När C.H. Hermansson undersökte ägarförhållandena i Sverige och de svenska monopolföretagens roll i världen kom han fram till att Sverige var en liten, men hungrig imperialistmakt. Detta arbete utförde han löpande under några decennier och den sista boken han publicerade i ämnet kom ut i mitten på 80-talet. Sedan dess har inga konkreta analyser gjorts av varken ägarförhållandena eller den svenska imperialismen.
Som grund för sin analys använde Hermansson Lenins undersökningar som han genomförde i början av 1900-talet. Lenin slog fast att kapitalismen sedan Marx tid utvecklats och gått in i ett högre stadium: det imperialistiska stadiet. Detta innebar i korthet att koncentrationen av produktionen och kapitalet nått längre än tidigare, att det på grundval av bank- och industrikapitalet uppstått ett finanskapital som börjat exportera kapital, något som blir allt viktigare ju mer kapitalismen utvecklas. Finanskapitalisterna står i spetsen för sina respektive länders monopol, och sörjer för att dessa kan expandera utöver sitt lands gränser. Som ett led i detta ingår monopolen sammanslutningar och hamnar i konflikter med varandra om marknader och råvarutillgångar. Dessa motsättningar och konflikter leder slutligen till krig, där imperialisterna omfördelar tillgångarna.
Med hjälp av ovanstående kommer vi att först titta närmare på de svenska förhållandena, och undersöka hur de svenska monopolen ser ut, för att därefter beröra på det svenska finanskapitalet och dess kapitalexport. Därefter höjer vi blicken något och sätter de svenska monopolkapitalisterna i relation till de tyska, som står för den mest aggressiva expansionen i Europa, samt Ryssland, vars egna monopolkapitalister hamnat i konflikt med de tyska (och även de amerikanska). Slutligen ska vi försöka dra några slutsatser av analysen. I den händelse ovanstående begrepp är obekanta gäller det att ha tålamod; begreppens innebörd kommer att framgå i texten.
Kapital- och produktionskoncentrationen i Sverige
Den svenska ekonomin är mycket koncentrerad: 15 familjer äger 70% av det som finns registrerat på Stockholmsbörsen.[1] Värdet av de företag som dessa 15 familjer kontrollerar uppgår till uppemot 4 000 miljarder kronor. Det motsvarar nästan hela Sveriges BNP år 2015. Vilka är då dessa storkapitalister?
De ojämförligt största svenska monopolkapitalisterna återfinns i Wallenbergsfären och –familjen. Denna har dominerat svensk ekonomi under 1900-talet och i deras ägo återfinns en hel rad av Sveriges största företag: ABB, Atlas Copco, Astra Zeneca, Electrolux/Husqvarna, Investor, Ericsson, EQT, Stora Enso, SKF, Saab AB, Aleris och SEB-banken.Detta är långt ifrån en heltäckande bild av familjen Wallenbergs ägande, eftersom förhållandena ofta är komplicerade mellan företagen. Vi ser exempelvis att Investor äger EQT, som är Wallenbergarnas riskkapitalbolag. EQT äger i sin tur Sveriges största friskolekoncern Academedia och en stor del av aktierna i Kunskapsskolan, en av de största friskolekoncernerna.
Bortanför Wallenberg, som dominerar, finns flera andra storkapitalister. En av dessa är Fredrik Lundberg, som genom Lundbergföretagen kontrollerar ett stort antal företag. Genom dessa äger han Holmen (en av Sveriges största skogsindustrikoncerner), Hufvudstaden (fastighetsbolag) och Industrivärden. Lundberg har även mindre andelar i andra företag, men just Industrivärden är av intresse för oss. Genom Industrivärden har Lundberg betydande investeringar i Ericsson, Volvo, SCA, Sandvik, ICA, Skanska, SSAB och Handelsbanken. Här kan tilläggas att kapitalisternas investeringar ibland överlappar, såsom i Ericsson, men det har egentligen inte bäring på analysen. Efter att i korthet ha avhandlat den svenska industrin, ska vi kasta en snabb blick på svensk media.
Svenk media domineras av Bonniers. Med utgångspunkt från sitt förlag, Albert Bonniers Förlag AB, har familjen Bonnier expanderat till en position där de kontrollerar stora delar av svensk media. Utöver förlagsverksamheten (där inte bara Albert Bonniers Förlag AB ingår, utan även Bokförlaget Forum, Bokförlaget Max Ström, Bokförlaget Semic, Månpocket, Wahlström & Widstrand och Kartago förlag) kontrollerar man Expressen, Dagens Nyheter, Göteborgstidningen, Kvällsposten, Sydsvenskan, Veckans Affärer, Resumé och Dagens Industri. I och med mediajätten Stampens nära förestående konkurs kommer ägarkoncentrationen i tidningsbranschen ytterligare öka. Till Bonniers imperium kan även läggas Sveriges största TV-kanal, TV4, samt alla dithörande TV-kanaler. Man äger även Svensk Filmindustri, Adlibris, Förlagssystem (för distribution av böcker från förlag) och Pocketshop. De två andra dominerande storägarna inom svensk media är Stenbeck (som direkt äger Sonet Film, Viasat, Rix FM, Lugna Favoriter, TV3, TV1000, Tele 2 och Metro International, och indirekt, genom investmentbolaget Kinnevik äger Millicom och Zalando) och Schibsted (en norsk koncern som i Sverige äger Aftonbladet och Svenska dagbladet, samt en rad hemsidor, såsom blocket.se, hitta.se, prisjakt.se, lendo.se, letsdeal.se och destination.se). Utöver dessa tre koncerner, finns det i praktiken ingen fri media (lokala tidningar borträknade), vilket leder till en otroliglikriktning av nyhetsflödet och upprätthållandet av en snäv åsiktskorridor där borgerlig, rasistisk och högerpropaganda dominerar.
Hur är detta möjligt? Lever vi inte i en värld av fri konkurrens? Inte konstigt att vi inte förstår, när mediamonopolen hindrar förklaringar. Redan Marx visade
genom sin teoretiska och historiska analys av kapitalismen […] att den fria konkurrensen ger upphov till koncentration av produktionen och att denna koncentration på ett visst stadium av sin utveckling leder till monopol.[2]
När Marx gjorde detta, gjorde han det på en teoretisk nivåmen när Lenin byggde vidare på Marx analys konstaterade han att monopolen hade blivit ett faktum. Vi kan alltså lugnt konstatera att de som pratar om fri konkurrens är idealister och ägnar sig åt kontrafaktiska verklighetsbeskrivningar. Att inte se till den materiella verkligheten, där monopolen totalt dominerar svensk ekonomi, utan istället framhålla den fria konkurrensens idé är propaganda, något som endast kapitalisterna tjänar på.
