för grödor/fodergrödor kräver omfattande konstbevattning.

Vattnet ingår i ett kretslopp. När man talar om vattenförbrukning menar man följaktligen att vatten som är rent, friskt och användbart går åt, men det försvinner inte. Det blir till något annat: förorenat vatten eller saltvatten exempelvis. Man talar om grönt vatten, som regnar ned på världen och förbrukas av växter och djur direkt. Detta vatten kan bli till grundvatten eller rinna av i form av ytvatten. Grund- och ytvatten räknas som blått vatten som kan användas till bevattning, produktion och förbrukning, och här ligger ett av de stora problemen: blått vatten rinner i allt högre utsträckning av från fördärvade jordar, eller från gigantiska asfalterade urbana områden, och hamnar så småningom i havet där det blir till saltvatten.

Att vattenavrinningen ökar beror bland annat på mark-kompaktering. Allt större maskiner kör omkring på de allt vidare arealerna och trycker ihop jorden. Eftersom man lyckats förlänga odlingssäsongen genom att ta fram nya växtsorter så kör de också omkring under allt längre tid. Dessutom skakas marken av vibrationer som också fungerar kompakterande. Därför är marken nere under det tunna odlingsskiktet hård och klarar inte att ta upp vatten ordentligt. Det gör i sin tur att vatten rinner av och så småningom bir oanvändbart.

Vad som händer i världen är alltså att vi hela tiden låter mer vatten rinna av och bara ledas vidare ut i vattensystemen, och att vi därmed förvandlar blått vatten till saltvatten. Och även här ligger alltså en stor del av skulden på det industrialiserade jordbruket och köttproduktionen.

Gröna lösningar i debatten

Ofta framhävs småskaliga och/eller ekologiska jordbruk som en lösning inom kapitalismen. Vad som blivit allt tydligare är att bönder som driver sådana jordbruk inte kan konkurrera på marknaden. Vissa alternativa jordbruk har fått ställa om tillbaka till en icke-ekologisk drift på grund av hög skuldsättning– men skuldsättningen är ett problem som också drabbar ”vanliga” bönder som inte driver ett industriellt storjordbruk. Konkurrensen från storjordbruk, uppköp och utslagning från marknaden är alltså inte bara ett fenomen i tredje världen, utan drabbar också t.ex. Sverige.

Ekologiskt jordbruk och permakultur har fått ett föregångsland i Kuba när hjälp från Sovjetunionen inte längre fanns att tillgå och USAs blockad stoppade oljetillförseln. 1993 kom en solidaritetsgrupp från Australien till Kuba med ett nytt koncept: permakultur. De satte upp ett demonstrationsprojekt med hjälp av ett bidrag från kubanska staten, och nu fungerar det som en skola för odlare från hela landet och hela världen. Här ses ekologiskt jordbruk som en del i en helhet som omfattarbyggnation, energi- och vattenförsörjning, vattenrening mm.Med permakultur menas i grunden ett jordbruk i kretslopp och med olika samodlade grödor som både skyddar varandra och gör skötseln av jordbruket enklare. Skörd av olika grödor pågår i princip alltid, och jordbruket drivs mycket mer manuellt och mindre maskin- och bränsleberoende än både modernt storjordbruk och ”vanligt” ekologiskt jordbruk.

Även i den kapitalistiska världen pågår det spännande forskning. Bland annat i Alnarp görs just nu försök med ett flerårigt sädesgräs som heter kernza. Om man odlar det istället för ettåriga grödor har det enorma fördelar: jorden behöver inte rivas upp och plöjas, gräsets rötter går ordentligt ned i marken och kan omfördela kol från atmosfären till jorden samtidigt som erosionen minskar drastiskt.

Man kan ställa sig frågan om det finns en miljövänlig köttproduktion. I Sverige har Livsmedelverket publicerat en rapport där man hävdar att ekologisk framtagning av kött och andra jordbruksprodukter alla kräver mer markutrymme än konventionell metod, vilket skulle leda till bland annat skogsskövling. Resonemanget förutsätter dock en konstant efterfrågan, och ingen förändring i människornas kosthållning.

