Mot reformismen, borgerligheten och oligarkin!

Foto: La Tribuna Popular

När Venezuelas Kommunistiska Partis (PCV) generalsekreterare Oscar Figuera kommenterade valresultatet i Venezuela gjorde han det med följande ord:

Vår närvaro i parlamentet kommer att vara kämpande, mobiliserande med syfte att stärka folkets kampmöjligheter, för en anti-imperialistisk kamp och en kamp mot reformismen, borgerligheten och Venezuelas oligarkiska sektorer.

Sveriges Kommunistiska Parti gratulerar PCV och det venezuelanska folket till att ha valt in ett revolutionärt alternativ i det venezuelanska parlamentet!

Vägen fram till valet har kantats av en tilltagande repression mot de revolutionära röster som har varit kritiska till den väg som det regerande Partido Socialista Unido de Venezuela (PSUV) företrätt. Partiet Patria para todo förbjöds mer eller mindre att delta i valet, medierna har aktivt bojkottat och polisen har trakasserat kommunistiska medlemmar och sympatisörer.

Det är tecken i tiden.

Det kapitalistiska systemet sätter ramarna

Progressivismen i Latinamerika har de senaste åren lidit nederlag på nederlag, vilket tvingar oss att utvärdera och analysera orsakerna bakom dessa nederlag. Det är inte isolerade fall och därför rör det sig heller inte om enstaka misstag i de regerande partiernas politik. Det rör sig om en trend, om en liknande utveckling över hela kontinenten.

Låt oss inte glömma att inga av dessa länder är socialistiska. De har bevarat en kapitalistisk ekonomi och de progressiva rörelserna i dessa länder har administrerat kapitalismen. Det innebär att de nationella borgerligheterna som dessa regeringar representerar har och har haft att förhålla sig till svängningarna och konjunkturerna i det kapitalistiska systemet.

Detta är de yttre ramarna. Inga reformer kan gå utanför dessa.

Samtidigt har de nationella borgerligheterna varit tvungna att förhålla sig till ett missnöjt och kampvilligt folk som inte har accepterat sin situation. Pressen underifrån har varit enorm, vilket visat sig inte minst i den kamp som riktats mot svängningen av politiken i dessa länder.

Reformismen och progressivismen agerar inom det kapitalistiska systemets ram, men med ett allt större missnöje underifrån, och försöker att hantera olösliga motsättningar: folkets krav som inte ryms inom kapitalismen och kapitalismens ramar, som i sista hand är bestämmande.

Efter den kapitalistiska krisen 2008 inledde den kapitalistiska ekonomin en relativ återhämtning och många länder kunde vända lågkonjunkturen till en högkonjunktur. Detta gav mer svängrum för de nationella borgerligheterna världen över. Folkets krav på förbättringar kunde i viss utsträckning tillgodoses och avlösa de åtstramningar som tidigare drabbat folket, och nedskärningarna kunde på sina håll stoppas. I enstaka fall kunde framgångar vinnas.

När kapitalismen nu är på väg in i sin nästa kris, låt vara att pandemin rubbat den naturliga gången något, krymper marginalerna. Den internationella konkurrensen hårdnar och pressen på varje enskilt lands monopol och företag hårdnar: reformerna man i högkonjunkturen kunde genomföra går inte längre att bibehålla och angreppen måste komma.

Det är mot denna bakgrund vi måste bedöma de progressiva regeringarna i Latinamerika. Det är denna utveckling som ytterst bestämmer de gränser varje lands borgerlighet har att röra sig inom. Naturligtvis sätts ytterligare gränser av sanktioner, bojkotter, isolering och andra åtgärder som vidtas i den internationella konkurrensen, men vi kan aldrig bortse från den roll som kapitalismen spelar i varje land.

Det vi de senaste åren har sett är en politisk anpassning till denna situation.

