Hamnarbetarförbundets utlöste den 24 januari mindre stridsåtgärder för att sätta kraft bakom sina krav, varpå arbetsköparen ”Sveriges hamnar” svarade med lockout under i genomsnitt 15 timmar. (innebärande att hamnarbetarna den tiden utestängts från arbetsplatserna). Arbetsköparen valde alltså storsläggan och trappade upp konflikten och påverkar tredje part långt mer än de strejkandes åtgärd.
Hamnarbetarförbundets anledning att välja konflikt är inte att få mer lön, men det mycket måttliga kravet att få tillbaka möjlighet att påverka sina medlemmars arbetssituation, arbetstider och arbetsmiljö med egna arbetsplats- och skyddsombud.
Medlingsinstitutets (som sorterar under Arbetsmarknadsdepartementet) förslag, har inte helt oväntat presenterat samma förslag på lösning av konflikten som arbetsköparen Svenska hamnar tidigare gett. Konsekvensenligt godtogs förslaget av Svenska hamnar men inte av de strejkande.
På Hamnarbetarförbundets krav skulle man kunna förvänta solidaritetsyttringar från andra fackförbund. Men då LO- förbundens medlemmar och arbetarklassen som helhet bundits upp till klassamarbetet och den kapitalistiska staten, äger någon sådan yttring inte rum. LO:s reformistiska pampar vill ha en än mer centraliserad fackförening som i allt samarbetar med kapitalet/arbetsköparna, passiviserar och utestänger arbetarklassen från dess egna intressen och dess verktyg- strejkvapnet.
Därför är Hamnarbetarförbundets aktion att använda strejken en nagel i ögat på det kapitalistiska etablissemanget, Svenskt Näringsliv och dess vapendragare i LO, TCO och SACO. De använder dessutom strejken som förevändning att skynda på behandlingen av det lagförslag som ska begränsa arbetarnas strejkrätt.
SKP ser i Hamnarbetarförbundet en antydan till hur de respektive fackförbunden kan utvecklas som kamporganisationer för att ombesörja arbetarnas väl och ve, oberoende av var dess medlemmar arbetar: inom industrin, på kontor, i skolan, på sjukhus, inom transportväsendet m.fl.
Det görs genom att de förtroendevalda inte ska åtnjuta någon annan fördel än att få sina medlemmars förtroende. Likaså ska deras löner inte vara högre än deras medlemmars och de ska vara direkt avsättningsbara om de inte uppfyller medlemmarnas förtroende.
På så sätt motverkas den karriärism och det pampvälde som går borgerlighetens ärenden och mest ser till kapitalets konkurrenskraft och inflationsmålen och sig själva i stället för att se till arbetarklassens intressen.
De bestämmelser som säkrar kapitalets herravälde måste förkastas. Den fredsplikt som skrivits in i kollektivavtalen, de paragrafer som reglerar ”arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet” och alla andra klasslagar måste bort. Tillsammans med det nya förslaget och alla begränsningar av strejkrätten måste de förpassas dit de hör hemma – på historiens skräphög.
Det är hög tid att arbetarna tar makten i sina egna organisationer. De fackpampar som godkänner och skyndar på behandlingen av strejkrättslagen och som utan att blinka säljer ut sina medlemmars rättigheter och möjligheter att göra motstånd måste kastas ut ur arbetarrörelsen. Fackföreningarna måste göras till kamporganisationer som samlar hela arbetarklassens styrka – här visar Hamnarbetarna vilka möjligheter som finns om arbetarklassen börjar röra på sig.
Inga begränsningar av strejkrätten – stöd Hamnarbetarnas rätt att strejka och deras kamp!
Kasta ut pamparna ur facken – gör fackföreningarna till kamporganisationer!
Sveriges Kommunistiska Parti
