Sedan återupprättandet av kapitalismen i Kina på 70-talet har landet seglat upp som en av de starkaste kapitalistiska och imperialistiska makterna. De utgör ett nytt imperialistiskt centrum som mer och mer påtagligt utmanar de gamla härskarna.
För att säkerställa en fortsatt expansion vårdar de ömt alla de politiska relationer de kan, samtidigt som de utraderar allt tal om klasskamp, socialism och revolution i sina officiella uttalanden. I allra högst grad en ideologisk offensiv som syftar till att knyta välvilliga krafter till sig i den inom-imperialistiska kamp man allt kraftigare dras in i.
Efter att ha fått en inbjudan att skriva under ett uttalande författat av Kinas Kommunistiska Parti (KKP) känner vi ett pressande behov att göra vår position alldeles klar. Därför vill vi lyfta upp centrala delar i detta uttalande och vi vill klargöra varför vi vägrar att skriva under det.
Uttalandet kan läsas i sin helhet här.
- ”Politiska partier, eftersom de är i en position att bygga, bevara och utveckla demokratin, har fått den viktiga uppgiften att förverkliga demokratin och verka för utveckling.”
Det kinesiska partiet reducerar frågan om demokrati till en nivå värdig vilken bourgeoisie som helst och tar inte hänsyn till de olika karaktärerna som olika politiska partier har. Det betyder att det varken finns en politisk aspekt eller en klassaspekt. Kvar är en påhittad motsättning mellan demokrati och diktatur; mellan framsteg och reaktion.
Detta är en falsk motsättning. Politiska partier bygger inte demokratin och de förverkligar den sannerligen inte. Politiska partier är representanter för olika klassers intressen. Genom sin formulering och sin politik döljer det kinesiska uttalandet detta faktum. Istället blir uttalandet ett redskap för den kinesiska utrikespolitiken och de som skriver under blir redskap för den uppåtsträvande kinesiska imperialismen.
- ”Eftersom olika länder och regioner inte nödvändigtvis delar samma historia, kultur, sociala system och utvecklingsnivå existerar inget demokratiskt system eller utvecklingsmönster som är applicerbart för alla länder.”
Bakom den relativistiska formulering som accepterar varje form av klassvälde världen över syns strävan efter bättre politiska förutsättningar för den kinesiska imperialismen.
Relativismen döljer också en annan sak – socialismens nödvändighet. Utan möjligheten att kritisera och utvärdera andra länders system förblir socialismen ett abstrakt och på sin höjd ett avlägset mål. På så sätt blir det enkelt att rättfärdiga vilken utvecklingsväg som helst, vare sig den är specifik för Kina eller något annat land.
Därför strävar också KKP efter att etablera denna relativism som ett politiskt verktyg. Bakom den kan de hävda kinesiska säregenheter och skapa illusioner om socialism med kinesiska karaktärsdrag. I detta vägrar vi vara delaktiga.
- ”Vi är av åsikten att det bästa sättet att utvärdera huruvida ett lands politiska system är demokratiskt och effektivt eller inte är att observera om överlämningen mellan dess ledande organ är ordningsam och inom lagens ramar, om alla människor kan delta i utövandet av statsangelägenheter och sociala, ekonomiska och kulturella angelägenheter i enlighet med lagens föreskrifter, om offentligheten kan uttrycka sina behov utan att förhindras, om alla sektorer kan delta i ett lands angelägenheter på ett effektivt sätt, om nationella beslut kan fattas på ett rationellt demokratiskt sätt, om professionella yrkesutövare på varje område kan vara en del av det nationella ledarskapet och de administrativa system genom en rättvis tävlan, om det styrande partiet kan agera som en ledare i de statliga angelägenheterna i enlighet med konstitutionen och lagarna och om utövandet av makt kan hållas tillbaka och övervakas på ett effektivt sätt.”
Den borgerliga legalismen svämmar över alla gränser och döljer den sociala verkligheten. Det finns ingen klasslös demokrati som karaktäriseras av ett ordningsamt överförande av makten mellan administrationerna, utan varje demokrati är också demokrati för en specifik klass, genom vilken den härskar. Det politiska systemet är en reflektion på den ekonomiska verkligheten, vilken aldrig går att abstrahera bort.