Men om vi alla slutade äta kött – ett tema som ständigt återkommer i den moderna livsstilsdiskussionen – skulleproblemet vara helt ur vägen då? Det står ju klart att en stor del av problemen är odlingen av energi- och proteinrika växter såsom majs och soja i allt större ensidiga odlingar. Det är de här växterna som förväntas utgöra, och för många människor som valt att avstå från kött redan utgör, det protein som ska ersätta kött. Även om vi människor inte skulle äta lika kopiösa mängder som boskapsdjuren, så skulle det ändå fortfarande vara en miljöfarlig industri med potential att förvärras så snart som efterfrågan ökar. Dessutom har människor som lever i fattigdom inte möjligheten att vara miljövänliga i sin kosthållning utan äter det som finns för att klara dagen. I utvecklade länder leder ekonomisk utsatthet till att konsumenter väljer kött som det billiga och lättillgängliga alternativet i livsmedelsbutiker. I underutvecklade länder kan tillgång till köttkreatur vara livsavgörande.

Socialismens möjligheter

Lokal odling med småskaligt jordbruk eller permakultur är inte en automatisk, enkel lösning, utan beror också på andra samhällsfunktioner. Till exempel gör en kortare arbetsdag det möjligt att lägga kraft på miljövänligt jordbruk. Att avskaffa arbetslösheten och kapitalismens förödande effektivitet innebär också att människor kan arbeta på ett mera miljövänligt sätt även om det tar längre tid. Därför är socialismen en grundförutsättning för att man ska kunna utveckla ett jordbruk och en boskapshållning som inte förstör miljön.

Att över tid bygga upp en genomtänkt permaodling på lämpliga områden i en stad eller på landsbygden kan så småningom bli mycket lättskött – det krävs ett annat sätt att tänka, där man utnyttjar växternas inbördes egenskaper och flexibelt skördar det som mognat. Ett sådant jordbruk kräver ingen konstgödsling (biologiska produkter som naturlig gödsel kan användas), inga bekämpningsmedel och inga kompakterande skördemaskiner – det ger också en förhållandevis stor avkastning. Men det är ingen lättfixad gröna-vågen-lösning. Dess förverkligande kräver planering, långsiktighet och utbildning.

En sådan jordbruksproduktion kan bli ett viktigt komplement och en viktig hälsofaktor, men under en lång övergångstid (kanske alltid, eftersom storskalig permaodling är ett relativt outforskat område på våra breddgrader) kommer vi fortfarande att ha ett ”vanligt” jordbruk, där vi arbetar mot en bättre ekologi. ”Bättre ekologi” får dessutom inte betyda att man bara odlar ekologiskt utan bekämpningsmedel och konstgödsel eller göder lyckliga djur med ekologiskt foder – samtidigt som man slösar fossilt bränsle på att värma upp växthus, drar vattenledningar med fossilt vatten som hämtar sin pumpenergi från vad som i slutänden är oljeprodukter, hämtar ekologisk gödsel långt bortifrån och transporterar de så kallade ekologiska grönsakerna långa sträckor. Från permakulturen kan man ta tänkesättet att allt räknas in – något som naturligtvis bara kan genomföras i en planekonomi där energiproduktion- och förbrukning, produktion av hjälpämnen till jordbruket, transporter, byggnation i samhällen, vattenförsörjning och mycket mer alltsammans är delar i ett samordnat skapande av ett gott samhälle.

Den forskning som finns idag visar att det går att förbättra metoderna – vi kommer att finna fler perenna grödor, vi kan börja använda nya ekologiska bekämpningsmedel (nematoder som är minimaskar som äter skadeorganismer och dör när de är slut är ett alternativ) och arbeta med kompostmaterial som gödning. I ett socialistiskt samhälle behöver forskning inte läggas ned för att den inte ger profit. Den kommer att bedrivas tills vi får de resultat vi behöver.