Det utländska ägandet i Sverige
Att enbart analysera de svenska kapitalisterna i Sverige räcker inte; en analys som gör anspråk på att vara komplett måste även inkludera de utländska ägarna. För att göra detta vänder vi oss till Tillväxtverket, som varje år sammanställer fakta i just detta ämne. Det första man konstaterar är att ”[d]et största enskilda ägarlandet med avseende på antal anställda är Tyskland med sina 72 463 anställda” i Sverige och att USA följer efter med 71 118 anställda.[3] Det är en väldigt stor förändring sedan år 2000, då tyska företag enbart hade runt 37 000 anställda i Sverige, medan amerikanska företag hade runt 100 000 anställda här.[4] Vidare gör rapporten klart att mellan åren 1980 till 2014 ökade den utlandsägda andelen av det svenska näringslivet från runt 5 procent till nästan 25 procent och den mest markanta ökningen skedde efter mitten på 90-talet, då Sverige gick med i EU.[5] Rapporten visar klart och tydligt att den svenska kapitalismen, sedan EU-inträdet, allt mer riktats mot EU med Tyskland i spetsen. Detta har skett på bekostnad av USA, som minskat antalet anställda i Sverige med runt 30 000 på 14 år.
Likaledes uppvisar det svenska jordbruket intressanta utvecklingstendenser sedan EU-inträdet. De senaste 25 åren har nio av tio jordbruk slagit igen, vilket inneburit en enorm koncentration av ägandet av det svenska jordbruket.[6] Forskare har i detta läge identifierat två faktorer som bidragit till detta: den internationella konkurrensen och EU-bidraget. I utbetalningen av EU-bidraget dominerar de skånska storbönderna, där 16 av de 20 mest gynnade gårdarna ligger.[7] På detta sätt gynnas koncentrationen. Vad gäller den internationella konkurrensen har spelreglerna för det svenska jordbruket förändrats radikalt sedan 90-talet, då vi gick in i EU.
För information kring detta vänder vi oss till Jordbruksverket. De visar att den svenska djurhållningen minskat radikalt; sedan 90-talet finns det 1 miljon färre grisar i Sverige idag, medan konsumtionen av griskött ökat med 212 procent sedan 1999.[8] På samma sätt domineras livsmedelsindustrin av den internationella marknaden där fler och fler svenska företag nu ingår i internationella koncerner: GB ägs av Unilever, som även äger Axe, Rexona, Maizena, Knorr och Lipton; Skånemejerier ägs av den franska Lactalis-koncernen och Estrella, en av grundstenarna för det svenska fredagsmyset,ägs av den tyska koncernen Intersnack.
Den svenska kapitalismen domineras således alltmer av tyska och europeiska intressen, samtidigt som den blivit en avsättningsmarknad för bland annat livsmedel. De svenska kapitalisternas intressen samordnas i högre utsträckning med de europeiska (framför allt tyska) kapitalisternas intressen, något vi kommer undersöka närmare i ett senare skede av artikeln.
Det svenska finanskapitalet
Utöver sina observationer om kapitalets och produktionens koncentration, som diskuterats ovan i en svensk kontext, betonade Lenin bankernas nya roll. Han skrev att
I samma mån som bankväsendet utvecklas och koncentreras i några få institutioner, förvandlas bankerna från blygsamma förmedlare [av lån och dyl.] till allsmäktiga monopol, som förfogar över nästan alla kapitalisters och småföretagares samlade penningkapital och dessutom över största delen av produktionsmedlen och råvarukällorna i ett visst land eller i en hel rad av länder.[9]
Från att ha varit små förmedlare av lån, har de alltså vuxit och precis som inom industrin, media och produktionen har bankerna koncentrerats till några få händer. I Sverige domineras marknaden i princip av fyra banker: Nordea, Handelsbanken, Swedbank och SEB. Vi ska nu titta på dessa och undersöka deras kopplingar till den svenska industrin.
För tillfället befinner sig svensk ekonomi i en tillväxtperiod, som i stor utsträckning är beroende av tillväxten på bostadsmarknaden; lägenheter blir dyrare och dyrare, och bankerna tjänar alltmer pengar på detta. År 2014 gjorde de fyra storbankerna nämligen en vinst på runt 80 miljarder kronor. Av dessa 80 miljarder kronor, kom ungefär 65 miljarder kronor från amorteringar och räntor på bostadslån.[10] Lägenheterna som byggs blir allt dyrare, och går långt utöver vad kapitalisterna egentligen betalar de svenska arbetarna i lön, vilket i realiteten hade inneburit att den svenska kapitalismen skulle gått in i en klassisk överproduktionskris. Krisen har tillfälligtvis skjutits upp, eftersom bankerna gått in med lån för att täcka upp skillnaden mellan den svenska arbetarklassens löner och priserna för bostäder. Det är dock inte artikelns föresats att analysera dettamen vi konstaterar kort att inte mycket har förändrats i denna aspekt sedan Lenins tid: ”En för finanskapitalet särskilt inbringande operation är också spekulation med tomter i närheten av snabbt växande storstäder.”[11]
Bankerna har vidare enorma intressen i byggföretagen själva och i minst ett fall ägs de av samma storkapitalister. Både Skanska och Handelsbanken ingår i Lundbergsföretagen. NCC ägs till ungefär 19 procent av banker, Skanska ägs till nästan 24 procent av banker och JM Bygg ägs till 24 procent av de förutnämnda fyra storbankerna.[12]Förutom byggbranschen, där kapitalisterna skär guld med täljkniv, konstaterar vi att utöver Handelsbankens kopplingar till Lundbergföretagen, ägs även SEB av storkapitalisternas storkapitalist: Wallenberg. De personliga kopplingarna mellan industriföretagen och bankerna är också många: Annika Falkengren sitter i styrelsen för både Volkswagen och Scania, samtidigt som hon är koncernchef för SEB och är ordförande i Bankföreningen. Lars Idermark, styrelseordförande för Swedbank, är även koncernchef och VD för Södra Skogsägarna, samt styrelseledamöt i det Wallenbergägda vårdföretaget Aleris. Listan kan göras lång. Som vi visat ovan har det svenska bankkapitalet smält samman med det svenska industrikapitaliet. Dessa går inte längre att skilja åt, och det nya finanskapitalet dominerar svensk ekonomi.