En jämförelse mellan en socialistisk och kapitalistisk demokrati hade aldrig kunnat abstraheras och vulgariseras på detta sätt. Bakom detta försök att släta över verkligheten finns materiella intressen – det handlar i slutändan om en vilja att framställa sig på ett så fördelaktigt sätt som möjligt. Det är ett propagandakrig imperialisterna emellan och det är inte för oss att ta ställning i det.
- ”Vi är av åsikten att domen om huruvida ett land är demokratiskt eller inte hänger på om folket kan bli landets verkliga mästare. Medan det är nödvändigt att iaktta om folket har rätt att rösta är det ännu viktigare att se om deras rätt till deltagande är garanterad. Medan det är nödvändigt att observera de löften som folket får under valrörelser är det ännu viktigare att se hur många av dessa vallöften som genomförs efter valen. Medan det är nödvändigt att iaktta vilka politiska procedurer och regler är fastslagna i regleringar och lagar är det ännu viktigare att se om dessa regleringar och lagar följs med kraft. Medan det är nödvändigt att se om utövandet av makt följer demokratiska regler och procedurer, så är det ännu viktigare att notera om utövandet av makt verkligen är underkastat övervakning och begränsning av folket.”
Om bourgeoisien följer sina egna regler och lagar i utövandet av demokratin, är vi då nöjda? Om bourgeoisien genomför sina vallöften, är vi då nöjda? Om bourgeoisien övervakas av folket, är vi då nöjda?
På sin höjd är uttalandet ett program för en mer demokratisk kapitalism. Uttalandet ifrågasätter aldrig själva grunden för den borgerliga demokratin, nämligen kapitalets makt. Det gör aldrig klart att den politik som förs är grundat på bourgeoisiens makt och att den motsvarar dess behov.
Uttalandet motsvarar en kinesisk strävan att placera kampen inom ramen för kapitalismen. Kinas expansion är ingenting annat än formeringen och stärkandet av ytterligare ett imperialistiskt block och det är därför omöjligt för KKP och landet att formulera sig på ett sätt som går utanför kapitalismens ramar.
- ”Domen om huruvida ett land är demokratiskt eller inte bör göras av dess folk .
Innebörden av detta är ingenting annat än att demokrati kan vara vad som helst, så länge ett folk ger uttryck för att det system de lever i är demokratiskt. I slutändan betyder det att demokrati kan vara allt och det kan vara intet. Borta är därmed inte bara den sociala verkligheten, där demokratin är ett medel för upprätthållandet av en klassmakt, utan även alla objektiva måttstockar. Syftet är inget annat än att fastslå att ingen annan har rätt att avgöra det kinesiska systemets karaktär än kineserna själva. Därmed har man också garderat sig mot all form av kritik och man kan enkelt avfärda sådan.
För de som upprätthåller den vetenskapliga socialismen är resonemanget en fullkomlig omöjlighet.
- ”Vi är av åsikten att utgångspunkten såväl som målet för det mänskliga samhällets utveckling borde vara att förbättra människors välmående och att uppnå en allsidig mänsklig utveckling.”
Troget sin linje undviker man omnämnandet av alltifrån klasskamp till socialism. Istället formulerar man allmänna paroller och slagord som inte betyder någonting och som inte förpliktar till något annat än en fortsatt utveckling av den kinesiska kapitalismen och imperialismen.
Det är ett faktum att man i Kina lyft hundratals miljoner människor ur absolut fattigdom. Detsamma har gjorts i ett flertal andra länder, vars kapitalistiska karaktär aldrig betvivlats. Såsom mått på mänskligt framsteg kan det alltså knappast användas. Eftersom den kinesiska imperialismen expanderar i världen är det naturligt att den också tar hem extra-profiter, vilka kan användas för inrikespolitiska ändamål.
Genom att skriva upp på ett uttalande av denna sort, skulle vårt parti göra sig till den kinesiska imperialismens försvarare. Vi skulle förneka behovet av socialism och arbetarmakt. Istället skulle vi nöja oss med en jämt utveckling av kapitalismen, trots att verkligheten gång på gång visat att detta är en omöjlighet.
