Publicerad den 1 kommentar

Organisera kampen mot alla försämringar!

Arkivbild från SKP:s valupptakt i Malmö.

Förhandlingarna mellan vad som kallas arbetsmarknadens parter, alltså fackföreningsrörelsen och det organiserade kapitalet, om försämringarna i Lagen om anställningsskydd (LAS) har brutit samman, trots att alla parter berömde sig av konstruktiva diskussioner och positiva förhandlingar. Det som nu återstår är för regeringen att göra verklighet av de försämringar man aviserade i den utredning som presenterades i början av sommaren och som vårt parti granskat.

Läs mer:  Uttalande om LAS-utredningen »

Vi måste vara tydliga med bakgrunden till angreppen på LAS: de allt hårdare motsättningarna och den allt skarpare konkurrensen mellan hela världens kapitalister kräver att varje enskild kapitalist ska kunna höja sin profit och därmed stärka sin konkurrenskraft. I varje kapitalistiskt land riktas därför angrepp mot det arbetande folkets livs- och arbetsvillkor.

Det är i den kontexten vi måste se angreppen, de kommer från det kapitalistiska systemet självt, och varje stat måste genomföra angrepp av den sorten, eftersom deras överordnade uppgift är att säkra sina egna monopols framgång och styrka. Kapitalets behov är bestämmande för den politik som förs.

För att kunna genomföra sina angrepp mobiliserar kapitalet sina politiska och fackliga representanter. Dessas uppgift är att sälja in försämringarna hos folket.

Det politiska spelet kring försämringarna

Den utredning av anställningsskyddet som presenterades i början av sommaren gick ut på enorma försämringar av anställningstryggheten och syftar till att göra arbetarna i Sverige mer flexibla. Hotet om uppsägning och arbetslöshet ska hänga över varje arbetare och tvinga dem till ännu tydligare underordning.

Utredningen satte ramen för hela det politiska spelet. Den angav storkapitalets vilja och behov. När fackföreningsledarna och det organiserade kapitalet satte sig och förhandlade gjorde man det inom ramen för vad utredningen kommit fram till. Det var aldrig tal om att färre skulle undantas från turordningsreglerna eller att förbättringar för arbetarna skulle införas.

Hotet om att frågan skulle avgöras på lagstiftningsväg om ingen överenskommelse kunde nås mellan fackföreningsledarna och det organiserade kapitalet, angav också fackföreningsledarnas handlingsutrymme. I vetskap om att försämringarna kommer på ett eller annat sätt kunde de utan större problem posera som väktare av arbetarklassens trygghet. Vissa vägrade att förhandla helt och hållet medan andra vägrade förhandla bort vissa delar av LAS.

Inget av hur fackföreningsledarna agerade döljer dock deras verkliga funktion: att leda in fackföreningsrörelsen i klassamarbetets fålla. Genom tandlösa kampanjer försöker man visa sig radikal och beredd till kamp, men strejkvapnet eller andra konflikter kommer man inte att använda sig av. Vill arbetarna kämpa måste de göra det trots fackföreningarnas ledningar.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet sitter därmed i en något svårare sits, eftersom de nu måste genomföra ett direkt och öppet angrepp på det arbetande folket som de inte lika lätt kan dölja. Det budskap som kommer att hamras in är att angreppen hade varit långt värre om inte Socialdemokraterna kunnat bromsa upp processen. Man kommer återigen att använda sig av logiken om ”det minst onda”, som om det vore något annat än ett sätt att rättfärdiga administrationen av kapitalismen.

Precis som vid inskränkningen av strejkrätten kommer Vänsterpartiet att stå utanför och framställa sig själv som kritiker och tona ner det faktum att den regering de har släppt fram är den regering som först angrep strejkrätten och nu riktar angreppen mot anställningsskyddet.

Precis som vid inskränkningen av strejkrätten slår partiet sig för bröstet och menar att man kommer att fälla regeringen om den genomför sina angrepp. När det väl kom till kritan kunde inskränkningarna av strejkrätten genomföras smärtfritt och Vänsterpartiet avstod från att arbeta för att avsätta regeringen, utan accepterade också strejkrättens försvinnande.

Om det nu blir så att Vänsterpartiet kommer att försöka fälla regeringen, står partiet inför ett enormt problem: att få med Moderaterna. Den politik som nu genomförs är precis den politik som Moderaterna vill genomföra och det är osannolikt att partiet skulle fälla en regering när den genomför det som man ändå själv vill genomföra.

Inom dessa ramar agerar Vänsterpartiet. I brist på Moderaternas osannolika stöd kan partiet posera som radikalt, som om det var intresserat av det arbetande folkets väl.

Hela situationen visar tydligt Vänsterpartiets roll: det är kapitalets vänsterflank. Deras funktion är att med radikal retorik arbeta för att släppa fram en arbetarfientlig politik. De lockar till sig missnöjda arbetare, vars missnöje de sedan passiviserar och kanaliserar tillbaka till Socialdemokraterna, som alltid kan räkna med Vänsterpartiets stöd för sin politik, trots ett ibland högt tonläge.

Alla aktörer spelar sina roller och arbetar på bästa sätt för att de åtgärder den svenska kapitalismen behöver ska genomföras med minimala protester och helst utan några störningar alls.