Socialismens centrala planering och kollektiva ägande kommer att ha en avgörande betydelse inte bara för själva livsmedelsproduktionen. Ett exempel är fördärvad mark som behöver regenereras och lämnas ifred: de tider som krävs är olika på olika ställen, och de behöver fastställas genom forskning – sedan kan regenereringscykler bestämmas centralt. Man kan experimentera med olika cykler för att lägga åkrar i träda, och planera uppstyckning av enorma odlingsarealer med trädbälten och diken, för att förhindra att skadeinsekter med mera sprids med vindens hastighet över arealerna.

Hur ser vi på en köttproduktion i ett ekologiskt perspektiv under socialismen? Hur integrerar vi den i en permakultur? Bönder kämpar idag med att få lönsamhet i att producera miljövänligt kött, eftersom marknaden är utformad till fördel för konventionellt producerat kött, och konsumenter väljer produkter efter pris och tillgänglighet. Att styra en planmässig produktion är första steget. Men i ett samhälle där fokus ligger på hälsa hos människor och miljö handlar det också om att begränsa intaget av kött i högkonsumerande länder, och att se till att hälsosam och näringsrik mat är tillgänglig för hela världen, vilket inte kan ske med en mathållning där animaliskt protein har en dominerande plats – denna dominerande plats skulle förutsätta en gigantisk, miljöfarlig stordrift av oanade mått om den skulle tillämpas globalt, också med socialistiska förtecken.

Vi måste alltså politisera frågan om köttet – det handlar inte om livsstil, det handlar om att reglera produktion och distribution av livsmedelsprodukter på en global skala. Men så massiva förändringar i samhällsstrukturen är bara möjliga under socialismen. Det krävs en planerad produktion, där nya metoder utforskas, både vad gäller djurhållningen och dess miljöpåverkan, och de alternativa livsmedel vi har tillgång till. Det krävs att kostnaden för en mer ekologisk köttproduktion bärs av samhället som helhet och inte av individen och att alternativa val är möjliga också när det gäller tid och tillgänglighet.

Sammanfattning

En annan typ av jordbruk och boskapshållning krävs – delsför att rädda miljön och del för att möjliggöra fortsatt produktion av livsmedel.

Vi måste skapa ett samhälle där planering för ett ekologiskt jordbruk och boskapshållning kan ske på en central nivå, och där permakultur kan börja etableras med långsiktighet, framförhållning och utan krav på vinst. Permakulturens möjligheter i större skala måste utforskas både biologiskt och socialt, något som kräver ett samhälle där människor har tid, utbildning och tillgänglighet till både teori och praktik. Permakulturborde kopplas till arbetsplatser och till en polyteknisk skola.
Forskning för att ”ekologisera” det vanliga jordbruket är en nödvändighet, där vi bland annat måste börja bryta upp monokulturerna i mindre geografiska enheter och göra dem mer tidspermanenta med fleråriga grödor.
Köttproduktionen måste bli ekologisk och planeringen måste vara för en begränsad konsumtion, både av hälso- och miljöskäl. Ansvaret för detta ska ligga på samhället, inte på individen.
Vattenhanteringen måste undergå stora förändringar – ett steg i rätt riktning är att skapa en fungerande och levande landsbygd för att bromsa urbaniseringen som sliter på vattenresurserna. Avrinnande vatten får inte fördärvas av utsläpp och kemikalier, och vattenvägar där det kan samlas upp måste underhållas eller skapas.
Vi måste stoppa användningen av fossilt vatten – människans nödreserv – globalt.

KAPITALISMENS AVSKRÄDE

SOPBERG

Bakgrund

Årligen produceras globalt 2,14 miljarder ton avfall. Sammansättningen på avfallet är svår att bestämma då den varierar kraftigt mellan olika länder, mellan landsbygd och städer samt förändras över tiden. Generellt kan man säga att mer utvecklade och urbaniserade länder tenderar att generera mer avfall och att ha mer elektroniska och svårhanterliga avfallsprodukter medan låginkomstländer har högre proportioner organiskt avfall. Detta beror dels på att mer utvecklade länder producerar mer elektroniska produkter än låginkomstländer, men också på att sopsorteringssystemen är bättre och mer utbredd i utvecklade länder, vilket förändrar sammansättningen.

