För 76 år sedan avslutades det blodigaste kriget i världshistorien. Sovjetiska soldater hade bara några dagar innan hissat sin egen flagga över det tyska riksdagshuset och den tyska armén låg i spillror.
Kriget, vars karaktär av imperialistiskt omfördelningskrig, är omisskännligt. Strävan efter marknadsandelar, efter avsättningsmarknader och råvaror, hade fått de kapitalistiska nationerna att drabba samman i ett försök att rubba maktbalansen inom den kapitalistiska världen till sin egen fördel. Det är den logiska slutsatsen av den kapitalistiska logiken – när man inte fritt kan expandera, måste man ta av varandra.
Det tyska överfallet på Sovjetunionen var en del i detta. Det syftade till att lägga hela Östeuropa i den tyska intressesfären, att exploatera, mörda och suga ut hundratals miljoner människor för de tyska monopolens vinning.
Samtidigt var det också ett den samlade kapitalismens krig mot socialismen, hela kapitalismens fiende. Sen den ryska arbetarklassen hade visat att borgarna kunde förlora allt hade man fört ett skoningslöst krig mot den socialistiska nationen. I sin föresats att expandera österut och krossa Sovjetunionen, hade den tyska kapitalismen stöd av hela den västeuropeiska kapitalismen; endast genom sovjetisk diplomati kunde motsättningarna inom den kapitalistiska världen vändas mot den själv.
När den sovjetiska flaggan hade hissats över riksdagshuset i Berlin hade miljoner sovjetiska soldater dött och tiotals miljoner sovjetiska medborgare mördats. En övervägande majoritet av de tyska soldaterna fanns på östfronten, där också en överväldigande majoritet av alla tyska förluster ägde rum. När de amerikanska soldaterna landsteg i Normandie var krigets utgång redan säkrat – dessa soldater skickades inte in för att hjälpa till att besegra nazismen, utan för att hindra socialismen att expandera ända till Atlanten.
Den sovjetiska insatsen var avgörande. Det var den som vann kriget. Istället för att hedra de miljoner sovjetiska soldater som gav sitt liv i kampen mot nazismen och fascismen förringas deras insats och glöms bort. Deras insats och deras offer förtigs eftersom socialismen fortfarande är farlig. Den utgör fortfarande det enda alternativet till kapitalismen.
Därför kämpar borgerligheten med näbbar och klor för att förtala den. Socialismen jämställs med fascismen, socialismen lastas med hundratals miljoner människors död, socialismen framställs som frihetens motsats och lögnerna om den kommer som på löpande band. När inte det fungerar, så förbjuder man den. I land efter land förbjuds de kommunistiska symbolerna och de kommunistiska partierna.
Just därför är det extra viktigt att minnas och att påminna; att inte släppa den politiska kampen om historien.
När de likställer socialismen med fascismen måste vi minnas att det var sovjetiska soldater som befriade Auschwitz.
När de beskyller socialismen för mordet på miljoner människor måste vi minnas att det var de sovjetiska soldaterna som satte stopp för världshistoriens grymmaste mord.
När socialismens avgörande insats i kampen mot fascismen och nazismen förtigs och förtalas måste vi kämpa för de sovjetiska soldaternas och hela socialismens heder.
Med den tyska poeten Johannes Bechers ord minns vi de sovjetiska soldaternas insats, och vi säger tack, ni sovjetiska soldater:
Vem har utfört alla dåden
Som befriat oss från oket
Det var Sovjetsoldaterna,
Sovjetunionens hjältar.
Tack, ni sovjetiska soldater,
Ni Sovjetunionens hjältar!
[…]
Stjärna som glimmar oändligt,
Sånger sjunger därom:
Det fick världen att blomma
Sovjetunionens blod.
Den förde till värden freden
Sovjetunionens makt!
