Finns det hopp för Vänsterpartiet?

Vänsterpartiet höll nyligen kongress, och förutom frågan om partiledare har mycket fokus lagts på skrivandet av ett nytt partiprogram. Det ger oss anledning att ställa frågan: finns det något hopp för Vänsterpartiet?

Den praktiska roll som partiet i olika sammanhang spelar, bland annat i frågan om strejkrätten och angreppen mot Lagen om anställningsskydd har vi framhållit vid ett flertal tillfällen: de ser till att angreppen kan ske smidigare. I förhållande till den nuvarande regeringen har Vänsterpartiet dessutom spelat en ovärderlig roll, där man har samlat upp kritiska röster från främst socialdemokratin och säkrat dessa för Socialdemokraterna genom att ge sitt stöd till en socialdemokratisk regering. Partiet håller tappert kapitalismens vänsterflank.

Läs mer: Kampen om LAS: alla fyller sina funktioner i kampen mot arbetarklassen »

Det är dock inte det vi vill fokusera på i det här uttalandet, istället vill vi granska den faktiska ideologi man företräder. Genom att titta i det utkast till partiprogram som man diskuterar går det att ge en tydlig bild av partiet.

Vänsterpartiet och kapitalismen

Den första rubriken i det utkast till partiprogram som diskuteras berör kapitalismen, klassamhället och könsmaktsordningen. Det är en salig blandning som inte ger mycket matnyttigt.

Man börjar med att konstatera att ”[k]apitalismen definieras av att ett litet fåtal genom sitt ägande av resurser ges makt över ekonomin och produktionen” och tiger med detta ihjäl det absolut centrala i kapitalismen: mervärdesutsugningen. Kapitalismen reduceras till ett maktförhållande, där vissa har kunnat skaffa sig mer makt än andra på grundval av sitt ägande. Visst är det så att ägande ger makt och det är en sanning för varje produktionssätt, men för inget produktionssätt kan det anses vara definierande.

Följden blir istället en annan: ihjältigandet av den marxistiska analysen och döljandet av den verkligt revolutionära analysen av kapitalismen.

Den här tendensen löper parallellt till tendensen att reducera klassamhället till en samling val människan har att göra istället för att se hur klassamhällets grund är en klass utsugning av en annan; hur klassamhällets grund är relationen till produktionsmedlen. I programmet skriver de istället:

Klassamhället visar sig genom att människors möjligheter att göra val och utöva makt över sin omgivning beror på vilken bakgrund de har. En människas klasstillhörighet kan avgöra hennes skolgång, hur länge hon lever, vilket inflytande hon har över sitt arbete och vilken vård och omsorg hon har tillgång till. Områden där många med arbetaryrken bor har generellt sämre välfärdsservice, sämre skolresultat och hälsostatus. I områden med många höginkomsttagare är hälsan istället god och det råder goda chanser för att barnen ska få en bra skolgång och äldre en värdig omsorg.

För Vänsterpartiet handlar klassamhället om vilka val man kan och inte kan göra och en given persons levnadssituation. Även om det naturligtvis är så att arbetare lever kortare, har sämre hälsa och så vidare, så kan klassamhället knappast reduceras till detta. Även här tiger man ihjäl den vetenskapliga analysen av det specifikt kapitalistiska klassamhället (vi är givetvis medvetna om att klassamhället är något större än enbart det kapitalistiska klassamhället).

Bristen på marxistisk analys visar sig även i hur man ser på den så kallade könsmaktsordningen, som man i programmet menar ”är en maktstruktur som skild från klassamhället påverkar samhällets organisering.” Man frågar sig: är det överhuvudtaget möjligt att det existerar maktstrukturer som är skilda från klassamhället? Finns det maktstrukturer som svävar ovanför det samhälle som skapar och återskapar dem?

Återigen döljs den marxistiska och vetenskapliga analysen genom påståenden som saknar grund och all rimlighet. Där en marxistisk analys hade kunnat finnas (om vi antar att Vänsterpartiet inte vore Vänsterpartiet) återfinns istället borgerliga idéer och förklaringsmodeller som försvårar förståelsen av kapitalismen för den som läser.

Så långt om kapitalismen.

Vänsterpartiet och socialismen

I beskrivningen av socialismen är programutkastet lika vagt som i beskrivningen av kapitalismen. Man menar att ”[s]ocialismen är en idégemenskap och rörelse som förbättrar majoritetens livsvillkor och motverkar de orättvisor som kapitalismen skapar.”

Det första man gör i beskrivningen av socialismen är att passa in den inuti kapitalismen, man gör det teoretiskt möjligt för de båda att existera samtidigt. Såsom ”idégemenskap” och ”rörelse” kan socialismen existera oberoende av produktionssätt och om syftet bara är att förbättra majoritetens livsvillkor och motverka orättvisor är den knappast revolutionär, utan kan existera som ett kapitalistiskt fenomen.

Det här är inte bara teoretiskt omöjligt, utan också praktiskt omöjligt. Socialismen är kapitalismens motsats. Socialismen är arbetarmakt och kan inte vara något annat. Om inte grunden för kapitalismen, kapitalisternas makt, avskaffas, kan det aldrig vara tal om socialism. Socialismen är ingen reformrörelse eller ”idégemenskap” utan ett produktionssätt, vari det arbetande folket har makten.

