Det har gått flera veckor sedan riksdagsvalet och Sverige har ännu inte en regering, utan den gamla regeringen sitter fortfarande kvar som en övergångsregering. Förhandlingar pågår dock och utspelen avlöser varandra. Hur ska vi förstå denna process? Vad innebär egentligen partiernas positioner?
Krig och fred
Under kapitalismen är kriget oundvikligt. De stora och små kapitalens kamp om marknadsandelar och andra fördelar driver fram upprustningen och kriget, eftersom alla kapital växer på varandras bekostnad – för att fortsätta växa måste man ta av varandra, och det gör man i slutändan med vapenmakt.
De senaste åren har vi bevittnat flertalet regionala konflikter, inte minst i Syrien och Ukraina, men också senast i Iran, där kampen om Hormuzsundet och makten i Mellanöstern pågår med full kraft. Parallellt med detta används handelsekonomiska åtgärder såsom sanktioner och tullar för att slå mot konkurrenter och stärka det egna kapitalet.
För att kunna hävda sig i konkurrensen krävs det därför av varje land att stärka sin militära kapacitet – å ena sidan för att försvara sig mot konkurrenter och å den andra att för att slå till mot dem. Detta reflekteras också tydligt i den enorma upprustning som nu äger rum i framför allt Europa och Asien, där såväl de starkaste som de mindre framträdande imperialistiska makterna stärker sin militära kapacitet.
I Sverige har riksdagen i total enighet godkänt 300 extra miljarder till försvaret till och med 2034, vilket gjort att Sverige under förra året ökade sina militära utgifter med lite mer än 15 procent, och att de svenska militära utgifterna under fjolåret utgjorde 2.5 procent av BNP – att jämföra med 1.1 procent under 2016.
Om detta mål är alla riksdagspartierna överens – den stora kritiken från exempelvis Vänsterpartiet var inte mot upprustningen i sig, utan hur den skulle finansieras. Militariseringen har alltså ett kompakt stöd i riksdagen.
Samma sak gäller den svenska anslutningen till Nato, där alla riksdagspartier är överens. Vid själva inträdet röstade såväl Vänsterpartiet som Miljöpartiet nej till inträdet, men har sedan dess svängt och båda partierna uppger idag att man inte aktivt driver frågan om ett utträde utan de använder istället vaga formuleringar om att förändra Nato inifrån.
Det finns alltså ett totalt och kompakt politiskt stöd för den svenska upprustningen och för kampen för de svenska storföretagens konkurrensfördelar på världsmarknaden.
Ekonomi
Elpriserna väntas detta år bli högre än på länge och det kommer att drabba vanliga familjer hårdare än tidigare. Redan under tidigare år har många familjer gått på knäna och situationen kommer inte att bli enklare nu. Redan under första halvåret 2026 var elpriserna högre än de varit på flera år och med vintern i antågande kommer detta att sätta stor press på det arbetande folket.
Som om inte detta vore nog har andra faktorer såsom drivmedelspriser som skjutit i höjden, högre belåningsgrad, högre hyror och fullständigt galna priser på kollektivtrafiken lagt börda på börda på det arbetande folket.
Allt detta – och mer – gjorde att kapitalet tillsammans med socialdemokratin kunde pressa ner reallönerna till nivåer som de låg på för 10-15 år sedan. Resultatet av denna utveckling har gjort att andelen människor som i Sverige lever i fattigdom fördubblats på bara några få år.
Den kapitalistiska utvecklingen, där mer och mer måste läggas på militären och där företagen hela tiden kräver tillväxt och mer kapital för att kunna hävda sig i den internationella konkurrensen driver obönhörligen på utvecklingen mot fattigdom för den breda massan. Utvecklingen inom kapitalismen är tydlig: de rika blir rikare och de fattiga allt fattigare.
Denna utveckling hälsas naturligtvis av flertalet partier medan andra partier lägger tandlösa förslag som skrapar på ytan. För att exempelvis reglera bankmarknaden, som lever på att tvinga på folk miljonskulder, vill man införa en 50-procentig skatt på de vinster som banken gjort som överstiger den genomsnittliga vinsten mellan åren 2018-2022. Denna skatt hade kunnat ge omkring 10 miljarder kronor extra per år, som man sedan kunnat plöja ner i den militära upprustningen, samtidigt som bankernas utplundring kunnat fortsätta. Vänsterpartiets förslag syftar inte till något annat än att skapa illusionen att utsugningen kan göras snäll, att det kapitalistiska våldet ska göras acceptabelt.
Skola och vård
I Frankrike har protester exploderat på grund av förhållandena inom skolan och eleverna har fått nog. De har stöd av många av sina lärare och av stora delar av den franska arbetarklassen. Situationen i vårt land är inte lika explosiv, men vi kan utan större ansträngning se att detta också kan vara vår framtid – där antalet lärare och läkare kraftigt minskat, där underhållet av skolorna och vårdlokalerna kraftigt försämrats och där såväl lärare och elever, som läkare, sköterskor och patienter tröttnar.
Denna framtid kan vi se eftersom vi ser den generella utvecklingen inom kapitalismen – vi ser hur de militära utgifterna ökar och hur regeringen, vilken färg den än har, subventionerar de svenska storföretagens internationella konkurrenskamp genom nedskärningar. I det här läget, med en skarpt ökande konkurrens, kommer staten, där också regionerna och kommunerna ingår i maskineriet, att behöva göra kraftiga nedskärningar. Det är vad som väntar oss – men ingen pratar om det.
Istället går de snäva diskussionerna inom skolområdet kring huruvida vinstuttag ska tillåtas eller inte, som om det vore en kvalitativ skillnad mellan privata och kommunala skolor i det som lärs ut – vi betonar istället att det är en kapitalistisk skola, vare sig den är privat eller inte, som förbereder den svenska ungdomen på de uppgifter de har att utföra i det svenska kapitalets intresse framöver. Vi kämpar därför för en skola som kan garantera ungdomen en allsidig utveckling och som kan ta tillvara ungdomens utvecklingspotential.
Detsamma gäller vården – vi kämpar för en bra och effektiv vård för hela det arbetande folket, medan riksdagspartierna strävar efter att forma vården utifrån kapitalets behov. Det övergripande behovet av och den konsensus som finns kring konkurrensförmåga och militär upprustning gör att vården på förhand är dömd till nedskärningar och effektiviseringar.
Slutsatser
Vi ser att alla systempartier – de partier som inte ifrågasätter eller kämpar mot det kapitalistiska systemet – i alla frågor måste anpassa sig till det svenska kapitalets behov, när det kämpar mot andra kapital. Det finns inget annat alternativ. För de partier som vill administrera kapitalismen finns inga andra alternativ än att gynna det egna kapitalet.
Därför är också skillnaderna mellan de politiska partierna i de verkligt viktiga frågorna minimala – de skillnader som finns upprätthåller bara illusionen om att det finns alternativ inom systemet. Det politiska spel som nu pågår kommer inte att leda till några verkliga förändringar utan trenden kommer att fortsätta som tidigare.
Av den anledningen framhåller vi också systemfrågan som den absolut viktigaste: vi måste ställa hela det kapitalistiska systemet mot ett helt nytt system, det socialistiska systemet. Bara genom att göra detta kan vi åstadkomma verklig skillnad för det arbetande folket och vi ser med all önskvärd tydlighet att vår paroller under valet var korrekt – kasta inte bort din röst, stärk kommunisterna!
Sveriges Kommunistiska Parti