Efter att något slängs och blir till avfall så börjar en process som kommer att avgöra var det tillsist hamnar. I ett utvecklat avfallshanteringssystem skickas först avfall till transportstationer där det pressas ihop och lagras temporärt. Efter att man pressat avfallet kompakt börjar man att sortera. Material som kan återanvändas går till viss del i återbruk, brännbara material eldas för att reducera kravet på utrymme samt för att konvertera avfallet till värmeenergi, biologiskt nedbrytbara material skickas till faciliteter där man utvinner användbara ämnen och tar vara på energin i avfallet.

Avfall som inte tas tillvara eller där sorteringen misslyckas hamnar i allmänhet i deponier. Deponier är stora utgrävningar i marken eller naturliga sänkor som man fyller med avfall i lager som separeras med en plastfilm.När deponin har fyllts täcker man över den med jord och planterar gräs och träd på toppen. Ungefär hälften av allt avfall som genereras globalt hamnar i deponier. I deponin är avfallet ur syn men kommer inte att brytas ned helt av jorden förrän tusentals år har passerat. Avfall som placerats i en deponi ger i från sig mindre växthusgaser jämfört med traditionella sophögar, men utsöndringen av växthusgaser förekommer fortfarande även vid nedbrytningen av sådant avfall. Likadant är det med vätska som utsöndras i nedbrytningsprocessen och som förgiftar sjöar och hav – deponier har designats för att minska kontamination men kan inte utesluta den helt som en bieffekt.

Vissa länder erbjuder sig att ta emot stora mängder avfall från andra länder mot betalning. Oftast handlar det om svårhanterligt avfall som elektronik, plast eller radioaktiva och giftiga avfall. De utvecklade länder som har de ekonomiska möjligheterna att betala för att skicka bort sitt avfall är också de som genererar mest svårhanterligt avfall. Utvecklingsländer är i behov av det ekonomiska biståndet men saknar resurser för att hantera avfallet utan att göra skada på närmiljön vilket också bidrar till det globala utsläppet av växthusgaser. Detta innebär att den marknad som uppstår där utvecklade länder betalar för att låta utvecklingsländer ta hand om deras avfall har extremt negativa konsekvenser för klimatet. Korrumperade stater eller privata investerare tar emot stora summor för att ta hand om avfallet, men kan inte hantera det, vilket för med sig stor skada till redan utsatta länder och områden. Detta har fört med sig dokumenterad hälsoförsämring för invånarna som lever i dessa områden.Under de senaste 50 åren så har den här typen av avfallsexport ökat mer och mer hela tiden då det är billigare för de rika länderna att betala de fattiga länderna för att agera som soptipp än vad det är att själv hantera avfallet.

Kina har varit ett av dessa importländer som tagit emot västerlandets oönskade avfall, men med ökade renhetskrav på grund av Kinas egen ekonomiska uppgång skickas nu avfallet vidare till fattigare länder i Asien såsom Malaysia, Vietnam, Thailand och Indonesien. I exempelvis Malaysia opererar mängder av illegala återvinningsstationer, vilket har blivit en dödsdom för Malaysias närmiljö, men också en gigantisk bidragande faktor till utsläppet av växthusgaser i atmosfären.

Mikroplaster – ett sopberg i havet

Ett av kapitalismens farligaste avskräden förtjänar ett eget avsnitt. Det är mikroplasterna som ökar i förskräckande grad. Deras uppkomst är förknippad med andra miljöproblem som transporter, konstgödsel, ökad vattenavrinning till haven och överkonsumtion av onödiga prylar.

Plast tar flera tusen år att bryta ned och dröjer kvar medan andra sopor bryts ned eller återanvänds. Många av världens sopberg består därför till stor del av plast. Varje år ökar mängden plast i våra hav med cirka 8 miljoner ton. Den gigantiska samlingen av sopor som flyer omkring i Stilla havet och som kallas ”Det stora Stillahavssopområdet”, är tre gånger så stor som Frankrike och består av 99 % plast.

