Ledarartikeln (3/2025) från kommunisternas tidning Riktpunkt.
LEDARE (3/2025) Överallt går nu att läsa och höra att européerna måste hålla ihop, att vi ska bojkotta amerikanska varor och att vi måste förbereda vår egen krisberedskap. Folk på stan intervjuas av våra “neutrala” offentliga medier om huruvida de tror att USA faktiskt kommer att komma till vår undsättning om vi invaderas och den “medvetna medelklassen” vill inte längre åka Tesla.
På bred front söker man binda upp människor kring en sorts europeisk identitet, vars kärna består i en sorts förvriden anti-amerikanism som förkroppsligas av ett hat riktat mot Donald Trump och hans anhang. Men varför gör man det? Svaret står att finna 111 år tillbaka i historien.
Inför Första världskriget, då de stora kapitalistiska staterna drabbade samman i en uppgörelse om utsugningen av världen, kom alla de socialdemokratiska partierna, som ännu inte delats i en reformistisk och revolutionär del, överens om att motsätta sig det stora krig man såg på horisonten med en generalstrejk och en vägran att delta i kapitalets krig.
Allt detta lät sig enkelt sägas, men när det väl kom till kritan lyckades bara ett fåtal partier hålla sin linje om att motsätta sig kriget – de flesta ställde upp på sina egna länders sida. I Tyskland röstade de tyska socialdemokraterna för att bevilja de tyska krigskrediterna, i Frankrike röstade de franska socialdemokraterna för att bevilja de franska krigskrediterna, och så fortsatte det i land efter land – man ställde upp på sina respektive borgerligheters sida, när dessa skulle dela upp världen.
Infekterade av nationalism och idén att just den egna nationen stod för någon sorts framsteg i jämförelse med andra nationer florerade och spreds med hjärtans lust bland vanliga människor, trots att dessa offrades i skyttegravarna.
Nu ser vi samma sak hända. I land efter land ställer hela det politiska spektrumet sig upp och säger unisont, att vi nu måste stärka det egna försvaret och det europeiska krigsmaskineriet, för att man inte kan lita på några andra.
Precis som för 111 år sedan, då motsättningarna inom det kapitalistiska systemet tvingade fram en enorm urladdning, i vilken miljoner människor fick sätta livet till, rör vi oss framåt mot nästa urladdning. Denna urladdning är oundviklig, eftersom den är resultatet av det kapitalistiska systemets utveckling, där varje kapitalist och varje land måste expandera för att ligga före sina konkurrenter. Expansionen tar dock stopp någonstans – där och då uppstår behovet av att börja ta från sina konkurrenter.
Resultatet är en dragkamp, som förr eller senare utvecklas till ett regelrätt krig, eftersom insatserna hela tiden höjs, i takt med att konkurrensen hårdnar. Denna utveckling kan vi se med blotta ögat – hur de europeiska och amerikanska planerna för Ukraina går stick i stäv med varandra; hur handelstullar upprättas på bred front och hur de olika blocken nu formerar sig allt tydligare.
Denna dragkamp åtföljs av en ideologisk bearbetning av människor – för hur kan kapitalet ge sig in i konkurrenskampen om den inte har ryggen fri? Om folket inte accepterar utvecklingen riskerar kapitalet helt enkelt att folket faller det i ryggen. Med nationalism och andra ideologiska konstruktioner får man folk att ställa upp på kapitalets krig, idag precis som för över 100 år sedan.
Allt detta prat om att vi måste stå på egna ben, att vi måste kunna försvara oss själva och att vi måste hålla ihop är en del av denna bearbetning och konstruktion; den nyfunna “anti-amerikanismen” hos ”medelklassen” är lika mycket del av den – den ger uttryck för solidariteten med det egna kapitalet mot en av dess konkurrenter, precis som den uttryckt sin solidaritet i den svenska kapitalismens kamp mot dess ryska konkurrenter.
I detta klimat blir det enkelt att rusta upp. Folk lyfter knappast ens på ögonbrynen när regeringen säger att den militära upprustningen ska bekostas med lån och nedskärningar. Det ideologiska bombardemanget är framgångsrikt, vilket gör det desto viktigare att ifrågasätta och kritisera.
De beviljar nu krigskrediterna och släpper lös sitt ideologiska maskineri. För oss återstår att organisera motståndet och att visa världen såsom den verkligen är.
Redaktionen
Bild: Slaget vid Somme hösten 1916, ett av historiens blodigaste. Omkring en miljon soldater från båda sidor skadades eller dog.
