Vårdpolitiskt program
Sveriges Kommunistiska Parti verkar för:
– Vård som endast är förenlig med vetenskap och beprövad erfarenhet.
– Vård och vetenskap förenlig med Världsläkarförbundets Helsingforsdeklarations etiska principer.
– Vård som endast prioriteras utifrån medicinskt behov och inte förmåga att tillskansa sig denna, såsom genom ekonomiska medel, och oavsett individers olika förmåga att förmedla sig.
Vården är inte isolerad från samhället för övrigt. Ohälsa uppstår sällan i ett vakuum. Vi vet att socioekonomi är starkt kopplad till ohälsa på gruppnivå. Det blir därför inte rimligt att som idag basera exempelvis sjukdomsförebyggande arbete på individuella vårdmöten, utan vi ser, till skillnad från borgerlighetens politiska representanter, behovet av ett samhällssystem som i sitt fundament främjar hälsa både på fritiden och i arbetet, och som när väl ohälsa uppstår, möter upp denna där den råder.
Vi ser också behovet av att dra lärdom från historien, där Helsingforsdeklarationen utgör en viktig ansats. Den handlar till sin helhet om medicinsk etik inom vård och forskning och stammar ur Nurnbergkonventionen som var svar på kapitalismens, i detta fall Nazitysklands, förfärliga medicinska experiment på människor.
Under kapitalismen har vården blivit en industri som genererar intäkter beroende på människors ohälsa. Systemets ofrånkomliga tendens till vinstmaximerng ger sig till känna på flera plan. Förutom vinstdrivande vårdinrättningar där pengar hamnar i aktieägares fickor snarare än i verksamheten, där de kunnat läggas på vård av människor, trissar monopolen upp ett artificiellt vårdbehov, eller närmast en mytbaserad kultur av oro för ohälsa eller om så strävan efter kosmetiska ideal som ett led i att sälja lösnummer, generera reklamintäkter, sälja läkemedel, hjälpmedel eller främja tidskrävande och kostsamma utredningar eller behandlingar, som inte hade genomförts annars. Överdiagnostik drivs och förstärks av det kapitalistiska ekonomiska systemet och leder till medicinska risker kopplade till överbehandling och till att vårdens gemensamma resurser används där de behövs minst.
I dagens ständiga vinstmaximerande sparbeting finns ett förhållandevis lågt antal vårdplatser per capita, vilket gör att patienter blir liggande i korridorer på akutmottagningar med förhöjd dödlighet som följd. Bristen gör att värdefull tid som kunnat läggas på väntande patienter läggs på administrativa göromål för att arbeta kring bristsituationerna, och blir ett exempel på en kostsam ineffektivitet som följer av systemets ständiga och ofrånkomliga ojämlika resursfördelning både inom och utom vårdsektorn. Å ena sidan finns operationssalar ägnade betalande eller privatförsäkrade kunder, eller miljarder för ökade försvarsutgifter ämnade äventyr i utlandet, men inget för den befolkning vars arbete bär upp eskapaderna å den andra.
Nyckfulla politiska påbud som manifesteras genom flyktiga ekonomiska styrmedel gör att vården behöver anpassa sig och ställa om efter det som för närvarande är det för dagen ledande monopolets fokusområde. Detta gör att förutsägbarheten inom vården minskar och att arbetssätt inte hinner etableras och förfinas innan nya måste till. Planmässig långsiktighet, som följer av socialismen, är nödvändig för att säkerställa och bibehålla god effektivitet.
De flesta regioner, och de flesta vårdgivare även inom dessa, använder genom sina många separata upphandlingar, över huvudet på de arbetande, idag olika IT-system som inte kommunicerar med varandra, vilket leder till onödiga risker för patienter som exempelvis behandlas inom system- och organspecialiserad vård samtidigt. Ett enhetligt nationellt vårdsystem är nödvändigt framför det nuvarande marknadsanarkistiska, där verklig sekretess råder och ingen data hamnar i orätta händer.
