Uttalande om LAS-utredningen

Lagen om anställningsskydd (LAS) kom till 1982 som ett svar på den militans och kampberedskap som arbetarklassen i Sverige uppvisade under föregående decennier. Från kapitalets sida var det ett försök att med hjälp av eftergifter ge arbetarklassen lite av vad de kämpade efter, samtidigt som man kunde rama in de protester som tidigare förekommit och ta udden av dem.

Lagen reglerar ett antal förhållanden, kanske viktigaste just anställningsförhållandena – hur dessa ingås, hur de ska se ut och hur de kan avslutas. Trots att de knappast innebär en solid trygghet för arbetarna – det finns flera sätt för kapitalisterna att komma runt lagen, bland annat genom bemanningsföretag, provanställningar eller vikariat – ger det ändå en grund att stå på för arbetarklassen och garanterar delar av den ett grundläggande skydd mot godtycke. Detta är nu på väg bort.

Det uttalande som Sveriges Kommunistiska Parti nu presenterar är inte bara en analys av de viktigaste förändringarna som den utredning som presenterades den 31 maj föreslår. Det är också en analys av den mekanik som pressar fram dessa angrepp: den allt hårdare internationella konkurrensen mellan imperialistiska sammanslutningar. Utan att förstå vad som ligger bakom kan vi inte heller förstå innehållet eller varför angrepp som dessa måste ske under kapitalismen och att den enda realistiska utvägen för världens folk är en övergång till ett helt annat samhällssystem – socialismen.

Kapitalismen övergick för mer än 100 år sedan till sitt imperialistiska stadium. Det betyder att den fria konkurrensen, som var karaktäristisk för kapitalismens första existensperiod, slutade vara det och monopolen och storföretagen istället blev bestämmande. Att det blev så har sin grund i kapitalismens inneboende mekanik som leder till ständig profitjakt, att hela tiden stegra utsugningen av det arbetande folket och att hela tiden växa: växer inte varje givet företag kommer andra företag att växa på dess bekostnad. I förlängningen betyder detta att om inte förutsättningarna för en nations företag att konkurrera förbättras, så faller i den imperialistiska hierarkin. I denna process koncentreras obönhörligen kapitalet i allt färre händer. Detta är grunden för kapitalismens utveckling till imperialism.

Kapitalet kommer alltid att söka sig till de allra mest profitabla investeringarna. Därför blir monopolens hemmamarknader alltid övermogna – det finns oftast mer profitabla investeringar att göra på andra håll, där lönerna är lägre, arbetsvillkoren sämre, tillgången till råvaror enklare, möjligheten till nya avsättningsmarknader för varorna bättre och så vidare. Detta är sant för varje givet företag och varje givet monopol. Exporten av kapital, alltså investeringarna utomlands, är en tvingande nödvändighet för varje kapitalist.

När varje givet kapital expanderar över hela världen kommer det ofrånkomligen att stöta på andra kapital som strävar efter samma sak. När detta händer stegras konkurrensen dem emellan och blir allt hårdare. Det blir en kamp på liv och död som i sista hand drar in hela världen i krig som alltid gäller nyuppdelningar av marknaderna.

Det är denna process som ligger bakom det lagförslag som nu presenteras. Utredarna själva, som talar helt öppet, förklarar detta såhär:

Anpassningar till förändringar i omvärlden sker i den svenska ekonomin i hög grad genom anställningar och uppsägningar, det vill säga genom att arbetskraft rör sig mellan verksamheter som drar ner till verksamheter som expanderar. Rörligheten på arbetsmarknaden har ökat och anställningars varaktighet har minskat. (S. 21)

Den press som de svenska företagen utsätts för genom den internationella konkurrensen ligger till grund för utredningens förslag: de ständiga kraven på ökad profit och tillväxt som konkurrensen skapar, tvingar alla företag världen över att allt våldsammare angripa det arbetande folket. Därför väljer man att presentera en rad förslag som lyfter över en så stor del som möjligt av den osäkerhet som det kapitalistiska systemet genererar på det arbetande folket, så också i Sverige.

Även om de presenterar sina förslag i andra termer är det exakt detta de är ute efter. Kapitalet ser vad som händer och vidtar de åtgärder som de anser sig behöva vidta för att säkra de svenska storföretagens position inom det imperialistiska systemet.

