Remissvar ang. Fredsplikt på arbetsplatser där det finns kollektivavtal och vid rättstvister

Sveriges Kommunistiska Parti presenterar nu det remissvar som skickats in till Arbetsmarknadsdepartementet. Eftersom partiet inte är remissinstans kommer vårt remissvar heller inte att publiceras bland de andra, på Arbetsmarknadsdepartementets hemsida. Det hindrar inte att vi gör vår egen analys och vårt eget remissvar – se till att sprida och använda det bland kollegor, studiekamrater, vänner och bekanta!

Arbetsmarknadsdepartementet har begärt in remissyttranden över Ds 2018:40. Det här är Sveriges Kommunistiska Partis yttrande.

Sammanfattning

Sveriges Kommunistiska Parti avvisar i sin helhet det förslag som Arbetsmarknadsdepartementet utformat. Förslaget bygger på en överenskommelse som ledningarna för LO, TCO och Saco träffat i samarbete med Svenskt Näringsliv och kommer förstärka makten som företagen har och ta ifrån arbetarna och de anställda deras viktigaste vapen.

Förslaget öppnar också upp för omfattande attacker på inte bara den svenska modellen, utan på arbetarnas och de anställdas livs- och arbetsvillkor i sig, eftersom fackföreningarna kommer att vara bakbundna och inte på legal väg kunna kämpa mot olika sorters angrepp.

Den formulering som bäst sammanfattar lagförslaget står utredarna från Arbetsmarknadsdepartementet själva för – ”förslaget kan […] uteslutande förväntas få positiva konsekvenser för företag.”

Bakgrund

När arbetarna kämpar, så är det vassaste vapen de har strejken. Redan för tusentals år sedan, i det antika Egypten, la slavarna ner arbetet för att sätta press bakom sina krav. Först när kapitalismen utvecklas blir strejkerna och arbetarnas sammanslutningar, fackföreningarna, något varaktigt. De blir kämpande organisationer där arbetarna på längre sikt lär sig organisera, administrera och kämpa tillsammans. Med hjälp av strejkerna och fackföreningarna kunde arbetarna förhindra krig mot Norge och tillkämpa sig rösträtten. Genom att koordinera fackföreningarnas aktivitet med politisk agitation visade man vilken kraft en organiserad arbetarklass har.

Av den anledningen blev det angeläget att begränsa strejkrätten och binda upp arbetarnas organisationer till staten och kapitalismen. Genom Decemberkompromissen 1906 accepterade man kapitalisternas rätt att leda och fördela arbetet och genom det fackpamparnas svek 1909 förlorades storstrejken och ett hårt slag riktades mot arbetarrörelsen.

Fackföreningarna hämtade sig dock och på 30-talet var Sverige världens strejktätaste land, sett till befolkningen. Det ledde till våldsamma konflikter med polisen och militären, som är det yttersta försvar kapitalismen har när de ska skydda sin profit. I Klemensnäs och i Halmstad anföll polisen arbetarna och i Ådalen sköt de ihjäl fem arbetare. Genom Saltsjöbadsavtalet 1938 och centraliseringen av LO 1941 kunde man lägga locket på och tvinga in de kämpande arbetarna i ledet. Så gott som hela tiden stod kommunisterna främst i ledet och organiserade strejkerna. Så också Metallstrejken 1945, som kommunisterna organiserade, trots massiv statlig repression under krigsåren, där tusentals kommunister sattes i koncentrationsläger. Efter strejken förklarade Tage Erlander krig mot kommunisterna i fackföreningarna och lyckades oskadliggöra dem.

I slutet på 60-talet och början på 70-talet exploderade arbetsmarknaden igen när gruvarbetare, städerskor, skogsarbetare och andra grupper gick ut i strejk, ofta olovligt och mot sina förbundsledningars vilja. Igen var kommunisterna drivande, trots att man försökt rensa ut dem.

Alla de förbättringar och alla rättigheter som arbetarna och de anställda har idag är resultatet av den här kampen. Det är en kamp som de inte bara fört mot företagen och deras ägare, utan också mot de fackliga ledare som centraliserat makten hos sig och som för egen personlig vinning gått med på försämringar för kollektivet. Att kämpande fackföreningar och strejker varit stommen i arbetarnas kamp vet företagen, det vet arbetarnas fiender. Därför är man också så mån om att göra strejkvapnet så tandlöst som möjligt.

För att komma till bukt med det har strejkrätten inskränkts ett flertal gånger. I och med kollektivavtalslagen som kom 1928 inskränktes den. I och med centraliseringen av LO-förbunden 1941 inskränktes den. I och med varselplikten, som står inskriven i Medbestämmandelagen inskränktes den. Allt detta och mycket mer hindrar i dagsläget arbetarna från att utnyttja strejken som vapen.

Kampen mot strejken har varit effektiv. Den senaste större strejken stod byggnadsarbetarna för och den ägde rum 2016. Den brännande frågan är därför: varför sker detta nu?

Den internationella situationen

Angreppen mot den svenska strejkrätten sker inte i ett vakuum, utan är en del av en mer omfattande tendens. I flera länder, såsom Grekland, Frankrike och Belgien, angriper man strejkrätten.

