Allvarlig brist på mat och t o m svält förekom inom många regioner i Sovjetunionen 1932-33. Många på landsbygden dog i epidemier av bl a tyfus och dysenteri.
Mycket dåliga skördar 1931 och 1932 var en huvudorsak till detta, och berodde på flera faktorer.
Extremt dåligt väder 1930-31 varierade mellan torka och långa perioder med ihållande regn.
Ca 90 % av de ryska bönderna var antingen entusiastiska angående kollektivisering eller passivt accepterande. De 10 % som visade motstånd var de bättre ställda, och de orsakade stora skador genom att sabotera jordbruksverksamheten. Bl. a. vägrade de leverera spannmål i ett försök att driva upp priserna.
Flera lokala myndigheter försökte genomföra tvångskollektivisering, vilket stred mot direktiv från regeringen och Kommunistpartiet.
Sovjetunionen var mitt uppe i ett desperat industrialiseringsprogram som var en förutsättning för att kunna försvara sig mot ett kommande angrepp. Antalet arbetare i städerna växte starkt. Regeringen satte kvoter för insamling av spannmål för att försäkra tillförsel av bröd till dem. En del lokala myndigheter satte ännu större kvoter, vilket orsakade matbrist på landsbygden.
Tidigt år 1933 var matbrist och svält mycket allvarligt. Regeringen satt igång en rad åtgärder för att lösa problemen. Tjänstemän i lokala myndigheter som hade brutit mot regler och direktiv angående kollektivisering och insamling av spannmål ersattes av andra. Ca 5,7 miljoner ton frö och mat fördelades på landsbygden i ett av de största hjälpprogram i Sovjetunionens historia. Speciella grupper tillsattes I viktiga regioner som Ukraina, Uralbergen och Volgaområdet för att dirigera vårsådd och organisera tillförsel av förnödenheter.
Skörden 1933 var mycket lyckad, och matkrisen upphörde.
Ca 2,5 miljoner människor dog i Ukraina av svält och sjukdomar under den värsta perioden. Men redan i mitten på 1930-talet uppstod en myt om att Stalinregeringen avsiktlig hade orsakat en svält som dödade många fler.
Myten analyseras i texten nedan, som också innehåller flera detaljer om vad som i verklighet hände i Ukraina omkring 1932.
Hur man tillverkar en myt
Myten om folkmordssvälten i Ukraina avslöjades en gång för alla av en kanadensisk journalist vid namn Douglas Tottle i Fraud, famine and fascism – The Ukrainian genocide myth from Hitler to Harvard, Progress Books, Toronto, 1987. Boken är ett imponerande exempel på historisk forskning, med omfattande dokumentation av citat och fotografier samt tydliga källhänvisningar.
Skräckhistorier om bolsjevikerna och Sovjetunionen hade varit gängse i Västs tidningar sedan revolutionen 1917. Exempelvis publicerade London Telegram 1930 en historia av en journalist som skulle ha bevittnat svält och blodiga massakrer. Det visade sig sedan att han hade lämnat Sovjetunionen nästan åtta månader innan händelserna som han skildrade skulle ha utspelat sig.
Den första historien om att den sovjetiska regeringen avsiktligen svält ut miljontals människor i Ukraina dök upp 1935 i den reaktionära Hearstpressen i USA. William Randolph Hearst hade nära kopplingar till det tyska nazistpartiet, NSDAP. De två journalister som författat rapporterna avslöjades snabbt som lögnare.
En av dem hette Thomas Walker. I hans artiklar fanns fotografier på svältande människor, som han gjorde gällande hade tagits i Ukraina 1932-1933. Men ett problem är att Walker uppehöll sig ungefär två veckor i Sovjetunionen hösten 1934 men aldrig i Ukraina. Ett annat problem är att många av bilderna visade offer för svälten 1921-1922, vilken som sagt var resultatet av det Interventionskrig som de västliga ”demokratierna” hade startat.
