Organisera kampen mot alla försämringar!

Förhandlingarna mellan vad som kallas arbetsmarknadens parter, alltså fackföreningsrörelsen och det organiserade kapitalet, om försämringarna i Lagen om anställningsskydd (LAS) har brutit samman, trots att alla parter berömde sig av konstruktiva diskussioner och positiva förhandlingar. Det som nu återstår är för regeringen att göra verklighet av de försämringar man aviserade i den utredning som presenterades i början av sommaren och som vårt parti granskat.

Läs mer:  Uttalande om LAS-utredningen »

Vi måste vara tydliga med bakgrunden till angreppen på LAS: de allt hårdare motsättningarna och den allt skarpare konkurrensen mellan hela världens kapitalister kräver att varje enskild kapitalist ska kunna höja sin profit och därmed stärka sin konkurrenskraft. I varje kapitalistiskt land riktas därför angrepp mot det arbetande folkets livs- och arbetsvillkor.

Det är i den kontexten vi måste se angreppen, de kommer från det kapitalistiska systemet självt, och varje stat måste genomföra angrepp av den sorten, eftersom deras överordnade uppgift är att säkra sina egna monopols framgång och styrka. Kapitalets behov är bestämmande för den politik som förs.

För att kunna genomföra sina angrepp mobiliserar kapitalet sina politiska och fackliga representanter. Dessas uppgift är att sälja in försämringarna hos folket.

Det politiska spelet kring försämringarna

Den utredning av anställningsskyddet som presenterades i början av sommaren gick ut på enorma försämringar av anställningstryggheten och syftar till att göra arbetarna i Sverige mer flexibla. Hotet om uppsägning och arbetslöshet ska hänga över varje arbetare och tvinga dem till ännu tydligare underordning.

Utredningen satte ramen för hela det politiska spelet. Den angav storkapitalets vilja och behov. När fackföreningsledarna och det organiserade kapitalet satte sig och förhandlade gjorde man det inom ramen för vad utredningen kommit fram till. Det var aldrig tal om att färre skulle undantas från turordningsreglerna eller att förbättringar för arbetarna skulle införas.

Hotet om att frågan skulle avgöras på lagstiftningsväg om ingen överenskommelse kunde nås mellan fackföreningsledarna och det organiserade kapitalet, angav också fackföreningsledarnas handlingsutrymme. I vetskap om att försämringarna kommer på ett eller annat sätt kunde de utan större problem posera som väktare av arbetarklassens trygghet. Vissa vägrade att förhandla helt och hållet medan andra vägrade förhandla bort vissa delar av LAS.

Inget av hur fackföreningsledarna agerade döljer dock deras verkliga funktion: att leda in fackföreningsrörelsen i klassamarbetets fålla. Genom tandlösa kampanjer försöker man visa sig radikal och beredd till kamp, men strejkvapnet eller andra konflikter kommer man inte att använda sig av. Vill arbetarna kämpa måste de göra det trots fackföreningarnas ledningar.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet sitter därmed i en något svårare sits, eftersom de nu måste genomföra ett direkt och öppet angrepp på det arbetande folket som de inte lika lätt kan dölja. Det budskap som kommer att hamras in är att angreppen hade varit långt värre om inte Socialdemokraterna kunnat bromsa upp processen. Man kommer återigen att använda sig av logiken om ”det minst onda”, som om det vore något annat än ett sätt att rättfärdiga administrationen av kapitalismen.

Precis som vid inskränkningen av strejkrätten kommer Vänsterpartiet att stå utanför och framställa sig själv som kritiker och tona ner det faktum att den regering de har släppt fram är den regering som först angrep strejkrätten och nu riktar angreppen mot anställningsskyddet.

Precis som vid inskränkningen av strejkrätten slår partiet sig för bröstet och menar att man kommer att fälla regeringen om den genomför sina angrepp. När det väl kom till kritan kunde inskränkningarna av strejkrätten genomföras smärtfritt och Vänsterpartiet avstod från att arbeta för att avsätta regeringen, utan accepterade också strejkrättens försvinnande.

Om det nu blir så att Vänsterpartiet kommer att försöka fälla regeringen, står partiet inför ett enormt problem: att få med Moderaterna. Den politik som nu genomförs är precis den politik som Moderaterna vill genomföra och det är osannolikt att partiet skulle fälla en regering när den genomför det som man ändå själv vill genomföra.

Inom dessa ramar agerar Vänsterpartiet. I brist på Moderaternas osannolika stöd kan partiet posera som radikalt, som om det var intresserat av det arbetande folkets väl.

Hela situationen visar tydligt Vänsterpartiets roll: det är kapitalets vänsterflank. Deras funktion är att med radikal retorik arbeta för att släppa fram en arbetarfientlig politik. De lockar till sig missnöjda arbetare, vars missnöje de sedan passiviserar och kanaliserar tillbaka till Socialdemokraterna, som alltid kan räkna med Vänsterpartiets stöd för sin politik, trots ett ibland högt tonläge.

Alla aktörer spelar sina roller och arbetar på bästa sätt för att de åtgärder den svenska kapitalismen behöver ska genomföras med minimala protester och helst utan några störningar alls.

Vi är av en annan åsikt.

Det förakt som kapitalismens politiska företrädare, och arbetarnas egna företrädare i fackföreningsledningen visar det arbetande folket känner inga gränser. Med lögn och bedrägeri arbetar man dag och natt för att få igenom sin politik.

Vi arbetar för en annan framtid. För den framtiden krävs en kamp mot klassamarbetet som fackföreningsledarna predikar, mot bedrägeriet som reformisterna utövar och mot de allt hårdare angrepp som kapitalet riktar mot oss.

Därför vägrar vi att acceptera det politiska spel som man erbjuder oss och vi arbetar för att tydliggöra hur alla politiska och fackliga ledare arbetar mot oss, men hur de samtidigt anstränger sig för att få det att verka som om de arbetar för oss.

Vi organiserar oss därför mot varje försämring av det arbetande folkets situation och mot varje politiker och fackföreningsledare som arbetar för att få igenom försämringarna.

Vi organiserar kampen mot alla försämringar!

Sveriges Kommunistiska Parti