Beskrivning
Föreliggande boks viktigaste uppgift är inte så mycket att teoretiskt motivera vissa konkreta psykologiska grundsatser som att söka efter en metod att komma fram till dessa, utgående från den historiska materialismens lära om människans natur. Bokens huvuduppgift är ett försök att klargöra de kategorier som är viktigast för att bygga upp ett motsägelsefritt system av psykologin som en vetenskap om uppkomsten, funktionen och strukturen i den psykologiska återspeglingen av verkligheten i individernas verksamhets processer.
Boken är slutsåld på Fram, men finns nu i tidskriftsformat med samma innehåll som den tidigare boken.
Aleksej Nikolajevitj Leontiev (1903–1979) bildade som ung efter avslutade studier vid Moskvauniversitetet tillsammans med Vygotskij och Luria en intensivt arbetande ”trojka” i Moskva vilken hade satt som mål att bygga upp en ny psykologi på den marxistiska filosofins grunder. Under dessa fruktbara år i slutet av 1920-talet mottog både Luria och Leontiev den inspiration som blev avgörande för alla deras senare verk. Ingen av dem finns i livet nu, men denna bok visar hur långt de nådde. Leontiev fick publicerat sitt första arbete redan vid 23 års ålder: Om objektiva symptom på affektiva reaktioner (i samarbete med Luria). 1931 utkom Minnets utveckling, där flera av de synpunkter som har karakteriserat hans senare forskning redan kom till klart uttryck. Han såg inte minnet som något organismbestämt, utan som något som förmedlas av redskap, och minnets utveckling sattes i sam band med utvecklingen av redskapsanvändandet.
Från 1930 arbetade Leontiev i Charkov, där ”trojkan” fick möjlighet att grundlägga en psykologisk avdelning under det psykoneurologiska institutet. Här kom Leontiev att arbeta tillsammans med de då ganska unga Zintjenko, Bozjovitj, Zaporozjets, Galperin och flera andra, som senare har blivit betydelsefulla namn inom psykologin. På 1930 talet utarbetade Leontiey sam tidigt med S Rubinstein, men oberoende av honom, sin verksamhetsteori, och 1940 tog han doktorsgraden.
Under andra världskriget fick Leontiev en professur vid universitetet i Moskva och var med om att organisera ett sjukhus för rehabilitering av krigsinvalider. Han kom själv att leda forskningen på plats. Efter kriget sysslade Leontiev med ett om fattande och allsidigt forsknings arbete, som bland annat omfattade perceptionspsykologi, utvecklingspsykologi, klinisk psykologi, defektologi, pedagogisk psykologi och ”ingenjörspsykologi”. Dessutom var han aktiv som lärare och som organisatör av det vetenskapliga arbetet och undervisningen. Han var en huvudkraft bakom upprättandet av psykologiska fakulteter i en lång rad städer, och vid sin död var han dekan för psykologiska fakulteten vid Moskvauniversitetet. Bland de cirka 150 större och mindre arbeten som Leontiev har publicerat, intar Psykets utvecklingsproblem från 1959 en central plats och är liksom föreliggande bok översatt till många språk.
Leontiev åtnjöt stort internationellt erkännande och var så ledes i en rad år vicepresident i Internationella psykologförbundet liksom han presiderade vid den 18:e psykologkongressen i Moskva.
Leontiev blev hedersdoktor vid universitetet i Paris 1968 och hedersmedlem av Ungerns Vetenskapsakademi 1973. Han till delades Leninpriset 1963 för boken Psykets utvecklingsproblem.