Vad innebär då den totala dominansen som detta gigantiska finanskapital utövar? Lenin skrev att [s] sedan ett monopol en gång kommit till stånd och förfogar över miljarder, genomtränger det med absolut oundviklighet samhällslivets alla områden oberoende av den politiska strukturen eller vilka som helst andra ’detaljer’.[13]
För något år sedan blev det i Sverige en smärre skandal, när det kom fram att Sverigedemokraterna och Svenskt Näringsliv myser ihop sig, och att den organiserade svenska kapitalismen hjälper till att utforma Sverigedemokraternas ekonomiska program.[14] Vi vill dock betona att detta inte ger Sverigedemokraterna någon särställning, detta är något som sker med alla politiska partier i riksdagen. Svenskt Näringsliv menar själva att ”[d]et är naturligt att tala med alla riksdagspartier.”[15]Detta är ett av de sätt som det organiserade svenska finanskapitalet tränger in i och kontrollerar både politiken och samhällslivet. Den åsiktskorridor man skapat genom det otroligt koncentrerade ägandet av medier i Sverige kompletteras alltså av finanskapitalets kontroll över Sveriges politik.Ett konkret resultat av monopolkapitalisternas kontroll över svensk politik kan vi se om vi kastar en hastig blick på skattesystemet. I början av juni avslöjades att ”[å]tta av Sveriges 20 största bolag betalar ingen eller mycket lite bolagsskatt i Sverige” samtidigt som aktieägarna får allt större utdelning.[16] Dessa bolag är bland annat SCA, SKF, Skanska, Electrolux och Sandvik, tillhörande antingen Wallenberg- eller Lundbergsfären. När SCAs vd får frågan om huruvida det är rätt att inte betala skatt, svarar han att ”[v]i följer reglerna och vi tycker att det är rätt att betala skatt på det sättet som politikerna och de olika lagstiftarna förelagt.”[17] Genom att kontrollera politiken och lagstiftningen har monopolkapitalet försäkrat sig om en för dem gynnsam politik, och staten kan utan tvekan karaktäriseras som ett redskap för monopolkapitalisterna.
Utöver detta påverkansarbete finns det kopplingar mellan politiska företrädare och storkapitalet. Det är ingen slump att gamla socialdemokrater får toppjobb inom olika företag och föreningar efter att de lämnat politiken (Thomas Östros med kopplingar till både Bankföreningen och Internationella Valutafonden och Göran Persson med både eget gods och konsultuppdrag är bara några exempel).[18] Andra exempel är Carl Bennet, med täta kopplingar till ledande socialdemokrater, såsom Stefan Löfven, Antonia Ax:son Johnson, som tidigare suttit i Folkpartiets styrelse och nu representerar Liberalerna i Upplands Väsby, samt Gustaf Douglas, aktiv i Moderaterna och tidigare även ledamot i deras partistyrelse. I riksdagen finns det alltså ett intresse representerat: monopolkapitalisternas.
Den svenska kapitalexporten
Allt detta är tämligen rättframt. Vi har sett hur ägarförhållandena ser ut, hur politiken riktas in för att tjäna monopolkapitalisternas intressen, och hur de tjänar tusentals miljarder kronor. Men vad gör de egentligen med pengarna?
De exporterar kapitalet, alltså investerar det utomlands. När Lenin analyserade sin tids kapitalism kom han fram till att ”[f]ör den gamla kapitalismen med den fria konkurrensens fullständiga herravälde var exporten av varor typisk [men] för den nuvarande kapitalismen, med monopolens herravälde, har exporten av kapital blivit typisk.”[19] Vi kommer se att detta stämmer väl in på Sverige, och att den svenska kapitalexporten ökat lavinartat de senaste tre-fyra decennierna.
Den svenska kapitalexporten är framför allt viktig att analysera från mitten av 80-talet, eftersom ”Sverige avreglerade sin kreditmarknad 1986 och kapitalmarknaden 1993.”[20] Samtidigt innebar Sveriges ansökan till EU 1991 och det senare medlemskapet ytterligare avregleringar av dessa marknader. Detta har underlättat både det utländska ägandet i Sverige, samt det svenska ägandet utomlands. Samma rapport gör gällande att ”[d]e svenska direktinvesteringarna i utlandet var 55 gånger större år 2005 än 1980.”[21] Den svenska exporten av kapital har sett en explosionsartad utveckling, och år 2014 uppgick de svenska företagens utlandsinvesteringar till sammanlagt 2800 miljarder kronor, och de ökar med ungefär 200 miljarder svenska kronor per år.[22] Under samma period har den svenska varuexporten ökat med fyra gånger.[23] Precis som Lenin observerade för hundra år sedan, har exporten av kapital blivit typisk. Detta ska dock inte tolkas som att industrin blir oviktig; stora företag inom tillverkningsindustrin, såsom SKF, Sandvik och ABB är fortfarande verksamma i Sverige, och man har behållit den avancerade industrin inom landet. Den mindre avancerade har dock försvunnit. De med gott minne minns hur exempelvis Cloetta stängde i Gävle för några år sedan, och hur Findus nyligen stängde sin fabrik i Bjuv. Kapitalisterna väljer istället att investera i billigare produktion i låglöneländer: de exporterar sitt kapital istället för att hålla det inom landets gränser.
Sett till antalet anställda i svenskägda företag utomlands, vilket är samma måttstock som vi använde ovan, ser vi att runt 1.3 miljoner människor är anställda i svenska företag utanför Sverige. De flesta av dessa finns i USA, där runt 186 000 människor var anställda i svenska företag 2013.[24] Det är även i USA som man kan se de största minskningarna av antalet anställda, under ett år minskade dessa med nästan 11 000 personer.[25] På en andraplats kommer Tyskland, med runt 100 000 anställda. Vidare var den totala omsättning för svenska företag i utlandet 2 610 mijarder, varav 82 procent i OECD-länder. Sett till enskilda länder var USA det land där svenska företag hade den största andelen av utlandsomsättningen, 14 procent, och tätt därefter kommer Tyskland, med 12 procent.[26]
Än så länge har vi sett hur koncentrerat det svenska kapitalet är, vad finanskapitalet och den enorma koncentration och makt som finns där får för konsekvenser, och vi har nu sett vad monopolkapitalisterna gör med kapitalet de ackumulerat. Allt detta är tecken på en utvecklad kapitalistisk stat, en stat som övergått från en enkel kapitalistisk tillvaro, till en avancerad sådan; en imperialistisk kapitalism. Men vad händer när monopolen expanderar utanför sitt eget lands gränser?