Att skriva under ett uttalande som detta hade gjort oss till den värsta sortens opportunister.
- ”Vi är av åsikten att de internationella relationernas demokratisering är tidsenlig och att det enda sättet att förverkliga denna demokratisering är att verkställa en verklig multilateralism.”
Idén om den multilaterala världen, där flera maktcentra håller varandra i schack, är i djupet reaktionär eftersom den döljer systemets verkliga karaktär. Maktbalansen inom det kapitalistiska systemet har gång på gång ändrats och ett revolutionärt kommunistiskt parti bör inte verka för att skifta den åt endera hållet.
Alla allianser inom det imperialistiska systemet är flyktiga just eftersom maktförhållandena förändras. Det är inte vår uppgift att ge oss i kast med relationerna imperialisterna emellan, utan att mobilisera det arbetande folket i kamp mot hela systemet, vilka uttryck det än tar sig.
En viktig uppgift i detta är att bryta ner de illusioner om kapitalismen som vävs runtom oss och därför går vi också ut med detta uttalande. Det finns ingen förverkligad demokrati under kapitalismen och de kapitalistiska staternas deltagande i en multilateral värld ger inga framsteg för folken i något land.
Internationella relationer under kapitalismen är per definition odemokratiska. Detta söker man från kinesiskt håll dölja för att kunna stärka sin egen position inom det imperialistiska systemet.
- ”Fred, utveckling, rättvisa, demokrati och frihet är de mänskliga värden som måste vara ledstjärnor i försöket att bygga ett samfund med en stark känsla av ansvar för mänsklighetens framtid, så att länder med olika sociala system, ideologier, historier, kulturer och utvecklingsnivåer kan dela intressen, rättigheter och ansvar i internationella angelägenheter och arbeta tillsammans för att bygga en bättre värld.”
Kan kapitalismen samexistera med andra ekonomiska system? Nej, den rycker upp allting med rötterna och slår sönder allt som har varit.
”Bourgeoisin har överallt, där den kommit till makten, förstört alla feodala, patriarkaliska och idylliska förhållanden. Den har obarmhärtigt slitit sönder de brokiga feodalband, som band samman människorna med deras naturliga ledare, och icke kvarlämnat några andra band än det nakna intresset, det känslolösa ”kontant betalning”. Den har kränkt det fromma svärmeriets heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och det spetsborgerliga vemodet i den egoistiska beräkningens iskalla vatten. Den har upplöst den personliga värdigheten i bytesvärde och i stället för de talrika lagstadgade och välförtjänta friheterna satt den samvetslösa handelsfriheten allena. Den har, kort sagt, i stället för den i politiska och religiösa illusioner höljda utsugningen satt den öppna, skamlösa, direkta, kalla utsugningen.”
Så skrev Marx och Engels i Kommunistiska manifestet. Denna grundläggande sanning har inte förändrats.
Var då den fredliga samexistensen mellan socialismen och kapitalismen någonsin möjlig? Nej, det var den inte. Kapitalismen kunde aldrig acceptera en sådan och ännu mindre är den fredliga samexistensen möjlig inom det kapitalistiska systemet, som präglas av allt våldsammare motsättningar.
Kapitalismen kan aldrig göra något annat än den nakna profiten till sina verkliga ledord och alla försök att intala oss något annat är propaganda och lögn. När behovet uppstår blir de vackra orden överflödiga och verkligheten kommer ikapp.
Det är den verkligheten som man nu försöker dölja för oss, genom att försöka övertyga oss om att det fred, utveckling, demokrati, rättvisa och frihet ändå är möjliga under kapitalismen.
Mot den kinesiska imperialismens företrädare ställer vi den proletära internationalismen och den vetenskapliga socialismen, som ger oss de verktyg vi behöver för att inte bara förstå världen utan också förändra den. Vi vägrar vara redskap i den kinesiska utrikespolitiken.
Länge leve socialismen!
Sveriges Kommunistiska Parti
Partistyrelsen