De andra bilderna var antingen tagna tidigare eller helt uppenbart manipulerade. En del av dem visade t ex soldater från det tidigare österrikisk-ungerska imperiet som påstods tillhöra den röda armén. En bild, som skulle ha tagits under hungersnöden sommaren 1932, visade människor som bar vinterkläder.
I detta sammanhang vore det intressant att veta vem som tagit foton av svältande barn som visas på Forum för levande historias sajt, var de tagits, och när.
Det är inte överraskande att Walkers fotografier publicerades i Voelkischer Beobachter, Der Sturmer och andra nazistiska tidningar, och spreds över hela Tyskland.
En annan nazisympatisör, doktor Ewald Annende, publicerade 1935 Muss Russland hungern?, en bok som baserades på källor från den nazistiska och fascistiska pressen, de ukrainska emigranttidningarna, och intervjuer med individer om vilka inga detaljer gavs. Boken innehöll många av samma fotografier som fanns i Walkers artiklar.
När Ronald Reagan satte igång sin propagandakampanj mot “det onda imperiet” kom 1984 en ny upplaga av Annendes bok ut i USA, med professor James E. Mace från Harvarduniversitet som redaktör och med titeln Human life in Russia. Samma fotografier användes igen.
Under tiden hade två fascistiska ukrainska emigrantorganisationer i USA 1953 gett ut Black deeds of the Kremlin, också med Walkers bilder. Boken är full med lovord för Symon Petliura, som ledde massiva pogromer (organiserad slakt av judar) i Ukraina under Interventionskriget, liksom för Roman Shukeyvych, en ukrainsk nationalisthjälte som ledde de militära enheter som nazisterna satte upp under andra världskriget.
En av bokens författare hette Alexander Hay-Holowko. Han tjänstgjorde i SS och var propagandaminister i den nazistödda “regeringen”, som leddes av fascisten och den synnerligen skicklige judedödaren Stepan Bandera en kort tid under kriget. Bland dem som stött publiceringen av boken fanns Anatole Bilotserkiwsky också känd som Anton Shpak, en f.d. officer i den ukrainska nazistiska polisen som personligen deltog i massavrättningar på judar.
The Ninth Circle av Olexa Woropay gavs ut 1953 i Storbritannien av beundrare till Bandera. Woropay hävdar att hans skildring av folkmord i Ukraina genom svält grundades på “forskning” vid ett flyktingläger i Tyskland under det sena fyrtiotalet, men han stödjer sina påståenden med Walkers bilder. Woropay ger ingen information om vad han gjorde under den nazistiska ockupationen av Ukraina.
År 1964 påstods i en artikel av jordbruksexperten Dana Dalrymple i den amerikanska tidskriften Soviet Studies att 5,5 miljoner hade dött i ett folkmord i Ukraina 1933. Dalrymples statistiska metod var enkel. Han samlade 20 olika påståenden om folkmordssvält, allt från 1 till tio miljoner, och räknade sedan ut genomsnittet. Bland hans källor fanns Walker, nazister och nazistsympatisörer, bl.a. doktor Ammende. Somliga kanske anser att nazister är pålitliga källor om den historiska sanningen, men det finns inget belägg för det i verklighet.
Dalrymple var uppenbarligen missnöjd med att det dödssiffrorna blev bara 5,5 miljoner. År 1965 skrev han ytterligare en artikel och refererade då till en rapport om 15 miljoner döda av doktor Horsley Gantt, som sade att han erhållit den siffran av ”sovjetiska myndigheter”. Ingen uppgift gavs om vad det var för myndigheter.
The Ninth Circle återutgavs av Harvarduniversitetet 1983 “för att fira 50 årsdagen av svälten”. Samma år publicerade professor James Mace Famine in the Soviet Ukraine och professor Walter Dushnyk 50 years ago – the famine holocaust in the Ukraine. Där används samma källor, och samma falska fotografier. Mace hänvisar till och med till Walker, men han daterar dennes besök i Sovjetunionen till 1933 i stället för det korrekta 1934.