Vi är av en annan åsikt.

Det förakt som kapitalismens politiska företrädare, och arbetarnas egna företrädare i fackföreningsledningen visar det arbetande folket känner inga gränser. Med lögn och bedrägeri arbetar man dag och natt för att få igenom sin politik.

Vi arbetar för en annan framtid. För den framtiden krävs en kamp mot klassamarbetet som fackföreningsledarna predikar, mot bedrägeriet som reformisterna utövar och mot de allt hårdare angrepp som kapitalet riktar mot oss.

Därför vägrar vi att acceptera det politiska spel som man erbjuder oss och vi arbetar för att tydliggöra hur alla politiska och fackliga ledare arbetar mot oss, men hur de samtidigt anstränger sig för att få det att verka som om de arbetar för oss.

Vi organiserar oss därför mot varje försämring av det arbetande folkets situation och mot varje politiker och fackföreningsledare som arbetar för att få igenom försämringarna.

Vi organiserar kampen mot alla försämringar!

Sveriges Kommunistiska Parti

Publicerad den 3 kommentarer

Uttalande om LAS-utredningen

Bild från dokumentärfilmen Gruvstrejken 69/70. Foto: Satura AB

Lagen om anställningsskydd (LAS) kom till 1982 som ett svar på den militans och kampberedskap som arbetarklassen i Sverige uppvisade under föregående decennier. Från kapitalets sida var det ett försök att med hjälp av eftergifter ge arbetarklassen lite av vad de kämpade efter, samtidigt som man kunde rama in de protester som tidigare förekommit och ta udden av dem.

Lagen reglerar ett antal förhållanden, kanske viktigaste just anställningsförhållandena – hur dessa ingås, hur de ska se ut och hur de kan avslutas. Trots att de knappast innebär en solid trygghet för arbetarna – det finns flera sätt för kapitalisterna att komma runt lagen, bland annat genom bemanningsföretag, provanställningar eller vikariat – ger det ändå en grund att stå på för arbetarklassen och garanterar delar av den ett grundläggande skydd mot godtycke. Detta är nu på väg bort.

Det uttalande som Sveriges Kommunistiska Parti nu presenterar är inte bara en analys av de viktigaste förändringarna som den utredning som presenterades den 31 maj föreslår. Det är också en analys av den mekanik som pressar fram dessa angrepp: den allt hårdare internationella konkurrensen mellan imperialistiska sammanslutningar. Utan att förstå vad som ligger bakom kan vi inte heller förstå innehållet eller varför angrepp som dessa måste ske under kapitalismen och att den enda realistiska utvägen för världens folk är en övergång till ett helt annat samhällssystem – socialismen.

Kapitalismen övergick för mer än 100 år sedan till sitt imperialistiska stadium. Det betyder att den fria konkurrensen, som var karaktäristisk för kapitalismens första existensperiod, slutade vara det och monopolen och storföretagen istället blev bestämmande. Att det blev så har sin grund i kapitalismens inneboende mekanik som leder till ständig profitjakt, att hela tiden stegra utsugningen av det arbetande folket och att hela tiden växa: växer inte varje givet företag kommer andra företag att växa på dess bekostnad. I förlängningen betyder detta att om inte förutsättningarna för en nations företag att konkurrera förbättras, så faller i den imperialistiska hierarkin. I denna process koncentreras obönhörligen kapitalet i allt färre händer. Detta är grunden för kapitalismens utveckling till imperialism.

Kapitalet kommer alltid att söka sig till de allra mest profitabla investeringarna. Därför blir monopolens hemmamarknader alltid övermogna – det finns oftast mer profitabla investeringar att göra på andra håll, där lönerna är lägre, arbetsvillkoren sämre, tillgången till råvaror enklare, möjligheten till nya avsättningsmarknader för varorna bättre och så vidare. Detta är sant för varje givet företag och varje givet monopol. Exporten av kapital, alltså investeringarna utomlands, är en tvingande nödvändighet för varje kapitalist.

När varje givet kapital expanderar över hela världen kommer det ofrånkomligen att stöta på andra kapital som strävar efter samma sak. När detta händer stegras konkurrensen dem emellan och blir allt hårdare. Det blir en kamp på liv och död som i sista hand drar in hela världen i krig som alltid gäller nyuppdelningar av marknaderna.

Det är denna process som ligger bakom det lagförslag som nu presenteras. Utredarna själva, som talar helt öppet, förklarar detta såhär:

Anpassningar till förändringar i omvärlden sker i den svenska ekonomin i hög grad genom anställningar och uppsägningar, det vill säga genom att arbetskraft rör sig mellan verksamheter som drar ner till verksamheter som expanderar. Rörligheten på arbetsmarknaden har ökat och anställningars varaktighet har minskat. (S. 21)

Den press som de svenska företagen utsätts för genom den internationella konkurrensen ligger till grund för utredningens förslag: de ständiga kraven på ökad profit och tillväxt som konkurrensen skapar, tvingar alla företag världen över att allt våldsammare angripa det arbetande folket. Därför väljer man att presentera en rad förslag som lyfter över en så stor del som möjligt av den osäkerhet som det kapitalistiska systemet genererar på det arbetande folket, så också i Sverige.