Nu visar nya studier att upp till en tredjedel av den plasten kan vara så kallade mikroplaster. Dessa består av många olika typer av plast men är per definition under 5 millimeter i längd. Mikroplasterna kommer in i vårt ekosystem antingen genom direkt användning av de små plastbitarna i produkter som tandkräm, ansiktskrämer och kläder, där man använder plastpellets. Pelletsen smälts och formas till olika produkter, och i olika steg av processen så orsakas oönskat spill av pelletsen. Indirekt skapas mikroplaster genom att större plastskräp bryts ned med tiden allt eftersom det utsätts för temperaturskiftningar, tryck och UV-strålning. Här kan nämnas slitage av bil- och lastbilsdäck, och att plastfibrer som polyester, nylon och spandex utsöndras i samband med tvättning av våra kläder. Vattnet från tvättmaskinerna renas i vattenreningsverk, men alla fibrer filtreras inte bort och förs med vattnet vidare ut i havet. Dessutom skapar plastpåsar, sugrör, flaskkorkar och cigarettfimpar en gigantisk sopmängd, och globalt bedöms faktiskt nedskräpning med vardagliga plastartiklar vara den största källan till mikroplaster.

Kopplingen till jordbruket är också oroande: konstgödsel inom jordbruket innehåller ofta plast som följer med gödseln ner i jorden och sedan transporteras vidare med vatten ut i sjöar och hav. Särskilt har mikroplaster påträffats i den gödsel som framtagits genom återanvändning av organiska material. Genom att matrester eller andra avfall är i kontakt med plast så följer plastbitar med och hamnar fel i sopsorteringen. Sedan bryts det organiska materialet ner för att bli till gödsel, men plasten stannar kvar som mikroplaster och följer med ner i jorden.

Plast ackumuleras i sjöar och hav på grund av mänsklig aktivitet som medveten dumpning eller olyckor, men naturen själv för också plasten mot sjöar och hav genom vattenkretslopp och vindar. Väl i vatten så stannar plasten kvar där. Organismer i haven varierar i storlek från de allra minsta till de absolut största levande varelserna och mikroplaster kommer att påverka dem alla. Mindre organismer som när sig på partiklar nära ytskiktet är de som först drabbas. Plankton, som utgör basen för näringspyramiden i de marina miljöerna, har dokumenterats med mikroplaster fästa på kroppen, men man har också funnit dem med mikroplaster inuti sina kroppar. Eftersom plaster inte bryts ned inuti kroppen på de organismer som absorberat dem så förs de vidare upp i näringskedjan. Mängden mikroplaster i djuren koncentreras allteftersom större djur äter de mindre. Den ökning av mikroplaster som sker ju längre upp i näringskedjan man kommer påverkar naturligtvis även oss människor.

Forskningen på hur mikroplaster påverkar de levande organismer i vilka de påträffats är fortfarande helt i sin början. Vi vet helt enkelt inte tillräckligt mycket om effekterna för att dra breda och generaliserande slutsatser, särskilt när det gäller effekten på större djur och människor. Men som det är med många andra av klimatförstöringens aspekter så hotar det även här att vara så att när vi väl vet, då är det alldeles för sent.

Gröna lösningar i debatten

Det första steget till en lösning är ofta det som diskuteras mest utanför forskningskretsar och även det som får mest uppmärksamhet i medierna. Det handlar om uppmaningar till konsumenter om att sluta köpa sådant som genererar avfall. När det gäller plast ska vi sluta köpa engångsflaskor och ta med egna sugrör i stål – återigen en del av livsstilsdiskussionen. Samtidigt pumpas mer plast än någonsin ut från fabriker och in i våra butiker och ibland är det helt omöjligt att undvika plastkonsumtion.

Man trycker också på återvinning och återbruk, och prioritering av forskning om hur vi bäst återvinner plast, där vi behöver riktigt bra metoder.

Socialismens möjligheter

Ett samhälle där vi förbjuder produktionen av onödiga plastartiklar gör definitivt att de inte heller konsumeras. Om konsumenter känner att det finns ett engagemang och en rörelse som både staten och produktionen är investerade i så kommer de att delta – och mer tidskrävande lösningar, som återanvändbara behållare för mat och dryck, blir möjliga utan människors konstanta tidspress både i arbetet och privat.