Historien om svält och folkmord berättades ännu en gång i filmen Harvest of Despair, gjord 1983 av fascistiska ukrainska emigranter i Kanada. Den vann en guldmedalj och en ”Grand Trophy” vid den 28:e internationella film- och TV-festivalen i New York 1985. De flesta av ”ögonvittnena” i filmen är ukrainska nazister eller nazistsympatisörer.
Ett problem angående filmen är att Marco Carynnik, som ledde gruppen som gjorde filmen och utförde den mesta forskningen, tvingades erkänna att “inte några av arkivfilmerna kommer från den ukrainska svälten och väldigt få autentiska fotografier från 1932-1933 finns med”. En dramatisk sekvens i filmens slut med en utmärglad flicka, som också användes för reklamen för filmen, kommer inte från svälten 1932-1933.
Carynnik förklarade i en intervju: “Jag sade till om att den här sortens felaktigheter inte fick förekomma, men de struntade i mig (Toronto Star, 20 November 1986).
Myten om folkmord-svält fick till slut sitt genombrott i Robert Conquests The Great Famine. Tidningen the Guardian avslöjade sent på sjuttiotalet att Conquest under många år arbetade för spionorganisationen MI6. Att sprida desinformation var hans yrke.
Denna s.k. historikers uppfattning om historisk korrekthet illustreras i hans bok The Great Terror, som jag tror först gavs ut 1968: “Sanningen kan bara komma fram genom hörsägen” och “egentligen är skvaller den bästa, om än inte ofelbara, källan”. Inom inget annat forskningsfält än Sovjetunionens historia skulle uttalanden som dessa accepteras. En brottmålsadvokat som gjorde liknande påståenden skulle skrattas ut ur domstolen.
Källorna i Conquests bok är för det mesta intervjuer med eller skrifter från tyska och ukrainska fascister, däribland en del av dem som nämnts ovan. Conquest återger också en lång rad falska fotografier, bl a Walkers.
När andra världskriget slutade togs omkring 10 000 fascistiska krigsförbrytare till USA med falska papper, som de hade fått av amerikanska tjänstemän, och integrerades i USA:s armé, säkerhetstjänst och affärsliv. Med president Trumans och hans regerings kännedom och godkännande. Många av förbrytarna kom från Ukraina, och de inrättade sig också i Kanada. De startade en rad organisationer med uppgift att sprida desinformation om Sovjetunionen, nästan alla finansierade av CIA och den amerikanska extremhögern. Läs Blowback, Christopher Simpson, Weidenfeld & Nicholson, NYC, 1988.
Kollektivisering – en komplex process
Under tjugotalet hade Sovjetunionen stora problem när det gällde mattillförsel, delvis på grund av bristen på boskap och utsäde som var en följd av Interventionskriget. Organisering av jordbruket diskuterades intensivt. Majoriteten av partiets ledarskap kom överens om att det var nödvändigt att kollektivisera men att detta måste göras gradvist. Kollektiviseringsprocessen visade sig bli mycket komplex.
Kulakerna utgjorde endast 4-5 procent av hushållen på landsbyggden1927, men de ägde mer än 15 procent av den brukbara jorden. De ägde också kvarnar och smedjor, lånade ut pengar på ockerränta till fattiga bönder och hyrde ut maskiner och djur till dem. D v s de skodde sig på de fattiga böndernas behov. Kulakerna kontrollerade dessutom en stor del av detaljhandeln i jordbruksområdena och naturligtvis bestämdes priserna till deras fördel.
Kollektiviseringsprogrammet som inleddes sent på tjugotalet omfattade kollektivisering av mark och andra produktionsmedel som kulakerna ägde. De rikaste kulakfamiljerna skulle vräkas och flyttas till annan plats. Kulakerna kämpade hårt för att behålla sina positioner.