Sammanslutningar mellan de olika monopolföretagen
Som antyddes i inledningen stöter de monopol som vuxit utanför sitt eget lands gränser genast på andra monopol, som vuxit utanför sina länders gränser. Detta är oundvikligt eftersom företagen hela tiden måste expandera, annars skulle de slukas av andra, expanderande företag. Detta skapar i sin tur en beröringsyta mellan de stora företagen, som bland annat leder till att dessa slår sig samman. I svensk historia finns det otaliga exempel på detta förfarande, så vi kommer enbart att diskutera några stycken. Det första, och kanske största, exemplet på just sådana sammanslutningar, eller truster och karteller, står Kruegerkoncernen för. Krueger ”kontrollerade 85 procent av hela världsproduktionen [av tändstickor] och 95 procent av den sammanlagda exporten.”[27]Kruegers resa till denna totala dominans föranleddes av bland annat ”avtal med den största brittiska tillverkaren, British Match Corporation (BMC), om en uppdelning av marknaderna.”[28] Den totala dominansen som Kruegerkoncernen innehade ledde bland annat till att företaget kunde låna ut ”närmare en och en halv miljard [till] Frankrike, Polen, Estland, Lettland, Jugoslavien, Ungern, Rumänien, Tyskland, Danzig, Litauen, Turkiet, Guatemala [och] Grekland.”[29] Som Hermansson själv påpekar är det ingen slump att dessa lån placerades i randstater till Sovjetunionen, och förhållandet mellan Krueger och de belånade stateterna säger även något om den politiska inriktningen som man kan tvinga på dessa. Andra avtal under denna tid hade ingåtts mellan ”ASEA och de båda dominerande tyska firmorna inom elbranschen, AEG och Siemens.”[30] Listan kan göras lång, och vi ska försöka att inte dröja oss kvar i det historiska. I förbigående bör det dock noteras, att det 1972 i ”Västtyskland redovisades sammanlagt 70 exportkarteller […], från Storbritannien 288 […], från Japan redovisades 167 […] och från USA 38 exportkarteller.”[31] Vi har alltså att göra med ett allmängiltigt fenomen, som inte är något undantagsfall, hur mycket Konkurrensverket än kämpar för den så kallade fria konkurrensen.
Fortsätter vi in i nutiden ser vi att ingenting egentligen har förändrats. I slutet av maj dömdes exempelvis SCA, som kontrolleras av Lundbergsföretagen, att betala 325 miljoner kronor i böter i Spanien för att ha ingått i priskarteller, och bolaget är ”föremål för liknande utredningar i Colombia, Ecuador, Peru, Chile, Polen och Ungern.”[32] Går vi vidare ut på den internationella marknadenser vi att priskartellerna bara blir fler och fler. Vi kan notera att ett antal hissföretag nyligen dömdes till böter på 990 miljoner euro, och bland dessa ingick bland andra ”Otis, KONE, Schindler och ThyssenKrupp.”[33] Det är alltså samma Krupp som tillverkade vapen åt Tyskland under både första och andra världskriget. Även flygbranschen är drabbad av priskarteller. För några år sedan uppdagades att bland andra British Airways, Korean Air, Air France-KLM, Lufthansa och Virgin varit inblandande i prisriggning.[34]
Den naive tänker nu att detta var väl bra, att dessa företag inte får komma undan med sånt här. Det är dock inte så det fungerar. För det första bör det betonas att det här enbart är de fall som upptäckts, det finns många fler karteller och truster som är verksamma, utan att någon har upptäckt dem (eller blundar för dem). För det andra kalkylerar företagen med förluster genom böter och dylikt. Pengarna de kan tjäna på truster och karteller överstiger dessa bötesbelopp, annars skulle det inte vara värt risken. Sist, men inte minst, innebär sprängningen av en kartell eller trust en enorm konkurrensfördel för de företag som avslöjar dem. När det gäller flygbolagen som refererats till ovan, kan vi i samma artikel läsa att ”Lufthansas och Virgin Atlantics mea culpa tillät dem att utnyttja Justitiedepartementets mildhetsprogram för att de hjälpte till att avslöja konspirationen.”[35] När Lufthansa och Virgin Atlantic erkände sin skuld, slapp de också böter, något som de andra företagen inte gjorde. På så sätt kan de dels åsamka dem direkta skador i böter, men även långsiktiga skador, i och med att de framstår som ohederliga. På detta sätt fungerar det även i Sverige, där Konkurrensverket kan ge företag eftergifter, om de avslöjar karteller.
Kartellernas blir därför flyktiga till sin karaktär, Lenin skriver att ”[d]elningen [av marknaderna] utförs härvid ’efter kapital’, ’efter styrka’ – någon annan delningsmetod kan inte finnas” under kapitalismen.[36] När så ”[s]tyrkan åter förändras i samband med den ekonomiska och politiska utvecklingen” förändras även kartellernas karaktär: det som tidigare var lönsamt har blivit olönsamt och vissa företag säljer ut sina tidigare bundsförvanter.[37]För kapitalisterna handlar det således inte om att vara girig, snäll eller dum: kapitalisterna måste hela tiden hålla koll på varandra och hugga de andra kapitalisterna i ryggen så snart tillfälle uppenbarar sig, annars riskerar de själva att bli uthängda och förrådda av de andra monopolen.
Nu har vi sett koncentrationen av produktion och kapital i Sverige, vi har analyserat det utländska ägandet, tittat på det svenska finanskapitalet, hur de exporterar kapital och hur bland annat de svenska monopolen bildar tillfälliga sammanslutningar med varandra. Halvvägs genom artikeln kan vi alltså dra följande slutsats:
Sverige är ett välutvecklat kapitalistiskt land, där kapital- och produktionskoncentrationen är väldigt hög och domineras av ett finanskapital som i rasande fart ökar kapitalexporten. När ett kapitalistiskt land uppnår en tillräckligt hög utvecklingsnivå, övergår dess karaktär till att vara imperialistisk; dess monopol expanderar aktivt och aggressivt och lägger under sig nya marknader. Sverige är ett imperialistiskt land, om än litet. Detta räcker dock inte. Sverige existerar inte i ett vakuum och ensamt, utan finns i en kontext. Vi har sett hur Tyskland ökat sitt ägande i Sverige sedan år 2000. Detta har de även gjort på andra håll. De tyska monopolkapitalisterna expanderar ännu kraftigare än de svenska, och de dominerar EU, där Sverige ingår.Vi ska nu titta närmare på just Tyskland, som kommit att dominera Sverige alltmer den senaste tiden. Utifrån detta exempel förstår vi också det sista steget för imperialisterna: att dela hela världen mellan sig, inte bara marknaderna. Vi måste dock göra ett kort uppehåll för att uppdatera Lenin en smula.
