Den senaste tidens politiska händelser i delar av Latinamerika, men framför allt Bolivia, har gett oss möjlighet att på ett väldigt tydligt sätt illustrera reformismens politiska roll och funktion under kapitalismen. Den situation som det bolivianska folket nu befinner sig i kan inte skiljas från den roll som de latinamerikanska vänsterpartierna spelar i regionen.
Den kapitalistiska ordningen rymmer en mångfald politiska lösningar och den kan acceptera allt från parlamentarisk demokrati till fascism. Inom detta spänningsfält befinner sig reformismen. Den utmanar aldrig kapitalismen utan dess objektiva funktion är att stärka kapitalismen. Den utgör kapitalets vänsterflank.
Reformismen utger sig alltid för att vara något den inte är. Med radikal retorik förkunnar reformismen sin avsikt att företräda arbetarklassen men i sin praktiska politik arbetar den i varje enskilt läge för kapitalismen – att den i varierande utsträckning förbättrar för situationen för det arbetande folket påverkar inte dess grundläggande förhållande till kapitalismen.
Denna roll spelar de reformistiska partierna över hela världen, så också alla de partier i Latinamerika som på ett eller annat sätt axlat ansvaret att administrera sina respektive länders kapitalism. I Venezuela, Mexiko, Nicaragua, Argentina och en rad andra länder är detta fallet.
Anledningen till att kapitalismen i dessa länder tolererat dessa politiska lösningar är flera, men kan i grunden sammanfattas med att dessa partier garanterar social stabilitet. Det visar sig både indirekt och direkt i en rad uppmaningar till social fred.
Samtidigt har också reformismen i Latinamerika öppnat upp för en kapitalistisk expansion och tillväxt. Utbyggnaden av landets infrastruktur är en förutsättning för kapitalismens effektivisering och upprepade kompromisser med den inhemska bourgeoisien har tillåtit exempelvis den privata gruvnäringen att formligen explodera. För uppnåendet av den sociala freden har också kapitalismen tvingats till vissa eftergifter i form av välfärd för folket som gått utöver vad den inhemska bourgeoisien velat acceptera. De kämpande folkliga rörelserna och en stridbar fackföreningsrörelse har varit garantin för detta, samtidigt som dessa rörelser hos kapitalet skapar ett behov av politisk reformism, som kan avvärja det revolutionära hotet som finns latent i dem.
Situationen medför också en annan fördel för kapitalet: politiken har skapat ett förtroende för kapitalismen och den kapitalistiska staten, vilket bundit det arbetande folket närmare kapitalismen och fjärmat dem från socialismen. Att de reformistiska ledarna administrerat kapitalismen men proklamerat socialismen riskerar i slutändan bara till att fjärma folket från socialismen.
Det politiska resultatet av alla dessa reformrörelser är i slutändan katastrofalt för folket: reformismen bereder överallt väg för fascismen och alla de förbättringar för det arbetande folket som reformismen uppnått inom ramen för kapitalismen visar sig bara vara tillfälliga och flyktiga.
Denna politik är farlig. I Bolivia står nu folket utan vare sig politisk eller praktisk möjlighet att koordinerat svara på kapitalets offensiv. De är beväpnade med varken revolutionär ideologi eller med vapen att svara på attackerna med. Det är de arbetande folket som nu får ta de fulla konsekvenserna av den reformistiska politiken. Detta bereder vägen för fascismen i och med att de som kunnat förhindra fascismen berövas möjligheten till det.
Den reformistiska politiken syftar till att reducera det arbetande folkets roll. För reformismen behövs det arbetande folket som ett medel för att nå ett parlamentariskt mål – de blir farliga om de erkänns som den motor för förändring som de faktiskt är. All folklig aktivitet försöker man rikta in mot det parlamentariska arbetet, vilket i alla lägen riskerar att skapa en arbetande befolkning utan erfarenheter och självförtroende. Att reformismen lyckats med detta i Sverige är tydligt, så långt har den ännu inte hunnit i Bolivia och andra länder i Latinamerika.
På kommunisternas lott faller därför den största av uppgifter: att leda folket i opposition mot kapitalismen och alla dess politiska uttryck. Kommunisterna har att visa den politiska återvändsgränd som reformismen utgör och avslöja dess funktion och roll som kapitalismens vänsterflank.
Den politiska kampen måste växa ut ur det kapitalistiska systemets ramar och inte nöja sig med förändringar i den kapitalistiska administrationen – detta slår oundvikligen tillbaka med full kraft. Därför är heller inte oppositionen mot nyliberalismen tillräcklig – oavsett hur välmenande den är. Oppositionen mot nyliberalismen mynnar oundvikligen ut i förändringar i den kapitalistiska administrationen om den inte kopplas samman med den totala oppositionen mot kapitalismen och alla dess politiska uttryck. En ensidig opposition mot nyliberalism bibehåller källan till det arbetande folkets problem intakt – den utmanar aldrig kapitalismen.
Det är med både sorg och hopp vi ser hur situationen i Bolivia utvecklas. Vi känner sorg över de enorma slag som riktas mot det arbetande folket och alla de offer som krävts. Samtidigt organiserar sig folket i försvar för de landvinningar och framsteg som gjorts och i kamp för nya segrar. För oss bekräftar det att allt hopp i slutändan finns hos folket!
Arbetsutskottet
Sveriges Kommunistiska Parti
[…] Om reformismen och kampen mot kapitalismen […]