Mot slutet av tjugotalet hade fattiga bönder och partifunktionärer på distrikts- eller regionalnivå satt igång spontana försök till kollektivisering, särskilt i Ukraina, ibland tillsammans med arbetare från städerna. Konflikten med kulakerna intensifierades när de vägrade leverera säd och viktiga livsmedel i ett försök att tvinga regeringen att höja priserna på jordbruksprodukter. Arbetarna i städerna riskerade svår undernäring och rent av svält, enligt Isaac Deutscher i Stalin, Penguin, 1976. Spontana försök att öka kollektiviseringstakten fortsatte, ofta utan föregående diskussion med partiets ledarskap.
Regeringen beslutade 1930 att den spontana kollektiviseringen hade gått för långt och måste stoppas. I en artikel med rubriken ”Yra av framgång”, tryckt i Pravda den 2 mars 1930, skrev Stalin:
“Vår politik med kollektiva jordbruk har haft framgångar bland annat eftersom den vilar på frivillighet hos lantbrukets kollektivrörelse och på att man har tagit hänsyn till de skilda förhållanden som råder i Sovjetunionens olika regioner. Kollektivjordbruk får inte organiseras med våld. Det skulle vara dumt och reaktionärt. Lantbrukets kollektivrörelse måste ha aktivt stöd från den stora bondemassan.”
De flesta bönder hade en positiv inställning till kollektivisering
I motsats till borgerlig mytologi om hur bönderna i Sovjetunionen kämpade mot kollektivisering, har moderna (icke-marxistiska) forskare visat att bara ca 10 % av dem kämpade emot. Dessa var naturligtvis de bättre beställda (kulakerna) som vid kollektivisering skulle förlora deras ekonomiska dominans. Den stora majoriteten protesterade inte.
Bönderna i allmänt insåg att kollektivisering skulle förbättra deras liv, eftersom de bl a skulle få reglerade arbetstider, garanterade löner, semester och pensioner. Många av dem ansåg att det var deras plikt att förse arbetarna i städerna med mat, och att kollektivets (Kolkhoz) gemensamma jordbruk skulle bli mer effektivt än de individuella.
Dessutom hade kolkhoz många drag som påminde om en gammal rysk tradition av kollektiva landbruk och rättvis distribution.
Se Mark Tauger, “Soviet Peasants and Collectivization, 1930-39: Resistance and Adaptation,” in Rural Adaptation in Russia by Stephen Wegren, Routledge, 2005.
Lokala myndigheternas övergrepp
Professor Robert H. McNeal (icke-marxist) har ägnat en stor del av sin karriär åt att studera Stalin. I Stalin, man and ruler, Macmillan, 1988, skrev han om den omtumlande och dåligt organiserade kollektiviseringen sent på 1920-talet:
“Det finns en hel del bevis för att entusiasmen för kollektivisering och eliminering av kulakerna hade stimulerat mycket initiativtagande på lägre nivå innan Stalin uppenbart försökte ingripa i kampanjen (d v s tvångskollektivisering)…Det finns inte anledning att tro att Stalin i juni 1929 förmådde statsmyndigheten Kolkhoztsentr (Kollektivjordbruksbyrån) att bestämma att det var nödvändigt att drastiskt öka femårsplanen om kollektivisering, omfattande sju eller åtta miljoner familjer bara 1930. Inte heller var Stalin inblandad i beslutet från Khoperdistriktet, ett stort område i tidigare Don Kossakland, att man skulle uppnå fullständig kollektivisering vid slutet av planens period. Inte heller kan man direkt till Stalin koppla vräkningen av ett stort antal kulakfamiljer från sina gårdar 1929, det vill säga innan han hade tillkännagett planen att ’likvidera kulakerna som klass’. Såvitt framgår av sovjetiska studier skulle 30,000 familjer eller fler än 200,000 människor ha vräkts 1929.”