Vägen framåt blir också tydlig i programutkastet. Det är den gradvisa förändringen och demokratiseringen av ekonomin. Man skriver att ”[i] både privatägda företag och inom offentlig sektor ska löntagarnas inflytande öka, både över arbetets organisering och över verksamhetens innehåll” och ser framför sig det gradvisa utökandet av inflytande. Istället för arbetarmakten ser man på sin höjd det utökade löntagarinflytandet.

Den gradvisa förbättringen av samhället innebär för Vänsterpartiet också ett ökat ”gemensamt ägande” och att staten griper in aktivt till förmån för folket. I programmet går att läsa att ”[r]edan idag är det gemensamma ägandet större än vad många inser” eftersom ”[g]enom pensionsfonderna äger svenska folket en betydande del av börsbolagen.”

Det är nästan som om vi redan var framme vid socialismen, där folket redan äger produktionsmedlen. Staten blir till en motsats till kapitalet och till ett redskap för folket, istället för att vara ett redskap för kapitalismen. Som om folket genom den kapitalistiska staten kunde kontrollera kapitalet.

Man skriver att ”[e]n större del av de värden som skapas ska komma fler till del, såväl i form av löneutveckling och arbetstidsförkortning som i ökad gemensam konsumtion” och nöjer sig därmed med att inte alla värden ska komma alla till del, utan att mer ska komma fler till del. Formen för detta är löneökningen. Som om löneökningen kunde ersätta arbetarmakten.

Allt det här kallar man för ”en socialistisk samhällsutveckling med syfte att demokratisera ekonomin” och det är därmed tydligt vilken ekonomi det är man vill demokratisera: den kapitalistiska.

Kampen skulle framstå som fåfäng och löjlig, som en kamp mot väderkvarnar, om den inte samtidigt vore så farlig. Genom sitt sätt att beskriva socialismen späder man ut innehållet, förvränger det och döljer socialismens verkliga klassinnehåll och den enda realistiska vägen dit: den revolutionära.

Vänsterpartiets roll

Vi har dragit upp grunddragen i Vänsterpartiets politik. Utifrån dessa två huvudsakliga frågor – synen på kapitalismen och socialismen – definieras hela partiets politik och deras ställning i konkreta frågor.

Sin roll som kapitalets vänsterflank fyller Vänsterpartiet inte bara genom sitt praktiska agerande i de enskilda frågorna, utan även i de ideologiska frågorna. I dessa bidrar partiet till att tunna ut och förvränga centrala begrepp och analyser.

Tittar vi på de enskilda aspekterna av den helhet som Vänsterpartiet är kan vi konstatera följande:

  • Genom presentationen av den socialistiska ideologin och den kapitalistiska verkligheten bidrar partiet till en urvattning av dels innebörden i socialismen och dels den vetenskapliga analysen av kapitalismen, som reduceras till ett maktutövande.
  • Genom sitt agerande i för det arbetande folket centrala frågor, såsom strejkrätten och försämringen av anställningstryggheten, rättfärdigar de angreppen och gör det möjligt för kapitalet att genomföra angreppen på ett smidigare sätt.
  • Genom sitt agerande i allmänhet, som bygger på framställningen av deras ideologi och deras konkreta agerande, binder de det arbetande folket vid illusioner om möjligheten att göra kapitalismen mer mänsklig och med logiken om ”det minst onda” försöker de rättfärdiga partiets existens.

Till hela sitt väsen utgör Vänsterpartiet ett opportunistiskt och för arbetarklassen farligt parti som binder fast arbetarklassen vid illusioner. Till hela sitt väsen är partiet ett kapitalistiskt parti och måste betraktas som ett sådant.

Kan man vara marxist i Vänsterpartiet?

Trots den roll som partiet spelar finns det många inom Vänsterpartiet som betraktar sig som marxister och till och med kommunister: alltifrån trotskister till människor som kallar sig marxist-leninister har gjort partiet till sin hemvist. Det går till och med att hitta artiklar om historiematerialism på partiets hemsida!

Möjligheten att förändra Vänsterpartiet och göra det till något annat är omöjligt. Partiet är djupt förankrat i kapitalismen och är en integrerad del i det politiska och ekonomiska system; det har sin roll att spela där och kan inte ryckas loss från det. Det hindrar dock inte ett antal grupper att göra partiet till sin hemvist, vilket också är viktigt för partiet.

Om Vänsterpartiet håller kapitalets vänstra flank så håller dessa personer Vänsterpartiets vänstra flank. De fyller en viktig funktion för partiet och skyddar det mot angrepp från vänster. Man ger intrycket av att det visst går att vara revolutionär i ett reformistiskt parti och man samlar därmed hos sig radikaler som annars hade kunnat spela en viktig roll i stärkandet av den revolutionära vänstern.

De blir, eftersom deras avsikter säkerligen är goda, till ingenting annat än nyttiga idioter.

Det finns inget hopp för Vänsterpartiet. I förhållande till Vänsterpartiet och reformismen måste revolutionärerna kämpa mot den och avslöja den, inte stärka och försvara den.

Reformismen kan aldrig bli revolutionär och ett reformistiskt parti kan inte användas för revolutionen, utan det förblir ett hinder.

Sveriges Kommunistiska Parti