I söndags hölls en folkomröstning i Grekland, där ca 60 % röstade för nej-alternativet och valdeltagandet var också ca 60 %. Men vad handlade omröstningen om egentligen?
Den medvetet vaga frågeställningen har som befarat lämnat stort utrymme för tolkning av valresultatet. Det Greklands kommunistiska parti varnade för, att omröstningen i själva verket, i en politisk mening, handlade om att välja mellan å ena sidan EU-IMF-ECB trojkans förslag och å andra sidan regeringens dito, tycks ha besannats.
SYRIZA-ANELregeringen avvisade före valet de grekiska kommunisternas förslag om att samtidigt folkomrösta om regeringens förslagsutkast, parallellt med alternativet att avskaffa samtliga åtstramningslagar samt att gå ur EU.
Greklands politiska ledare samlades så i presidentpalatset dagen efter valet. Regeringen tillsammans med ja-sidans Ny Demokrati, PASOK och POTAMI nådde en överenskommelse där man gick ut med att man tolkar resultatet som ett stöd för EU och euron, samt som förberedelse inför ett senare avtal med trojkan. Det nej som vann i söndags tolkas med andra ord som stöd för regeringens arbetarfientliga nedskärningsförslag visavi EU-IMF-ECB och tas som intäkt för att legitimera dessa.
Ska Greklands ekonomiska problem lösas måste det gås till grunden med det system som orsakade det, och de juridiska mekanismer, likt EU, som upprätthåller finanskapitalets grepp kring Europas länder och folk, där nu Greklands arbetarklass bokstavligen får betala i blod svett och tårar.
Åtstramningspolitiken har misslyckats och förvärrat det sociala och ekonomiska läget i Grekland, med följder också för Sverige. Riksbanken gick förra veckan ut med ännu en räntesänkning, med udden riktad mot en befarat försvagad euro, vilket innebär en ytterligare försvagning av kronan med dyrare levnadsomkostnader som följd, uppblåsta aktiepriser och mer luft i en möjlig bostadsbubbla.
Medan kapitalets medier och Sveriges regering, påhejad av den så kallade oppositionen, trivialiserar och individualiserar problemet – ondgör sig över grekernas så kallade omoral, och talar sig varma över ett eurointräde som skulle låsa oss vid en artificiell valuta och inskränka vårt ekonomiska handlingsutrymme ytterligare, missar de krisernas systemiska orsaker, och bäddar samtidigt för nästa kris, där de som arbetat ihop den ägande klassens och spekulanternas vinster alltid är de som får betala det största mänskliga priset.
Alternativet, eller mer konkret, den enda möjligheten, för att undvika en annalkande ekonomisk, social och ekologisk katastrof är socialismen, nämligen att överföra den politiska och underförstått ekonomiska makten från kapitalet i dess så kallade demokrati, till alla oss som arbetar, i en stat där produktionsmedel och alla större företags verksamhet faktiskt utgår och demokratiskt planeras utifrån våra behov snarare än ett fåtal spridda marknadsanarkisters över allt annat stående vinst(maximerings)intresse. Som ett litet steg på vägen uppmanar vi Europas folk att säga:
Solidaritet med Greklands folk!
Nej till EU!
Nej till Euron!
Sveriges Kommunistiska Parti