Även om de presenterar sina förslag i andra termer är det exakt detta de är ute efter. Kapitalet ser vad som händer och vidtar de åtgärder som de anser sig behöva vidta för att säkra de svenska storföretagens position inom det imperialistiska systemet.

Att läsa kapitalisternas egen utredning är talande. De skriver öppet om hur rädslan förväntas sprida sig på arbetsplatserna och hur det kommer påverka produktionen. De döljer inte sina ambitioner utan lägger dem öppet på bordet – föraktet för det arbetande folket ligger i öppen dager. I utredningen står bland annat:

[O]m risken för att bli uppsagd av personliga skäl ökar kan det ha en positiv effekt på arbetstagarnas arbetsinsats vilket leder till förbättrat resultat för företagen. (S. 159)

Logiken är glasklar: ju räddare arbetare, desto högre produktivitet. Det betyder i sin tur större profiter och en stärkt position för de svenska företagen på den internationella marknaden.

Det är dock politiskt självmord att bara lägga fram ett förslag med uppenbara försämringar för det arbetande folket – den socialdemokratiska rörelsen måste kunna erbjuda arbetarna åtminstone något som på pappret liknar förbättringar. Därför väljer man att fokusera på vad man kallar kompetensutveckling.

[A]nställningstryggheten baseras i högre grad på ökade möjligheter till kompetensutveckling, ökade möjligheter att hitta ett jobb, och ökade möjligheter till en varaktig etablering på arbetsmarknaden. Det här är viktiga steg för att anpassa anställningsskyddet till hur arbetsmarknaden har utvecklats och förändrat sedan anställningsskyddslagen infördes. (S. 22)

Det faktiska skyddet för de anställda, som från början var både bristfälligt och godtyckligt, kommer att försvagas avsevärt och därför pratar man inte om en försämrad trygghet, utan om en förändrad eller förflyttad trygghet. Den arbetandes trygghet ska finnas i vetskapen om att han eller hon kan anställas igen efter att ha fått sparken. De förändringar som föreslås är löjeväckande och de dryper av förakt.

Vi vill nu gå vidare till att diskutera de faktiska förändringarna som föreslås och den effekt de kommer att ha på det arbetande folket.

Utredningens förslag

  •  Ökade undantag från turordningsreglerna. I LAS slås fast i vilken ordning anställda kan sägas upp (först in – sist ut), samt i vilken utsträckning undantag kan göras för detta. Som det ser ut nu kan företag med upp till tio anställda kan göra två undantag i turordningslistorna. Utredningen föreslår att alla företag, oavsett storlek, ska kunna göra högst fem undantag.Detta är ingenting annat än en gåva till monopolen och en försämring av tryggheten för de anställda. För ett storföretag innebär dock ett undantag på fem arbetare ingen större sak för produktionen eller verksamheten, utan snarare öppnar detta upp för möjligheten att göra sig av med nyckelpersoner, såsom fackligt drivande eller oppositionella arbetare.
  • Möjligheten till sammanslagning av driftsenheter ska bort. I beräkningen av turordningsregler gäller nu att fackföreningen kan begära att alla enheter inom ett visst område ska slås ihop när man ska beräkna turordningslistorna. Det innebär exempelvis att alla skolor inom en kommun kan anses ha en gemensam turordningslista eller att alla byggarbetsplatser där ett företag är verksamt kan anses ha en gemensam lista.Det försvårar godtyckliga uppsägningar, eftersom risken alltid finns att någon annan på en annan arbetsplats måste gå i första hand och att den arbetare som man vill säga upp måste omplaceras istället för att bli uppsagd. Genom att ta bort denna möjlighet försvårar man möjligheten till omplacering och därigenom ökar sannolikheten att en arbetare måste sägas upp.
  • Vid lika arbetstid föreslås kapitalisten få bestämma vem som ska gå. Nu gäller att om två arbetare har arbetat lika länge vid ett företag så avgör åldern vem som får gå. Detta föreslår man ska slopas och att kapitalisten själv ska få bestämma vem som ska få gå.Istället för att basera uppsägningarna på ett någorlunda objektivt kriterium flyttas nu makten till kapitalisten, som får större makt att godtyckligt göra sig av med de arbetare som de ogillar.
  • Rätt kompetens ska vara nödvändigt för omplacering. Den som idag omplaceras ska visserligen ha rätt kvalifikationer för ett arbete men kan samtidigt förvänta sig utbildning eller upplärning på det nya arbetet. Detta föreslår man nu ska slopas och att den som omplaceras redan innan ska ha de rätta kvalifikationerna för att utföra arbetet. Ingen utbildning eller upplärning förväntas av längre av arbetsgivaren. Även detta syftar till att försvåra omplaceringar och därigenom strypa alternativen till uppsägning.
  • Anställningarna ska inte längre bestå under tvister där fackföreningen förklarat en uppsägning för ogiltig. I dagsläget kvarstår anställningen under den tiden som tvisten fortlöper och den ännu inte har avgjorts. Det betyder att arbetaren får jobba kvar till dess tvisten är avgjord. Nu vill man vända på detta förhållande: istället för att den anställda jobbar kvar under tvistetiden vänder man på det hela och huvudregeln föreslås bli att den anställda inte jobbar kvar under tvistetiden om inte en domstol uttryckligen beordrat det.Makten förskjuts tydligt i riktning mot kapitalet och den enskilde arbetarens rätt till sitt arbete försvagas. Om arbetsgivaren är i stort behov av att omedelbart bli av med en anställd kan denna, givetvis mot ett mindre bötesbelopp, tvinga den anställda att gå samma dag, i full vetskap om att han eller hon kommer att få betala en viss summa vid ett senare tillfälle. För ett större företag är beloppen i sammanhanget så pass små men vinsterna vara stora om man exempelvis kan få bort en fackligt aktiv anställd eller en politiskt medveten sådan.
  •   Uppsägningar ska med vissa undantag inte kunna ogiltigförklaras i företag med 15 eller färre anställda. Ett av de mer långtgående förslagen som utredningen presenterar är detta, vilket försätter arbetarna i småföretagen i en rättslös situation där de kan sparkas och sägas upp hur som helst. Undantagen för ogiltigförklaringar är om de skett i brott mot exempelvis diskrimineringslagen, vilket är otroligt svårt att bevisa.Denna förändring öppnar upp två dörrar: dels är det en brygga för liknande bestämmelser även för större företag och dels öppnar det upp för de större företagen att omge sig med mindre företag och underentreprenörer, genom vilka de i praktiken kan tillämpa dessa regler, utan att själva omfattas av dem. Så ser arbetsmarknaden redan ut för många inom bygg och anläggning, där de stora byggmonopolen tar in mindre företag och på så sätt också slipper sociala avgifter och annat ansvar. Incitamentet att utöka detta ökar om detta blir verklighet.

