Uttalande taget vid det 13:e Internationella Mötet för Kommunist- och Arbetarpartier (IMCWP) i Aten den 9- 11 december 2011 under temat:

”Socialism är framtiden!”

Den internationella situationen och kommunisternas erfarenheter 20 år efter kontrarevolutionen i Sovjetunionen, uppgifterna för utvecklingen av klasskampen under betingelser av den pågående kapitalistiska krisen, imperialistiska krig, den aktuella folkliga kampen och upproren, för arbetarklassens och folkets rättigheter, stärkandet av den proletära internationalismen och den antiimperialistiska fronten, för störtandet av kapitalismen och byggandet av socialismen.”

På mötet deltog representanter från 78 partier i 59 länder. En rad partier som inte hade möjlighet att närvara på grund av olika anledningar utanför deras kontroll, skickade skriftliga meddelanden.
Från Aten välkomnar vi den växande folkliga kampen som skapar stora mängder frigjord potential i kampen mot imperialism och kapitalismens exploatering och förtryck, till förmån för det sociala området, arbetsrätt och social säkerhet för arbetare världen över.

Mötet hölls under kritiska betingelser då den djupa och ihållande kapitalistiska krisen fortsätter råda på den politiska arenan, ackompanjerad av imperialismens ökade aggressivitet, vilken kommit till uttryck i besluten från toppmötet i Lissabon om en ny NATO-strategi. En realitet som bekräftas genom analyserna från tidigare uttalanden, vid 10:e, 11:e och 12:e internationella mötet som hölls i Brasilien (Sao Paolo) 2008, Indien (New Delhi) 2009 resp. Sydafrika (Tshwane) 2010.

Det blir alltmer uppenbart för miljontals arbetande att krisen bottnar i systemet. Det är inte bristerna inom systemet utan de facto systemet självt som är felaktigt, vilket resulterar i regelbundna och periodiska kriser. Dessa härstammar från en skärpning av den för kapitalismen inneboende och huvudsakliga motsättningen, den mellan produktionens sociala karaktär och kapitalets privata tillägnande. Krisen kommer inte från någon version av systemets politiska ledning eller utslag av enskilda banktjänstemäns eller andra kapitalisters girighet och inte heller på bristen av effektivt reglerade mekanismer. Detta betonar de historiska gränserna för kapitalismen och behovet av att stärka den antimonopolistiska kampen för det revolutionära störtandet av kapitalismen.

I USA, Japan, EU och andra kapitalistiska ekonomier uppvisas olika versioner av återvändsgränd för det borgerliga ledarskapet. Å ena sidan leder den restriktiva politiska linjen till en långvarig och djup lågkonjunktur; å andra sidan intensifieras det expanderade politiska styret med stora paket av statligt stöd till monopolgrupperna, finanskapitalet och bankerna. Intensifierad inflation leder i sin tur till en svällande offentlig skuld. Kapitalismen omvandlar enskilda företags obestånd till kollektivt obestånd.
Kapitalismen har inget annat svar på krisen än massförstörelse av produktivkrafter och tillgångar, massarbetslöshet, fabriksnedläggningar och den fullskaliga attacken mot arbetare och fackliga rättigheter, löner, pensioner, social trygghet, reducering av människors löner och en ofantlig ökning av arbetslöshet och fattigdom.

Den människofientliga offensiven tilltar och manifesteras med särskild intensitet i vissa regioner. Koncentrationen och centraliseringen av monopolkapitalet intensifierar den ekonomiska och politiska maktens reaktionära karaktär. Den kapitalistiska omstrukturering och privatisering som lanseras, har som mål att öka konkurrenskraften och maximera kapitalets profiter, att säkerställa billigare arbetskraft och åstadkomma en flera decennier lång tillbakagång för arbetarklassen med avseende det sociala och arbetsrättsliga området.

Krisens intensitet, dess globala synkronisering och utsikterna för den långsamma och tröga återhämtningen fördjupar svårigheterna för kapitalets krafter att hantera krisen, vilket leder till en skärpning av de interimperialistiska motsättningarna och rivaliteten medan sannolikheten för imperialistiska krig ökar avsevärt.

