Forum för levande historia påstår om Stalin att “År 1939 ingick han en allians med Hitlertyskland men anslöt sig efter det tyska anfallet på Ryssland 1941 till de allierade i andra världskriget”. Detta är historieförfalskning.
Förenade i hat mot kommunismen
Hitler talade kontinuerligt om behovet att förinta ”judeo-bolsjevismus”, d v s Sovjetunionen. Kapitalisterna i västvärlden och Japan delade hans åsikt. Det var hat mot kommunismen som drev dem att invadera Ryssland 1918.
Utvecklingen i Europa efter att Hitler blev Tysklands rikskansler 1933 återspeglar kapitalisternas gemensamma syfte. De såg fascisterna i allmänhet och Tyskland i synnerhet som spjutspetsen i kriget mot Sovjetunionen. Det tyska upprustningsprogrammet som startade 1936 var delvis finansierat av västerländska banker utanför Tyskland. Förhoppningen var att kriget skulle föras österut.
Så sent som augusti 1938, nästan exakt ett år innan Tyskland angrep Polen, skrev Winston Churchill en artikel i den amerikanska tidskriften Collier’s i vilken han lovordade Hitler och Mussolini för att ha ”räddat deras folk from den bolsjevistiska smittan”. En kopia av artikeln kan beställas från New York Public Library, i fallet att Forum för levande historia är intresserad av att sprida mera kunskaper om historia i de svenska skolorna.
Emellertid försökte Sovjetunionen att få till stånd en allians med framförallt Storbritannien och Frankrike för att stoppa Hitlers aggressionspolitik. 1934-1938 reste utrikesministern Litvinov bokstavligen i skytteltrafik mellan de europeiska huvudstäderna i ett försök att visa att det var i allas intresse att blockera Hitler, men förgäves. De franska och brittiska regeringarna hoppades att de kunde undvika ett krig med Tyskland, som istället skulle angripa Sovjetunionen.
En icke-angreppspakt är inte en allians
En allians innebär att två eller flera nationer är överens om att de skall agera tillsammans för att nå ett specifikt mål. En icke-angreppspakt innebär att två eller flera nationer är överens om att de inte skall angripa varandra.
Två viktiga icke-angreppspakter
Vid slutet av september 1938 kom Hitlertyskland, Storbritannien och Frankrike överens om en icke-angreppspakt. Enligt pakten fick Tyskland lägga beslag på Tjeckoslovakien. Hitler fick en ”fri hand” i centrala och östra Europa och lovade att inte angripa Storbritannien eller Frankrike. (Se In Our Time, Leibovitz and Finkel, Monthly Review Press, 1998, och The Drift to War 1922-1939, Richard Lamb, W. H. Allen, 1989). För kapitalisterna i dessa länder, verkade det som om de kunde räkna med att stå utanför det kriget som alla visste skulle komma.
Tidigt 1939 började Stalinregeringen inse att en anti-Hitler allians med Storbritannien och Frankrike troligen var omöjligt att uppnå. Sovjet började själva förhandla med tyskarna om en icke-angreppspakt, men ändå fortsatte kontakter med London och Paris. Utrikesminister Litvinov, som var jude, ersatts med den icke-judisk Molotov. Litvinov blev sovjetisk ambassadör i USA.
I juli 1939 anlände en delegation av brittiske och franska representanter till Moskva, för att diskutera till synes ett detaljerat sovjetiskt förslag om en allians. När det visade sig att dessa representanter inte var behöriga att skriva under en överenskommelse, beslutade Stalinregeringen att avsluta förhandlingar.
Sent i augusti 1939 ingick Sovjetunion och Tyskland en icke-angreppspakt – inte en allians, som Forum för levande historia påstår. Enligt villkoren skulle sovjeterna leverera spannmål, olja, mangan och andra råvaror till Tyskland. Värdet av leveranser från Sovjet juni 1940 – juni 1941 uppgick till ca en halv procent av Tysklands BNP (Brutto nationalprodukt).
I gengäld skulle Tyskland leverera industrivaror inklusive verktygsmaskiner till Sovjetunionen. Verktygsmaskiner används för att producera maskiner som i sin tur används för att producera industrivaror. Sovjet var mitt uppe i ett industrialiseringsprogram för att rusta sig mot ett kommande angrepp och hade därför stort behov av verktygsmaskiner.
Enligt pakten fick också Sovjetunionen återta de delar av västra Ukraina som Polen hade erövrat under Interventionskriget 1919-1922 samt agera i Baltikum, utan motstånd från Tyskland. D v s att Sovjets västra gräns flyttades 200-300 kilometer västerut, vilket Stalinregering ansåg var mycket viktig för att kunna försvara sig. Denna gräns var snarlik den s k Curzon line, som hade godkänt av Storbritannien, Frankrike och USA 1920 (Lord Curzon var då Storbritanniens utrikesminister).