I dagsläget återvinns inte heller plast och annat avfall för att det helt enkelt är billigare och mer profitabelt att producera nytt istället för att ta hand om det gamla, och vad som är mer profitabelt är det som avgör vad som blir gjort. Med en annan politik och en annan ideologi kan vi bestämma något helt annat som avgörande faktor för hur vi som ett samhälle borde agera.

De framtida forskningsinsatser som behövs för en fullständigare lösning på bland annat mikroplastproblemet är helt beroende på finansiering. Forskning är dyrt att bedriva och med nya forskningsområden kommer ny utrustning och nya metoder. Pengarna från vinster som görs med ohållbara metoder och som flödar in i ökad destruktiv produktion måste upphöra och ersättas av forskning och finansiering av projekt för att städa upp den oreda som kapitalismen ställt till med.

Sammanfattning

Vi behöver ett samhälle där produktionen styrs för att skapa så lite avfall som möjligt. Det innebär att vissa typer av engångsartiklar inte längre får framställas – varken för användning inom produktionen eller för privat bruk. Samhället måste kunna skapa nya rutiner för hantering av återbruk och produkter med längre livslängd.
Kompostering och återvinning krävs. När något inte kan användas som en produkt kan vi återanvända materialet genom att bryta ned det och skapa nya produkter. Vi måste under säkra former utvinna de råmaterial som finns i vårt avfall i så stor utsträckning som möjligt.
Forskning för att återvinna sådant som vi i dagsläget inte klarar av måste bedrivas utan restriktioner.
Att till fullo utnyttja de ovanstående möjligheterna gör att mindre avfall behöver gå till energiåterbruk, där man exempelvis bränner avfall för att återvinna energin som finns kvar eller bryter ned biologiska material för att utvinna energi från nedbrytningsprocessen. Deponin är den sista utvägen som ska användas i så liten utsträckning som möjligt.

Avslutning

I redogörelsen ovan är det två saker som sticker ut. Dels framgår det med all önskvärd tydlighet att hoten mot miljön är sammanlänkade: utsläppen genereras inte bara av tillverkningsindustrin utan till en mycket stor del av livsmedelsproduktionen och jordbruket. Den moderna kapitalistiska infrastrukturen leder också till en urbanisering som påverkar transporter och vattenhantering, samtidigt som det moderna kapitalistiska storjordbruket förstör marken och ökar avrinning av dyrbart vatten. Avfallet skapas i både i produktions- och konsumtionsledet, både inom industri och jordbruk, och konsumenterna ställs inför ett miljöfarligt produktutbud utan verkliga alternativ. Sambanden är mångbottnade och nya kopplingar upptäcks ständigt. Att attackera varje problem för sig är därför en omöjlighet. Det gör att socialismen med planekonomi och ett samhälle som ger den arbetande människan makt och praktisk möjlighet att bidra till lösningen är en absolut nödvändighet som blir allt mera livsviktig.

Dels har vi gång efter annan återkommit till ”livsstilsdebatten” där ansvaret för miljön läggs på den enskilda individen. I den debatten framställs en lösning där vi alla ska välja att sluta konsumera vattenslukande grödor som nötter, choklad, avokado och kaffe, vi ska dessutom inteflyga eller åka bil eftersom det genererar stora utsläpp av växthusgaser eller äta nötkött som föröder odlingsjorden med monokultur av fodergrödor – nej, vi ska cykla till jobbet och sortera våra sopor samt ta med tygpåse (av återbrukat tyg) till affären. Alla dessa restriktioner och regler ska vi hålla i ett redan överlastat vardagsliv, där lösningarna ofta är för dyra för en vanlig arbetande människa – och det är naturligtvis också ineffektivt på ett större plan. Kapitalismen medför att en viss typ av produkter finns till salu, och vi pressas att köpa dem med alla till buds stående medel. En miljövänlig produktion blir idag en nischad produktion för de få som kan ta den till sig. Och även då försöker kapitalismen att lägga beslag på den och omvandla den till en profitgivande produktion istället. Då förlorar den snart i miljövänlighet: ett exempel är etanolbilarna som marknadsfördes så energiskt och som ledde till monokultur av majs och nedhuggning av skog i Latinamerika för att tillverka bränsle.