Attackerna på demokratiska rättigheter och suveränitet intensifieras i ett flertal länder. Politiska system blir alltmer reaktionära. Antikommunismen förstärks. Där finns allmänna åtgärder gentemot kommunist- och arbetarpartiers aktiviteter, mot fackföreningen och mot den politiska och demokratiska friheten.

De styrande utvecklar ett mångfacetterat försök att fånga människors missnöje genom att förändra de politiska systemen och använda en rad imperialistvänliga s.k. NGO- rörelser (ickestatliga organisationer) eller andra, vilka alla har som mål att kanalisera folkets missnöje in i rörelser som påstås vara ickepolitiska men som även hyser reaktionära karaktärsdrag.

Vi hälsar människornas och arbetarklassens massiva kamp och uppror för de demokratiska, sociala och politiska rättigheterna, mot de människofientliga regimerna i Mellanöstern och Nordafrika, nämligen i Tunisien och Egypten. Trots motsättningarna som den nuvarande situationen uppvisar, utgör den otvivelaktigt en betydelsefull erfarenhet som den kommunistiska rörelsen bör studera och använda.
Samtidigt fördömer vi starkt NATO:s och EU:s imperialistiska krig mot det libyska folket samt de hot och inblandning i Syriens och Irans inre angelägenheter, såväl som i vilket annat land som helst.

Vi anser att all utländsk inblandning riktat mot Iran, med vilket svepskäl det än må vara, är ett angrepp på den iranska arbetarklassen och deras kamp för demokratiska och sociala rättigheter.

Hela denna utveckling bekräftar behovet av stärkta kommunist- och arbetarpartier för att de ska kunna uppfylla sin historiska roll och ytterligare stärka arbetarnas och människornas kamp i försvaret av sina rättigheter och sin strävan. För att kunna använda systemets och de interimperialistiska motsättningarna i störtandet av den politiska och ekonomiska makten. Detta för att tillgodose människornas behov.

Utan den ledande rollen av kommunist- och arbetarpartier och dess avantgarde, blir arbetarklassen, folket, sårbart för förvirring, assimilering och manipulation från de politiska krafternas som representerar monopolen, finanskapitalet och imperialismen.

Betydande omgrupperingar äger rum i det internationella styrkeförhållandet. Där finns den pågående relativa försvagningen av USA:s maktposition, den generella produktivitetsminskningen i de mest utvecklade kapitalistiska ekonomierna och framväxten av nya globala, ekonomiska stormakter, i synnerhet Kina. Tendensen av ökad motsättning förstärks mellan de imperialistiska centren och med dessa dras även de s.k. tillväxtekonomierna in.

Den imperialistiska aggressiviteten intensifieras. Det finns redan ett flertal olika regionala platser med förhöjd spänning och krig som mångdubblas: i Asien, Afrika och Mellanöstern, speciellt med tanke på Israels upptrappade aggressivitet mot det palestinska folket. Samtidigt kan vi notera uppror iscensatta av nynazistiska och främlingsfientliga krafter i Europa, mångfacetterade interventioner, hot och en omfattande offensiv mot folkrörelser och de progressiva politiska krafterna i Latinamerika.

Militariseringen byggs ut. Risken för en stor brandhärd på regional nivå blir allt större. I detta hänseende är expansionen och stärkandet av den antiimperialistiska, sociala och politiska fronten samt kampen för fred för att utplåna orsakerna till imperialismens krig av fundamental betydelse.

Där finns två potentiella vägar till utveckling:

– Den kapitalistiska vägen, vägen för exploatering av människan som innebär stora faror för imperialistiska krig, för de arbetande och folkets demokratiska rättigheter.

– Vägen till frigörelse med kolossala möjligheter att främja arbetarklassens och folkets intresse, inrättandet av social rättvisa, människors suveränitet, fred och framsteg. Vägen för arbetarklassens och hela folkets kamp, socialismens och kommunismens väg som är historiskt nödvändig.