Världen delas upp mellan de imperialistiska makterna
När Lenin gjorde sin analys för hundra år sedan konstaterade han att det är ett faktum att ”kapitalismens övergång till […] den monopolistiska kapitalismens stadium […] är förbunden med en skärpning av kampen om världens delning.”[38] För honom var dock uppdelningen förbunden med en fysisk, territoriell uppdelning, där länderna, vars monopol krävde expansion, koloniserade mindre utvecklade länder och utnyttjade dessa som råvarubas och avsättningsmarknad för industriprodukter. Så ser det inte ut idag: behovet av en fysisk närvaro (bestående av exempelvis trupper) har delvis försvunnit. Idag ser det istället ut som så, att en stat kan vara självständig på pappret men dess ”ekonomiska system, och därmed dess politik är styrd utifrån.”[39] Detta förhållande kallade Kwameh Nkrumah, Ghanas självständighetsledare, för neo-kolonialism. De gamla kolonialmakterna lämnade kolonierna men behöll den ekonomiska kontrollen exempelvis genom ”införandet av ett banksystem kontrollerat av den imperialistiska makten.”[40] För att illustrera detta förhållande anför vi Tjeckien, där 95 procent av bankerna kontrolleras av utländska banker, företrädesvis österrikiska (Raifeissen Bank och Erste Bank).[41]
Vi kan alltså se att formen för den imperialistiska kontrollen förändrats, även om inte kontrollen i sig har släppt. För att illustrera detta förhållande kommer vi att analysera Tysklands roll i östra Europa, som efter socialismens fall har gjorts beroende av den tyska imperialismen på ett väldigt tydligt sätt. I och med den tyska och europeiska expansionen österut har man hittat en motståndare i Ryssland, vars monopolkapitalister har egna intressen. Vi kommer därför även att kasta en hastig blick på Ryssland, för att försöka se hur kapitalismen utvecklat sig där. Först då kan vi skapa oss en uppfattning om de svenska, tyska och europeiska monopolkapitalisternas intressen och se den svenska imperialismen i en större kontext.
Förhållandena i Östeuropa
För att göra artikeln överskådlig men samtidigt illustrativ, ska vi se på två exempel där de västeuropeiska monopolkapitalisterna dominerar den östeuropeiska marknaden totalt. Vi ska börja med att titta på fordonsindustrin, som domineras av Tyskland, och sedan gå vidare och titta på bank- och finanssektorn, som domineras av några få storbanker.
Inom den östeuropeiska fordonsindustrinär Volkswagen/Porsche totalt dominerande. Sedan Volkswagen grundades, några år efter Hitlers maktövertagande, har företaget vuxit och blivit ett monopol i sin egen rätt. Det har vuxit utanför Tysklands gränser och har, utöver tyska Audi och den tyska busstillverkaren MAN, lagt under sig spanska SEAT, tjeckiska Skoda, svenska Scania, italienska Ducati och Lamborghini, brittiska Bentley och franska Bugatti. Allra aggressivast har man expanderat de senaste 15 åren, då många av de ovanstående företagen köptes. Grunden för denna expansion bygger på hur man expanderat i Östeuropa efter realsocialismens fall. För Volkswagen har området varit fullt av investeringsmöjligheter och man har kunnat profitera på flera sätt. Den tyska tidningen Junge Welt skriver att
Volkswagen flyttade redan på 90-talet in i Östeuropa och utvidgade där sin närvaro. Framför allt den billiga arbetskraften lockade till sig koncernerna, men även andra faktorer spelade in. Polen skapade exempelvis speciella ekonomiska zoner och upprätthöll under lång tid en total skattefrihet.[42]
Inte bara Polen försökte locka till sig de stora monopolföretagen, utan andra länder försökte också. Detta resulterade i ett underbjudningskrig som innebar att företagen valde de länder som erbjöd lägst löner, störst skattefrihet, störst subventioner och så vidare. Därmed inte sagt att man förlade hela sin produktion i dessa länder. På 90-talet producerades de flesta fordonsdelar i västra Europa, för att sedan monteras ihop i östra Europa. Detta har dock ändrat sig någotoch allt större del av produktionen har förlagts i Östeuropa, hela tiden i närheten av monteringsfabrikerna. På det här viset ”uppstod i många länder stora produktionskluster” såsom kring Bratislava i Slovakien och Györ i Ungern.[43] Från att ha flyttat monteringen av fordonen till Östeuropa, har Volkswagen kommit att dominera tillverkningsindustrin i flera av dessa länder. I Slovakien kontrollerar man runt 33% av landets hela tillverkningsindustri; i Tjeckien kontrollerar man 22% och i Ungern kontrollerar man 19%.[44]På detta sätt är de östeuropeiska staterna utlämnade åt Volkswagen, och de har fått sin självständighet kraftigt kringskuren: vad skulle egentligen hända om den tjeckiska regeringen tog ett beslut som inte föll Volkswagen i smaken? Kan de överhuvudtaget ta beslut som Volkswagen kan ogilla?
Vad gäller banksektorn är situationen likartad.2014 kontrollerade fem västeuropeiska banker, belgiska KBC Bank, italienska UniCredit, franska Societe Generale och österrikiska Erste Bank och Raifeissen Bank 34% av den öst- och centraleuropeiska bankmarknaden.[45] Statistiken är dock inte helt rättvis, eftersom den bara nämner det direkta ägandet, inte det indirekta. Dessa fem storbanker äger i sin tur de största bankerna i så gott som varje östeuropeiskt land. I Polen ägs den största inhemska banken, Bank Pekao, som i sig har runt 5% av den regionala marknaden, av UniCredit.[46] Rumäniens största bank, Banca Comercială Română, ägs av Erste Bank.[47] Bulgariens största bank, UniCredit Bulbank, ägs av UniCredit. Utöver dessa har vi redan lärt känna Tjeckien, där just dessa fem storbanker äger de fem största bankerna i landet. På samma sätt ser det ut i Baltikum, där ”[m]er än hälften av bankerna i den baltiska banksektorn är svenska.”[48]
På detta vis har man tagit ifrån de östeuropeiska staterna deras självbestämmande, och det är tydligt att de västeuropeiska monopolkapitalisternas intressen dominerar i dessa länder. För att ytterligare understryka de tyska kapitalisternas expansion är det värt att notera att Bayer, ett av världens största agro-kemiföretag (som tillverkar bekämpningsmedel och dylikt) lagt det ”största [budet] någonsin av ett tyskt företag” på Monsanto, en av deras största konkurrenter.[49] Budet uppgår i dagsläget till över 60 miljarder euro.[50] De tyska kapitalisterna expanderar alltså, och det är i detta sammanhang intressant att konstatera att även om de svenska bankerna inte kan vara med och spela med de stora grabbarna, har de ändå kapat åt sig ett litet hörn i Baltikum. Sverige är litet, men hungrigt…
För att försvara sin kapitalexport och sin ekonomi i Östeuropa har man även expanderat militärt. De allra flesta länderna i Östeuropa är medlemmar i både NATO och EU, och har på så sätt knutits närmare de tyska och amerikanska monopolkapitalisternas intressen.På det militära området har Tyskland nyligen beslutat att investera 130 miljarder euro i sin militär för de kommande femton åren, vilket är första gången sedan realsocialismens fall som man ökat anslagen till militären.[51] Samtidigt har NATO precis invigt en ny missilbas i Polen och håller på att bygga ytterligare en i Rumänien.[52] I samband med upprustningen märks även en förändrad retorik. I Tyskland har politikerna helt öppet börjat prata om att man på grund av sin militära, ekonomiska och politiska vikt bör ta sitt ansvar i upprätthållandet av den globala ordningen.[53] Ett hot mot ordningen vore ett hot mot de tyska monopolkapitalisternas intressen i bland annat Östeuropa.