Vi ställs inför individuella val som ska göras oavbrutet och som få arbetande människor har tid och ork att göra konsekvent. De individuella valen presenteras som konsumentmakt – den enskildes val är vad som ska rädda miljön, och det är den enskilde som skuldbeläggs för att inga avgörande förbättringar sker. Valmöjligheterna blir hela tiden fler och valen mer komplicerade – vem kan avgöra om ekologiskt odlat eller vattensnålt framställt är rätt sak att välja? Här finns enorma möjligheter för så kallad ”grön kapitalism” att göra valen åt oss och företag presenterar sig själva som just den lösning vi ska konsumera, utan att konsumtionen i sig någonsin ifrågasätts.

Lösningen är ett annat, socialistiskt samhälle – och det samhället kan mycket väl innebära att vi får klara oss med mindre choklad och kaffe. Men det är en enorm skillnad på att en individ ska välja mellan hundratals alternativ och pricka rätt, och att det finns en kollektiv, samhälleligt beslutad och genomförd planering för valet av produktion och konsumtion. I det samhället kommer vi också att ha råd och tid att utveckla alternativ, eftersom forskning får kosta och kreativa experiment likaså: kanske kan växthus drivas miljövänligt i Sverige för att förse oss med litet extra lyx att äta? Kanske färska lokalproducerade, ekologiska produkter kan kompensera för besprutade teblad och avokados, om vi kan lära av Kubas permakultur och anpassa den till våra breddgrader. Kan vi återvinna och omarbeta textilier som redan har producerats en gång och skapa nya och vackra saker – det är ju något som entusiaster redan gör i liten skala, så varför inte planerat och i större omfång?

Till sist: vad vi säger är inte att vi ska strunta i miljökampen och kämpa för socialismen, och när vi väl har lyckats med det så tar vi tag i miljön. På vägen dit måste vi nämligen också bry oss om vattenfotavtrycket och den ekologiska produktionen – men alltid med socialismen som slutmål. Det handlar om att organisera kampen för miljön som en kamp för arbetarklassen och alla arbetande människor, en kamp för en värld att leva i. Det handlar om att sätta in kampen för olika miljömål i ett sammanhang – att visa att kapitalismen aldrig kan komma tillrätta med miljöproblemen. Att göra miljökampen revolutionär, som vi skrev i inledningen.

Och livsstilen? Att i det lilla göra miljömässiga val som kommunist är också viktigt, inte för att det gör en verklig skillnad för världen eller för att vi ska känna oss duktiga, utan för att det visar hur man kan tänka och hur man kommer att kunna tänka senare i en mycket större skala – idag blir det en källa till inspiration, diskussion och ett exempel som visar att man inte måste gå på alla kapitalets förförelsetrick. Det blir ett verktyg för att organisera.

Ja, kanske kommer socialismen att bli materiellt betydligt stramare än den hejdlösa kapitalismens konsumtionskultur, men kvantitet kommer att ersättas av kvalitet. Kvalitet är detsamma som kreativ utveckling, inflytande över produktion och konsumtion direkt i fabriken och bostadsområdet, hälsa och hållbarhet, ett gott liv. Den kvaliteten kan kapitalismen inte ge oss – den kan bara ge oss prylar, vattenbrist, dålig mat och en förstörd värld.

Sveriges Kommunistiska Parti kämpar för

ett socialistiskt samhälle med en hållbar, miljömässig planekonomi
ett samhälle där lösning av miljöproblemen prioriteras – nej till profit på bekostnad av framtida generationers liv och hälsa,
forskning och experiment måste bedrivas utan vinstsyfte – nya energikällor, permakulturoch lösningar för återvinning och återbruk måste prövas och utforskas oavsett kostnad
alla arbetande människor måste få möjlighet att delta i utformningen av fungerande miljöstrategier inom energiproduktion, industri och jordbruk