Utredningens konsekvenser

Förslagen som utredningen lägger fram innebär en kraftig försämring av tryggheten för arbetarna. Möjligheten till uppsägningar kommer att öka, samtidigt som alternativen till uppsägningar, såsom omplaceringar, försvinner och försvagas. Det innebär att det blir enklare att göra sig av med klassmedvetna, sjuka, gravida, mindre produktiva eller av andra anledningar obekväma arbetare.

Kapitalisternas befogenhet att säga upp personal ökar för att möta den hårdare konkurrensen, vilket främst går ut över de miljoner arbetare som är anställda i företag med mindre än 15 anställda, där ogiltigförklaringar kommer att bli i princip omöjliga att göra. För alla arbetare gäller att man under tvist om uppsägning inte får fortsätta arbeta. Det kommer göra det mer attraktivt för arbetsköpare att säga upp anställda – i synnerhet de arbetare som vågar säga emot.

De förändrade turordningsreglerna stärker arbetsköparnas grepp om de anställda och de kommer i princip obehindrat att kunna göra sig av med ledande arbetare genom att undgå turordningsreglerna. Låt vara att de kan få betala böter för att de formellt gjort fel – för ett stort företag kan det vara en väl värd investering att betala lite för att göra sig kvitt arbetare som säger emot.

De förslag som läggs fram är en anpassning av svensk arbetsrätt till en internationell situation som karaktäriseras av en allt skarpare internationell konkurrens och där de svenska företagen och monopolen behöver kunna stärka sin profit och tillväxt för att därigenom kunna stärka sin konkurrenskraft.

Man kan inte se förslaget isolerat. Det har föregåtts av en långtgående inskränkning av strejkrätten, som i praktiken är avskaffad, och av en enorm förstärkning av den kapitalistiska statens repressiva apparat. Polisen har fått större befogenheter, straffen för motstånd mot polisen har höjts och polisens beväpning har stärkts med bland annat tårgas. Detta har gjorts i kombination med lagstiftning som kraftigt begränsar strejkrätten, trots att det inte funnits några protester eller missnöjesyttringar för kapitalet att reagera mot.

Alla dessa åtgärder har varit förberedelser för de intensifierade angrepp på det arbetande folket som kommer att komma. Man väntar sig protester, man väntar sig att arbetarna inte stillatigande kommer acceptera utvecklingen, utan man väntar sig att de kommer att reagera. På dessa reaktioner måste man vara förberedd.

När väl konsekvenserna av angreppen blir kännbara kommer också missnöjet börja pyra och då har de strukturerna för att med våld möta dessa reaktioner på plats. En förstärkt polis och en avskaffad strejkrätt är kraftiga vapen i kapitalets händer som kommer att försvåra arbetarnas motstånd.

Vad vi kämpar för

Vi tar givetvis ställning mot alla försämringar av arbetarnas trygghet som man genomför, oavsett om de kommer i den tappning som nu presenterats eller i någon annan variant efter förhandlingar mellan de så kallade ”arbetsmarknadens parter”. Vi är långt ifrån nöjda med den bristfälliga trygghet som existerar idag. Trots att den erbjuder ett visst skydd mot godtycke kan arbetsköparna redan nu med relativ enkelhet komma runt de eventuella problem den vållar dem.

Sveriges Kommunistiska Parti kämpar därför för att det arbetande folkets totala trygghet garanteras på bekostnad av monopolkapitalets profiter. Arbetarnas trygghet står i motsättning till profiterna och kan aldrig garanteras under kapitalismen, varför också kampen mot försämringar i anställningstryggheten med nödvändighet måste kopplas samman med kampen för socialismen, som är det enda som kan garantera det arbetande folkets trygghet.

Vi kämpar också för små- och familjeföretagarnas rätt att inte användas som monopolens slagträ mot arbetarklassen. Både småföretagen och arbetarna känner den press som monopolen utövar och de har i grund och botten samma anti-monopolistiska intresse: varken arbetarna eller småföretagarna kan i slutändan garanteras en trygg tillvaro under kapitalismen.

Vi kämpar för att avslöja det socialdemokratiska partiets bedrägliga roll i att pressa igenom lagändringar som dessa. En viktig förutsättning för genomförandet av alla dessa försämringar har såväl idag som historiskt varit att det genomförs med Socialdemokraterna som regeringsparti. Detta ger dem en möjlighet att dämpa eventuella protester, eftersom fackföreningsledarna är intimt kopplade till det socialdemokratiska partiet.

Trots att ett flertal fackföreningar och hela LO tagit avstånd från utredningen och man förbereder kampanjer mot den betyder inte det att fackföreningsledarna står på det arbetande folkets sida. Snarare betyder det att de räknar med ett stort missnöje och försöker kanalisera det i för kapitalet acceptabla former. Vi får inte glömma bort att samtidigt som de gör detta, sitter flertalet fackföreningar fortfarande och förhandlar om det som utredningen vill åstadkomma.

Vi måste också minnas hur man angrep strejkrätten: genom att presentera ett förslag om långtgående inskränkningar gav man fackföreningarna möjligheten att förhandla fram ett mindre dåligt förslag, som de sen försökte presentera som en vinst, eftersom det var mindre dåligt än lagförslaget.

En liknande taktik ser vi nu. Därför måste vi också fortsätta att utmana fackföreningsledningarna, arbeta för att dessa avsätts så att vi återigen kan arbeta för att ställa fackföreningsrörelsen på en revolutionär bas.

Vi kämpar för att tydliggöra Vänsterpartiets roll och funktion inom kapitalismen: genom att med radikal retorik kritisera de åtgärder som genomförs, samtidigt som de utgör förutsättningen för den socialdemokratiska regeringen genom accepterandet av Januariöverenskommelsen, visar de att deras opposition inte är mer än ord på papper. I verkligheten utgör de kapitalets vänsterflank som binder upp de som desillusionerats av socialdemokratin och kanaliserar deras stöd tillbaka till en tilltro till att det kapitalistiska systemet kan göras mänskligare.

I slutändan kämpar vi för socialismen. Det är det enda alternativet för det arbetande folkets trygghet, eftersom det är det enda samhällssystem där alla incitament att angripa arbetarna försvinner. Profitjakten är borta, konkurrensen finns inte mer och marknadsanarkin har ersatts med den planerade ekonomin, vars fokus är uppfyllandet av människans moderna behov.

Sveriges Kommunistiska Parti

Publicerad den

Remissvar ang. Fredsplikt på arbetsplatser där det finns kollektivavtal och vid rättstvister

Sveriges Kommunistiska Parti presenterar nu det remissvar som skickats in till Arbetsmarknadsdepartementet. Eftersom partiet inte är remissinstans kommer vårt remissvar heller inte att publiceras bland de andra, på Arbetsmarknadsdepartementets hemsida. Det hindrar inte att vi gör vår egen analys och vårt eget remissvar – se till att sprida och använda det bland kollegor, studiekamrater, vänner och bekanta!

Arbetsmarknadsdepartementet har begärt in remissyttranden över Ds 2018:40. Det här är Sveriges Kommunistiska Partis yttrande.

Sammanfattning

Sveriges Kommunistiska Parti avvisar i sin helhet det förslag som Arbetsmarknadsdepartementet utformat. Förslaget bygger på en överenskommelse som ledningarna för LO, TCO och Saco träffat i samarbete med Svenskt Näringsliv och kommer förstärka makten som företagen har och ta ifrån arbetarna och de anställda deras viktigaste vapen.

Förslaget öppnar också upp för omfattande attacker på inte bara den svenska modellen, utan på arbetarnas och de anställdas livs- och arbetsvillkor i sig, eftersom fackföreningarna kommer att vara bakbundna och inte på legal väg kunna kämpa mot olika sorters angrepp.

Den formulering som bäst sammanfattar lagförslaget står utredarna från Arbetsmarknadsdepartementet själva för – ”förslaget kan […] uteslutande förväntas få positiva konsekvenser för företag.”

Bakgrund

När arbetarna kämpar, så är det vassaste vapen de har strejken. Redan för tusentals år sedan, i det antika Egypten, la slavarna ner arbetet för att sätta press bakom sina krav. Först när kapitalismen utvecklas blir strejkerna och arbetarnas sammanslutningar, fackföreningarna, något varaktigt. De blir kämpande organisationer där arbetarna på längre sikt lär sig organisera, administrera och kämpa tillsammans. Med hjälp av strejkerna och fackföreningarna kunde arbetarna förhindra krig mot Norge och tillkämpa sig rösträtten. Genom att koordinera fackföreningarnas aktivitet med politisk agitation visade man vilken kraft en organiserad arbetarklass har.

Av den anledningen blev det angeläget att begränsa strejkrätten och binda upp arbetarnas organisationer till staten och kapitalismen. Genom Decemberkompromissen 1906 accepterade man kapitalisternas rätt att leda och fördela arbetet och genom det fackpamparnas svek 1909 förlorades storstrejken och ett hårt slag riktades mot arbetarrörelsen.

Fackföreningarna hämtade sig dock och på 30-talet var Sverige världens strejktätaste land, sett till befolkningen. Det ledde till våldsamma konflikter med polisen och militären, som är det yttersta försvar kapitalismen har när de ska skydda sin profit. I Klemensnäs och i Halmstad anföll polisen arbetarna och i Ådalen sköt de ihjäl fem arbetare. Genom Saltsjöbadsavtalet 1938 och centraliseringen av LO 1941 kunde man lägga locket på och tvinga in de kämpande arbetarna i ledet. Så gott som hela tiden stod kommunisterna främst i ledet och organiserade strejkerna. Så också Metallstrejken 1945, som kommunisterna organiserade, trots massiv statlig repression under krigsåren, där tusentals kommunister sattes i koncentrationsläger. Efter strejken förklarade Tage Erlander krig mot kommunisterna i fackföreningarna och lyckades oskadliggöra dem.

I slutet på 60-talet och början på 70-talet exploderade arbetsmarknaden igen när gruvarbetare, städerskor, skogsarbetare och andra grupper gick ut i strejk, ofta olovligt och mot sina förbundsledningars vilja. Igen var kommunisterna drivande, trots att man försökt rensa ut dem.

Alla de förbättringar och alla rättigheter som arbetarna och de anställda har idag är resultatet av den här kampen. Det är en kamp som de inte bara fört mot företagen och deras ägare, utan också mot de fackliga ledare som centraliserat makten hos sig och som för egen personlig vinning gått med på försämringar för kollektivet. Att kämpande fackföreningar och strejker varit stommen i arbetarnas kamp vet företagen, det vet arbetarnas fiender. Därför är man också så mån om att göra strejkvapnet så tandlöst som möjligt.

För att komma till bukt med det har strejkrätten inskränkts ett flertal gånger. I och med kollektivavtalslagen som kom 1928 inskränktes den. I och med centraliseringen av LO-förbunden 1941 inskränktes den. I och med varselplikten, som står inskriven i Medbestämmandelagen inskränktes den. Allt detta och mycket mer hindrar i dagsläget arbetarna från att utnyttja strejken som vapen.

Kampen mot strejken har varit effektiv. Den senaste större strejken stod byggnadsarbetarna för och den ägde rum 2016. Den brännande frågan är därför: varför sker detta nu?

Den internationella situationen

Angreppen mot den svenska strejkrätten sker inte i ett vakuum, utan är en del av en mer omfattande tendens. I flera länder, såsom Grekland, Frankrike och Belgien, angriper man strejkrätten.

I takt med att de internationella motsättningarna blir hårdare och konkurrensen mellan de olika ländernas företag ökar, blir det också svårare för dem att öka sin profit. I slutändan blir ett angrepp på arbetarna i det egna landet ett sätt att öka profiten: genom att angripa lönerna och villkoren på ett aggressivt sätt kommer den egna kassan att kunna svälla. Under kapitalismen är det i slutändan omöjligt att bibehålla den standard som arbetarna i Sverige har, när andra länders arbetare gör samma jobb för en bråkdel av kostnaden.

Därför kommer angreppet mot strejkrätten nu, trots att den svenska arbetsmarknaden är relativt lugn och inga större strejker förekommer. Angreppen har delvis karaktären av en förberedande åtgärd, där man redan på förhand vill bakbinda arbetarklassen och förhindra den från att kämpa mot de attacker som kommer att komma. Huruvida de kommer om ett år eller flera år återstår att se, men de kommer att komma.

Förslaget krattar manegen för angreppen mot arbetarklassen och därför är det viktigt att det förkastas i sin helhet – och viktigast av allt är att det förkastas av arbetarna själva.

Själva förslaget

De konsekvenser som själva förslaget kommer leda till är både direkta och mer långsiktiga. Att Svenskt Näringsliv vill ha dessa förändringar borde inte förvåna någon. Att fackföreningarnas ledningar acceptera dem är desto svårare att förstå. Bakom deras godkännande ligger en strävan att ytterligare centralisera arbetsmarknaden och slå mot de få fristående konkurrenter som fortfarande existerar, främst Hamnarbetarförbundet. I slutändan kan dock de lagändringar som de själva accepterat komma att användas emot dem och sätta hela fackföreningsrörelsen på undantag.

Förslaget har i princip två huvudsyften: att olagliggöra vissa strejker och att försvåra genomförandet av de strejker som fortfarande kommer att vara tillåtna.

De strejker man i första hand vill förbjuda är de som riktar sig mot företag med kollektivavtal, om strejkerna inte själva syftar till att uppnå ett kollektivavtal som innebär fredsplikt. Strejker för exempelvis återanställande av sparkade kollegor eller andra saker som faller utanför ramen för kollektivavtalet blir alltså olagliga.