Man har lagt under sig Östeuropa och gjort det till ett område för billig produktion, samtidigt som man genom EUs fria marknad kan utnyttja billig östeuropeisk arbetskraft. Detta tjänar även de svenska monopolkapitalisterna stora pengar på, framför allt i byggsektorn. Som tidigare noterats håller byggsektorn upp stora delar av den svenska ekonomin, inte minst de svenska storbankerna och den fria rörligheten på EUs marknad gör att de kan höja sin egen vinst genom att låta arbetare från Östeuropa jobba för knappt någonting. Nästan varje dag avslöjar Byggnads hur denna arbetskraft utnyttjas, senast avslöjades att polska byggarbetare jobbar för 15 kronor i Tyresö, en av Sveriges rikaste kommuner.[54]
Eftersom de svenska kapitalisternas intressen oftast sammanfaller med de tyska, är man också pigg på attställa upp på deras politik. De svenska bankerna har fått Baltikum och de svenska byggföretagen har fått billig arbetskraft. Om den tyska militären rustar upp, samtidigt som man planerar att ”EUs militärpolitik ska utvidgas vidare” har vi även en marknad för svenska vapen.[55] Detta glädjer framför allt Wallenberg, som numera äger SAAB AB, som är ”Sveriges största producent […] av krigsmaterial” och ensam stod ”för lite mindre än hälften av den svenska krigsmaterialexporten år 2015.”[56]
Men mot vem är det då man rustar upp? Vem hotar de tyska (och svenska) monopolkapitalisterna? Vilka kämpar för att dela världen mellan sig? Även denna gång är situationen i Östeuropa intressant, eftersom här går skiljelinjerna mellan dagens två stora imperialistiska block: USA/EU och Ryssland.
När världen är uppdelad tar man av varandra
Vi har tittat på Sverige och konstaterat att den svenska kapitalismens utveckling lett till att den svenska kapitalismen blivit imperialistisk och vi har även sett hur den svenska imperialismen underordnats den tyska, som expanderar allt kraftigare. Detta har gjort att de tyska och svenska kapitalisternas intressen sammanfaller. Mot denna bakgrund bör man även se Sveriges närmande till NATO. Det vi dock ska göra nu, är att rikta blicken mot Ryssland, det i dagsläget kanske största hotet mot den tyska och amerikanska imperialismen. Inte för att det är ett anti-imperialistiskt land, utan just för att det är ett imperialistiskt land.
Den ryska kapitalismen har utvecklats på ett unikt sätt sedan realsocialismens fall, och det har tagit några år för den att samla sig och börja befästa sina egna intressen. Om vi kort applicerar samma kriterier på Ryssland som vi gjort på Sverige, så framträder bilden av även en rysk imperialism. Vi ser att ”10 procent av ryssarna äger 85 procent av den privata förmögenheten.”[57] Jämfört med USA, där 10 procent av befolkningen äger 75 procent av den privata förmögenheten innebär detta att kapitalet är ännu mer koncentrerat i Ryssland än i USA.[58] Hur ser det då ut med finanskapitalet? Genom en snabb blick på de konglomerat som bildats i Ryssland efter realsocialismens fall, ser man att ”en finansoligarki har uppstått.”[59] Denna består av oligarker som är inblandade i oljehandeln, bankverksamhet och media, och den största gruppen är centrerad kring Putin själv.[60] På grundval av finanskapitalet uppstår en allt större kapitalackumulation, som tvingar kapitalisterna att exportera kapital. Detta sker även i Ryssland. Den ryska finanskapitalismen är bland de största kapitalexportörerna i världen, och direktinvesterade så mycket som 95 miljarder dollar 2013, vilket innebär att man hamnar på fjärde plats i världen, före Tyskland.[61] Även de ryska monopolen har ett behov av att sluta sig samman. För bara tre år sedan framkom exempelvis att världens största exportör av kaliumkarbonat (ett sorts gödningsmedel), Uralkali, hade riggat sina exportpriser.[62] Sist, men inte minst, expanderar även den ryska staten, å de ryska monopolens vägnar, utanför sina egna gränser. Genom projekt såsom Eurasiska Ekonomiska Unionen (EEU) har man knutit Kazakhstan, Vitryssland, Armenien och Kyrgyzistan närmare, och genom Shanghai Cooperation Agreement har man närmat sig Kina. Det bör dock betonas att Ryssland även visar upp egenskaper som oftare karaktäriserar utsugna länder, såsom en stor råvarusektor (exempelvis gas och olja).
Då den ryska imperialismen lägger under sig nya områden för de ryska monopolen att exploatera hamnar den i konflikt med den tyska och amerikanska imperialismen, som är ute efter samma områden. Detta har hänt i Georgien, Ukraina och senast i Syrien, där Ryssland och USA/EU hamnat på två olika sidor i varje konflikt. Ända sedan realsocialismens fall har Ukraina balanserat mellan EU och Ryssland, och de ukrainska kapitalisterna har varit splittrade i frågan. 2014 slog pendeln dock slutgiltigt över till förmån för EU, och Ukraina skrev under ett frihandelsavtal som skulle trätt i kraft i januari i år. Ryssland lyckades dock kapa åt sig Krim och hålla östra Ukraina utanför EU. Den amerikanska och tyska imperialismen har nu nått det stadium där de inte längre på fredlig väg kan expandera i Östeuropa, samtidigt som den ryska imperialismen har nått det stadium där den kan börja sätta hårt mot hårt. Det skapar en situation där de måste ta av varandra för att kunna fortsätta expandera, och om de inte expanderar så hamnar de genast efter i den stenhårda konkurrensen mellan monopolen. I denna situation är det väldigt farligt att, såsom vissa, enbart ”se imperialism som USAs ’imperium’ och på denna basis hylla uppkomsten av nya kapitalistiska stater.”[63] Det är en situation som denna som är upptakten till nästa stora imperialistiska omfördelning, det vill säga världskrig.
