Gemensamt uttalande av kommunist- och arbetarpartierna om situationen i Kazakstan

1. I början av 2022 skakades Kazakstan, en före detta sovjetrepublik i Centralasien, av massmobilisering av arbetarna och folket, vilken har sina grunder i de skärpta ekonomiska, sociala och politiska problem arbetarna ställts inför på grund av kapitalismens återupprättande i landet, 30 år efter kontrarevolutionen och Sovjetunionens upplösning, då makten och produktionsmedlen övergick till kapitalet och som nu har lett till att multinationella monopol kontrollerar en stor del av ekonomins gruvsektor.

2. De kommunist- och arbetarpartier som undertecknar detta gemensamma uttalande uttrycker sin solidaritet med demonstranternas legitima ekonomiska och politiska krav, som höjningar av löner och pensioner, sänkta bränslepriser, lägre pensionsålder, privatiseringens effekters upphävande, åtgärder för att stödja arbetslösa, fackliga och politiska fri- och rättigheter. Vi hedrar särskilt industriarbetarna i västra Kazakstan, som var i massmobiliseringens centrum.

3. Under demonstrationerna i Almaty och södra Kazakstan försökte borgerliga krafter att utnyttja dem i sin maktkamp för att dela upp den ekonomiska och politiska makten.

4. Rysslands oacceptabla militära intervention genom Fördragsorganisationen för Kollektiv Säkerhet (CSTO), genomfördes för att förhindra splittring av den borgerliga makten, i samband med den intensifierade imperialistiska konkurrensen i den kritiskt viktiga regionen i Centralasien, som är ett område där en hård maktkamp förs mellan starka monopol och kapitalistiska stater, såsom USA.

5. Närvaron av CSTO-styrkorna underlättade den borgerliga statens förtryckande av folkets mobilisering. Utvecklingen visar på klasskaraktären hos transnationella sammanslutningar, som liksom EU och Nato bildas på kapitalismens grunder och som har som sin primära uppgift att bevara den borgerliga makten i varje land och i dess sammanslutningar, för att fortsätta klassexploateringen av det arbetande folket. Dessa sammanslutningars existens och verksamhet, som i Kazakstans fall, är folkfientlig och bör fördömas.

6. När det kommer till de imperialistiska krafterna som försöker att utnyttja arbetarupproren i sina egna intressen och provocera fram färgrevolutioner, betonar våra partier att deras ingripanden inte kan upphävas genom att stigmatisera de folkliga upproren, utan genom att försvara arbetarklassens egen kamp och avvisa varje politisk, ideologisk och organisatorisk inblandning av någon regional eller internationell makt. Den internationella kommunistiska rörelsen kan inte söka vänner bland imperialisterna och inte heller kan den skjuta upp klasskampen med den internationella maktbalansen som förevändning. Å andra sidan är det den kommunistiska rörelsens plikt att skydda de sociala mobiliseringarna från de borgerliga regeringarnas planer och motsättningar mellan de borgerliga blocken och att vara vaksam i denna fråga.

7. Utvecklingen i Kazakstan visar behovet av ett starkt kommunistiskt parti i varje land, med ett revolutionärt program och starka band till arbetarklassen, kapabelt att samla och mobilisera det arbetande folkets krafter mot kapitalismen och monopolen, så att folkets kamp blir effektiv och visar vägen mot socialism, som är det enda alternativet till kapitalismens barbari.

8. Händelserna i Kazakstan och andra länder, där bourgeoisien våldsamt har undertryckt folkets mobiliseringar, visar återigen den stora betydelsen av internationell arbetarsolidaritet och relevansen av parollen ”Proletärer i alla länder, förena er!”