Inom vården finns begränsade resurser. Det är viktigt att de fördelas på ett sådant sätt att de gör mest nytta per krona. I sammanhanget finns begreppen låg- eller högvärdevård. Relativt lättillgängliga e-verktyg eller privata sjukvårdsförsäkringar riktar sig generellt till en friskare population och minskar tröskeln för denna att söka vård för ärenden som den inte annars hade sökt vård för. För individen och samhället ser vi därmed risk för att en lågvärdevård, som går hand i hand med varufieringen av hälsa, skapas. En vård som är lönsam för vårdföretagen, men som tar ekonomiska resurser från sjukvårdsområden där de hade kunnat göra livsavgörande skillnad, så kallad högvärdevård. I andra fall kan det handla om dyra patentbelagda läkemedel som kanske hade kunnat förbättra livskvaliteten vid vissa tillstånd, men som om de köptes in hade skett till bekostnad av livskvaliteten för en ännu större grupp patienter. Kvalitetsjusterade levnadsår är idén att göra detta mätbart på ett samhällleligt plan, medan ”Time needed to treat” är ett annat sätt att prioritera olika åtgärders hälsonytta utifrån sammanlagd tidsåtgång.
Sjukvårdens tänkta nav, primärvården, överöses idag med spridda byråkratiska och medicinska riktlinjer på ett så oplanerat och okoordinerat sätt att de om de alla skulle följas skulle kunna kräva en arbetsdag på bortåt 27 timmar, enligt aktuell forskning. Riktlinjer måste inkludera en konsekvensanalys av undanträngningseffekter på samhällsnivå och här särskilt prioriteras enligt principen ”time needed to treat” samt där en jämförande värdering av kvalitetsjusterade levnadsår ingår, vilket blir möjligt med den socialistiska vårdens helhetsgrepp.
I primär- såväl som akutvården syns effekterna av samhällets ökande missförhållanden tidigt och leder drabbade människor att söka sig dit i allt större omfattning för olika typer av stöd. I många fall handlar det, åtminstone där och då, inte om regelrätta medicinska bekymmer, utan mer om sociala frågeställningar såsom konflikter på arbetsplatsen eller andra uttryck för svåra ohållbara livs- eller arbetsvillkor, som riskerar att medikaliseras, överbehandlas, utan att grundproblemet som alstrar ohälsa blir löst. Detta är ytterligare ett naturligt uttryck för kapitalismens individualisering och gör att det som i grunden är normala sunda mänskliga reaktioner på det kapitalistiska samhällets missförhållanen riskerar betraktas som den enskildes sjukdom, och som istället isolerar individen från samhället med risk för ytterligare ohälsa, snarare än att kanalisera de drabbade in i gemensam organisering för bättre villkor. Patienten har i det närmaste omvandlats till en vara som ger grunden för vårdenhetens ekonomiska välgång.
Även om belastningen på vårdpersonalen är hög råder det i absoluta termer ej brist på kompetent vårdpersonal, vilket reflekteras i eftersatta löner. Brist råder endast i förhållande till kraven på drägliga villkor som ej bevisligen kan mötas av kapitalismen. Det är förutom en fördelningsfråga, brist på effektivt användande av resurser. Under socialismen blir 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön realitet.
Socialismen förutsätter den socialistiska staten som huvudman snarare än dagens regionala eller privata regi för att fördela vårdens resurser dit de behövs bäst och för att reducera kostsam byråkrati. Liksom den socialistiska ekonomin för övrigt ska vårdproduktionsmedel ställas under samhällets demokratiska och planmässiga regi. Mindre enheter, som inte är samhällskritiska, ska kunna drivas av personalen själv med förankring i lokalsamhällets behov.
Socialismen möjliggör samhälleligt driven produktion av analoga läkemedel och sjukvårdsprodukter, vilket säkerställer god tillgång och beredskap också vid katastrofer. Idag råder brist på många viktiga läkemedel, vilket i sin tur åter leder till sämre och mer riskabla behandlingar, samt kostsamt merarbete som hade kunnat läggas på vård av sjuka.