Tack vare den beslutsamma insatsen från kommunisterna och den klassorienterade fackliga rörelsen, har arbetarnas kamp i Europa och i övriga världen ytterligare förstärkts. Imperialistisk aggressivitet möter fortsättningsvis ett resolut folkligt motstånd i Mellanöstern, Asien, Afrika och Latinamerika.
Detta faktum tillsammans med den erfarenhet som än så länge speciellt har samlats i Latinamerika, demonstrerar hur kampen och processerna som har ägt rum visar  möjligheterna till motstånd och klasskamp, för människornas avancemang framåt, att vinna mark och vålla imperialismen stor skada om målsättningen är att störta det imperialistiska barbariet.

Vi hälsar arbetarnas och folkets kamp och noterar behovet av att stärka den ytterligare. Situationen kräver en intensifiering av klasskampen, av den ideologiska och politiska masskampen för att förhindra asociala åtgärder och främja kampens mål för att möta den samtida människans behov, krävs organiserade arbetares motangrepp för att bryta monopolen och imperialismen och för störtandet av kapitalismen så att människans exploatering av människan får ett definitivt slut.

Idag är förutsättningarna gynnsamma för byggandet av breda sociala, antimonopolistiska och antiimperialistiska allianser som är kapabla att besegra den mångfacetterade imperialistiska offensiven och angreppen samt att kämpa för makt och främjandet av djupa, radikala och revolutionära förändringar.

Arbetarklassens enighet, organisation och klassorientering i arbetarrörelsen är grundläggande faktorer för att säkerställa byggandet av verkningsfulla sociala allianser tillsammans med bönder, den urbana ”medelklassen”, kvinno- och ungdomsrörelsen.

I denna kamp är kommunist- och arbetarpartiernas roll och förstärkningen av deras samarbete på såväl nationell, regional och internationell nivå oumbärlig. Den samordnade verksamheten mellan kommunist- och arbetarpartier, de kommunistiska ungdomsförbunden och de antiimperialistiska organisationerna i vilka kommunisterna har ett viktigt bidrag i form av ett av de mest tillförlitliga elementen för expansionen av den antiimperialistiska kampen och stärkandet av dess front.

Den kommunistiska rörelsens ideologiska kamp är av vital betydelse för att försvara och utveckla vetenskaplig socialism, att kunna slå tillbaka den samtida antikommunismen, att konfrontera den borgerliga ideologin, ovetenskapliga teorier och opportunistiska strömningar som avfärdar klasskampen; för att bekämpa de socialdemokratiska truppernas inflytande som försvarar och driver en politik präglad av pro-imperialism genom sitt stöd åt kapitalets strategi. Förståelsen av den samlade karaktären av kampuppgifterna för den sociala, nationella och klassens frigörelse, för det tydliga främjandet av de socialistiska alternativen, kräver en ideologisk motoffensiv av den kommunistiska rörelsen.

Störtandet av kapitalismen och byggandet av ett socialistiskt samhälle är ett nödvändigt behov för folket. Om man synar den kapitalistiska krisen och dess konsekvenser, dess internationella erfarenheter samt praktiserandet av den socialistiska uppbyggnaden så visar socialismen sin överlägsenhet. Vi betonar vår solidaritet med alla de människor som kämpar för socialism och som är delaktiga i byggandet av ett socialistiskt samhälle.

Endast socialismen kan skapa villkor för utplånandet av krig, arbetslöshet, hunger och misär, analfabetism, den osäkra tillvaron för hundratals miljoner människor samt miljöförstörelse. Bara socialism kan skapa villkor för utveckling i enlighet med arbetarnas samtida behov.

Arbetare, bönder, arbetare i staden och på landet, kvinnor och unga människor – vi uppmanar er till enad kamp för att få ett slut på det kapitalistiska barbariet. Det finns hopp och framtidsutsikter. Framtiden tillhör socialismen.

Socialism är framtiden!

Aten, den 11 december, 2011