Uttalande om kvinnokampen inför 8 mars:
Kvinnokampen har idag hamnat i skuggan av etablissemangets propaganda om individens ansvar för sitt eget liv och välmående. Därför är behovet att med kraft lyfta det som brukar kallas ”kvinnokrav” stort, och Sveriges Kommunistiska Parti ställer sig tveklöst bakom kvinnokampen och de livsviktiga krav som ställs av den. Kraven är inte underordnade och de är inte heller ett sidospår för att visa upp en ytlig jämlikhet, tvärtom är de en viktig livsnerv för den kollektiva arbetarkampen.SKP fokuserar nedan på de två mest grundläggande kvinnokraven – arbetstiden och barnomsorgen.
Heltidsnormen är en kvinnofälla
Det allra viktigaste kvinnokravet är idag det gamla, konkreta kravet på 6 timmars arbetsdag med heltidslön. Det är något som måste lyftas med kraft – men istället talar LO vagt om förkortad arbetstid utan att berätta vad den förkortade arbetstiden rent konkret ska bestå i, och mothugget från arbetsköparna föranleder inga skarpa svar eller någon märkbar kampberedskap. Kvinnodominerade fackförbund som Kommunal och Handels fortsätter under tiden att ha ”heltidsnormen” som ett av sina främsta mål för vad man kallar jämställdhet – kvinnor ska arbeta heltid i yrken där den genomsnittliga lönen är runt 30 000 kr. De ska kämpa jämlikt med att leva på en dålig lön på samma sätt som männen. Frågan om hur familjerna får livspusslet att gå ihop besvaras med en individuell lösning: män måste ta ett lika stort ansvar för hemarbetet.
Heltidsnormen som den ser ut idagär en kvinnofälla. Kvinnor ska självklart delta i arbetet och i arbetarkampen, i fackföreningsrörelsen och i hemmet, på samma villkor som männen. Men vad som krävs är mänskliga villkor: kvinnor och män behöver tid för sina familjer, sig själva och sitt samhälleliga engagemang. Och de behöver dessutom en lön att leva på.
Barnomsorg: grundläggande för kvinnors frihet
Ett annat viktigt kvinnokrav som det måste sättas tryck bakom är bra och fungerande förskolor till alla barn. Idag ställs arbetande kvinnor mot varandra på ett sätt som urholkar meningen med barnomsorgen: den ska inte vara ett privilegium utan en självklarhet för att kvinnor ska kunna ta sin rättmätiga plats i alla samhällets aspekter. Nu tvingas slitna pedagoger att orka med en alltför stor arbetsbörda, medan arbetslösa, sjuka eller föräldralediga kvinnor inte får lämna sina barn på förskolan. På båda sidorna står arbetande kvinnor som håller på att stupa på sin post, både på jobbet och hemma. Kraven måste synliggöras och riktas mot överheten som inte får tillåtas spela på skuldkänslor, arbetsmoral och unkna kvinnoroller: barnen är vår framtid, mödrar och pedagoger måste få de resurser som krävs.
Kvinnornas kamp är arbetarkollektivets kamp
Det finns naturligtvis fler krav att ställa förutom de mest grundläggande. Man kan exempelvis tala om hur kvinnokroppen blir en vara, hur skönhet, ungdom och yta blir definierande för kvinnan istället för hennes intellektuella och personliga utveckling. Man kan tala om den nya hemmafrudrömmen där unga kvinnor går in i en fälla lika farlig som heltidsnormen. När kvinnor motsätter sig detta är deras kamp alltiden kamp för det arbetande kollektivet. Och för att ingen ska missförstå: ja, de arbetande kvinnorna är individer. Kvinnornas individualitet är, liksom männens, deras egen – deras skaparkraft, deras generositet, deras kärlek är inte kapitalets att hantera och förvrida. Kvinnans kamp är att skapa en värld som är värdig människan – kvinnokamp är inte att bli jämlik i förtryck och utsugning, det är att höja sig över detta och ta männen med sig i en kamp för socialismen.
Sveriges Kommunistiska Parti
Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund
