Några dagar efter riksdagsvalet är läget fortfarande oklart, speciellt för vårt eget partis räkning, eftersom rösträkningen fortfarande pågår.
Mandatfördelningen mellan de partier som kom in i riksdagen är dock i stort sett klar. De rödgröna och Alliansen har i princip fått lika många röster, men inget block har majoritet. Sverigedemokraterna ökade med några procentenheter till nästan 18 procent och tar allt större plats i riksdagen.
Det öppnar upp för ett brott med gamla traditioner och block. Alla verkar vara överens om detta och Sverigedemokraterna har kontaktat Moderaterna och Kristdemokraterna, medan Socialdemokraterna har kontaktat Centerpartiet och Liberalerna. I skrivande stund är det parlamentariska läget oklart. Båda blocken utropar sig som vinnare, men har siktet inställt på att bryta blockpolitiken. Hur den slutgiltiga parlamentariska situationen kommer att se ut är oklart.
Det vi dock kan säga är att den nuvarande situationen kommer att innebära att angreppen mot arbetarklassen kommer att hårdna. Oavsett regeringskonstellation är alla partier inställda på att angripa arbetarna. Tydligast gör de detta genom angreppen mot strejkrätten, där alla partier är överens om att inskränkningen behövs. Det enda undantaget här utgör Vänsterpartiet.
Vänsterpartiet lovade innan valet att fälla en socialdemokratisk regering om den försökte inskränka strejkrätten. Detta löfte var de, bekvämt nog, aldrig tvungna att leva upp till. De kunde på den punkten alltså fortsätta utgöra ett vänsteralibi för kapitalismen. I frågan om de ensamkommande flyktingarna fyller de samma funktion. De kritiserar högljutt Socialdemokraterna för den aggressiva migrationspolitik man för, men går inte utöver en kritik. De lyckas därmed fånga upp missnöjda socialdemokrater och vanliga människor och kanalisera deras missnöje tillbaka till ett stöd för socialdemokratin.
Centerpartiet och Liberalerna har andra roller att fylla. Som traditionella partier för den svenska småborgerligheten och som mellanskiktens tydligaste representanter har de tidigast angripit fackföreningarna på ett väldigt aggressivt sätt, där Centerpartiet drev kampanjen ”Fuck facket 4-ever” och stöttade småföretagare som vägrade teckna kollektivavtal. Småföretagare har ofta mindre marginaler och inte alls samma möjligheter att göra eftergifter gentemot den organiserade arbetarklassen. I linje med småföretagarnas intressen kommer därför förslagen om instegsjobben, där nyanlända ska komma in på arbetsmarknaden med lägre lön och avskaffad arbetsgivaravgift. De skulle i så fall användas som en slägga för att slå mot de förmåner de svenska arbetarna kämpat sig till – det måste mötas med kraftigare organisering och ett tydligt klassperspektiv.
Eftersom konfliktlinjerna i Sverige förskjutits från klass till etnicitet och kultur har Sverigedemokraterna lyckats kapa åt sig allt större delar av det svenska väljarstödet, inte minst hos arbetarna i Sverige, där runt en fjärdedel av alla arbetare som tagit sig till valurnorna stödjer Sverigedemokraterna. Det är en stor ökning sen det senaste valet. Det är ett stort problem för de svenska kommunisterna, som man inte lyckats tackla på ett korrekt sätt än så länge. Kort sagt, kan man konstatera att det enda sättet att vända den, är att vrida tillbaka konfliktlinjen, inte att anpassa sig till Sverigedemokraternas problembeskrivning.
Miljöpartiet höll nästan på att åka ut och har i stort sett gett upp allt vad heter miljö. Det enda som har med ett värnande av miljö finns i namnet. När den svenska regeringen gjort miljardaffärer med brunkol i Tyskland har Miljöpartiet varit väldigt kritiska – ironiskt, med tanke på att de ingick i regeringen. Detsamma gäller hanteringen av de ensamkommande flyktingarna. Miljöpartiets dåvarande språkrör Åsa Romson grät på presskonferensen när man annonserade ut den nya, hårda politiken, som hennes eget parti tagit fram. Om de tidigare har haft en funktion liknande den som Vänsterpartiet har, att kanalisera missnöje och radikalitet tillbaka till ett stöd för det kapitalistiska systemet, så har den idag kraftigt försvagats. Det återstår att se om de kan hämta sig.
Det största partiet i svensk politik, Socialdemokraterna, backade i princip längs hela linjen. I knappt någon kommun ökade partiet, i de allra flesta backade de med minst några procentenheter. Även i riksdagsvalet backade partiet. Till viss del har det spelat ut sin roll: att vara ett bålverk mot kommunismen. Inget revolutionärt hot finns idag mot kapitalismen och att knyta upp arbetarna till det kapitalistiska systemet är en roll som i allt större utsträckning spelas av Sverigedemokraterna. Det är en anledning till att man gjorde sitt sämsta valresultat sedan 1911.
Även Moderaterna backade i riksdagsvalet. På den yttersta högerkanten har de sällskap av både Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna – det finns en anledning till att Sverigedemokraterna valt just dessa två att försöka arbeta med. Både Moderaterna och Kristdemokraterna har en migrationspolitik som vore relativt enkel att förena med Sverigedemokraternas och den ekonomiska politiken är relativt likartad.
Riksdagsvalet 2018 har inte inneburit något genomslag för ett revolutionärt alternativ. Arbetarna och deras missnöje fortsätter att vara låst inom kapitalismens ramar, vare sig det återfinns hos Vänsterpartiet eller hos Sverigedemokraterna.
Den valrörelse som Sveriges Kommunistiska Parti har bedrivit har varit inriktad mot hela det system som vi lever i: kapitalismen under sitt imperialistiska stadium. Vi har betonat att det är mer som förenar de åtta partierna i riksdagen än det är som delar upp dem: de är alla partier som inte utmanar det kapitalistiska systemet. Även om det finns nyansskillnader dem emellan, är den grundläggande gemenskapen de finner i kapitalismen huvudsaken.
Vår valrörelse och vår politik har varit tydlig. Vi har inte kompromissat med resonemang om det ”minst onda” eller med uppmaningar om att rösta på kapitalistiska partier. Vårt deltagande i valet har tillåtit människor att ta ställning mot hela systemet, både på ett personligt men också politiskt plan.
Det räcker naturligtvis inte att rösta – det utomparlamentariska arbetet är i varje givet ögonblick viktigare än det parlamentariska. Därför fortsätter vi nu vårt arbete med de erfarenheter vi skaffat oss under valrörelsen. Kampen mellan arbetet och kapitalet kommer att hårdna och i den kampen har folket inget annat hopp än sitt kommunistiska parti!
Arbetsutskottet
Sveriges Kommunistiska Parti