Ändå fortsatte konflikten på landsbygden och 1932 utkämpades i själva verket ett lokalt krig mot kulakerna i Ukraina och andra områden.
Socialistiska rådsrepubliken Ukrainas officiella historiebok är synnerligen kritisk mot de partikommittéer på regional- eller distriktsnivå som försökte genomföra kollektivisering av hela Ukraina till hösten 1930. ”Det var ett vulgärt brott mot partiets direktiv för takten och metoderna i kollektiviseringen… Politiken att stärka alliansen med mellanskiktet bönder tillsammans med de fattiga bönderna i kampen mot kulakerna ersattes av en politik som var fientlig mot leninismen, som gick ut på att kommendera mellanskiktet bönder.”
“Alla dessa förvanskningar och misstag, som inte hade något gemensamt med partiets leninistiska linje, gynnade kulakerna, de borgerliga nationalisterna, högeropportunisterna och trotskisterna.”
Den verkliga krisen i Ukraina
Det var kris i Ukraina 1932-1933: svält och omfattande epidemier med bl a tyfus, och dysenteri. Ralph Barnes från New York Herald Tribune uppskattade antalet döda till omkring en miljon, Walter Duranty vid New York Times sätt siffran två miljoner. Båda var i Sovjetunionen de åren. Enligt kanadensaren doktor Hans Blumenfeld, som var i Ukraina i 1930-talet, var förmodligen de flest av dödsfall 1933 orsakade av epidemier.
Frederick Schuman, professor i statsvetenskap på Williams College (Massachusetts, USA) besökte Ukraina på det tidiga trettiotalet. Han skrev att kulakernas ”motstånd kom inledningsvis till uttryck i att man slaktade boskap och hästar hellre än att låta dem bli kollektiviserade. Det blev en svår motgång för det sovjetiska jordbruket, eftersom nästan all boskap och alla hästar ägdes av kulakerna. Mellan 1928 och 1933 minskade antalet hästar i Sovjetunionen från nästan 20 miljoner till färre än 15 miljoner, boskap från 70 miljoner till 38 miljoner, får och getter från 147 till 50 miljoner och svin från 20 till 12 miljoner. Den sovjetiska jordbruksekonomin hade inte hämtat sig från denna enorma förlust 1941”.
“En del kulaker mördade tjänstemän, satte eld på kollektivens egendom och brände till och med upp sina egna åkrar. Fler vägrade att så och skörda, möjligen trodde de att myndigheterna skulle ge efter och under alla förhållanden hjälpa dem att klara sig. Resultatet blev den ukrainska hungersnöden 1932-1933”.
Douglas Tottle hänvisar till Isaac Mazepa, en ukrainsk nationalist, som bekräftar Schumans beskrivning och säger att kulakernas mål var att ”systematiskt ödelägga bolsjevikernas plan för jordbruket. Katastrofen 1932 var det hårdaste slag mot sovjetiska Ukraina som rådsrepubliken fick ta emot sedan svälten 1921-1922. Både höstens och vårens såningskampanjer misslyckades. Hela områden fick ligga öde… I söder lämnades skördarna ute på fälten och förstördes”.
Våren 1933 vidtog sovjetregeringen åtgärder för att lindra situationen och skickade 5,7 miljoner kg säd, mat och foder till Ukraina. Man förändrade och förbättrade också organisationen och styrelserna för kollektivjordbruken, och tusentals fler traktorer, skördetröskor och vagnar levererades. Doktor Blumenfeld skrev:
“Det kom tillräckligt med regn 1933. Partiet sände sina bästa kadrer för att hjälpa till att organisera arbetet på kollektiven. De lyckades – efter skörden 1933 förbättrades situationen radikalt och med häpnadsväckande hastighet.”
När det gäller avsiktlig utsvältning skrev Blumenfeld:
”För den som känner till Sovjetunionens desperata behov av arbetskraft under de åren framstår idén att ledarskapet skulle avsiktligen minska denna begränsade tillgång som absurt.”