Att läsa kapitalisternas egen utredning är talande. De skriver öppet om hur rädslan förväntas sprida sig på arbetsplatserna och hur det kommer påverka produktionen. De döljer inte sina ambitioner utan lägger dem öppet på bordet – föraktet för det arbetande folket ligger i öppen dager. I utredningen står bland annat:

[O]m risken för att bli uppsagd av personliga skäl ökar kan det ha en positiv effekt på arbetstagarnas arbetsinsats vilket leder till förbättrat resultat för företagen. (S. 159)

Logiken är glasklar: ju räddare arbetare, desto högre produktivitet. Det betyder i sin tur större profiter och en stärkt position för de svenska företagen på den internationella marknaden.

Det är dock politiskt självmord att bara lägga fram ett förslag med uppenbara försämringar för det arbetande folket – den socialdemokratiska rörelsen måste kunna erbjuda arbetarna åtminstone något som på pappret liknar förbättringar. Därför väljer man att fokusera på vad man kallar kompetensutveckling.

[A]nställningstryggheten baseras i högre grad på ökade möjligheter till kompetensutveckling, ökade möjligheter att hitta ett jobb, och ökade möjligheter till en varaktig etablering på arbetsmarknaden. Det här är viktiga steg för att anpassa anställningsskyddet till hur arbetsmarknaden har utvecklats och förändrat sedan anställningsskyddslagen infördes. (S. 22)

Det faktiska skyddet för de anställda, som från början var både bristfälligt och godtyckligt, kommer att försvagas avsevärt och därför pratar man inte om en försämrad trygghet, utan om en förändrad eller förflyttad trygghet. Den arbetandes trygghet ska finnas i vetskapen om att han eller hon kan anställas igen efter att ha fått sparken. De förändringar som föreslås är löjeväckande och de dryper av förakt.

Vi vill nu gå vidare till att diskutera de faktiska förändringarna som föreslås och den effekt de kommer att ha på det arbetande folket.

Utredningens förslag

•  Ökade undantag från turordningsreglerna. I LAS slås fast i vilken ordning anställda kan sägas upp (först in – sist ut), samt i vilken utsträckning undantag kan göras för detta. Som det ser ut nu kan företag med upp till tio anställda kan göra två undantag i turordningslistorna. Utredningen föreslår att alla företag, oavsett storlek, ska kunna göra högst fem undantag.Detta är ingenting annat än en gåva till monopolen och en försämring av tryggheten för de anställda. För ett storföretag innebär dock ett undantag på fem arbetare ingen större sak för produktionen eller verksamheten, utan snarare öppnar detta upp för möjligheten att göra sig av med nyckelpersoner, såsom fackligt drivande eller oppositionella arbetare.

• Möjligheten till sammanslagning av driftsenheter ska bort. I beräkningen av turordningsregler gäller nu att fackföreningen kan begära att alla enheter inom ett visst område ska slås ihop när man ska beräkna turordningslistorna. Det innebär exempelvis att alla skolor inom en kommun kan anses ha en gemensam turordningslista eller att alla byggarbetsplatser där ett företag är verksamt kan anses ha en gemensam lista.Det försvårar godtyckliga uppsägningar, eftersom risken alltid finns att någon annan på en annan arbetsplats måste gå i första hand och att den arbetare som man vill säga upp måste omplaceras istället för att bli uppsagd. Genom att ta bort denna möjlighet försvårar man möjligheten till omplacering och därigenom ökar sannolikheten att en arbetare måste sägas upp.
• Vid lika arbetstid föreslås kapitalisten få bestämma vem som ska gå. Nu gäller att om två arbetare har arbetat lika länge vid ett företag så avgör åldern vem som får gå. Detta föreslår man ska slopas och att kapitalisten själv ska få bestämma vem som ska få gå.Istället för att basera uppsägningarna på ett någorlunda objektivt kriterium flyttas nu makten till kapitalisten, som får större makt att godtyckligt göra sig av med de arbetare som de ogillar.