Sammanfattning
Artikelns utgångspunkt har varit en analys av förhållandena i Sverige, där vi börjat med att fokusera på ägarförhållandena. Vi såg där att kapital- och produktionskoncentrationen är väldigt hög i Sverige och att nästan all svensk media finns i händerna på tre kapitalister. Detta bör föranleda oss att vara extra försiktig med svensk, borgerlig media och den åsiktskorridor som skapas för oss. Därefter såg vi hur ett svenskt finanskapital uppstått på basis av den svenska industrin och de svenska bankerna. Deras intressen är sammanflätade, och de återanvänder samma styrelsepersoner om och om igen, och vi har även noterat hur det svenska finanskapitalet har likriktat den svenska politiken, och att alla partier i riksdagen på ett eller annat sätt representerar monopolkapitalisternas intressen. Innan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen kunde de kanske tala om ”sjuklövern”, men så fort de kom in, så förvandlades den till en ”åttaklöver”.
På basis av detta finanskapital exploderar den svenska kapitalexporten, som ökar med 55 gånger på 25 år. Detta gör att de svenska kapitalisterna vinner vissa insteg i andra delar av världen, medan andra länders kapitalister kan expandera i Sverige. Som ett resultat av EU har den svenska ekonomin riktats från USA till Tyskland, och bland annat det svenska jordbruket håller på att slås ut. De svenska monopolkapitalisternas intressen är dock fortfarande sammanlänkade med de tyska imperialisternas, och därför fortsätter vårt deltagande i de tyska och amerikanska kapitalisternas planer.
Slutligen har vi satt den svenska imperialismen i en kontext, där vi har spårat den tyska och amerikanska imperialismens expansion i Europa och sett där den slutligen mött motstånd i form av den ryska imperialismen, och vi har observerat hur världen än en gång är uppdelad, och allt som återstår är för imperialisterna att ta av varandra. Detta kommer att leda till både konflikter och krig, såsom redan skett i Ukraina, Georgien och Syrien. Motsättningarna har dock inte förmildrats, och de imperialistiska blocken står alltjämt på varsin sida.
Slutsats
För svenska kommunister gäller det att se nyktern på den svenska situationen och den kontext vi befinner oss i. Det ligger inte i den svenska arbetarklassens intresse att ta ställning för den ena eller den andra imperialistiska makten, bara för att den ena råkar vara svagare än den andra och på så sätt kan agera motpol. Motsättningarna mellan imperialisterna mynner i slutändan ut i krig, och även om vi själva inte drabbas, så drabbas arbetarklassen i andra länder. För kommunister gäller det att ta ställning mot imperialismen, vare sig den är svensk, tysk, rysk eller amerikansk. Vi kan inte vara ett trovärdigt alternativ för arbetarklassen om vi går imperialisternas ärenden.
Vidare är det viktigt att se situationen i Sverige såsom den är: Sverige är ett litet, men hungrigt imperialistiskt land och vi bidrar aktivt till utsugningen av Östeuropa och andra delar av världen. För den svenska arbetarklassen och de svenska kommunisterna finns fienden i det egna landet, för att använda Ernst Thälmanns ord. De finns dock inte i de syriska flyktingarna eller i de polska gästarbetarna; en svensk rasism kan aldrig vara lösningen. Den svenska arbetarklassens fiender är inte andra arbetare, utan klassfienden finns i styrelserummen och bär kostym. Den svenska arbetarklassens fiender är de folkförrädare som röstar för ett närmande till NATO och till de folkförrädare som godkänner användandet av svensk militär i den amerikanska och tyska imperialismens intressen.
De svenska kommunisternas uppgift består alltså i att organisera sig själva och den svenska arbetarklassen för att befria landet från både kapitalismen och imperialismen. Det finns ingen framtid för folket under kapitalismen, som oundvikligen leder till omfördelningskrig där arbetarklassen offras för imperialisternas profit. Den enda vägen framåt finns i socialismen, där människans utsugning av människan inte längre existerar, och där folkens intresse och behov är ledstjärnan!
Källor och vidare läsning
Av de böcker som använts i artikeln är det Lenins Imperialismen som kapitalismens högsta stadium som är viktigast. Den ger grunden för analysen av kapitalismens imperialistiska stadium. Eftersom den publicerades 1916 är referenserna också 100 år gamla, varför det faller på kommunister idag att uppdatera analysen. Detta är något som C.H. Hermansson delvis gjorde i Sverige i imperialismens nät, där han analyserade Sveriges roll och den svenska kapitalismens karaktär. Även Kwameh Nkrumah gjorde samma sak, men med fokus på de afrikanska ländernas utsugning efter att de gjort sig fria från sina kolonialherrar, varför även Neo-Colonialism as the Last Stage of Capitalism också använts. Hans metod och analys kan med fördel även appliceras på Östeuropa. Sist, men inte minst, hänvisar artikeln till analyser gjorde i tidskriften Marxistische Blätter, vilket är en tysk tidskrift som står nära det tyska kommunistpartiet (DKP). För den som kan tyska, rekommenderas den varmt.
Den statistik som använts kommer från officiella svenska källor, såsom Tillväxtverket (Utländska företag 2014 &Svenska koncerner med dotterbolag i utlandet 2013), Kommerskollegium (Sveriges export av varor och direktinvesteringar i utlandet) och Statistiska Centralbyrån (Direktinvesteringar: Tillgångar och avkastning 2014). Dessa uppdateras med jämna mellanrum, ofta årsvis, och erbjuder intressant läsning.
Många av de artiklar som använts kommer från svensk, borgerlig media, där viss information tillåtts sippra igenom, företrädesvis i tidningar som Dagens Industri. Dessa artiklar erbjuder själva inga slutsatser, utan dessa måste man dra själv. Det finns dock information att tillgå i dessa tidningar. Utöver de svenska artiklarna har mycket tagits från den tyska tidningen Junge Welt, som är en av de mest framstående tidningarna på vänsterkanten i Tyskland, och är öppet kommunistiska. Tidningen publiceras dagligen och håller en mycket hög kvalitet, med konkreta analyser av konkreta situationer. Sist, men inte minst, refereras till Riktpunkt, organ för Sveriges Kommunistiska Parti. Tidningen kommer ut månadsvis och innehåller konkreta analyser och andra intressanta artiklar.