De strejker som tillåts, alltså strejkerna för kollektivavtal med fredsplikt, blir dessutom verkningslösa, eftersom en senare paragraf gör klart att det är det första avtalet på arbetsplatsen inte får trängas undan eller förändras. Om företaget väljer att teckna ett kollektivavtal med en gul fackförening (en fackförening som går företagens ärenden) och därigenom dumpa lönerna och villkoren, kan arbetarnas egna fackföreningar inte göra något åt detta, eftersom de inte får tränga undan det första avtalet. Det avtal de kan teckna, ett så kallat hängavtal, kan på sin höjd reglera exempelvis förhandlingsrätt.

Om arbetarna, mot förmodan, skulle hitta en möjlighet att strejka, måste de ta sig förbi nästa hinder. När fackföreningen varslar måste den först vänta sju arbetsdagar, vilket är en eftergift för att företaget ska kunna mildra effekterna av strejken. Därefter måste den, enligt det nya förslaget förhandla om varje enskilt krav den vill strejka om. Det här innebär att varje strejk dels måste vara förberedd in i minsta detalj, eftersom man inte vill glömma något, och dels att det blir omöjligt att lyfta in andra krav under strejkens gång. Om företaget väljer att avskeda de ledande arbetarna under strejken går det inte att lyfta in krav på återanställning i strejken, eftersom det inte förhandlats om det kravet. Lyfter fackföreningen ändå in det kravet blir strejken ”ovidkommande” – den syftar inte längre till ett kollektivavtal med fredsplikt. Om arbetarna vill lyfta in det kravet, måste de alltså börja om från början och förhandla.

Nästa problem som fackföreningarna kommer att stöta på är att det kommer att bli olagligt att strejka om saker som går att lösa i rätten. Det gäller exempelvis tvister om anställningar, som regleras i Lagen om anställningsskydd (LAS) eller semesterersättning som regleras i Semesterlagen. Arbetsdomstolen kommer alltså att få en allt större roll på den svenska arbetsmarknaden på bekostnad av fackföreningarnas självständighet.

Det kortsiktiga perspektiv som fackpamparna utgår från syftar till att centralisera fackföreningsrörelsen genom att slå mot konkurrenter, såsom Hamnarbetarförbundet, men det är inte svårt att se hur förslaget kan användas mot dem själva i framtiden.

Avslutning

Vi har gett en kort bakgrund till skapandet av den välfärd vi har idag och vi har kort diskuterat varför angreppen sker just nu, trots att det inte är speciellt oroligt på arbetsmarknaden. Vi har försökt att ge en kort sammanfattning av förslagets innebörd för att visa den enorma förskjutning av makt på arbetsmarknaden som förslaget kommer innebära.

Det är värt att påpeka att det under kapitalismen aldrig kan råda jämvikt mellan arbetsmarknadens parter eftersom företagarnas makt och pengar bygger på utsugningen av arbetarna. De förras rikedom är en förutsättning för de senares fattigdom – ju lägre lön arbetarna har, desto mer pengar kommer kapitalisterna till dels. Detta är den grundläggande motsättningen som existerar i det kapitalistiska samhället. Det gör att makten på förhand finns hos kapitalisterna, med eller utan inskränkningar i strejkrätten. Det gör det också nödvändigt att inte bara göra motstånd mot det här förslaget, utan att göra motstånd mot alla inskränkningar.

Sveriges Kommunistiska Parti avvisar i sin helhet det förslag som Arbetsmarknadsdepartementet har lagt fram.

Publicerad den

SKP ger de strejkande och lockoutade hamnarbetarna sitt fulla stöd att själva välja sitt kollektivavtal och sin fackliga tillhörighet

Arkivbild. Svenska Hamnarbetarförbundet i Helsingborg. Foto: Hamnarbetarförbundet

Hamnarbetarförbundets utlöste den 24 januari mindre stridsåtgärder för att sätta kraft bakom sina krav, varpå arbetsköparen ”Sveriges hamnar” svarade med lockout under i genomsnitt 15 timmar. (innebärande att hamnarbetarna den tiden utestängts från arbetsplatserna). Arbetsköparen valde alltså storsläggan och trappade upp konflikten och påverkar tredje part långt mer än de strejkandes åtgärd.

Hamnarbetarförbundets anledning att välja konflikt är inte att få mer lön, men det mycket måttliga kravet att få tillbaka möjlighet att påverka sina medlemmars arbetssituation, arbetstider och arbetsmiljö med egna arbetsplats- och skyddsombud.

Medlingsinstitutets (som sorterar under Arbetsmarknadsdepartementet) förslag, har inte helt oväntat presenterat samma förslag på lösning av konflikten som arbetsköparen Svenska hamnar tidigare gett. Konsekvensenligt godtogs förslaget av Svenska hamnar men inte av de strejkande.

På Hamnarbetarförbundets krav skulle man kunna förvänta solidaritetsyttringar från andra fackförbund. Men då LO- förbundens medlemmar och arbetarklassen som helhet bundits upp till klassamarbetet och den kapitalistiska staten, äger någon sådan yttring inte rum. LO:s reformistiska pampar vill ha en än mer centraliserad fackförening som i allt samarbetar med kapitalet/arbetsköparna, passiviserar och utestänger arbetarklassen från dess egna intressen och dess verktyg- strejkvapnet.

Därför är Hamnarbetarförbundets aktion att använda strejken en nagel i ögat på det kapitalistiska etablissemanget, Svenskt Näringsliv och dess vapendragare i LO, TCO och SACO. De använder dessutom strejken som förevändning att skynda på behandlingen av det lagförslag som ska begränsa arbetarnas strejkrätt.