Tsarens tidigare baltiska provinser hade blivit oberoende länder efter Oktoberrevolutionen men hade senare blivit fascistiska diktaturer, liksom alla länder på Sovjetunionens västra gräns med undantag av Tjeckoslovakien, åtminstone fram till Munchenpaktens efterspel. Baltikum hade stor strategisk betydelse i krig, och under fascisterna skulle området ha blivit en transportsträcka för den tyska armén.
De baltiska länder blev därför integrerade som republiker i Sovjetunionen 1940. Bl a fick Litauen åter staden Vilnius, som Polen hade erövrat under Interventionskriget.
Tyskland angriper Polen – ingen reaktion i väst
1937 hade Storbritannien, Frankrike och Polen ingått en försvarsallians som innebar att om ett av dem blev angripet av en främmande makt skulle de andra två kommer till dess försvar.
Nazisterna angrep Polen den 1 september 1939. Storbritannien och Frankrike deklarerade krig mot Tyskland, men det var allt. De avstod helt från att gå till strid. Hitlers armé fick härja fritt utan att Polens allierade lyfte ett finger. I Storbritannien kallades detta ”The Phony War”, och många britter, även utanför arbetarklassen, skämdes för det. Det var först när Tyskland angrep Frankrike våren 1940 som de franska och brittiska regeringarna insåg att ett riktigt krig var oundvikligt.
Inga sovjetiska illusioner om Tyskland
Stalinregeringen hade inga illusioner om att Tyskland inte skulle angripa Sovjetunionen, för eller senare. Redan i januari 1940, mindre än sex månader efter pakten underskrevs, la den röda arméns överbefälhavare fram ett förslag till en försvarsstrategi som utgick ifrån att Tyskland skulle attackera Sovjetunionen. Och sovjeterna fortsatta sina desperata ansträngningar att blir redo för krig.
Stalinregeringen räknade med att pakten skulle vinna tid för dem, och att Tyskland inte skulle gå till angrepp före 1942. När maj 1941 passerat utan ett tysk angrepp trodde regeringen att de hade rätt, enligt Molotov (Molotov Remembers, Felix Chuev, utgiven av Ivan R Dee, 1993). Juni ansågs vara för sent för en offensiv, eftersom den skulle försvåras av leriga vägar när regnet kom i oktober.
Men tyskarna hade för sig att deras blitzkrieg strategi inte gick att stoppa, att de skulle nå Moskva tidigt på hösten, och att Sovjet därmed skulle kapitulera. Attacken kom den 22 juni 1941. Forum för levande historia menar att Sovjet ”anslöt sig” till de allierade (Storbritannien och Frankrike) efter invasionen. Det var aldrig en fråga av anslutning. Dagen efter invasionen annonserade Churchill att alla länder som kämpade mot Tyskland var Storbritanniens bundsförvant.
Vem bär ansvaret för andra världskriget?
Detta världens mest förödande krig hade egentligen sin startpunkt vid Munchenpakten, då Hitler fick grönt ljus från kapitalisterna i Storbritannien och Frankrike att föra krig mot Sovjetunionen. Om de istället de bildat en allians med Sovjet kunde kriget ha undvikits, enligt Allan Bullock och B. H. Liddell Hart, både ledande brittiske historiker. Detta erkändes mot krigets slut i Europa av Anthony Eden, brittiske krigsminister och senare utrikesminister i Churchill-regeringen, och senare av den franska general André Beaufre, som hade varit med i delegationen som besökte Moskva 1939.
Anthony Eden i House of Commons, 1945: ”Kan någon tvivla på att om vi 1939 hade haft den enighet mellan Sovjetunionen, vårt land och USA som vi skapade vid Jalta, skulle det nuvarande kriget aldrig ha ägt rum?” (Parliamentary Debates, House of Commons Official Report, Vol. 408).
“Idag, när man åter läser utkastet till den brittisk-fransk-sovjetiska överenskommelsen (se ovan) kan man fråga sig hur blind och petig vår diplomati måste ha varit då vi sumpade möjligheten att sluta ett avtal som var så oerhört viktigt” – André Beaufre i Le drame de 1940, Plon, 1965.
För mer information, se 1939: The Alliance That Never Was and the Coming of World War II, av Michael Jabara Carley, Chicago, Ivan R. Dee, 1999. Professor Carleys tes är enkel och korrekt. Han menar att de brittiska och franska kapitalisternas fanatiska anti-kommunism hindrade dem från att begripa att endast en allians med Sovjetunionen skulle förhindra Tyskland från att försöka erövra hela Europa.
Men denna fanatiska anti-kommunism – vilken liknar den som kännetecknar Forum för levande historia – var och är ofrånkomlig. Den växer ur klasskampen därför att kommunismen hotar kapitalisternas intressen, och så länge som kapitalismen existerar kommer kampen att fortsätta.