Ledarartikeln (4/2025) från kommunisternas tidning Riktpunkt.
LEDARE (4/2025) Vi har tidigare skrivit om hur motsättningarna inom hela det imperialistiska systemet eskalerar, vilket bland annat manifesterats genom den uttalade viljan hos USA att annektera Grönland och Kanada och att återigen ta över Panamakanalen, som man för några decennier sedan lämnade.
Nu närmar vi oss ämnet igen, eftersom motsättningarna inte står stilla, utan är dynamiska och de utvecklas hela tiden.
Efter den senaste tidens händelser, så har tullar införts av USA mot länder över hela världen, varav de flesta nu också försvunnit, efter att land efter land signalerat sin villighet att förhandla och diskutera. Ett land är dock undantaget från detta – Kina. Detta visar också tydligt åt vilket håll man vill rikta den starkaste stöten och var den främsta konkurrenten till den amerikanska imperialismen finns.
I skrivande stund hotar man Kina med tullar på över 200 procent, medan Kina successivt stryper tillgången till sällsynta jordartsmetaller och även inför tullar mot amerikanska varor.
Detta reflekterar naturligtvis inte en nyckfull politik baserad på en mans galenskap och oberäknelighet, utan är en politik som stora delar av det amerikanska kapitalet står bakom och vill se – eftersom de tjänar på den.
Å ena sidan försöker man bygga upp en egen bas för produktion, från farmaceutiska produkter till förädling av sällsynta jordartsmetaller medan man å den andra sidan försöker stärka sin position gentemot konkurrenterna, som framför allt är Kina. Det är en aggressiv politik, men i tider som dessa inte heller förvånande, vilket vi kommer diskutera längre ner i texten.
Det betyder emellertid inte att de andra konkurrenterna är mindre farliga, utan som vi skrivit i tidigare ledare ökar också friktionen mellan de europeiska och amerikanska kapitalen – även om friktionen inte är lika stor som med det kinesiska kapitalet, men i takt med att utrymmet för varje kapital att verka och säkra profit ökar, ökar också motsättningarna.
Ty under kapitalismen kan man inte tänka sig någon annan grund för fördelningen av intresse- och inflytelsesfärer, kolonier o.s.v. än styrkan hos dem som deltar i delningen, nämligen deras styrka allmänt-ekonomiskt, finansiellt, militärt o.s.v. Men styrkan förändras olika hos dem som deltar i denna delning, ty en likmässig utveckling av enskilda företag, truster, industrigrenar och länder kan inte förekomma under kapitalismen. För ett halvt århundrade sedan var Tyskland en ynklig obetydlighet, om man jämför dess kapitalistiska styrka med det dåvarande Englands; likadant förhöll det sig med Japan i förhållande till Ryssland. Är det ”tänkbart” att anta, att styrkeförhållandet mellan de imperialistiska makterna under tio, tjugo år förblir oförändrat? Det är absolut otänkbart.
Så beskrev Lenin kapitalets allianspolitik i Imperialismen som kapitalismens högsta stadium och detta är något vi också ser idag. De imperialistiska allianser som vi tagit för givet som stabila och relativt enhetliga, såsom NATO och EU, visar upp tydliga sprickor i fasaderna, eftersom de deltagande länderna följer sina egna intressen. Så länge de gemensamma intressena har varit viktigare så har skillnaderna kunnat sopas under mattan, men i takt med att marginalerna minskar, så behöver också alla kapital agera mer och mer kraftfullt. Därför blir gamla allianser också snabbt åsidosatta när de egna intressena blir alltmer pressade och det är utifrån denna förståelse som vi också vet att allianser som EU och NATO är tillfälliga och i sitt fundament sköra, hur länge de än existerat.
Allting som händer måste alltid bedömas mot bakgrund av hur kapitalismen som sådan fungerar, först då blir det begripligt. Först då förstår man vad handelskriget egentligen innebär, vad de imperialistiska allianserna egentligen är och varför utvecklingen ser ut som den gör.
Att bedöma utvecklingen mot denna bakgrund gör också att vi mer korrekt kan formulera en revolutionär politik med socialismen som mål. Vi hamnar inte i fällan där “det minst onda” blir attraktivt, eller där en sorts kapitalistisk politik sätts framför en annan. Det är i slutändan irrelevant, såtillvida att ingen enskild politik kan förändra kapitalismens grundläggande utvecklingslagar – att hävda detta är att skapa illusioner om förändringsmöjligheter under kapitalismen.
Handelskriget och de ökande motsättningarna inom hela det imperialistiska systemet är symptom på en sjukdom. Inga smärtstillande eller febernedsättande mediciner kommer att bita, utan verkligheten tvingar fram en viss utveckling, som bara kan stoppas med en helhetslösning, som tittar bortom de enskilda symptomen.
Redaktionen
Bild: Lenins banbrytande analys av imperialismen är lika aktuell idag som när den skrevs.
