Ledarartikeln (10/2024) från kommunisternas tidning Riktpunkt.
Blixtoffensiven som de syriska rebellerna genomförde under den tidiga vintern ledde till den syriska regimens fall och en stor osäkerhet har lägrat sig över landet, inte minst för kvinnorna och de etniska och religiösa minoriteterna. I det större perspektivet har den internationella maktbalansen också förskjutits, bort från Ryssland och Iran, till förmån för den västerländska imperialismen.
I detta läge, och tidigare under inbördeskriget, har reflexen hos många självutnämnda anti-imperialister varit att ta ställning för Assad, eftersom han i någon mån representerade en anti-amerikansk och anti-västerländsk politik och i förlängningen det fåfänga hoppet om en multipolär värld. Motsatsen har också tydligt gått att se, där en hel del tagit ställning för rebellerna eller för de USA-stödda kurderna i norra Syrien.
Sådana ställningstaganden har vi dock hela tiden undvikit och i den stora sorg som varit det syriska inbördeskriget har vi inte valt sida, av den enkla anledningen att ingen sida representerat det arbetande folkets intressen.
Å den ena sidan återfinns Assad, som representerade stora delar av den nationella bourgeoisien i landet, som såg sina intressen knutna till främst Ryssland och Iran, vilka också var de som höll Assads regim under armarna under flera år. Detta resulterade också i flera fördelar för dessa länder, som kunde upprätta militärbaser och skapa investeringsmöjligheter för sina egna monopol.
Å den andra sidan återfanns rebellerna, enade under islamismens fana. Dessa var den västerländska imperialismens hopp i Syrien och de som också mest effektivt kunde representera de delarna av den syriska borgerligheten med avvikande intressen. Med hjälp av dessa har man nu sett till att Ryssland förlorat en viktig geostrategisk position och man har också öppnat upp Syrien som ett viktigt transitland för naturgas och olja – den syriska oljan har man nämligen redan säkrat genom samarbetet med kurderna i de norra delarna av landet.
Ingen sidas agerande förtar naturligtvis den andra sidans agerande; ockupationen av omkring 40 procent av den syriska landytan av amerikanska, turkiska och israeliska soldater och allierade är lika förkastlig som de positioner som Ryssland och Iran innehade i de övriga delarna av Syrien.
Det är dock viktigt att förstå att ingen av dessa makter representerar något annat än sitt eget kapitals och sina egna monopolgruppers intressen. Det kan inte finnas något inneboende positivt i att ryska monopol ersätter amerikanska, eller vice versa, vilket vulgära anti-imperialister eller de som tror på en multipolär värld ibland gör gällande. Att ersätta det ena kapitalet med det andra är inget framsteg för arbetarna, utan en illusion som kultiverats inom delar av den kommunistiska rörelsen under decennier.
Därför har heller inte kommunisterna i Sverige tagit ställning, vare sig för Assad eller för rebellerna. Ingen sida representerar någon lösning för det arbetande folket i Syrien eller i regionen, som även fortsättningsvis kommer att vara skådeplats för de imperialistiska motsättningarna, som nödvändigtvis kommer att drabba människorna i området allt hårdare. De svenska kommunisterna har därför uttalat sitt stöd för folkets självständiga kamp, som måste skapa ett utrymme bortanför de olika kapitalens intressen och utgöra basen för en folkmakt.
I denna kamp spelar de syriska kommunisterna en avgörande roll och vi står i solidaritet med dem och den kamp de nu kastas in i. Det är ingen enkel kamp och den kommer att kräva knivskarpa analyser, för vi vet att utan revolutionär teori kan det inte finnas någon revolutionär praktik, och uppoffringar.
Vad vi nu bevittnar är den imperialistiska kampens ytterligare intensifiering, vilket kräver av oss att vi intensifierar den socialistiska kampen mot hela det imperialistiska systemet. Det är den enda lösningen, för som så många gånger förr står valet också nu mellan socialism och barbari.
Redaktionen