• Rätt kompetens ska vara nödvändigt för omplacering. Den som idag omplaceras ska visserligen ha rätt kvalifikationer för ett arbete men kan samtidigt förvänta sig utbildning eller upplärning på det nya arbetet. Detta föreslår man nu ska slopas och att den som omplaceras redan innan ska ha de rätta kvalifikationerna för att utföra arbetet. Ingen utbildning eller upplärning förväntas av längre av arbetsgivaren. Även detta syftar till att försvåra omplaceringar och därigenom strypa alternativen till uppsägning.
• Anställningarna ska inte längre bestå under tvister där fackföreningen förklarat en uppsägning för ogiltig. I dagsläget kvarstår anställningen under den tiden som tvisten fortlöper och den ännu inte har avgjorts. Det betyder att arbetaren får jobba kvar till dess tvisten är avgjord. Nu vill man vända på detta förhållande: istället för att den anställda jobbar kvar under tvistetiden vänder man på det hela och huvudregeln föreslås bli att den anställda inte jobbar kvar under tvistetiden om inte en domstol uttryckligen beordrat det.Makten förskjuts tydligt i riktning mot kapitalet och den enskilde arbetarens rätt till sitt arbete försvagas. Om arbetsgivaren är i stort behov av att omedelbart bli av med en anställd kan denna, givetvis mot ett mindre bötesbelopp, tvinga den anställda att gå samma dag, i full vetskap om att han eller hon kommer att få betala en viss summa vid ett senare tillfälle. För ett större företag är beloppen i sammanhanget så pass små men vinsterna vara stora om man exempelvis kan få bort en fackligt aktiv anställd eller en politiskt medveten sådan.
•   Uppsägningar ska med vissa undantag inte kunna ogiltigförklaras i företag med 15 eller färre anställda. Ett av de mer långtgående förslagen som utredningen presenterar är detta, vilket försätter arbetarna i småföretagen i en rättslös situation där de kan sparkas och sägas upp hur som helst. Undantagen för ogiltigförklaringar är om de skett i brott mot exempelvis diskrimineringslagen, vilket är otroligt svårt att bevisa.Denna förändring öppnar upp två dörrar: dels är det en brygga för liknande bestämmelser även för större företag och dels öppnar det upp för de större företagen att omge sig med mindre företag och underentreprenörer, genom vilka de i praktiken kan tillämpa dessa regler, utan att själva omfattas av dem. Så ser arbetsmarknaden redan ut för många inom bygg och anläggning, där de stora byggmonopolen tar in mindre företag och på så sätt också slipper sociala avgifter och annat ansvar. Incitamentet att utöka detta ökar om detta blir verklighet.

Utredningens konsekvenser

Förslagen som utredningen lägger fram innebär en kraftig försämring av tryggheten för arbetarna. Möjligheten till uppsägningar kommer att öka, samtidigt som alternativen till uppsägningar, såsom omplaceringar, försvinner och försvagas. Det innebär att det blir enklare att göra sig av med klassmedvetna, sjuka, gravida, mindre produktiva eller av andra anledningar obekväma arbetare.

Kapitalisternas befogenhet att säga upp personal ökar för att möta den hårdare konkurrensen, vilket främst går ut över de miljoner arbetare som är anställda i företag med mindre än 15 anställda, där ogiltigförklaringar kommer att bli i princip omöjliga att göra. För alla arbetare gäller att man under tvist om uppsägning inte får fortsätta arbeta. Det kommer göra det mer attraktivt för arbetsköpare att säga upp anställda – i synnerhet de arbetare som vågar säga emot.

De förändrade turordningsreglerna stärker arbetsköparnas grepp om de anställda och de kommer i princip obehindrat att kunna göra sig av med ledande arbetare genom att undgå turordningsreglerna. Låt vara att de kan få betala böter för att de formellt gjort fel – för ett stort företag kan det vara en väl värd investering att betala lite för att göra sig kvitt arbetare som säger emot.

De förslag som läggs fram är en anpassning av svensk arbetsrätt till en internationell situation som karaktäriseras av en allt skarpare internationell konkurrens och där de svenska företagen och monopolen behöver kunna stärka sin profit och tillväxt för att därigenom kunna stärka sin konkurrenskraft.

Man kan inte se förslaget isolerat. Det har föregåtts av en långtgående inskränkning av strejkrätten, som i praktiken är avskaffad, och av en enorm förstärkning av den kapitalistiska statens repressiva apparat. Polisen har fått större befogenheter, straffen för motstånd mot polisen har höjts och polisens beväpning har stärkts med bland annat tårgas. Detta har gjorts i kombination med lagstiftning som kraftigt begränsar strejkrätten, trots att det inte funnits några protester eller missnöjesyttringar för kapitalet att reagera mot.