I takt med att de internationella motsättningarna blir hårdare och konkurrensen mellan de olika ländernas företag ökar, blir det också svårare för dem att öka sin profit. I slutändan blir ett angrepp på arbetarna i det egna landet ett sätt att öka profiten: genom att angripa lönerna och villkoren på ett aggressivt sätt kommer den egna kassan att kunna svälla. Under kapitalismen är det i slutändan omöjligt att bibehålla den standard som arbetarna i Sverige har, när andra länders arbetare gör samma jobb för en bråkdel av kostnaden.

Därför kommer angreppet mot strejkrätten nu, trots att den svenska arbetsmarknaden är relativt lugn och inga större strejker förekommer. Angreppen har delvis karaktären av en förberedande åtgärd, där man redan på förhand vill bakbinda arbetarklassen och förhindra den från att kämpa mot de attacker som kommer att komma. Huruvida de kommer om ett år eller flera år återstår att se, men de kommer att komma.

Förslaget krattar manegen för angreppen mot arbetarklassen och därför är det viktigt att det förkastas i sin helhet – och viktigast av allt är att det förkastas av arbetarna själva.

Själva förslaget

De konsekvenser som själva förslaget kommer leda till är både direkta och mer långsiktiga. Att Svenskt Näringsliv vill ha dessa förändringar borde inte förvåna någon. Att fackföreningarnas ledningar acceptera dem är desto svårare att förstå. Bakom deras godkännande ligger en strävan att ytterligare centralisera arbetsmarknaden och slå mot de få fristående konkurrenter som fortfarande existerar, främst Hamnarbetarförbundet. I slutändan kan dock de lagändringar som de själva accepterat komma att användas emot dem och sätta hela fackföreningsrörelsen på undantag.

Förslaget har i princip två huvudsyften: att olagliggöra vissa strejker och att försvåra genomförandet av de strejker som fortfarande kommer att vara tillåtna.

De strejker man i första hand vill förbjuda är de som riktar sig mot företag med kollektivavtal, om strejkerna inte själva syftar till att uppnå ett kollektivavtal som innebär fredsplikt. Strejker för exempelvis återanställande av sparkade kollegor eller andra saker som faller utanför ramen för kollektivavtalet blir alltså olagliga.

De strejker som tillåts, alltså strejkerna för kollektivavtal med fredsplikt, blir dessutom verkningslösa, eftersom en senare paragraf gör klart att det är det första avtalet på arbetsplatsen inte får trängas undan eller förändras. Om företaget väljer att teckna ett kollektivavtal med en gul fackförening (en fackförening som går företagens ärenden) och därigenom dumpa lönerna och villkoren, kan arbetarnas egna fackföreningar inte göra något åt detta, eftersom de inte får tränga undan det första avtalet. Det avtal de kan teckna, ett så kallat hängavtal, kan på sin höjd reglera exempelvis förhandlingsrätt.

Om arbetarna, mot förmodan, skulle hitta en möjlighet att strejka, måste de ta sig förbi nästa hinder. När fackföreningen varslar måste den först vänta sju arbetsdagar, vilket är en eftergift för att företaget ska kunna mildra effekterna av strejken. Därefter måste den, enligt det nya förslaget förhandla om varje enskilt krav den vill strejka om. Det här innebär att varje strejk dels måste vara förberedd in i minsta detalj, eftersom man inte vill glömma något, och dels att det blir omöjligt att lyfta in andra krav under strejkens gång. Om företaget väljer att avskeda de ledande arbetarna under strejken går det inte att lyfta in krav på återanställning i strejken, eftersom det inte förhandlats om det kravet. Lyfter fackföreningen ändå in det kravet blir strejken ”ovidkommande” – den syftar inte längre till ett kollektivavtal med fredsplikt. Om arbetarna vill lyfta in det kravet, måste de alltså börja om från början och förhandla.

Nästa problem som fackföreningarna kommer att stöta på är att det kommer att bli olagligt att strejka om saker som går att lösa i rätten. Det gäller exempelvis tvister om anställningar, som regleras i Lagen om anställningsskydd (LAS) eller semesterersättning som regleras i Semesterlagen. Arbetsdomstolen kommer alltså att få en allt större roll på den svenska arbetsmarknaden på bekostnad av fackföreningarnas självständighet.

Det kortsiktiga perspektiv som fackpamparna utgår från syftar till att centralisera fackföreningsrörelsen genom att slå mot konkurrenter, såsom Hamnarbetarförbundet, men det är inte svårt att se hur förslaget kan användas mot dem själva i framtiden.

Avslutning

Vi har gett en kort bakgrund till skapandet av den välfärd vi har idag och vi har kort diskuterat varför angreppen sker just nu, trots att det inte är speciellt oroligt på arbetsmarknaden. Vi har försökt att ge en kort sammanfattning av förslagets innebörd för att visa den enorma förskjutning av makt på arbetsmarknaden som förslaget kommer innebära.

Det är värt att påpeka att det under kapitalismen aldrig kan råda jämvikt mellan arbetsmarknadens parter eftersom företagarnas makt och pengar bygger på utsugningen av arbetarna. De förras rikedom är en förutsättning för de senares fattigdom – ju lägre lön arbetarna har, desto mer pengar kommer kapitalisterna till dels. Detta är den grundläggande motsättningen som existerar i det kapitalistiska samhället. Det gör att makten på förhand finns hos kapitalisterna, med eller utan inskränkningar i strejkrätten. Det gör det också nödvändigt att inte bara göra motstånd mot det här förslaget, utan att göra motstånd mot alla inskränkningar.

Sveriges Kommunistiska Parti avvisar i sin helhet det förslag som Arbetsmarknadsdepartementet har lagt fram.