Ecuador var tidigt ute och Lenin Moreno vände helt sin företrädares politik, varpå folket reagerade med kraft; borgerligheten i Bolivia reagerade med en statskupp, varpå folket också reagerade med kraft, men utan ledning. I Venezuela skiftar PSUV självt sin politik och det är mot detta som kommunisterna i Venezuela reagerat. Omfattande privatiseringar, reallönesänkningar och angrepp mot det arbetande folkets trygghet har skakat förtroendet för PSUV, inte bara hos kommunisterna men också hos folket.

Segrar för reformismen innebär segrar för kapitalismen

Vi vill vara tydliga: segrarna som de progressiva rörelserna uppnått i både Venezuela och Bolivia är inga folkens segrar, utan kapitalismens segrar.

Segrarna har gett intrycket av att det kommer bli bättre, att livet för det arbetande folket kan bli drägligare och att framstegen för folket beror på vilken regering som sitter vid makten.

Det som nu händer visar att alla dessa framsteg bara var tillfälliga, att de inte var något annat än illusioner. Politiken har nämligen vänt.

Den nya regeringen i Bolivia, som åtnjuter ett relativt stort stöd hos det arbetande folket, har inte bara sträckt ut en hand till de forna kuppmakarna, men dessutom stängt ute folkrörelserna från regeringsmakten. Det är en regering som består av teknokrater, vilket också genererat hård kritik hos folkrörelserna.

Den politik som fördes innan kuppen, och som kunde genomföras på grund av kapitalismens relativa stabilitet, är ett minne blott.

I Venezuela införde regeringen i oktober en så kallad anti-blockadlag som öppnade för omfattande privatiseringar av statliga företag och för ett återbetalande av konfiskerade egendomar till delar av den kapitalistiska klassen. Pressen på den venezuelanska kapitalismen ökar och regeringen måste förhålla sig till det.

Den politik som tidigare kunde föras, och som kunde genomföras på grund av kapitalismens relativa stabilitet, är ett minne blott.

Det som nu framstår som ett skifte i politik, i vilken en generations ledare ersatt en annan; där Lenin Moreno ersatte Rafael Correa i Ecuador; där Luis Acre ersatt Evo Morales i Bolivia och där Nicolas Maduro ersatt Hugo Chavez i Venezuela, måste vi hålla upp mot verkligheten och granska.

Är det så att politiken förändrats genom ett byte av ledare? Är det så att den tidigare generationen var mer principiella revolutionärer och att de nya är opportunister?

Att svara ja vore idealism. Det vore att bedöma politiken utifrån ledarnas viljor.

Istället måste vi betona att Chavez, Correa och Morales har kunnat föra sin reformistiska politik på grund av kapitalismens högkonjunktur. Om de fortfarande hade varit vid makten hade de varit tvungna att förhålla sig till kapitalismen, precis som deras efterträdare.

Istället framstår de nu som ett alternativ. Det verkar som om de nya ledarna svikit de gamla idealen. Det är en grov förenkling av verkligheten.

De gamla ledarna är inga alternativ och vad de i slutändan har åstadkommit är ett passivt arbetande folk som inte kan göra motstånd mot den nya utvecklingen, som inför omfattande angrepp står ledarlösa. De progressiva rörelserna i Latinamerika har spelat den klassiska roll som reformismen har spelat: de har garanterat kapitalismen dess sociala stöd och tillfälligt undanröjt det hot som folkets missnöje utgjort mot kapitalismen. Därför är varje seger för reformismen en seger för kapitalismen.

PCVs politiska linje utgör härvidlag ett hopp för det arbetande folket i Venezuela och på hela kontinenten.

Sveriges Kommunistiska Parti uttrycker härmed sin fulla solidaritet med Venezuelas Kommunistiska Parti och det arbetande folket i hela Latinamerika.

Vi fördömer all den repression som riktats mot folkets revolutionära representanter i såväl Venezuela som över hela kontinenten.

Länge leve Venezuelas Kommunistiska Parti!