Alla dessa åtgärder har varit förberedelser för de intensifierade angrepp på det arbetande folket som kommer att komma. Man väntar sig protester, man väntar sig att arbetarna inte stillatigande kommer acceptera utvecklingen, utan man väntar sig att de kommer att reagera. På dessa reaktioner måste man vara förberedd.

När väl konsekvenserna av angreppen blir kännbara kommer också missnöjet börja pyra och då har de strukturerna för att med våld möta dessa reaktioner på plats. En förstärkt polis och en avskaffad strejkrätt är kraftiga vapen i kapitalets händer som kommer att försvåra arbetarnas motstånd.

Vad vi kämpar för

Vi tar givetvis ställning mot alla försämringar av arbetarnas trygghet som man genomför, oavsett om de kommer i den tappning som nu presenterats eller i någon annan variant efter förhandlingar mellan de så kallade ”arbetsmarknadens parter”. Vi är långt ifrån nöjda med den bristfälliga trygghet som existerar idag. Trots att den erbjuder ett visst skydd mot godtycke kan arbetsköparna redan nu med relativ enkelhet komma runt de eventuella problem den vållar dem.

Sveriges Kommunistiska Parti kämpar därför för att det arbetande folkets totala trygghet garanteras på bekostnad av monopolkapitalets profiter. Arbetarnas trygghet står i motsättning till profiterna och kan aldrig garanteras under kapitalismen, varför också kampen mot försämringar i anställningstryggheten med nödvändighet måste kopplas samman med kampen för socialismen, som är det enda som kan garantera det arbetande folkets trygghet.

Vi kämpar också för små- och familjeföretagarnas rätt att inte användas som monopolens slagträ mot arbetarklassen. Både småföretagen och arbetarna känner den press som monopolen utövar och de har i grund och botten samma anti-monopolistiska intresse: varken arbetarna eller småföretagarna kan i slutändan garanteras en trygg tillvaro under kapitalismen.

Vi kämpar för att avslöja det socialdemokratiska partiets bedrägliga roll i att pressa igenom lagändringar som dessa. En viktig förutsättning för genomförandet av alla dessa försämringar har såväl idag som historiskt varit att det genomförs med Socialdemokraterna som regeringsparti. Detta ger dem en möjlighet att dämpa eventuella protester, eftersom fackföreningsledarna är intimt kopplade till det socialdemokratiska partiet.

Trots att ett flertal fackföreningar och hela LO tagit avstånd från utredningen och man förbereder kampanjer mot den betyder inte det att fackföreningsledarna står på det arbetande folkets sida. Snarare betyder det att de räknar med ett stort missnöje och försöker kanalisera det i för kapitalet acceptabla former. Vi får inte glömma bort att samtidigt som de gör detta, sitter flertalet fackföreningar fortfarande och förhandlar om det som utredningen vill åstadkomma.

Vi måste också minnas hur man angrep strejkrätten: genom att presentera ett förslag om långtgående inskränkningar gav man fackföreningarna möjligheten att förhandla fram ett mindre dåligt förslag, som de sen försökte presentera som en vinst, eftersom det var mindre dåligt än lagförslaget.

En liknande taktik ser vi nu. Därför måste vi också fortsätta att utmana fackföreningsledningarna, arbeta för att dessa avsätts så att vi återigen kan arbeta för att ställa fackföreningsrörelsen på en revolutionär bas.

Vi kämpar för att tydliggöra Vänsterpartiets roll och funktion inom kapitalismen: genom att med radikal retorik kritisera de åtgärder som genomförs, samtidigt som de utgör förutsättningen för den socialdemokratiska regeringen genom accepterandet av Januariöverenskommelsen, visar de att deras opposition inte är mer än ord på papper. I verkligheten utgör de kapitalets vänsterflank som binder upp de som desillusionerats av socialdemokratin och kanaliserar deras stöd tillbaka till en tilltro till att det kapitalistiska systemet kan göras mänskligare.

I slutändan kämpar vi för socialismen. Det är det enda alternativet för det arbetande folkets trygghet, eftersom det är det enda samhällssystem där alla incitament att angripa arbetarna försvinner. Profitjakten är borta, konkurrensen finns inte mer och marknadsanarkin har ersatts med den planerade ekonomin, vars fokus är uppfyllandet av människans moderna behov.

Sveriges Kommunistiska Parti