Ända sedan den imperialistiska invasionen av Ukraina inleddes har sprickorna inom den kommunistiska världsrörelsen fördjupats; händelserna har tvingat partier och organisationer att välja sida, och tyvärr måste vill tillstå att alltför många har valt kapitalets sida. Även inom det Europeiska Kommunistiska Initiativets ram har detta varit fallet, där flera partier skyndat att försvara imperialismen.
Detta har naturligtvis skapat en stor spricka mellan partierna som deltar i Initiativet; å ena sidan revolutionärerna och å den andra opportunisterna, som söker skydd i borgerlighetens läger. Vi framhåller naturligtvis att det inte kan finnas någon kompromiss mellan dessa två sidor, mellan kapitalet och revolutionen, och vi anser att en kompromiss i sig själv vore opportunism. Vi är övertygade om att klarhet är nödvändigt före varje prat om enhet ens kan påbörjas.
Sedan början av invasionen har flera partier formulerat så kallade ”analyser” och det har inte funnits något slut på de kreativa sätt som den ryska imperialismen försvarats och ursäktats. Det som enar dessa opportunistiska inställningar är tendenserna till “samarbete mellan klasserna, förnekande av proletariatets diktatur, avståndstagande från revolutionära aktioner, knäfall för den borgerliga legaliteten, misstroende mot proletariatet, förtroende för bourgeoisien”, för att citera Lenin.
För vad är stödet för den ryska borgerligheten, i dess kamp för marknadsandelar, naturresurser och geostrategiska positioner, annat än förtroende för den ryska borgerligheten?
Var leder detta förtroende för borgerligheten, annat än till klassamarbetet? Till proletariatets underordning under borgerligheten och dess legalitet?
Och var leder denna underordning till, annat än till det träsk som kännetecknas av misstroende mot proletariatet? Till övertygelsen att proletariatet inte kan agera självständigt, utan istället behöver representeras av den Ryska Federationens soldater eller av legosoldaterna i Wagnergruppen?
Vi måste väldigt öppet slå fast att opportunism är att förlora hoppet för socialismen och den arbetande befolkningen. De som inte tror på socialismen vänder sig istället till alternativ inom det nuvarande systemet. De placerar sitt tänkande och sina analyser inom kapitalismens ramar och de rationaliserar sin desillusion med idéer om ”multipolaritet”, ”det mindre onda” eller ”anti-imperialism” helt och hållet avskuret från varje idé om anti-kapitalism.
Dessvärre är verkligheten sådan att en olycka sällan kommer ensam. Efter att ha placerat alla analyser och idéer inom kapitalismens ramar, följer att dessa partiers och organisationers resterande positioner kommer vara felaktiga; man är aldrig opportunist i en enda fråga. Därför ser vi också att samma partier som positionerar sig själva till stöd för den ryska imperialismen, även stödjer en reaktionär och rasistisk migrationspolitik, de stödjer repressionen mot kommunistiska partier och de samarbetar öppet med reaktionärer, konspirationsteoretiker och öppna fascister. Det är värt att upprepa: man är aldrig opportunist i en enskild fråga, utan man är alltid opportunist längs hela linjen.
I motsättning till denna kapitulation, framhärdar vi i att socialismen är det enda svaret och att det arbetande folket otvivelaktigt kommer att utföra sin historiska gärning, under de revolutionära kommunisternas ledning. Vi är bergfasta i denna vår övertygelse.
Centralt i varje revolutionär analys är insikten att den imperialistiska kedjan bryts vid sin svagaste punkt; att ”[k]apitalets front kommer att genombrytas där imperialismens kedja är svagast, ty den proletära revolutionen är ett resultat av att den imperialistiska världsfrontens kedja sprängts på dess svagaste ställe, varvid det kan visa sig att det land, som börjat revolutionen, det land, som sprängt kapitalets front, i kapitalistiskt avseende är mindre utvecklat än andra, mera utvecklade länder, som dock stannat kvar inom kapitalismens ram”, såsom Stalin slog fast 1924.
Detta måste naturligtvis opportunisterna förneka. Det är inte möjligt för dem att erkänna vad Stalin sade, eftersom det då skulle vara nödvändigt för dem att erkänna att kommunisterna måste arbeta för den socialistiska revolutionen i varje land hela tiden, vilket oundvikligen hade strukit borgerligheten i respektive land mothårs.
Nej, opportunisterna vill inte ha revolution. De söker sin plats under borgerlighetens vingar. De söker inte att spränga imperialismens kedja, utan genom sina argument söker de objektivt att förstärka den imperialistiska kedjans svagaste länk och de sätter inte händelserna i relation till socialismen eller den proletära revolutionen, utan de ställer dem i relation till borgerlighetens behov – vi minns att dessa partier har placerat sitt tänkande inom ramen för kapitalismen och de kan därför inte föreställa sig en värld utan borgerlighet, vilket är varför de oundvikligen måste stödja den.
Det är naturligtvis så, att den imperialistiska kedjans svagaste punkt inte nödvändigtvis är Ryssland eller Ukraina just nu – men måste inte kommunisternas plikt alltid vara att försvaga den imperialistiska kedjan?
Med de som otvetydigt brutit med den kommunistiska kampen, med den revolutionära analysen och den borgerliga traditionen kan de inte finnas varken samarbete eller kompromiss. Det är nödvändigt att intensifiera den ideologiska kampen mot de som söker upprätthålla kapitalismen och de som söker binda det arbetande folket till kapitalismen.
Därför välkomnar vi detta möte, som kommer att leda till en tydligare förståelse av dessa ”kommunistiska” partiers verkliga natur och som kommer att leda till en starkare och mer solid revolutionär organisation.
Vi gör väl i att minnas att varje revolutionärs plikt är att göra revolution, och att de som inte försöker göra revolution, inte är några revolutionärer.
Vi ger vårt fulla stöd till det grekiska kommunistpartiets linje, vilken vi ser som den enda möjliga vägen framåt.