Under det kapitalistiska samhället karaktäriseras hemtjänsten, hemvården och äldrevården av stress, uteblivna besök, utebliven vård, dålig kommunikation och ensamhet. Varje år kommer skrivelser där vårdtagare under kritiska omständigheter har fått ligga hemma utan tillsyn eller vård. Personalen saknar i sin tur ofta möjligheten att göra extra tillsyner då de redan vid arbetspassets början ligger efter enligt schemat. Samtidigt pratar man inom den politiska sfären om att det inte finns resurser nog för att säkerställa en god offentlig vård. Lösningen som i stället framförs är att skära ner på befintlig finansiering och i stället finansiera privata vårdaktörer där riskkapitalister kan plocka ut pengar direkt till egen ficka.
Personalen inom äldrevården har god kompetens men saknar utrymme för vidareutveckling och kompenseras inte på rätt sätt. I stället har deltidsarbete förblivit normen inom denna del av vårdyrket som inneburit att personalen, som till övervägande del är kvinnor, får sämre lön, semesterersättning och pension i jämförelse med andra yrkesgrupper. Allteftersom arbetsbördan ökar anställs en allt mindre personalstyrka och färre personer ska ta hand om fler äldre med allt mer komplexa sjukdomar och omständigheter. När undersköterskor nu väl har börjat bli erbjudna heltidstjänster utan att bemanningen samtidigt stärkts, sammanstrålar detta med rekordhögt många sjukskrivningar bland vårdpersonal. De digitala verktygen som införs har i många lägen inneburit ett extra lager onödig komplexitet och har snarare använts för att övervaka personalen än att underlätta arbetet. Allt detta leder till dåligt avlönade yrken med personal som bränner ut sig, sjukskriver sig och snarare tvingas gå ner i tid för att orka med vardagens krav.
För att säkerställa en god vård i framtiden måste personalen behandlas på ett mänskligt och värdigt sätt. Heltidsjobb, såväl i vården som alla andra yrken, ska innebära 30 timmars arbetsvecka med höjda löner från dagens minimilöner som matchar den utbildning och erfarenhet som vårdbiträden och undersköterskor tillförskaffat sig. OB-tillägg måste höjas, eller införas där de ännu saknas, så att de matchar andra yrkesgrupper utanför vården. Det måste också löna sig att vidareutbilda sig inom vårdyrket och specialisera sig. Det ska ingå tid i arbetstidsplaneringen för personalen att utbilda sig inom sitt och andra vårdyrken och det ska reflekteras i lönen personalen får.
Äldrevården måste även bli bättre för vårdtagarna. Utebliven vård eller utebliven kvalitetstid får inte finnas på kartan. Under socialismen garanteras äldre en värdig vård där personalen har tid att bemöta vårdtagarens behov, den socialistiska vården karaktäriseras inte av stress och utebliven vård. Pensionen måste höjas kraftigt och en kraftig sänkning av kostnaderna för livsnödvändiga medel såsom mat och bostad så att äldre har råd att leva ett värdigt liv, samt ta del av de eventuella läkemedel de behöver. En bättre vård innebär också ett återuppbyggande och vidareutveckling av gruppbostäder anpassade efter både äldres och ungas behov.
I en frisk och välfungerande samhällsorganism, i kontrast mot den nuvarande som de borgerliga ideologerna gärna framhåller som den bästa av världar, står inte tiotalet procent, och en allt ökande del, av befolkningen på psykorfarmaka. Kapitalismen står till svars för den växande psykiska ohälsan bland alla åldersgrupper: stress, ångest och individualisering är bland de största bidragande orsakerna till depression och ensamhet i dagens samhälle. Gruppbostäder innebär däremot samlevnad med sina kamrater, både för äldre och unga. Exempel på delade gruppbostäder påvisar bättre psykisk hälsa för både unga och äldre samtidigt som det avlastar jobb som annars hade behövts göras av vårdpersonal när de äldre bor ensamma. Vårdhem och gruppbostäder innebär att färre vårdarbetare kan se över behovet hos fler äldre utan att vårdkvalitén minskar. De med hemvård får därför mer tid från personalen vars arbetsuppgifter nu kan innefatta mer än de mest livsnödvändiga.
Socialismen fyller kapitalismens anarkistiska vakuum med det helhetsgrepp som behövs för att koordinera och bedriva en vård med människan i centrum och med hänsyn tagen till alla faktorer som samverkar för att främja god hälsa.
Programmet antogs på SKP:s 39:e kongress
