Hur länge kommer den internationella kvinnodagen förbli kampens dag? När kommer den bli en dag för att fira kampens uppnådda mål och fullständig jämställdhet mellan män och kvinnor? Den internationella kvinnodagens historia sträcker sig tillbaka till 1909, men kampens historia är längre än så och kvinnans underordnande under mannen sträcker sig tillbaka till den skrivna historians början.
Måste det vara så? Måste kvinnor verkligen tjäna mindre än män och ha en magrare pension? Måste kvinnor ta ansvaret för merparten av det oavlönade reproduktiva arbetet? Måste kvinnor straffas för att det är de som föder barn och för att de oftare tar hand om barnen när de blir sjuka, då kvinnor vanligtvis tjänar mindre?
Svaret är självklart ett dånande nej! Så här måste det endast förbli om vi accepterar det system som ligger bakom ojämställdheten. Kvinnors underordning var visserligen ett faktum redan årtusenden innan kapitalismen blev det dominerande produktionssättet, men kapitalismens ständiga jakt efter ökade profiter har historiskt varit beroende av kvinnors obetalda arbete i hemmet och det ansvar de har fått ta för omsorg inom familjen. Även kvinnors inträde på arbetsmarknaden förändrade inte det ansvar kvinnor förväntades ta i hemmet. Lönearbete hade då varit mannens traditionella roll inom familjen, men nu fick kvinnor också ingå i den rollen, fast de också behöll sin traditionellt kvinnliga roll att bära upp det reproduktiva arbetet.
Men har då inget förändrats under alla dessa år? Visserligen har vi sett att kvinnors kamp har varit framgångsrik på flera fronter inom det kapitalistiska samhället, men med den socialistiska Oktoberrevolutionen 1917 i Ryssland gjordes stora framsteg på kort tid och det gav eko såväl i Sverige som i övriga världen. Redan under revolutionsåret fick ryska kvinnor rösträtt och deras ekonomiska självständighet blev snart ett viktigt mål, bland andra framsteg såsom rätten till utbildning. Den ekonomiska självständigheten är grundläggande för kvinnors jämställdhet gentemot män och är mycket mer än bara en fråga om att kvinnor ska ha möjlighet att försörja sig själva.
Under kapitalismen är boende en marknadsvara och ingen rättighet. Dessutom är boende en bristvara i dagens Sverige och boendekostnader är vanligtvis den största utgiften för familjer och enskilda. Detta kan till exempel leda till att kvinnor, särskilt lågavlönade kvinnor, fastnar i relationer de inte vill befinna sig i, då alternativet till och med kan bli hemlöshet, som inte bara påverkar dem själva utan möjligen också deras barn.
Den borgerliga feminismen, med sin brist på klassanalys, kan inte erbjuda kvinnor befrielse, då den inte erbjuder några alternativ till kapitalismen, det system som sedan sitt inträde på den historiska scenen redan gjort kvinnor till en oavlönad källa till profit och motverkat deras kamp för att bryta sig loss från sin underordning. I bästa fall kan den borgerliga feminismen erbjuda en jämställdhet där kvinnor liksom männen kan ingå i den utsugande klassen, borgerligheten, och på ett jämställt sätt utsuga arbetarklassens män och kvinnor på lika villkor, råna dem på sitt arbetes mervärde och slå ner deras protester med statens våldsmonopol.
Socialismen, det enda alternativet till kapitalismen, är det som krävs för kvinnors verkliga befrielse, och det skulle bli det största framsteget för kvinnors och mäns jämställdhet. För att socialismen ska bli verklighet, för att den ska bli vår framtid, krävs revolutionär kamp, och den revolutionära kampen blir till intet utan kvinnors deltagande. Den proletära kvinnokampen är en väsentlig del av kampen för socialismen och det arbetande folkets, både män och kvinnors, befrielse från utsugning och förtryck.
Leve den internationella kvinnodagen! Leve den proletära kvinnokampen!