SKP ser i Hamnarbetarförbundet en antydan till hur de respektive fackförbunden kan utvecklas som kamporganisationer för att ombesörja arbetarnas väl och ve, oberoende av var dess medlemmar arbetar: inom industrin, på kontor, i skolan, på sjukhus, inom transportväsendet m.fl.

Det görs genom att de förtroendevalda inte ska åtnjuta någon annan fördel än att få sina medlemmars förtroende. Likaså ska deras löner inte vara högre än deras medlemmars och de ska vara direkt avsättningsbara om de inte uppfyller medlemmarnas förtroende.
På så sätt motverkas den karriärism och det pampvälde som går borgerlighetens ärenden och mest ser till kapitalets konkurrenskraft och inflationsmålen och sig själva i stället för att se till arbetarklassens intressen.

De bestämmelser som säkrar kapitalets herravälde måste förkastas. Den fredsplikt som skrivits in i kollektivavtalen, de paragrafer som reglerar ”arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet” och alla andra klasslagar måste bort. Tillsammans med det nya förslaget och alla begränsningar av strejkrätten måste de förpassas dit de hör hemma – på historiens skräphög.

Det är hög tid att arbetarna tar makten i sina egna organisationer. De fackpampar som godkänner och skyndar på behandlingen av strejkrättslagen och som utan att blinka säljer ut sina medlemmars rättigheter och möjligheter att göra motstånd måste kastas ut ur arbetarrörelsen. Fackföreningarna måste göras till kamporganisationer som samlar hela arbetarklassens styrka – här visar Hamnarbetarna vilka möjligheter som finns om arbetarklassen börjar röra på sig.

Inga begränsningar av strejkrätten – stöd Hamnarbetarnas rätt att strejka och deras kamp!

Kasta ut pamparna ur facken – gör fackföreningarna till kamporganisationer!

Sveriges Kommunistiska Parti

Publicerad den

Bort med alla begränsningar av strejkrätten

Pressmeddelande | 2018-12-01 |

Socialdemokraterna tillkännagav förra året att man siktade på att inskränka strejkrätten för arbetarna i Sverige. Det är ett av de största angreppen mot den svenska arbetarklassen på decennier och kommer att få långtgående konsekvenser för hur arbetarna kan föra sin kamp. Det är en förberedelse för stora angrepp från storföretagens sida mot arbetarna.

Strejken är det kraftfullaste vapnet som står till arbetarnas förfogande när det gäller att kämpa mot nedskärningar och för bättre villkor. I det förslag till inskränkningar av strejkrätten som Arbetsmarknadsdepartementet, under ledning av Socialdemokraternas Ylva Johansson, finns stora angrepp på den svenska strejkrätten. Förslaget innehåller ett flertal förbud som på olika sätt kommer att försvåra för fackföreningarna att strejka.

Förslaget kommer i första hand att drabba de fackföreningar som inte strejkar för att uppnå ett kollektivavtal, eftersom det kommer att göras olagligt att strejka med annat syfte, annat än i exempelvis sympati med andra strejker.

Förslaget kommer att drabba alla fackföreningar som vill strejka, eftersom det kommer att göras olagligt att strejka om man inte förhandlat om kraven först. Det kommer tvinga fackföreningarna till långdragna förhandlingar.

Förslaget kommer att drabba på längre sikt att drabba alla svenska fackföreningar, eftersom det öppnar för skapandet av gula fackföreningar, styrda av företagen. Förslaget vill göra det olagligt att strejka för att förändra i eller tränga undan befintliga kollektivavtal – om ett företag väljer att teckna ett kollektivavtal med sin egen fackförening, långt under vad arbetarnas egen fackförening kan acceptera, så har arbetarna att finna sig i det. De kan nämligen inte tränga undan eller förändra det befintliga avtalet.

På dessa sätt, och på många fler, kommer strejkrätten att innebära hårda slag mot arbetarna och det öppnar upp för långtgående attacker mot arbetarnas levnads- och arbetsvillkor. Om arbetarna inte kan strejka, kommer nedskärningarna att bli så mycket lättare att genomföra.

Med anledning av detta lanserar Sveriges Kommunistiska Parti en kampanj mot inte bara förslaget, utan mot alla inskränkningar av strejkrätten. Strejken är den främsta stridsmetoden på arbetsplatsen och ska inte begränsas, istället kämpar vi för en lag som är anpassad efter arbetarnas behov: lagen måste bli arbetarnas rätt – istället för rätten till profit för företagen!

Det räcker inte att bara angripa förslaget: alla inskränkningar måste angripas. I dagsläget är den inskränkt av bland annat varselplikt, fredsplikt under avtalsperiod och av den centraliserade LO-byråkratin, som kan bestämma om varje enskilt förbund kan strejka eller inte.

Vi vill uppmana de arbetare som inte är organiserade att organisera sig och tillsammans med de redan fackligt ansluta arbetarna ta makten över sina egna fackförbund – gör facket till en kamporganisation!

Mer information om Sveriges Kommunistiska Partis syn och analys av förslaget om strejkrätten finns på www.strejka.nu