[1]https://www.svd.se/sveriges-femton-maktigaste-familjer 3/6-16.
[2]Vladimir Lenin, Imperialismen som kapitalismens högsta stadium, i band 5 i Lenins valda verk, s. 415.
[3]Utländska företag 2014, Tillväxtverket, s.7.
[4]Utländska företag 2014, Tillväxtverket, s. 19.
[5]Utländska företag 2014, Tillväxtverket, s. 11.
[6]https://www.unt.se/uppland/uppsala/nio-av-tio-lantbruk-har-forsvunnit-3778473.aspx, 30/5-16.
[7]https://www.sydsvenskan.se/2011-11-24/miljonbelopp-till-gods-ifragasatts 30/5-16.
[8]Vad betyder EU för vårt jordbruk och vår mat? Jordbruksverket, 2014, s. 5.
[9]Lenin,Imperialismen som kapitalismens högsta stadium, s. 425-26.
[10]https://www.dn.se/ekonomi/kraftigt-okad-vinst-pa-bankernas-bolan/ 30/5-16.
[11]Lenin, Imperialismen…, s. 451.
[12]https://www.riktpunkt.nu/article/de-svenska-byggmonopolen/ 30/5-16.
[13]Lenin, Imperialismen…, s. 453.
[14]https://www.di.se/artiklar/2015/9/25/allt-om-den-tata-kontakten-mellan-sd-och-naringslivet/ 30/5-16.
[15]https://www.di.se/di/artiklar/2015/9/17/vi-pratar-med-alla-riksdagspartierna 30/5-16.
[16]https://www.svt.se/nyheter/ekonomi/sveriges-storsta-bolag-nolltaxerar 10/6-16.
[17]https://www.svt.se/nyheter/ekonomi/sveriges-storsta-bolag-nolltaxerar 10/6-16.
[18]https://www.riktpunkt.nu/article/socialdemokrater-som-skar-guld-med-taljkniv/ 30/5-16.
[19]Lenin, Imperialismen…, s. 456.
[20]Sveriges export av varor och direktinvesteringar i utlandet,Kommerskollegium 2008, s. 4.
[21]Sveriges export av varor och direktinvesteringar i utlandet, s. 3.
[22]Direktinvesteringar: Tillgångar och avkastning 2014, Statistiska Centralbyrån, s. 4.
[23]Sveriges export av varor och direktinvesteringar i utlandet, s. 4.
[24]Svenska koncerner med dotterbolag i utlandet 2013, Tillväxtverket, s. 22.
[25]Svenska koncerner med dotterbolag i utlandet 2013, Tillväxtverket, s. 7.
[26]Svenska koncerner med dotterbolag i utlandet 2013, Tillväxtverket, s. 13.
[27]C.H. Hermansson, Sverige i imperialismens nät, Arbetarkultur1986, s. 25.
[28] C.H. Hermansson, s. 47.
[29] C.H. Hermansson, s. 21.
[30]C.H. Hermansson, s. 52.
[31]C.H. Hermansson, s. 239.
[32]https://www.di.se/artiklar/2016/5/31/sca-far-bota-hundratals-miljoner-i-spanien/ 1/6-16.
[33]https://www.konkurrensverket.se/nyheter/rekordboter-for-hisskartell/ 1/6-16.
[34]https://www.nbcnews.com/id/41926712/ns/travel-news/t/airlines-fined-price-fixing-scheme/#.V06GnvmLTIV 1/6-16.
[35]https://www.nbcnews.com/id/41926712/ns/travel-news/t/airlines-fined-price-fixing-scheme/#.V06GnvmLTIV 1/6-16.Min översättning. Mea Culpa innebär att de erkänt sin skuld.
[36]Lenin, Imperialismen…, s. 469.
[37] Lenin, Imperialismen…, s. 469
[38] Lenin,Imperialismen…, s. 472.
[39]KwamehNkrumah, Neo-Colonialism as the Last Stage of Imperialism, London: Panaf Books 1976, s. IX.
[40] Nkrumah,Neo-Colonialism…, s. X.
[41]https://news.dkp.suhail.uberspace.de/2015/10/tschechien-die-restauration-des-kapitalismus-brachte-internationale-unterordnung/ 3/6-16.
[42]https://www.jungewelt.de/2016/05-09/049.php 3/6-16.Min översättning.
[43]https://www.jungewelt.de/2016/05-09/049.php 3/6-16. Min översättning.
[44]https://www.jungewelt.de/2016/05-09/049.php 3/6-16. Min översättning.
[45]https://www.businesswire.com/news/home/20140808005474/en 3/6-16.
[46]https://www.thebanker.com/Banker-Data/Banker-Rankings/Top-100-CEE-EU-banks-ranking-Poland-and-Czech-Republic-hold-sway?ct=true 3/6-16.
[47]https://www.erstegroup.com/en/about-us/our-markets 3/6-16.
[48]https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4775400 3/6-16.
[49]https://www.bloomberg.com/news/articles/2016-06-02/bayer-said-to-secure-63-billion-in-financing-for-monsanto-bid 3/6-16. Min översättning.
[50]https://www.jungewelt.de/2016/05-24/003.php?sstr=bayer, 3/6. Min översättning.
[51]https://www.jungewelt.de/2016/05-11/003.php 3/6-16.
[52]https://www.jungewelt.de/2016/05-13/031.php 3/6-16.
[53]https://www.jungewelt.de/2016/06-01/059.php 3/6-16.
[54]https://www.dn.se/ekonomi/strid-om-byggjobbares-loner/ 3/6-16.
[55]https://www.jungewelt.de/2016/06-01/059.php 3/6-16. Min översättning.
[56]https://www.svenskafreds.se/faq/vapenexport 3/6-16.
[57]https://www.riktpunkt.nu/article/hur-ska-vi-forhalla-oss-till-ryssland/ 3/6-16.
[58]Willi Gerns,Das Putinsche Russland, i Marxistische Blätter nr 1/2015, s. 71.
[59]Gerns, Das Putinsche Russland, s. 69.
[60]Gerns, Das Putinsche Russland, s. 68.
[61]https://www.riktpunkt.nu/article/hur-ska-vi-forhalla-oss-till-ryssland/ 3/6-16.
[62]https://rbth.com/business/2013/08/01/worlds_largest_potash_fertilizer_cartel_dissolves_28579.html 3/6-16.
[63]https://www.iccr.gr/en/news/The-sharpening-of-the-imperialist-competition-in-the-region-of-the-Southeastern-Mediterranean-and-the-Balkans.-The-position-of-the-KKE-regarding-the-possibility-of-Greeces-involvement-in-an-imperialist-war/ 3/6-16. Min översättning.
